Om smuggeltrafiken över
Kvarken under Krimkriget

av LARS SCHALIN

Krimkriget under åren 1854—56 ledde som bekant ej till större strider vid Österbottens kust. Däremot åstadkom den engelska flottan under amiral Plumridge — Plund[r]us kallad — stor skada genom att bränna virkesupplag och lagerhus i flera hamnar samt kapa fartyg och förhindra sjöfarten. Flottan kryssade åren 1854 och 1855 ända till senhösten i Bottniska viken. De flesta krigsfartygen var förutom med segel försedda även med ångmaskin vilket givetvis ökade deras rörlighet. I brev från den tiden kallas fartygen ibland med gamla benämningar, ibland nämns de t.ex. „ångfregatten” och stundom blott ångare.

Finlands sjöfart hade under de förgående decennierna kraftigt utvecklats och handelsflottan bestod 1850 av 447 segelfartyg på över 50,000 läster. När sjöfarten med en så stor handelsflotta lamslås, är det en katastrof för landet, som inverkar på dess ekonomi och på befolkningens levnadsstandard. Vi förstå, att det som en motåtgärd uppstod en livlig smuggling över i Bottniska viken. Det lönade sig att hämta salt och kolonialvaror från Sverige, när importen från det övriga Europa utom Ryssland var avbruten. Då smugglingen över Kvarken var särskilt stor och Nykarleby skärgård var en slags oas för denna trafik, kan det vara på sin plats att återkalla i minnet några episoder från den såsom ett apropos till hundraårsminnet av kriget.

Zachris Topelius, som den tiden var redaktör för Helsingfors Tidningar, bodde sommaren 1855 i sin skäristuga Majniemi på Alörn och skrev där flere brev till sin tidnings sommarredaktör B. O. Schauman. I några av breven berättar Topelius om den ovannämnda smuggeltrafiken utan att dock använda ordet smuggling. Också andra gamla Nykarlebybor har nedskrivit minnen från denna tid.

I sitt första bevarade brev, daterat den 1:a juli 1855 nämner Topelius att „här i Nykarleby skärgård ligger hundratals halvdäckade båtar, skonertar och galeaser kommande och utgående — och en simpel sjöman förtjänar ofta 50 rubel silver i veckan som medintressent i en båt”. Vi kan förstå att det var fråga om varutransport i ganska stor skala, när det gick så som skalden berättar. Det var märkligt att man hade kunnat samla ett så stort antal sjödugliga farkoster för denne trafik. Det måste nog ha varit skutor och båtar från flere kustsocknar med i leken, ty allmogesjöfarten var den tiden obetydlig i Österbotten. Också grannstäderna hade troligen sänt båtar till samlingen. Det var något av en folkrörelse av samtida skildringar att döma. Mången, som aldrig haft med utrustning av skutor att göra, blev nu delägare i sådan och tjänade vanligen en vacker slant på saken.

Smugglingen hade börjat redan föregående sommar, men var livligast sommaren 1856. Man hade under vintern [skaffat?] över ett tiotal större och mindre farkoster enkom för denna trafik. Då många sjömän från stora segelfartyg nu var utan arbete var det lätt att få kunnigt manskap till smuggelbåtarna. Vinsten var som sagt god och risken tämligen liten, ty om båten hade oturen att bli uppbringad av engelsmännen, togs lasten och båten i beslag, men besättningen tilläts vanligen efter några dagars arrest i „fartygsprisongen” återvända hem landvägen över Sverige.

Under sommaren 1855 såg engelsmännen genom fingrarna med smugglingen över Kvarken, vilket förklarades så, att de behövde tjära, som var Österbottens exportvara nummer ett på den tiden. De köpte sedan tjäran av svenskarna. Om de förhindrat smugglingen effektivare hade de kanske tagit några båtar med tjära, men sedan hade trafiken avbrutits. Tjäran var våra båtars last på färden till Sverige, ibland förde man även spannmål. På hemvägen var lasterna av många slag, salt, kaffe, socker, tobak, spritvaror och textiler var efterfrågade varor under kriget. Köpmännen i Umeå hade goda tider.

Vi kan föreställa oss att en smuggelfärd gick till ungefär på följande sätt: Efter att ha hållit skarp utkik efter fiendens fartyg under dagen t.ex. från klipporna på Torsön, stack man ut genom Ganskärs sund i skymningen. Om vinden var god kunde färden till svenska kusten göras på 5-6 timmar. Målet var vanligen Ratan omring 40 km. norr om Umeå, men om vinden var passlig seglade man ofta till Umeå, där det var lättare att få returfrakt. I bland fick man vänta på lämplig vind för hemresan och någon gång blev man upptäckt och förföljd av engelsmännen. Det hände en Vöråbonde, som jagades på grund vid Valsörarna på väg till Sverige. Hans båt förliste med sin last av 140 tunnor råg.

Topelius berättar i ett brev daterat den 23 juli att Umeåtrafiken fortfor från Nykarleby, men att den upphört ifrån grannstäderna, samt att tre skutor kapats föregående vecka, men åtminstone tolv smugit sig igenom. I augusti hade Nykarebysmugglarna tur, ingen båt blev tagen, medan en stor galeas lastad med salt uppbringades utanför Vasa. Den var på hemväg från Ratan.

I ett senare brev daterat den 3 september berättar Topelius hur det gick med en av die kapade båtarna. Den ägdes och, fördes av kapten Hedman från Gamlakarleby. Det var en splitterny jakt, som kostat 800 rubel silver och som var lastad med 150 tunnor tjära. Den togs i medlet av juli utanför Nykarleby av engelska ångaren Driver. Jakten sändes till Åland, där engelsmännen hade en uppsamlingsplats — stapelort kallar Topelius den. Kapten Hedman kvarhölls 6 veckor ombord med ytterst usel kost och landsattes slutligen jämte sin 3-mans besättning i Hernösand. De var då så utplundrade att de knappt hade kläder på kroppen. Ännu vid landsättningen togs av den arme kaptenen den enda ståndsmässiga persedel han hade kvar — hans paraply, varvid officeren som ryckte den ur hans hand lär ha utropat: Den där behöver jag bättre än Ni! — vilket man ju kan betvivla.

På hösten skärpte engelsmännen bevakningen i Kvarken. I medlet av september togs vid Bredskär 18 båtar vilkas manskap tvangs att inlasta smuggelgodset i den kapande fregatten. Det var en kännbar förlust för smugglarflottan. Vid samma tid togs närmare Nykarleby två båtar. Man kan antaga att smugglarna blivit oförsiktiga på grund av sina tidigare lyckade färder. Mot slutet av september var vädret mycket stormigt och hindrade seglats över havet, med de relativt små båtar som man använde. Det förefaller som om trafiken över Kvarken härefter tydligt minskat.

Följande år i mars slöts freden i Paris. De farkoster som man byggt under den sista krigsvintern t.ex. skonerten Kiarus, som byggdes på Alörns varv, behövde ej användas till lurendrejeri, utan fick segla på ett fritt hav.