Bland Topelius-minnen
i Nykarleby.

En vägfarande sven upplever stämningar och besvikelser samt framlägger några förslag.

(Nedanstående både fantasi- och temperamentsfulla bidrag får tala för sig själv om vården av Topelius-stugan på Alörn. Om red. icke missminner sig, så har missförhållandet nästan årligen påtalats i Ö. P. kanske med färre ord och mindre temperament, men avsikten torde man inte ha behövt misstaga sig på.)

Ju äldre man blir, desto oftare återkomma i ens liv de stunder, då tanken söker sig till barndomens tidiga vår.

Att det plägar vila glans över de dagarna, det veta vi envar. Och att för oss, »barn av Finland», den glansen till väsentlig del för sin höga färg och sin fria, klara rymd ur barndomsskalden Zachris Topelius’ sagovärld, som vi lärde känna då, det veta vi likaledes. Åtminstone har detta varit fallet med undertecknad.

När för min egen personliga del en ferieresa omsider förde mig till den goda staden Nykarleby, var min allra första tanke: Topeliusminnet.

Från mitt första besök på Kuddnäs minnes jag främst det ögonblick, när jag för första gången trädde in i den lilla vindskammaren »där mot söder.« Jag fann med ens, att det var något, som likt en Betlehemsstjärna gått före mig till detta ställe och till denna stund. Mina blickar sökte stjärnan härinne, men funno den ej. I mitt minne försökte jag samla enskildheterna till en helhet, men fann endast spridda brottstycken och ord. Stjärnan jag följt alltsedan den i min tidiga barndom väckt mina tankar på just detta rum, var de vackra strofer, som inledas med de välkända orden:

»Hur mycket av den sol, som lyser världen,
kan stundom stråla på en enda punkt,
när morgonskimret i vårt liv är ungt
och intet åskmoln än förmörkar fjärden.»
[Hela En vindskammare.]

Var borde väl de stroferna återfinnas och leva om inte just här i denna vindskammare, inför den utsikt, som de i fortsättningen beskriva och som ögat snart nog söker upp. Här måste de återfinnas såsom slutstenen i den ring av intryck och minnen och stämningar, som anknyta sig just till denna kammare. Kanske kunna de komma dit.

Men, intet Topelius-minne utan Alörn! Mina första förfrågningar om denna plats väckte ganska ringa genklang hos omgivningen. Omsider stod jag emellertid inför förverkligandet av en livslång dröm, den att få på ort och ställe se och uppleva även Alörn och Topelius-stugan Majniemi därstädes.

I ett mindre sällskap bar det av i roddbåt från Andra sjön. Det var sex kilometer att ro enligt kartan på hotellväggen. Därtill kom, att lokalkännedomen klickade. Följden blev ett långt sökande. Efter fåfänga strandhugg rodde vi, utan att veta det, förbi målet, men kommo ändå rätt. Vi hamnade nämligen vid Charlottenlund, rik även den på Topelius-minnen. Och där fingo vi nyckeln till Majniemi-stugan och anvisningar på var vi slutligen skulle finna densamma. Vi rodde alltså tillbaka och började letandet på nytt. Men saken var inte alls så enkel. Man skulle ro fram till udden, hade det sagts, där skulle stugan skymta mellan alarna. Redan höllo vi på att uppge hoppet att med egna krafter finna rätt på vårt mål, den namnkunniga stugan. Det fanns flera små uddar, och stugan befanns snarlik det sovande slottet i sagan om Prinsessan Törnrosa, överväxt av en ogenomskådbar vegetation. Omsider stodo vi likväl på den steniga stranden och läto blicken glida tillbaka ut över de mångbesjungna fjärdarna. Men nu mötte en ny svårighet. Var finna vägen upp till stugan? Efter ytterligare en stunds letande påträffades aningen av en någon gång upptrampad gångstig. Och den befanns verkligen leda fram till tusende tankars och drömmars hägrande mål.

Men — som så ofta i denna värld — därvid även till en ny besvikelse. Vad vårt lilla sällskap sade i detta ögonblick, hör inte hit. Men nog hade de tankar vi just då tänkte om dem, som ombetrotts vården av ett av fosterlandets vackraste kulturminnen, nog hade dessa tankar kunnat vara mycket mera uppmuntrande både för oss och för dem. Ty det vi stodo inför var ett heligt minne men även — bilden av övergivenhet och förfall. Det var bilden av ett pund, som lämnats att bokstavligen ruttna och mögla ner.

Hur där verkligen såg ut, skall inte här beskrivas. Det är bäst att envar vid första tillfälle på ort och ställe övertyga sig om att så kan det inte få vara och förbli!

Ty vi äga ändå ingen uppsjö av dylika fosterländska minnen. Och även om vi gjorde det, är detta av en art, som mer än de flesta andra påkallar vår djupaste omtanke och pietet. Ty Topelius-minnet innehåller djupa andliga värden. Icke minst vår fosterlandskänsla äger i detta minne en djup och hållbar grund. Och mycket av den moraliska grundval, på vilken vårt folk bygger sin tillvaro, bottnar i den värld Zachris Topelius skänkt oss genom sitt författarskap och genom sin diktning.

Topelius-minnet bör därför inte blott åskådas och betraktar, det bör — levas. Det räcker inte med den yttre omvårdnad, den upprensning, den reparation o. s. v., som måste komma dess yttre till del, inte med en liten brygga vid stranden, en namnskylt, en eventuell flaggstång eller dylikt, som vägleder besökaren dit ut och som vi nu saknade. Minnet måste som sagt levas. Vilken tacksam uppgift för det lokalpatriotiska Nykarleby.

Finnes här inte en ungdomsförening t. ex., som kan göra början. Anordna en fest en vacker sommarsöndag därute vid Majniemi-stugan, ett tillfälle i Topelius-minnenas hägn med allsång, sångerna av Topelius — med uppläsning ur skaldens arbeten o. s. v. Mellan verserna blir det säkert plats för en och annan kaffekopp och blir det några ring- och språnglekar i det gröna, så är detta precis som sig bör och går väl ihop med ställets minnen och traditioner. Låt tillfället stå öppet även för utomstående, vem som bara vill följa med. Låt det sedan återkomma, även flere gånger under samma sommar. Låt det bli till en tradition på orten. Låt det bli till en, om man så får säga, lokal kult, ett slags festspel på annat sätt, även och då gärna i större skala i samband med de då och då återkommande sångfesterna. Men låt det börja smått och utvecklas efter behov. Här är det ändå mindre mängden än arten och fördjupningen, det kommer an på. Och låt yttervärlden veta, var gång ett sådant Topelius-tillfälle skall gå av stapeln därute i »den lummiga lund.» Det är mer än sannolikt, att mången vägfarande skall ställa sin marschruta så, att han eller hon får vara med om och se, huru de goda nykarlebyborna vårda sig om sitt pund och veta slå vakt omkring och levandegöra sin hemorts största fosterländska, kulturella och andliga minne.

Jag tror inte, att det vore lyckligt att skjuta ifrån sig initiativet på seminaristerna och eleverna i folkhögskolorna. Dessa skola givetvis vara med av själ och hjärta, men de äro tillfälliga ortsbor och deras uppgift är speciell stadierna. Nej, initiativet tillhör och traditionen bör uppbäras av den bofasta befolkningen på orten, i främsta rummet av dess egen ungdom.