VIII.

KUDDNÄS TRÄDGÅRD.

Då huvudintresset vid förevarande skildring ju varit att giva en såvitt möjligt fullständig bild av skalden Z. T:s och Topelius-släktens 1) hemgård vid Nykarleby såsom sådan, och icke så mycket av dess ekonomiska skötsel efter grundläggningstiden, ej heller det dagliga livet där i helg och söcken (som tillhör familjehistorien), ja ej ens skaldens barndomshistoria annat än i konturer, så fortsätta vi i det följande den topografiska beskrivningen av gårdens lokaliteter — med ständig hänvisning, som förut, till de mer eller mindre tydliga spår de efterlämnat i skaldens diktning. Här komma vi då närmast till trädgården, som ordnades och planerades redan under avlidne doktorns tid — barnens käraste tummelplats och scenen för Kuddnäsfolkets glada sommaridyller. Där grävde lille Zachris om vintern mystiska gångar i snödrivorna och anlade i dem sina hemliga skattgömmor. Där åkte barnen kälke utför lekbergets sluttning, och de sagor och äventyr, som Zachris hört eller läst om i böcker, försökte han sätta i scen vid fantasifulla lekar 2) — helst ute i trädgården.

1) Nämligen Nykarlebygrenens av den stora Uleåborgska släkten Toppelius, vars ursprungliga stamgård var Toppila i Limingo Strandby. Släkten har ju spritt sig åt olika håll (en gren t. o. m. till Ryssland), och några personer av dessa grenar ha på senare tider begynt skriva sitt namn med ett p liksom Nykarleby-doktorn.

2) Utom till vad Z. T:s biografer V. Vasenius, E. Vest m. fl. meddelat ber jag här få hänvisa till de många (kortare) uppsatser jag förut på svenska och finska publicerat om skalden Z. T:s barndomstid. Se här några: »Kuddnäs och Z. Topelii barndomstid» i Tidskr. för folksk. och folkhögsk. 1898; »Z. T. En saga om tvänne bokstäver» i »Julhälsning» 1898; »Kuddnäs. Z. Topelii barndomshem» i Julhälsning 1903 samt »Sakari Topeliuksen satavuotismuisto» i »Lasten joulu» 1917 (Folkupplysn. Skpts ungdomsbok N:o 26). Fru Märta Edqvist i Stockholm har skrivit en högst egendomlig bok om »Gossen från Nykarleby» (Z. T.) 1928, Barnbiblioteket Saga 128, med den djärvaste fabulering i Selma Lagerlöfs stil och åsidosättande av sanningskravet. Skada på den livliga skildringen!

Ja, innan vi övergå till trädgården kunna vi här, på tal om lekar, omnämna, hur roligt barnen hade på — spruthustaket. Där fanns på gården vid bagarstugans västra gavel ett litet skjul för brandredskapen med svagt sluttande tak, vilket Zachris försåg med mast och tackling och sålunda förvandlade till ett skeppsdäck. Där lekte barnen ofta och seglade i fantasin på skeppet Hoppet ut på de vida världshaven i Columbus' och andra landupptäckares kölvatten, medan deras fader doktorn tankfull satt vid sitt fönster mitt emot och övervakade deras lekar.

På den tid, då doktorsherrskapet styrde och ställde på Kuddnäs egendom, hade en träd- och »kryddgård» mycket stor betydelse, ja påtagligen större än i våra dagar, för alla familjer, som icke ägde en sommarstuga vid sjöstranden eller ute i skärgården, där de kunde tillbringa den varma årstidens vackra dagar. Det gällde då att under dessa i hemträdgården försöka idka friluftsliv och njuta av den naturskönhet en sådan kunde bjuda. Därför plägade man pryda sin lustgård med ögonfägnande blomsterrabatter, skuggrika alléer och bersåer, mossoffor, häckar och framför allt lusthus — måhända i efterbildning av utländska mönster, franska, engelska eller närmast svenska. Den tidens människor hade ett mera rofyllt, romantiskt sinne, mera behov av natursvärmeri, om ock i de enklaste former, såsom knytpartier i det gröna och familjära trädgårdsfester. Så lät sig doktor Topelius på sin nyförvärvade lantgård angeläget vara att så snart sig göra lät utbygga och försköna dess trädgårdsanläggning så gott terrängens beskaffenhet det medgav. Huru mycket där var gjort förut och vad allt där tillkom under doktorns tid veta vi icke, men då han hade lyckats få till »mästare» vid arbetet en kunnig rikssvensk, den bekante Zetterberg, stjärntydaren, som arbetade och bodde där någon tid både före och efter 1818, så måste hans verk icke varit utan betydelse för det hela. Honom tillskrives bl. a. den rosenhäck, som på tvenne sidor, nämligen den norra och den västra, omgav trädgården och som skalden Z. T. med synbar förkärlek gång på gång syftar på i sina poetiska barndomsminnen. Denna mer än 100-åriga Rosa canina-häck står ännu kvar inom en låg stenmur invid det urgamla spjälstaketet, ehuru betydligt glesnad, och fröjdade den åldrige Kuddnäs-sonen med sina enkla röda rosor ännu vid hans sista besök i trädgården. — Han hade ju själv som liten pilt varit med vid arbetet där och tultat omkring och sett intresserat på, kanske just då rosenbuskarna planterades, eftersom den förtjuste fadern kallar honom »vår trädgårdsmästare», då pojken var blott halftannat år gammal (1819 i juli).

