Efterfrågan på farkoster av alla slag ökade som vi förstår kraftigt till följd av krigshändelserna. Nykarlebyborna köpte och byggde båtar och fartyg överallt, där det var möjligt. År 1854 inköptes sålunda karavellen Fendrik Stål om 11 33/122 läster av rådman C. J. Berger och handl. Jacob Kerrman. Den var byggd 1843 i Oxkangar av furu och gran på kravell. Samma år förvärvades slupen Försöket om 11 49/115 läster av viktualiehandl. Johan Häggblom och Rob. Ahlqvist samt skepparen Anders Söderlund. Den var byggd 1851 på öarna i Pedersöre av furu och gran på kravell. Den 2 sept. 1854 avmättes däckade slupen Nahebe, som s.å. byggts på Nålörn. Slupen tillhörde som vi sett rådman Collander och var byggd i furu och gran och mätte 19 läster. 31) Den ommättes 1862 till 13 läster.

Rådmännen Sundström och Sandström lät 1854 bygga skonerten Kiirus om 74 svåra läster på Alörns varv. Fartyget gömdes undan fienden i halvfärdigt skick någonstans i skärgården. Just när det fördes bort, såg arbetarna en främmande eskader ute på redden och hörde till sin förskräckelse en dundrande kanonsalva. Den gjorde dem så vettskrämda, att de hals över huvud flydde, lämnande skrovet åt sitt öde. Men skrämskottet var endast några samtidigt hemvändande Nykarlebyfartygs fröjdefulla salut för att de oskadda räddat sig undan fienden in i hembygdens skärgård. 32)

S.å. förbyggdes vid Nålörn den 1848 i Munsala byggda båten Pöllö om 8 88/115 svåra läster. Den var byggd på gran och kravell och tillhörde 1856 handl. G. G. Gottleben. År 1854 byggdes även i Vexala skärgård den tidigare nämnda däckade båten Friheten om 10 läster av gran på kravell. Den tillhörde rådman C. W. Sundström. 33)

Redarna ville i allmänhet hemlighålla det nya fartygets namn intill utskjutningen, härvid följande gammal tradition. Detta var fallet bl.a. med karavellen Solid om 18 62/115 läster, som byggdes 1855 ”i stadens hamn” på Alörn i furu och gran och ägdes av E. L. J. Gellin och skepparen A. Söderlund, senare av K. J. Blomberg. Redarna hade ombett J. A. Lybeck, vars konstnärliga talanger var kända, att texta bokstäverna till namnet. De måste då även ge Lybeck någonslags uppgift om namnets lydelse. — Fartyget skall heta Dilos, uppgav redarna, och det är namnet på en berömd engelsk amiral.” Eftersom detta skedde mitt under orientaliska kriget, hade Lybeck starka skäl att betvivla riktigheten av denna historiska upplysning, men måste nöja sig med den. Han textade bokstäverna så prydligt han kunde och skar ut dem i styvt papper till schablonerna, som skulle begagnas vid anbringandet av namnet på fartygets akterspegel.

Då detta sedan löpte av stapeln och träribban, som dolde namnet hastigt slogs undan, hörde Lybeck en av redarna ropa sitt namn. Då han vände sig om möttes hans blick av en lång näsa, visad med båda händerna. På akterspegeln av det utlöpande fartyget såg man i J. A. Lybecks prydliga pränt namnet Solid. 34)

År 1855 förvärvades slupen Två Bröder om 13 läster, byggd i Vasa av furu och gran på kravell. Den tillhörde nu handl. E. A. Waselius och skepparen Otto Brunström. 35) I juli s.å. mättes däckade karavellen Magdalena om 27 läster, byggd s.å. i Vexala skärgård av furu och gran på kravell och ägd av handl. C. E. Ekholm. 36)

