[Kraftverket]

Simba kunde se honom skrida omkring nere i den vilda generatorhallen, kunde se honom kliva – eller snarare dansa – fram till mätarna på väggen, knycka på höften, svänga ut med armarna i luften och trippa fram på tå mellan de två generatorerna som reste sig på betonggolvet. Simba brukade tänka att det var enda gången han såg honom lycklig och utan oron som alltid fanns i hans blick och i hans sätt att sitta framåtlutad, tungt och obekvämt, var han än satt, i soffan eller vid köksbordet eller i den grå Anglian. Han kallades Haran, och det berodde på framtänderna, stora och en aning framför de andra tänderna, alla lika skinande vita. Det var inget problem för honom längre, alla visste vem Haran var, också han själv kallade sig så, och Simba och Simbas morsa och Jerry, förstås.

Haran hade ofta nattskiftet, och Simba brukade cykla ner till kraftverket, ställa sig mellan de två pilträden på kullen och vänta på att få se honom göra entré i generatorhallen. Det skedde på jämna klockslag. Haran kom in genom en smutsgul dörr som ledde till vilorummet på baksidan med utsikt över älvens nedre lopp. Fönstren ut mot kullen där Simba stod var enorma, genom dem kunde man se hela hallen med generatorerna.

Simba hade varit där inne många gånger, stått och glott på mätarna som var infällda i marmortavlan på väggen, hört Haran berätta om allt det som mätarna visade, volt och ampere och kilowatt. En gång i timmen kom Haran in dit och avläste mätarna, sen dansade han iväg till den bruna pulpeten vid dörren, tog fram ett stort häfte och skrev ner siffrorna. Ljudet från generatorerna ringde i öronen, och djupt nere under golvet, där vattnet forsade fram, fanns skovlarna. Och ljudet från generatorerna var kvar i öronen också när Haran och Simba slog sig ner på bänkarna kring bordet i jourrummet, rummet där Haran alltid lät radion stå på, och där han bjöd på skorpor och ljummet te de gånger Simba hälsade på honom.

[En del av mätartavlan i gamla kraftverket. Längst upp till höger finns tre amperemätare. Till vänster kättingar tillhörande traverskranen.]

Tri faser, sa Haran, lektris far i tri faser ut järifrån.

Han såg verkligen vaken ut, som om han njöt av att sitta vid det solkiga bordet, alltid belamrat med porrtidningar som ingen av jourerna bemödade sig om att plocka undan mellan skiften. Inte heller Haran tycktes illa berörd över de glänsande blondinerna som låg och fläkte ut sig under tekopparna. Simba undrade om Haran nånsin glömde att göra sin rond i generatorhallen för att han satt och bläddrade i de där tidningarna.

He e som en dynamo, sa Haran, som he som du har på peedi, men mytji stör.

Det är vattnet från ån som forsar fram under golvet, vattnet från den väldiga ån som tvingar runt skovlarna och sätter generatorerna i spinn, generatorerna som skjuter ut ampere och volt och kilowatt.

Radion spelade jazz från Östeuropa, ibland lite klassiskt fram mot natten, alltid samma sak, tyckte Simba, och han ville fråga Haran en sak: varför är du aldrig så här glad hemma. Varför sitter du tyst vid köksbordet, varför ligger du och sover på soffan. Varför talar du aldrig med henne, eller med hunden eller för dig själv. Varför orkar du bara med dethär förbannade kraftverket?

Men Simba frågade ingenting. Istället började han betrakta sin far i smyg. Han ställde sig mellan pilträden uppe på kullen, väntade och tittade på sitt armbandsur hur minuterna tickade allt närmare det jämna klockslaget, kände pulsen slå snabbt i handleden, och nu var tiden inne, dörren till generatorhallen öppnades och Haran kom trippande på tå, svängde om ett extra varv, nästan som en konståkare på skridskor, gled iväg förbi den svarta, gamla generatorn, skickade en slängkyss mot den nyare, vita generatorn och tog ett par skutt fram till mätarna på marmortavlan, riktade pekfingret i tur och ordning mot de olika mätarna, som om han på det viset via magi hade satt igång hela maskineriet med volt och ampere och kilowatt. Han svängde ut med armarna i luften, tog sig fram till pulpeten i två eleganta hopp, trummade med fingrarna på pulpetlocket innan han tog upp häftet och lade det tillrätta.

[Den gamla generatorn från 1926. Vid det gulsvarta räcket syns luckan genom vilken maskinvakten med jämna mellanrum klättrade ner för att smörja maskineriet.]

