[Förstoring.]

• I januari 1974 har nittio år förflutit sedan Österbottniska Posten utkom med satt första ordinarie nummer. Tidpunkt för denna tidningsstart var alltså 1884. Då det glädjande nog visar sig att den nu till ungdomstidning föryngrade lokaltidningen skall överleva och kunna frodas, är det ett nöje att gratulera nittioåringen.

Den driftige företagaren och klockaren Johan Wilhelm Nessler i Nykarleby och lantdagsmannen, publicisten och skolmannen Anders Svedberg i Munsala kom överens om att ge ut en tidning, som i dopet erhöll namnet österbottniska Posten. Tidningen skulle utges en gång i veckan och som huvudsakligt spridningsområde räknade man med Nykarleby och omnejden.

•Det var helt självklart att Svedberg blev redaktör. I anmälan betonar Svedberg att hans nya tidning skulle bli ett organ där folkliga strävanden kunde ges stort utrymme. Redaktören betonar kraftigt just detta att ÖP blir ett ”folkblad”. Han förmodar också att läsarna vill veta redaktörens ståndpunkt bl.a. i religiösa frågor och bekänner att ”vi äro vår kristliga troslära af öfwertygelse varmt tillgifvne, men hyllande religionsfrihetens grundsatser, skola vi aldrig förkättra eller håna en annan öfwertygelse i dessa frågor.”

• I språkfrågan anger Svedberg också en liberal hållning: han är svensk och kommer att försvara svenska intressen och han talar om ”det finska folket” utan den hets som den första tidningen på samma förlag, Mellersta Österbotten, från 1881 hade gjort. Mellersta Österbotten hade som huvudredaktör pastor Johannes Bäck.

Tidningen måste efter ett år läggas ned, då läsarunderlaget inte höll. Tidningen ansågs klart fennonmansk. I november 1882 började på Nesslers utges Norra Posten med seminarielektorn Max Strömberg som redaktör. Det har bl.a. noterats att den nya tidningen ställde sig rätt avog till de religiösa strävandena. Lektor J. J. Huldén har sagt att ”Norra Posten istället fick ett nytt innehåll: Gånge Rolfs svenskmannasånger och nya gudar att blota åt. Odin och Tor. Det nygotiska bullret och kallsinnigheten mot kristendomen tilltalade varken Nessler eller Svedberg. Då löste de genom en egenmäktig handling Strömberg ur ett pinsamt läge. Nessler hade med stor energi arbetat upp marknaden för Norra Posten och allt tycktes gå bra, men Strömberg var förlagsrättens formelle innehavare och nu ingick han avtal med ett annat tryckeri, vilket ställde Nessler utanför affären”.

• Det var då ÖP tillkom. Utgående från de begränsade resurserna blev ÖP en välredigerad tidning. För ledarna och lantdagsbreven svarade givetvis redaktören själv. Av övriga medarbetare observerade man märket ”ZT” samt K. J. Hagfors som svarade för helsingforsbreven. Seminarielektor FV Sundvall skrev i religion och ofta i religionspedagogiska frågor. Om kommunalpolitik skrev bondeståndets talman C. J. Slotte. ÖP blev den tidning som upptog en verklig kontakt med emigranterna. I s.g.s. varje nr ingick ett emigrantbrev.

• Den 14 augusti 1884, alltså redan under grundläggningsåret, infördes den titelvinjett som ända fram till för något år sedan kom att pryda titelbladet och gjorde ÖP så kännspak och gav den smeknamnet ”Gärdsgårds-bladet”. Bilden är tecknad av Mikael Lybeck och motivet med det österbottniska landskapet med gärdesgården i förgrunden jämte ett skogsparti och en leende havsvik längst i fonden. Motivet är hämtat i Lojlax Munsala. Om jag minns rätt har bilden skurits i trä av en xylograf från Munsala. Hennes namn torde ha varit Maria Björk.

• Det är självklart att ÖP fick svårare att klara sig efterhand som andra tidningar tillkom och raskt gick förbi det lilla veckobladet i fråga om snabb nyhetsförmedling och stark opinionsbildning. I alla fall kunde ÖP — om än stundom med svårighet — hålla huvudet ovan vattenytan.

• När jag hösten 1957 trädde till som redaktör låg tidningen faktiskt lågt. Upplagan var betänkligt under 1.000 exemplar. Tack vare flitiga korrespondenter lyckades jag med en viss uppryckning. Det mesta skulle dock redaktören själv skriva naturligtvis — ledare, kåseriet, notiser, och likaså skulle man ta emot annonser i företagets enda telefon, läsa korrektur osv.

Den långsamma nyhetsförmedlingen försökte jag kompensera med specialintervjuer och reportage från stad och bygd. Opinionsbildningen och debatten är begränsad i ett pressorgan som utkommer endast en gång i veckan. Från det ena numret till det andra kommer debatten på något sätt av sig. I vår hektiska tid är en vecka en lång tidrymd under vilken helt nya stora frågor dykt upp i händelsernas centrum.

• Så mycket mera minns jag några av de debatter som faktiskt ”höll” en längre tid och i vilka frågorna kunde få en mångsidigare belysning. En sådan debatt gällde kvinnoprästfrågan. På ledarplats hade jag talat varmt för kvinnliga präster även till vårt land. Kvinnan bör ha samma rätt som mannen att förkunna Guds ord — och så skulle kvinnliga präster bidra till att hävda den svåra prästbristen.

Dethär torde ha varit 1959 eller 1960. Kvinnoprästmotståndarna hoppade omedelbart in med en kompakt anhopning Pauliicitat mot vilka jag naturligtvis stod helt maktlös. Mot den bländande teologiska sakkunskapen kunde jag fortfarande inte försvara mitt ståndpunktstagande med någonting annat än ovannämnda principer.

• Både den offentliga debatten i bladet och diskussioner på det privata planet pågick länge och bland alla argument som drogs fram minas jag alldeles särskilt det som en prästman på fullt allvar sade att ”du måste ju förstå att kvinnans röstresurser inte är tillräckliga i predikstolen”. Menigheten i kyrkbänkarna kunde omöjligt uppfatta vad en späd liten kvinna skulle yttra i predikstolen. I mikrofonernas och högtalarnas tidevarv var det särdeles lätt att bemöta detta argument mot kvinnliga präster.

Jag minns många andra friska debatter den vakna läsekretsen svarade för. Jag hade förmånen att få läsarna med i samtal i kåseriavdelningen Reflexioner. Emigranterna hade åter börjat skriva brev till hembygdsbladet. Också tidningens usla tekniska utrustning kunde delvis förnyas.

• När jag sent på hösten 1963 lämnade ÖP för det jobb jag alltjämt sköter vid Hufvudstadsbladet gick över 2.500 ÖP-exemplar genom pressen. Det var mera än jag någonsin hade vågat hoppas på. Några år senare övertogs hembygdsbladet av Jakobstads Tryckeri och Tidnings Ab. Bladet utkom fortfarande i Nykarleby, men den dag kom då ÖP förvandlades till ungdomstidning. Tryckningen var då också överförd från Nesslers i Nykarleby till det tidsenliga tryckeri Jakobstadsofficinen förfogar över.

• Nesslers i Nykarleby står tomt och man får utgå ifrån att de byggnader och de maskiner som där finna kvar aldrig mera kommer att användas för här berörda ändamål. Man får istället vara glad över att ÖP inte föll offer för tidningsdöden utan att bladet nu starkt föryngrat och förstärkt lever vidare som en ungdomens pressröst. Detta är en angelägen uppgift.