Från allmänheten.
Till Redaktionen för Ö. P.
Till stadsfullmäktige i Nykarleby har inlämnats en så lydande petition, underskrifven af de flesta bland stadens fruntimmer:
”Då det icke torde vara herrar stadsfullmäktige obekant, hvilka oordningar uppstått i staden genom utskänkning af rusdrycker såväl å stadskällaren som vid hotellet i närheten af ångbåtsbryggan (andra sjön), få vi med behjärtande häraf hos herrar stadsfullmäktige vördsammast anhålla, det stadsfullmäktige ville vidtaga följande åtgärder:
l:o att uti skrifvelse till magistraten anhålla att, i enlighet med § 22 i nådiga förordningen af den 16 Juli1886, utskänkning å stadskällaren af alla berusande drycker, af hvad namn devara må, måtte förbjudas.
2:o att stadsfullmäktige uti skrifvelse till magistraten ville anhålla att icke för nästkommande år åt någon måtte beviljas rättighet att vid andra sjön å hotellet Marielund utskänka dylika drycker, samt slutligen
3:o att stadsfullmäktige uti skrifvelse till herr Guvernören måtte anhålla det Guvernören icke för framtiden beviljade rättighet att utskänka förenämda drycker å de så kallade Brunnsholmarne*.”
* Invid staden.
* *
*
Till ofvanstående må tilläggas följande:
Nykarleby, Topelii födelse- och hemort, där ”kyrktuppen”, ”himmelsbacken”, Alön, Fjäderholmarne och andra märkvärdigheter ännu hviska om barndomens frid och oskuld, har ända till senaste tid, oafsedt ”litet gnabb ibland”, varit en stilla, älsklig ort, ett ”Bethlehem”, åtminstone relativt taget. Och öfver dess kvinnor, unga och gamla, för hvilka närmast skalden sjöng, har särskild hvilat ett poetiskt skimmer af sann kvinlighet, parad med fasthet.
Hvad föranleder då detta härskri? Bör ej kvinnan tiga och lida? Ja visst, så länge hon kan.
Men då värdshuslifvets förbannelse hotar att upplösa familjebanden och att bereda ekonomiskt obestånd, då barnen få lida för fädernes missgärning och ungdomen lär att gå i de äldres spår, då mannen för stundens nöje glömmer sin människo-adel ock förnedrar sig under djuren, då, ja då är det kvinnans plikt att tala, ej att klaga, nej att fordra!
Till undvikande af missförstånd, vilja vi säga att ofvan skildrade lif ännu ingalunda blifvit allmän sed å vår ort; endast början är gjord. Men Belials bäck får ej bli en syndaflod. Ehuru ringa och fattig, vill Nykarleby bevara sitt jungfruliga rykte.
Herren, som ofta begagnat kvinnor såsom sitt folks räddare, gifve framgång åt Nykarleby behjärtade kvinnors sträfvanden och utrense all förargelse från sitt rike!
Att hoppas är, det Nykarleby stads fullmäktige ”en corps”, dess magistrat samt herr Guvernören behjärta och såsom sin egen antaga sig den sak, som den välmenta och människovänliga petitionen åsyftar.
Det är ej nu fråga om något totalförbud emot rusgifvande drycker, ty i Nykarleby finnes på 1,000 personer, utom de i petitionen nämda ställen, ett gästgifveri med utskänkningsrättighet, 2:ne brännvins-, 2:ne cognacs och flere ölförsäljningsställen samt 2:ne ölutskänkningsställen, oberäknadt flere vinförsäljningar jämte ett ölbryggeri invid staden.
Nykarlebybo
Från allmänheten.
Under de sista dagarne har i staden cirkulerat en lista för teckning af namnunderskrifter i syfte, såsom vi hört uppgifvas, att genom, opinionsyttring öfva tryck på vederbörande därhän att utskänkningsrättigheten å stadskällaren samt brunnsholmarne och Marielund vid andra sjön blefve omedelbart indragna.
Beträffande syftet med ifrågavarande petition, d. v. s. sträfvan att åstadkomma minskning i rusdryckernas utminutering och utskänkning i allmänhet, så kan naturligtvis blott en mening vara rådande därom att sträfvandet, ur denna synpunkt sedt, är förtjänt af alt erkännande. Men då yrkandet i denna riktning framträder under sådan form, som här är fallet, samt under sådana förutsättningar, som antagas för bevisade fakta, kan hvarje ifrare för ordning och rätt icke underlåta att häremot inlägga sin reservation. Undertecknad, som hör till antalet af desse, utber sig därför plats för följande:
Petitionen är stäld till stadsfullmäktige, enligt uppgift, med anhållan att förenämda rättigheter blefve, på grund af uppgifna missbruk af desamma, genast frånhända deras innehafvare. Vidkommande dessa öfverträdelser, äro om desamma ingenting annat att säga, än att, i händelse sådana egt rum, desamma bort i laga ordning beifras. Har återigen en dylik beifran icke förekommit, kan en öfverträdelse icke anses såsom sådan enligt lag och förty icke häller åbeopas såsom skäl för en åtgärd, hvilken har till påföljd antingen kriminelt ansvar eller förlust af en tillerkänd rättighet. Väl kan en beifran, där den bort ega rum, af särskilda omständigheter uteblifva; väl kunna förekomna oordningar, om ock icke lagligen styrkta, hos allmänheten stämplas såsom lagstridiga; men detta är emellertid omständigheter, hvilka endast, kunna såsom missförhållanden bringas till de personer eller myndigheters kännedom, hvilka inom lagstadgade gränser ega befogenhet att afhjälpa dylika.
I detta fall hafva stadsfullmäktige genom laga kraft vunnet beslut, tillkommet i enlighet med den af regent och ständer antagna bränvinsförordningen af den 16 Juli 1886, tilldelat stadskällaren utskänkningsrättighet till den 1 Juni 1891. Detta beslut kan således af fullmäktige före utgången af denna tid icke ändras, lika litet som Magistraten, enligt § 22 i sagda förordning, kan vidtaga däri omnämda restriktiva åtgärder, innan uppgifterna om öfverträdelserna äro lagligen styrkta. Med afseende härå och då någon bevislig öfverträdelse, allra minst sådan som medför näringsrättighetens förlust, härvid ännu icke föreligger, synes det mer än omotiveradt att framdraga petitionen såsom nu skedt, synnerligast som möjlighet är för handen att en däri uttalad ostyrkt beskyllning kan träffa en oskyldig person.
Vidkommande särskildt tillkomsten af nämda stadsfullmäktiges beslut, så förefaller det en utomstående något egendomligt att angifvarerösten i denna sak just höjer sig bland samma stadsfullmäktige, hvilka i början af året enhälligt röstade för utskänkningsrörelsens utvidgning i staden. Väl är det sant, att petitionens undertecknare tillhör det täcka könet, men därigenom hafva fullmäktige endast kommit från Schylla till Charybdis: ett förtroendeuppdrag, hedradt med ett misstroende visavi af stadens fruntimmer.
Angående slutligen brunnsholmarne och Marielund, så höra de förra icke till stadens, utan till landets jurisdiktion, samt Marielund åter, enligt § 11 i sagda förordning, under Magistratens värksamhetssfer, hvarför petitioner i bägge dessa punkter ligga utom stadsfullmäktiges kompetens.
—g
|