Det pratas —
om att vi snart skola få bio till Nykarleby. Att en stad i vår tid saknar biograf torde väl höra till de sällsynta undantagen, när snart sagt varje by består sig med den lyxen. Vi utgöra för vår del ett lärorikt exempel på satsen att utvecklingen aldrig stampar på stället, det bär antingen framåt eller bakåt. Anttilas bioföreställningar voro ju på sin tid tip-top, likaså ungdomsföreningens som efterträdde dem. Men tempus fugit, eller som Topelius säger: „tiden rusar framåt med lösa tömmar”. Ljudfilmen gjorde sitt segerlopp och vi blevo ohjälpligt distanserade. Vi minnas tråkiga föreställningar med stumma longörer, som aldrig ville taga slut. Vi upplevde en film från filmstjärnornas liv i Hollywood, där Ramon Novarro sjöng en lång visa stumt och Oscar Strauss spelade en 7-minuters pianokomposition utan toner. En av de sista som gavs var filmen „Älska mig i natt” ljudlöst, som en skämtare uttryckte sig. Sedan fick man nog. Föreställningarna upphörde totalt.
Nyligen hava emellertid underhandlingar pågått med dir. Ahlbäck i Jakobstad om föreställningarnas återupptagande. Vid provning kom man emellertid ej upp till mera än 160 volts spänning medan talapparaten erfordrar 220 volt. För att få klarhet i saken ringde vi upp kraftverksdirektören som med älskvärt tillmötesgående förklarade att felet berodde på ojämn belastning. Lokalen är kopplad till Frihemsfasen, men nu gäller det att draga en tråd över gatan och få anslutning till mejerifasen. Så att fasligare är det inte. När vi sålunda fått kraftledningen i dubbel bemärkelse att funktionera kunna vi bereda oss på att i eget bo, som Erk brukar säga få avlyssna Sången om den eldröda blomman och behöva ej som det heter gå över ån efter vatten, d. v. s. företaga en resa ända till Jakobstad.
*
Hr Neger i Gamla Testamentet har nyligen sjungit några „spirituals” över köttets ruttenhet i Nykarleby, samtidigt insinuerande att det är de listiga Jakobstadsborna som bära skulden härför. Jag kan ej uttala mig, om hur man i tobaksstaden reagerat härtill, men vill endast omnämna att stämningen i Nykarleby var ganska upprörd i lördags kring slaktarborden på torget. „Komber hande’ hid så ska’ han nog få sej kring örona”, hette det. Fullt så aggressivt ställa vi oss dock ej till saken; tvärtom skulle vi gärna tömma en bägare på Wiks med den berömde „trollkarlen från Nilen”, vars allt omfattande intresse berör även vår ringa ort, och diskutera möjligheterna för den blivande köttkontrollen. Som bekant avlägges varje år en summa till en fond för ändamålet. Rom byggdes ju inte på en dag och det ordnar sig säkert med tiden. Men om Neger tror att vi här i Nykarleby ämna avstå från köttföda och bliva vegetarianer misstar han sig grundligt. Själv torde han för inte så länge sedan hava med hälsan förtärt fru Wik’s Chateau briand’er och inte alls mått illa efteråt.
Om Neger fortsätter att rata vår köttmat se vi ingen annan råd än att när han nästa gång behedrar vår ort med sitt besök, bjuda honom på ett kok „ris med curry” och det borde väl inte verka så avskräckande. Alltså — välkommen åter.
|