SMÅSTAD.

— Det är märkvärdigt vilken gemytlig prägel det kan ligga över en sådan liten småstad, där alla känna varandra, där man precis vet vad den andra går för och där varje nytt ansikte möts med spörjande och vänligt nyfikna blickar.

Vad har det egentligen för en betydelse för en stad, om den går framåt, bakåt eller stampar på stället i industriellt eller ekonomiskt avseende? I befolkningens ögon är den ju ändå alltid ”staden”. Och trots att de gamla handelshusen i Nykarleby dött ut, att sjöfarten knappast existerar mera och att järnvägen drar förbi staden på en mils håll — trots allt detta är Nykarleby en pärla bland småstäder — eller kanske just därför.

Det nybyggda, ståtliga kraftverket vid forsen vittnar ju i alla fall om en viss framåtsträvande anda, och staden har sin egen tidning, som utkommer varje fredag och — till stödjepunkt för alla husmödrar — torgdag en dag i veckan, d.v.s. lördag morgon, då det gäller att förse sig för en hel vecka framåt. Dialekten här förefaller en utböling stundom ganska egendomlig. De små äkta österbottningarna i normalskolan tala bl.a. om att det ”alltili” ( alltid) går bättre att skriva med ”hede” (den där) pennan, det går på en ”lillan stund”. Och en liten flicka kan gråta över ” hur ödit” (ledsamt) det är att ”int na” finns kvar av karamellerna som hon fick för ”assit” ( på köpet, för ingenting) i butiken. Det österbottniska kynnet röjer sig för övrigt i en viss ihärdig envishet och en stundom ganska frispråkig häftighet hos dessa lustiga små. — — —

Vid ”Andra sjön” stå små stugor sida vid sida. Det är stadsbornas sommarvillor. Men tvingas man av omständigheterna att bo i själva staden om sommaren, så är det intet skäl att klaga över ödet. Svalkande alléer, lummiga gårdsplaner och ingen som anklagar en för brott mot god ton, om man händelsevis hade lust att utan strumpor promenera genom ”pigrännan” — den vackra björkallén, som leder fram mot torget. Det hela är förresten ganska idylliskt, vid sjutiden fylls gatorna så småningom av långsamt lunkande kor, som vända hem från betet och drivas av ampra österbottniska gummor på cykel och med klatschande spö i handen. Allt som i österbotten lever och andas färdas på cykel. Om söndagarna glida hela karavaner av cyklar längs gatorna, det är landsborna som komma till kyrkan. I begravningsprosessionerna cyklar man också — men i dämpat tempo.

[Pigrännan. En benämning som förmodligen syftar både på att pigorna ränner fram och tillbaka och att gången är som en ränna mellan gräsmattorna. Vykort från omkring 1905.]

Älven och älvbranterna äro alltid fascinerande vackra för en nylänning, men sommartid måste väl även österbottningar betagas — vare det härmed långt ifrån min mening att påstå det österbottningarna inte vore knutpatrioter, tvärtom.

Men vad älvbranterna beträffar måste de verkligen få medhåll; grönskande gräslindor uppe på sluttningarna, åldriga hängbjörkar, som luta ända ned mot det rinnande vattnet, och nedanför branterna ett lummigt vimmel av blommande buskar och unga träd. Och över slätten det ständiga ljuset, som knappast avtager mot natt. Försök ro en kväll där borta vid Gamla hamn över älven, som ligger röd och blank, speglande afton- och morgonrodnaden, vilka här flyta samman till ett, ro över älven en natt i juni, då häggen blommar vid branterna och natten är ljus som dagen.

Är det inte om Nykarleby Knape skriver ”Dansen gick på bron och ljus var natten, forsens skum flöt bort på älvens vatten”.

Vi här nere tala om vår ljusa midsommar, den, som kommer från Österbotten vid den tidpunkten, lägger sig tryggt att sova i den nyländska skymmningen — det blir nämligen klent beställt med sömnen däruppe i juni. 

— — —

Emellertid är det vinter nu. Trafiken är än så länge liten eller ingen alls. Men vänta tills terminen tar vid och seminaristerna strömma in över staden! Då börjar den muntra trafiken mellan staden och seminariet via bron eller ”Apoteksbacken”. Utan seminariet skulle staden vara tämligen död. Det är seminaristerna som trafikerar gatorna, seminarister som ställa till fester och befolka ungdomsföreningen och sätta fart i stan och som slutligen utgöra en god inkomstkälla för Nykarlebyborna. Varannan familj, varannan har ett par seminarister i inackordering och seminaristmatställen finns åtskilliga. När detta tryckes, har väl redan seminaristskaran som Egyptens gräshoppor dragit in över staden.

Frusen och vit ligger älven, hängbjörkarna stå med vita lockar, och då mot kvällen snöfallet lättar, flammar norrskenet i gnistrande draperier och drar som stora tysta vingar över himlen, höjd över det sovande ”Nordens Betlehem”.

I Borgåbladet skriver signaturen Oculus (Solveig Segerstråle, gift först von Schoultz och sen med Erik Bergman) denna ömma skildring av Nykarleby 1917. Övertryckt i ÖP 7/ 27.