Paul Verner Lybeck.

I Svenska Dagbladet skriver prof. Fredrik Böök följande uppsats med anledning av Paul Verner Lybecks: „Den siste majgreven och andra österbottningar“.

I den finländska vitterheten är Mikael Lybeck ett av de främsta namnen, men på denna sidan Bottenhavet finnes det kanske icke så många, som känna till den litterära insats, vilken är förknippad med namnet Paul Verner Lybeck. Han var en äldre bror till Mikael, jurist till yrket, och dog 1911 vid femtio års ålder. Författare i egentlig mening var han aldrig. Det var blott under de sista åren av hans livstid, då ett svårt hjärtlidande gjort honom till en märkt man, som det roade honom att nedskriva några av de berättelser och anekdoter, vilka han förvarade i sitt minne och ofta brukat muntligt berätta i vänkretsen. Efter hans död blevo dessa anspråkslösa spillror samlade i bokform och helt nyligen har den lilla volymen, som bär titeln Den siste majgreven och andra österbottningar, kommit ut i en andra upplaga. Det är ett tecken, att den vunnit en plats för sig inom den finländska novellistiken, och den har rätt till någon uppmärksamhet även från svensk sida.

Visserligen var Verner Lybeck föga mer än en begåvad dilettant och flera av hans stilistiska sirater ter sig rätt naiva ut. Men det fanns hos honom en obestridlig originalitet i synpunkter och uppfattning och han hade mycket sinne för karaktärer, för helgjutna och stilfulla personligheter. Livet i Österbotten hade gjort honom förtrogen med ett rikt och brokigt galleri, och man kan endast beklaga att han icke fick tillfälle att tömma sin bäck.

Genom Sara Vacklin har det bevarats många idylliska och känslofulla, humoristiska och tragikomiska drag ur småstadslivet i Österbotten — hennes bok [Hundrade minnen från Österbotten] är som ett glittrande och smålustigt pärlbroderi. Verner Lybecks berättelse, Den siste majgreven, som givit boken dess titel, erinrar i mångt och mycket om Sara Vacklin, och man känner sig genast hemmastadd i miljön. Den spelar under de sorglösa och lyckliga åren på 1830- och 40-talen. Finska krigets åskor hade mullrat slut och skilsmässans smärta domnat bort lättare än man skulle förmodat, handel och näringar blomstrade, språkstriderna hade ännu icke börjat, och de olika samhällsklasserna bodde lika fredligt tillsammans som de olika raserna. Borgerskapet roade sig, i all ära och tukt, och över hela umgängeslivet föll ännu ett skimmer av den gustavianska tidens sirlighet och förfining. Inte bara de gustavianska och moderna utan också reflexen av Gustav den tredjes glada sjuttonhundratal levde längre kvar i den avlägsna gammalsvenska provinsen än i huvudstaden och moderlandet. „Den siste majgreven“, Gösta Lindhult, är den glänsande representanten för den försenade österbottniska rokokon, han har drag av Gösta Berling, han är chevaleresk och ädelmodig, obetänksam och ömsint, skön och tragisk. Verner Lybeck har utmärkt fått fram blandningen av fransk umgängesstil och urgamla svenska manér; på assembleerna deklamerar majgreven; „Jag är av Götes stam, av Virdaätt“, och leder sina anor tillbaka till kung Linde, frejdad i de småländska sagorna. De ekonomiska motgångarna, den slutliga ruinen, olyckorna i äktenskapet, allt förmådde han bära med filosofiskt jämnmod, men det som bröt honom, det som lade honom i graven med sorg var den oförrätt som han gjort sin trogna hund Plundrus, då han i vredesmod och överilning tvingade det stackars djuret att äta kött, som sedan visade sig vara förgiftat av ondskefulla grannar, och därmed vållade sin bäste väns död. Det ligger något utomordentligt karaktäristiskt i denna paradoxala ömsinthet, en rest av naturbarnets primitiva åskådning, där djuren spela en större roll än de invecklade och svåröverskådliga samhällsförhållandena. Hela den trogna hunden Plundrus är för övrigt ett kulturhistoriskt fynd; han är uppkallad efter den engelske amiralen Plumridge, som under Krimkrigets dagar plundrade Österbottens kuster, och hans namn böjes efter andra deklinationen i latinska grammatikan; majgreven hälsas av „Plundri“ glada välkomstskall, han fick „Plundrum allt mera kär“ och gav slutligen „Plundro“ förgiftad mat att äta.