Bland nybyggda allmogefartyg, som sommaren 1855 mättes i Nykarleby, märktes karavellen Wänner om 13 1/2 läster, byggd 1855 i gran på klink i Lappviken i Vörå. Den tillhörde Vöråbonden Gustaf Rännar och torparen Carl Löfqvist. Andra där s.å. byggda båtar var slupen Trofast om 9 läster, tillhörig bönderna Johan Pettersson och Johan Markus samt slupen Trägen om lika många läster, tillhörig bönderna Erik Rännar och Jakob Gästgivars från Vörå. Ytterligare två nybyggda Vöråbåtar mättes samma dag i stadens hamn, nämligen slupen Trygg om 8 70/115 läster och karavellen Jonkar om 12 läster, tillhöriga häradsdomaren Mårten Lassus, respektive bonden Jakob Pettersson och bondemågen Carl Johansson. 37)

Trafiken försiggick ej endast om somrarna till sjöss. Så fort isarna lagt sig stadigt, började en enorm trafik från Vasa, Nykarleby och Jakobstad samt landsorten. Isfärderna till Umeå och andra hamnar företogs i karavaner om ända till 1000 hästar. Från det inre av landet strömmade varor till städerna allteftersom efterfrågan ökade. I början av mars 1855 meddelades från Umeå, att närmare 700 finländare trafikerat staden de två senaste veckorna. ”Finnar ankomma och finnar afresa”. En dag ankom ej mindre än 237 hästar och en karavan om 800 hästar väntades från Vasa, lastad med tjära för en Vasahandlandes räkning. Utförseln från Umeå bestod mest av salt. Stadens handel ökade betydligt som en följd av kriget. År 1854 ankom till Umeå 875 fartyg och båtar om inalles 19.738 läster från utrikes ort. Av dem var 630 finländska. Av de utklarerade 876 fartygen och båtarna var 675 finländska, men endast 56 av dem avgick till Finland.

Självfallet kunde denna trafik ej försiggå utan konfrontationer med den lokala befolkningen. Anhopningen av främlingar var för stor, brännvinet gjorde sitt till och våldsamma slagsmål utbröt. Den 30 sept. 1854 visste sålunda tidningen Ilmarinen i Vasa berätta, att Carl Drakabacka från Nykarleby avlidit på lasarettet i Umeå till följd av de sår han erhållit i slagsmål mellan ”finnar” och svenskar.

I mitten av mars 1855 minskades trafiken betydligt, beroende på att man i Umeå börjat sänka priserna på tjäran. Tjärans pris i de österbottniska städerna var då 2—2:25 rbl per tunna. Saltpriserna under 4. kvartalet 1854 var i Uleåborgs län i medeltal 6:31 9/11 och i Vasa län 6:31 1/11 rbl. I Kuopio län var medelpriset 10:37 1/2 och i hela landet 8:5 rbl sr. I Willmanstrand och Joensuu uppgick priset ända till 11 rbl sr per tunna såväl för Liverpool- som Cadizsalt. 38)

Budskapet om kejsar Nikolai I:s bortgång i början av mars 1855 mottogs med stark förstämning, men tycktes till en början ej inverka på krigets gång. Våren och försommaren förflöt i Nykarleby utan att någon fiende visade sig. ”Här i NyCarleby ha vi allt våra två batterier utan kanoner och krut och soldater, våra fyra kosacker och vår utkik i klockstapeln”, skriver Topelius i slutet av juli. 39) Saltet kostade nu 4—5 rbl tunnan, socker och kaffe 27—28 kopek, tjäran 3 och rågen 4:50 rbl sr. Skörden lovade gott och på spannmål var det god tillgång. Den 18 april hade Kejs. Maj:t ändrat senatens förordning av den 24 april 1854 och på nytt tillåtit utförsel av råg till Sverige så länge sjöfarten fortfor. 40)

