Skidsöndag.

Det vackra vintervädret har lockat stadsborna i massor ut på skidor. Genom Esplanaden hava de färdats i långa rader, skolbarn och seminarister, lottor, lektorer, fruar, bankdirektörer och vanligt folk i ädel tävlan att hylla kung Bore som skänkt oss detta gnistrande vinterföre. Vår energiske gymnastikdirektör har dessa dagar formligen varit fastvuxen vid skidorna och outtröttligt instruerat sina skaror i konsten att stå på skidor och falla på dem.

„Nuförtiden är nämligen det första jag lär pojkarna”, säger han, „att falla så här snett bakåt. Kan de det en gång så försvinner fruktan för att falla och då går det nog galant stående nedför backen. Blir farten för hög eller är ett träd i vägen så gäller det helt enkelt att falla, mjukt och behagligt. Vilka utmärkta övningsbackar erbjuda ej våra höga åstränder.” Så att nu veta vi det. För att kunna stå måste vi lära oss falla. O tempora — — —.

Vintersportens högsäsong är inne. Någon skridskohaj som hade möjligheter att taga upp kampen med Wazulek kunna vi dock ej fostra på skrinnbanan nedanför kraftverket ty den är numera ett minne blott. Starten var ju lovande i glanskisens tecken, men under de ständiga snöfallen antog den snart nödfallsproportioner, tills för någon vecka sedan flodvattnet kom och tog den helt i sitt våld, på ett flytande sätt tillrättavisande de fullmäktige som ville hava banan på älven och icke på landbacken.

I stället dominera skidorna suveränt. K. J. Pensar som vi i förbifarten intervjuade, förklarade belåtet att en sådan kommers med sportartiklar som i vinter har det ej varit på åratal. På Wiks har samtalet mellan förfinskningsnyheterna och lexikonspelet för det mesta rört sig om skidor. När Blomgren skaffade sig ett par med Bergendahls bindning och for ut i sin schneidiga sportkostym kunde Sjöquist, som gammal scout ej motstå frestelsen utan var genast redo. Hubertus, som till synes med stoiskt lugn betraktat företeelserna föll offer för tjusningen hos ett par Voitto-bindningar och smygtränar nu på morgnarna när andra ännu sova. Endast Borgman trotsar ödet. Vi förutspå hans snara fall.

Hela staden har fått en annan prägel. Det härliga vintervädret har kommit oss att glömma allt smått och instängt och gjort oss alla till lika goda skidare inför Vår Herre. Fru Wik har, påpasslig som alltid, kommit på den goda idén att hålla Restaurang Elisa öppen på söndagarna, och kunde i går glädja sig åt en god dag. Det bör bliva en ambitionssak för varje Nykarlebybo att på söndagarna taga sig ut till Elisa, som har möjligheter att bliva en motsvarighet i miniatyr till H:forsarnes Fiskartorp.

Garmisch-Partenkirchen är lyckligen överståndet. Det har varit ett surr i luften dessa tider av alla slags skidtekniska termer och uttryck. Slalom- och störtlöpning. Telemarksvingar, Kristianiasvängar, lappkast och —. Ungdomarna ha börjat komma in i tekniken. Man ser dem på gator och torg ivrigt demonstrera sin färdighet. För skidare av den äldre skolan förefaller det dock som om en viss ensidighet skulle få överhand, och skidsporten börja få en anstrykning av akrobatik. Måhända var det även denna uppfattning som fick ett intuitivt uttryck hos den pojkvasker som häromdagen i Wikska hörnet gav prov på sin konstfärdighet med orden: „Hejsan pojkar, komin hid så ska’ ni få skåda på en äkta subtropisk kovändning.” Vi ses igen nästa söndag hos Elisa!