Men Verner Lybecks blick gick längre tillbaka än till traditionerna från Gustav III:s Sverge och latinskolan. När han som en ung vicehäradshövding slog sig ner på domarens plats i en av domsagorna på Österbottens kust, gladde han sig åt drakslingorna i svart och guld, som prydde högsätet. Det var honom en njutning att i böndernas vittnesmål återfinna det gamla ordet hambla, som var honom känt ifrån Ärvda-Balkens sjätte kapitel — det betyder uppföra sig som en dåre, och han älskade tro att samma ord går igen i namnet Hamlet. När den fattige Henrik Hudd, som fått sin hustru överkörd av den rike „storkungen“ i Helsingbyn, vägrar att förlika sig med dråparen och kräver lagens strängaste straff i stället för böter och ersättning under utropet: „Nej, jag vill inte äta opp käringen min“, där ser Verner Lybeck detta drag i belysningen av den isländska ättesagan om Ravnkel Halfredsson. När Ravnkel dräpt Einar och bjöd den dräptes fader Torbjörn sonabot, vägrade den fattige gubben och ropade: „Jag vill inte bära min son i pungen.“ Att efter tusen år återfinna samma känslor och samma drastiska tankegång hos nordiska bönder, det var något som gladde Verner Lybeck in på själen, och han hade den djupaste vördnad för den stolta oavhängighet, den rättskänsla, den ovilja mot köpslagan, som gjorde fattiga och fria män nackstyva även ansikte mot ansikte med de rika och mäktiga.

Med samma kärlek berättar han om Mats Matsson på Dalabacka skogshemman, ännu blott ett barn, men redan genomträngd av sina plikter som arvtagare till den gamla gården; och han följer med stark sympati släktstriderna på Ljungaråsen — han ser visserligen alla drag av högmod, hårdhet och girighet, men han urskiljer också det ärekära och högsinta hos dessa bondesläkter, och när han till slut kallar Magdalena Ljungarås en kärnkvinna, ligger det i tonfallet en värme och stolthet, som man icke tar miste på. Det finns mycket i Verner Lybecks hela syn på de österbottniska bönderna som erinrar om Selma Lagerlöfs bondeepos från Dalarna [Jerusalem], även om den konstnärliga rikedomen och den poetiska kraften icke tåla någon jämförelse. Och det är betecknande, att även hos den österbottniske författaren de isländska släktsagorna givit ett slags nyckel till det moderna bondelivet. I det stycket är Verner Lybeck tydligen alldeles oberoende av Selma Lagerlöf; redan under sin studenttid på 80-talet hade han fördjupat sig i Eddan och den isländska litteraturen, och fastän berättelsen „Liksom i fornsagan“ offentliggjordes först 1907, var den tydligen koncipierad redan på 1890-talet, då själva den till grund liggande händelsen upplevdes.

Livet igenom var Verner Lybeck intagen av kärlek till det fornsvenska och forngermanska, sådant det mötte honom i språk och tanke, i trosföreställningar och sägner. När han återgav ett brev, som en österbottnisk bonde år 1888 skickade sina till Amerika utvandrade anhöriga, fröjdades han icke blott åt den bibliskt patriarkala tonen, den medvetna släktkänslan och den djupa rotfastheten i torvan, utan själva hans öra smektes av de ålderdomliga vändningarna i skriftstycket ställt till „min Kärälskeliga Sonakunu“. Han har också upptecknat „Sägnen om Lille Mårten Timmerbas och hans undersamma hemfärd från Rysshedningaland“, och denna folksaga är förvisso ett märkligt exempel på de uråldriga förställningarnas sega livskraft. Nytt och gammalt är här blandat om vartannat på det mest fantastiska sätt. Lill-Mårten, som är en timmerman från Österbotten, hjälper till att bygga upp Helsingfors och arbetar både på Sveaborg och på skeppsvarven i Kronstadt, men till slut vandrar han långt österut och hamnar i närheten av den gamla staden Kujaba, det är Kiew. Där råkar han i sjukdom och nöd, men då han en vårkväll vandrar sörjande och övergiven i en skön bokelund, hör han plötsligt hornstötar, hundskall och korpalåt ur skyarna, och en sällsam åldrig ryttare med jaktspjut i handen sänker sig ner ur molnen. Det är Od, också Stark-Od kallad, och på en enda natt för han Mårten med sig i brusande ritt tillbaka till fädernegården i Närpes. Allt sedan dess offrade Mårten varje år i lönn en hök åt Od och skyddade korpar och skator.

Så hade Verner Lybeck hört Närpes-bönderna berätta, och folksägnen bekräftar att de nordiska traditionerna levde kvar i den svenska odlingens östra gränstrakter. Själv var han genomträngd av dem, och man kan endast beklaga att det icke blev honom förunnat att framställa dem fylligare, sådana de mötte hans iakttagande blick i allmogens och borgarnas liv. Han hörde till våra utposter och har rätt till en vänlig och tacksam erinran.