Utanför Jakobstad ankrade emellertid den 15 juli två fientliga ångfartyg 1 mil från staden, lodade farleden till det inre av hamnen och styrde den 17 juli åter till havs. Utanför Nykarleby skärgård uppbringade de två båtar, den ena lastad med salt fisk, den andra med salt. 41) Den 13 aug. hade man emellertid ännu ej sett någon fiende i Nykarleby. Umeåtrafiken fortfor och stadens sjöfarare hade haft lyckan med sig. 42) För många köpmän och stadsbor var det av allt att döma utsikten till vinst som lockade, men för bönder och fiskare var det oftast bristen på salt som tvang dem att i öppna skötbåtar fara över till Ratan och Umeå. Fiskarna, bröderna Matts och Johan Boman hörde till dem, som på detta sätt anskaffade det för strömmingsförsäljningen nödvändiga saltet. De fiskade i bolag vid Tornskär och Stubben, där de som vi sett på båda fiskelägena ägde stugor. De torde jämte sjöman Dahlsten på Frill ha varit de första, som 1854 gav sig iväg över till svenska kusten. 43) De hann göra tre resor, innan andra stadsbor kom sig före. Snart nog blev det en formlig ”ifver” att smyga sig över havet, då man fann, att det gick. 44) — Sjömannen och torparen Erik Dahlsten, som jämte Bomännen ofta tjänstgjorde som Z. Topelius roddare, var berömd för sin ovanligt stora näsa. En gång, då Matts Boman rodde ut Topelius nedför Ragnörsforsen, stod Dahlsten på stranden och metade. ”Dra in näsan Dahlsten, så vi kommer förbi!” ropade Boman. —

Utgångspunkten för de nattliga färderna var vanligen Granskärs sund och målet på svenska sidan Ratan, dit man anlände i morgongryningen. Trafiken försiggick mest under 1855 med mindre, för ändamålet byggda, däckade eller öppna farkoster. Envar, som ägde eller kunde skaffa sig ett flytetyg, gjorde den ofta nödvändiga, men ibland rätt lönande färden. Mer än ett tiotal farkoster av växlande storlek byggdes såsom nämnts dessutom enkom för ändamålet. Ofta uppbringades båtarna av engelsmännen, men besättningen frigavs och fick återvända över Torneå. 45) Till Sverige fördes fortfarande framför allt tjära, och därifrån hämtades järn, kolonialvaror och salt. Tydligen hölls så många som möjligt av stadens fartyg i trygghet i neutrala staters hamnar. Så var t.ex. fallet med rådman C. J. Bergers skonert Najaden om 69 läster, som vid fredsslutet låg i Köpenhamn, och då påmönstrade besättning i Nykarleby för att under Gamlakarlebyskepparen J. E. Jessbergs befäl hemföra skonerten till hemstaden, dit fartyget anlände den 20 juni 1856.

Om smuggeltrafiken berättar Topelius: 46) ”Här (i Nykarleby skärgård) ligger hundratals halvdäckade båtar, skonertar och galeaser kommande och utgående. — Och en simpel sjöman förtjänar ofta 50 rbl silver i veckan som medintressent i en båt.” Smugglingen synes som sagt ha varit livligast 1855. Engelsmännen köpte tjäran av svenskarna, och lät tydligen därför trafiken passera någorlunda obehindrat. I juli kapades sålunda tre skutor, medan tolv smög sig igenom. Utanför Vasa uppbringades i aug. en stor galeas, lastad med salt, men ingen båt från Nykarleby. 47) Besättningarna kunde ibland behandlas illa av engelsmännen men släpptes vanligen efter några dygn. Kapten Hedman från Gamlakarleby, vars nya jakt, lastad med 150 tr tjära, i juli kapades utanför Nykarleby av den engelska ångaren Driwer, fördes till engelsmännens uppsamlingsplats på Åland, och fick sitta där i sex veckor, innan han och hans besättning fullkomligt utplundrade landsattes i Härnösand. 48)