När siffrorna var antecknade, häftet stängt och prydligt undanlagt i pulpeten, gjorde Haran ännu en piruett och en bugning in mot generatorerna, öppnade sen dörren och försvann till jourrummet. Simba stod kvar mellan pilträden med bultande hjärta och fukt mellan fingrarna, han stirrade in i generatorhallen och larmet och ljuset där, såg att mätarna fortfarande glänste, såg den stora trätavlan med verktyg på väggen, såg den mindre metallplattan där ovanför, plattan där det stod skrivet att den gamla generatorn var tillverkad vid Tammerfors Linne- och Jernmanufaktur Ab år 1926, och han tänkte att Haran var precis som skovlarna under golvet, spinnande runt, runt, runt.

Och Simba visste att Haran satt och sörplade te just då, sörplade te och tuggade på en skorpa, och medan radion spelade jazz från Östeuropa eller Amerika brukade Haran sitta och säga saker rätt ut i luften, som en bön eller en läxa som skulle läras utantill, men det var rätt konstiga saker som kom ur hans mun där i jourrummet medan natten sänkte sig över staden och vattnet forsade kring skovlarna under kraftverket. ”Maschiner schtarta. Maschiner schtopp”, kunde Haran säga fem-sex gånger på varandra, sen ändrade han sig och sa ”Maschiner inte schtarta. Maschiner inte schtopp” och så en liten översättning till ”Konnheita pähäälle. Konnheita scheis”, alltid med det sluddriga uttalet, som hos ett fyllo, men Simba visste att Haran inte drack brännvin, inte på kraftverket, och inte hemma heller.

Och medan han står där och tänker på sin far kan han inte hålla sig från att skratta lite. Och Haran sörplar te och bläddrar i porrtidningar, och Haran säger saker rakt ut i luften medan radion står på. Kanske ett kraftverk är enda sättet att bli lycklig, tänker Simba när han tar sin cykel och leder den bort från pilträden. Ovanför honom i natten löper kablarna ut från kraftverket, kablarna som sänder tre faser till Nystan och Kovjoki och Markby och andra mörka utposter på stadens karta, tre faser som leds ned i stora transformatorer och sedan fortsätter längs ledningar och kablar till stugor, svinhus, vedlider. Och när mörkret faller reser nån sig ur en stol i ett rum i en stuga som ligger ute på en åker eller vid en gata eller i en gränd, men nån reser sig och sträcker på ryggen, nån som har tofflor på fötterna och utan att tänka på det går fram till brytaren och vrider den med ett klick. Strömmen rusar till, ljuset kommer till lampan i taket. Simba inser detta, och vattnet i ån flyter vidare, aldrig står det stilla, skovlarna roterar, turbinerna spinner. Och i jourrummet sitter nån och lyssnar på radio, lyssnar på radio och bläddrar långsamt i solkiga tidningar, kastar en blick på klockan, allt otåligare, snart har en timme gått, snart ska mätarna läsas av.

[Den nyare generatorn från 1957. Till höger fönstren genom vilka Simba tittade in. I följande rum skymtar en lokomobil. Tidigare användes det som brandbilsgarage och senare som garage för kraftverkets jeepar, om vilka Lars Pensar visste berätta.]

Simba försöker tänka på Haran, men tankarna dras åt ett annat håll just den här kvällen, han skulle behöva tala med nån, men det går inte, han hade tänkt gå in till Haran, sitta en stund med honom i jourrummet och äta några skorpor, men han blir ändå stående uppe på kullen, betraktande.

Haran är så inne i sina egna saker, det går inte att tala med honom, inte om något annat än kraftverket, tänker Simba. Han kanske kunde cykla över till Jerry, men han är nästan säker på att Jerry är ute.

Simba kan ännu höra skottet, det ringer i hans öron, han kan höra det, och smällen är mycket kraftigare än han kunde ha föreställt sig. En skräll under plåttaket i tornet, sen en kraftig tystnad, ett ringande i öronen, Sändi fortfarande med vapnet i handen, som en leksakspistol, men riktig. Sen faller Sändi omkull, men det sker långsamt, ser ut att spelas upp i ultrarapid, som repriserna i sportsändningarna på TV. Och Simba hinner tänka att det inte är på riktigt, att det är som att se på TV, att det är nånting som inte kan hända. Men Sändi gråter, och han tar sig åt ena foten, den högra, och Simba går fram mot Sändi, men vänder sen om och springer mot dörren och nedför trappan, han springer så snabbt att han nästan halkar, men hålls ändå på fötter och han tänker att han måste springa ner till kraftverket där Haran kanske ännu inte har hunnit gå av nattskiftet, men av nån anledning leder hans steg honom i riktning mot lärarrummet, ett ställe där han helst inte sätter sin fot, men nu leds han in dit av sig själv och först när han har ryckt upp dörren och ser att de sitter vid det långa bordet stannar han. Där är Korken och Grönberg och trä-Blomqvist och flera andra, och de stirrar på honom.

Ja? säger Korken. Vad är det, Stefan?

Trä-Blomqvist putsar sin pipa, Grönberg tänder en cigarett. Ingenting, säger Simba, inte med mig.