[Mästarns samling]

Jag tror inte att nån sörjer de gamla fotografierna. Mästarn var egentligen aldrig intresserad av bilder från den egna vardagen, det egna livet. Han hade skaffat sig en svart lådkamera på femtiotalet, men orsaken var nog inte ett brinnande intresse varken för dokumenteringen eller själva fotokonsten. Han hade kommit över kameran i samband med en bytesaffär som innefattade en mängd olika grejor, och sen hade han tyckt att han lika gärna kunde ta några fotografier när han en gång hade en kamera i huset. Han skulle senare i livet ändå bli intresserad av bilder, det är sant, men inte av egenhändigt tagna fotografier, utan vykort med motiv från den stad som var hans hemstad, ett intresse som med tiden höll på att gå för långt, han spenderade stora mängder tid och pengar på att spåra upp gamla vykort, nånting som jag hade svårt att begripa.

Men Mästarn brydde sig om sina vykort, och ju äldre han blev, desto större intresse hade han för samlingen. En gång frågade jag honom om samlingen, frågade hur det stod till med den. Kanske jag inte hittade på något annat att tala om med honom, vi satt vid köksbordet. Men han sken upp, reste sig från stolen.

Jag följde honom ut på gården, och regnet hade upphört, doften av poppel och lind låg över oss när vi gick till ändan av huset och den gula dörren där. Han låste upp och vi steg in i blomsterkapellet, det väldiga rummet som användes för blomsterhanteringen. Mästarn och mama band kransar och buketter där, vackra saker som fick människor på gott humör, värdiga saker som kunde ge tröst. Det finns oändliga möjligheter med blommor, hade jag hört Mästarn säga. Vi binder buketter och kransar, de vackraste i hela universum. Och sen skrattade han. Det var sånt som jag trodde på när jag var liten, och kanske deras arrangerade blomster faktiskt hade varit vackrast av alla, åtminstone på den här planeten, eller i den här stan. Nu fanns inga blommor där längre, rummet var förvaringsplats för gamla kläder och bildäck och allehanda bråte, tomflaskor, en svartvit TV, mamas vävstol som hon aldrig använde. Golvet var cement, med ett par avloppsgaller, och det var allt som vittnade om att här hade bundits astrar och nejlikor och rosor, röda och vita, för länge sen.

Ingenting fanns längre som skvallrade om att mama brukade måla här inne. Inget vittnade om att jag hade suttit modell. Stafflierna var borta, och det var också pallen där jag hade suttit och frusit.

Är det som det ska, med fukten och så, sa jag. Eller temperaturen. Han svarade inte, han var redan framme vid det höga, bruna skåpet längst inne i hörnet mot gatan till. Han svepte undan en hög med lakan och handdukar, och öppnade sen dörrarna.

Du ska se, sa han. Du ska se att allt finns kvar.

I två räta rader stod de svarta mapparna, och han lyfte ut en av dem, direkt ur den övre raden, till synes på måfå. Han lade mappen tillrätta på den gamla TV:n, som jag minns att kom till huset lagom till de olympiska spelen sommaren sjuttiotvå.

Mästarn lade upp mappen och öppnade den. Titta nu, sa han, det här är sånt som ingen annan har.

Korten föreställde vyer över området kring kyrkan och stora bron, på en av bilderna kom ett tåg tuffande mitt på bron, i bakgrunden syntes brostugan. Allt ser ut som idag, tänkte jag. Det är bara ångloket och vagnarna som fattas. Varför samlar du på sånthär? Jag bad honom bläddra vidare, men jag såg inget som väckte mitt intresse. Normalskolan, De gamlas hem [finns inte på vykort, men däremot Fridhemmet], Brunnsholmarna. Bilderna sade mig ingenting. Poliskammaren, esplanaden, torget och det gamla hotellet. Jag kände att mina ben värkte, att jag gärna skulle ha lagt mig ned och blundat, men det fanns ingenstans att lägga sig.

Allt finns här, sa han, eller åtminstone nästan allt som gjorts om stan.

Han hade åkt på mässor runt landet och i Sverige i sin jakt på motiv, han hade lagt ner tid och pengar för att finna korten med kyrktuppen och vattentornet och rådhuset.

Man måste göra nånting, hade han sagt, man kan inte bara sitta och titta i väggen. Ett par gånger hade han fått fina anbud på sin samling, bland annat av en emigrant som bodde i Södertälje, men han ville inte sälja.

Men du är trädgårdsmästare, inte vykortsfantast, sa jag.

Deltiolog, heter det, sa han. Jag har haft tillräckligt med mull under naglarna i mina dagar. Sen hostade han och spottade slemmet i en gul kruka som var ställd ovanpå vinterdäcken till hans bil, en grön Sierra som rostade duktigt. Jag tänkte, medan han spottade i krukan, att det är hans sista bil, och jag försökte komma ihåg alla de tidigare; Cortinan, Taunusen och den röda Escorten.

Han ser så dåligt nu, tänkte jag. Han kör så sakta.

Han berättar inget om sig själv. Istället visar han en samling gamla vyer som egentligen inte har nån betydelse.

Jag begriper att vykort är opersonliga, och därmed ofarliga, sådant man kan samla på utan att spela med en personlig insats. På samma sätt är inte heller en pornografisk film speciellt laddad, snarare är den uttryck för en typ av tristess.

Undrar om Österblom har tänkt på den saken. Jag måste försöka få in humor i mina texter. Lätt blir det inte.

Inspiration hämtad från författarens far Bror Sandström och min vykortssamling.

Samma helg som detta publicerades berättade författaren på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg om denna sin första roman som enligt seminarieprogrammet ”handlar om en resa tillbaka till det förflutna, till bortträngda minnen och mönster i barndomens känslovärld”.

Ett annat seminarium tillsammans med Rober Åsbacka under rubriken Manuskript och fallstudier beskrivs med ”Peter Sandströms och Robert Åsbackas romaner har vid första anblicken inte mycket gemensamt. Men i båda finns en förvirrad äventyrare som ser tillbaka på sina pojkår och på Österbotten.”