Stadens hamn besöktes då och då av svenska fartyg. Bland sådana, som besökte Nykarleby i sept. 1854 kan nämnas karavellen Örn, skeppare C. A. Sjöberg, med last av stångjärn, bult järn, ek- och furuspik från Robertsfors bruk till handlanden C. W. Sundström. 49) Den 24 maj 1855 hämtade skepparen Lars Åberg, Sikeå i Västerbotten med slupen Wänta litet diverse järneffekter från Robertsfors bruk till Sundström. I juni 1855 låg svenska slupen Lovisa om 29 läster (fr. Umeå?) i hamnen. I början av juli s.å. uppmättes öppna slupen Willig om 31 1/122 läster, hemma från Ratan, byggd av furu på klink och tillhörig tullförvaltaren (tullinspektören) vid Ratans tullstation, Otto Reinhold Taube. 50)

I sept. 1855 kapades 18 båtar utanför Bredskär och 2 båtar närmare Nykarleby. Mot slutet av sept. synes trafiken med mindre båtar ha minskat betydligt på grund av det stormiga vädret. 51) Topelius beskriver läget på följande sätt. 52)

Den engelska ångbarkassen fastnade på stenkistan (grunden) till den förra Lybeckska möljan, då den gjorde sitt besök vid Alörn. Engelsmännen fruktade tydligen, att de fastnat på en mina. De bråkade någon timme, innan de slapp loss. Villans dörrar fann de stängda och bröt sig ej in. Det stora magasinet öppnades däremot, med ovannämnt resultat.

Att faran ej var över framgår bl.a. av att Jakobstad den 6 nov. utsattes för ett anfall av 6 båtar från den engelska ångfregatten Tartar. Två engelska och ett franskt krigsskepp låg utanför hamnen och en skonert hade tagits av fienden. Den 9 nov. mitt i en svår storm råkade tre Nykarlebyfartyg illa ut. De stötte på en engelsman, som kom strykande långs kusten utanför Furuskärshällarna. Skutorna brassade om och sökte egen hamn, men jagades ihärdigt. Engelsmannen sköt skarpa skott, t.o.m. bomber, efter dem, men utan att träffa. Jakten slutade så att alla tre skutorna sökte sin räddning mellan klipporna, dit fienden ej vågade följa dem. I stormen törnade de mot revet, två kom loss med läckor, men den tredje sjönk ända till relingen, och lasten 130 tr råg, blev totalt fördärvad. 53)

Priset för salt hade i okt. 1855 stigit till 4 1/2—5 rbl och för råg till 4—4 1/2 rbl sr tunnan. Vanligtvis byttes råg- och salttunnan jämnt mot varandra. Brist på alla varor började trots smugglingen göra sig gällande också i kuststäderna. Rykten om fred började emellertid under vårvintern sprida sig i allt vidare kretsar och satte spekulationer i rörelse. Tjäran strömmade nu till i stora kvantiteter och priset var 2:70 rbl tunnan, vilket var högre än i grannstäderna. Smöret, som stått i högt pris föll till 2:20 à 2 rbl och hö till 12 kop lispundet. Salt och kolonialvaror stod fortfarande högt i pris. 54)

Marsfreden 1856 hälsades med allmän lättnad. De österbottniska städerna kunde nu börja bygga upp sin handel och sjöfart igen efter förlusterna under kriget.

I det följande skall några upplevelser under kriget ytterligare anföras.

Handl. G. M. Hedström och hans i Gamlakarleby bosatta broder, sjökapten Frans Hedström hörde till dem, som redan 1854 började färdas till Sverige. Problemet för dem var att få tag på en lämplig båt, helst en fälbåt [säljaktsbåt]. Den Hedströmska familjetraditionen berättar 55), att kapten Hedström för detta ändamål med en skötbåt seglade genom skärgården söderut ända till Vallgrund utanför Vasa. Det befanns emellertid, att alla fälbåtar redan hunnit köpas av Vasabor.

Frans erinrade sig nu, att han på en sjöfärd norrut sett en liten lastbåt uppdragen på en strand i Pedersöre skärgård. G. M. Hedström, Frans och två Lundqvistar for genast dit. Alla hade redan gått till vila i gården, då man bultade på. ”Jasså, ni ä jär rej?” hälsades inifrån stugan. ”Jaa”, svarade besökarna och höll god min, undrande vem gårdsfolket egentligen väntade. Det framgick snart, att ett par Forssénare från Gamlakarleby varit där och förfrågat sig om båten, men rest hem igen för att rådslå med sin far. Här var således ingen tid att försitta. Priset var 110 rbl med segel och allt. Köpet gjordes genast upp, och på morgonen sköts båten ut och seglades till Nykarleby, förbi Gamla hamn till Nålörn.

Där rådde liv och rörelse. Smärre skutor iordningställdes, skötbåtar tillbyggdes och gjordes högre, och allt som kunde flyta utrustades till Sverigebåtar.

Då nätterna mot slutet av juli blivit mörkare, lade man ut. I Granskärssundet och vid Furuvikshällarna [Furuskärs-] samlades båtarna redan på dagen för att vara klara vid skymningens inbrott. Kurs sattes mot Fjäderägg på svenska sidan. Då engelsmännens lanternor blev synliga, ungefär mitt i Bottniska viken, styrdes kurs på Ratan. Vid dagningen begynte vanligen en kappsegling mellan båtarna och engelsmännen. De små skutorna och båtarna drog nytta av sitt ringa djupgående och kunde söka sig in under land på grunt vatten. Mest for man till Ratan sommaren 1854. Den vanliga lasten dit var tjära, som man sålde för 12 rbl tunnan. Från Sverige hämtade man som sagt salt. Ibland måste man ligga och vänta någon vecka i Sverige på någon mulen eller stormig natt. Ibland gick resan fort; sålunda gjorde Frans Hedström en gång två resor på sju dagar med last av tjära och salt.

Man trodde allmänt, att den engelska bevakningen följande sommar 1855 skulle skärpas, så att dylika färder bleve omöjliga. Hedströmmarna lät dock ytterligare bygga en stor skötbåt, som var lämpligare för ändamålet än den mera djupgående skutan. Den blev dock för skarpbottnad för att kunna lasta mycket. Den större båten rustades därför tidigt på våren för att komma i väg, innan engelsmännen hunnit upp genom Kvarken.

En kväll i maj lade man ut. Den i det följande nämnde ”Joggun” Sjöberg och en annan Nykarlebybo hade också gjort sig klara. Sjöberg ville gärna ha någon att hålla sig till under färden. Detta ingick ej i Frans Hedströms planer. När han med sin båt nalkades Alörn, sågs Sjöberg sticka ut från Djupsten. Hedström ankrade då, medan Sjöberg fortsatte till Granskär, där han i sin tur ankrade. Kl. 3 på morgonen gick Hedström åter till segels och passerade Sjöberg. Denne hade emellertid satt ut vakt under natten för att rapportera Hedströms förehavanden. Då denne seglat förbi, hissade även Sjöberg segel. Vinden var NW, och Hedström sträckte med knapp nöd över Furuskärshällarna. Sjöberg måste taga dem så kärt, att han stötte på Hedström vände då och satte kurs på Mickelsörarna. Under tiden hade även den tredje färdmannen stuckit ut, och Sjöberg följde nu honom.

Hedström styrde nu mot Umeå. Där var man då enligt svenskt påbud om tillmötesgående fri från tull. Efter en vecka var det en morgon liv i Nykarleby. Frans Hedström hade återvänt och på grund av tullfriheten fått 2 rbl sr mera för tjärtunnan än de andra.

Men detta var sista resan man vågade göra med så pass stora farkoster. Engelsmännen kom denna sommar med mera grundgående fartyg än förut. Med skötbåtarna däremot lyckades man fortfarande undgå fienden. Beroende på vindriktningen styrde man stundom till Ratan och stundom till Umeå. Härvid var Mickelsörarna en ofta anlitad etappstation.