Vita byggningen och bagarstugan från söder.

Men eftersom nu den egentlige trädgårdsmästaren, Zetterberg, kanske ej så mycket genom sina planteringar, som fastmera genom sin lyckade spådom om den nyfödde Kuddnäs-telningen, förvärvat sig liksom »ett namn i historien», skall jag här, innan vi gå vidare i trädgårdsbeskrivningen, av mannens personalier anföra det lilla, som kommit till min kännedom. Zetterberg, vars förnamn, födelse- eller dödsår man icke känner, emedan han icke var »kyrkskriven» i någon form på orten, skall, förrän han kom till Finland, ha varit betjänt i förnäma herrskapshus i Sverige, och därigenom vunnit ett visst savoir vivre {belevat uppförande}, som ställde honom framom gårdens övriga betjäning. Enligt skalden Z. T:s uppgift skulle han vid den tiden varit »nära 80-årig», om ej minnet sviker. Galant emot fruntimren, som alltid, begick han en gång ett litet misstag, genom ett qvi pro qvo, som kommit till eftervärlden. Det hände nämligen en dag att han vid sitt inträde i huset, där han logerade, genom den öppna dörren till ett sidorum såg en ung kvinna sitta i vävstolen vänd med ryggen emot dörren och i ivrigt arbete. Sin vana trogen ville Zetterberg börja en liten flirt med henne, men mycket hann han inte säga, innan väverskan hastigt vände sig om emot honom, och så var det den unga fru doktorinnan själv. Tablå!

I min relation om herrskapets tre första trotjänarinnor nämnde jag att skalden i en av sina noveller använt sin och sin sjuke faders originella sköterska, den finska Brita, såsom modell för drottning Sofia Magdalenas finska spågumma Kierola mor, samt att det enligt en hovdams skvallerprat var trädgårdsmästare Zetterberg, »den gamle toke», vilken hade uppträtt såsom »mentor och tolk» för denna »häxa eller »Pythia». Han skulle nämligen enligt hovdamen »i sin ungdom ha varit mycket i Finland» och där lärt känna finnarnas trolldom och spådomskonst och därför nu särskilt rekommenderat sin finska bekantskap, den nämnda gumman, såsom profetissa. — Lustigt är att se, huru Topelius roat sig med att omkasta rollerna för sina protegéer här, de två gamla barndomsvännerna, sålunda, att han överflyttat Zetterbergs spådomskonst på gamla Brita, tydligen blott för att låta henne producera sin kostliga språk-»sekamelska» inför drottningen och hennes hovdamer. I äkta sagostil låter författaren sedan Zetterbergs sonson gifta sig med Kierola mors dotterdotters dotterdotter, som hade fått ärva drottningens hederliga belöning för gummans spådom. Novellen (Drottning Sofia Magdalenas örhängen) ingick i Helsingfors Tidningar redan 1848, alltså före Fältskärns berättelser, som började ingå där 1851.

Men icke nog härmed. »Trädgårdsmästaremotivet», som tydligen hade blivit författaren kärt, kommer senare gång på gång fram i olika variationer i hans skrifter, och minnet av Zetterberg, hans planteringsverk och hans underliga stjärntydning, som mer eller mindre påtagligt tittar fram därunder, växer slutligen ut till en intrig av djupare innebörd, till själva kärnintrigen, såsom vi skola se, i Fältskärns berättelser. — Majniemi slott hade naturligtvis sin praktträdgård, skapad enligt 1600-talets nyaste mode, och holländska mästare hade enkom blivit inkallade för att planera den. Men det var den av författaren med synnerlig värme tecknade förvaltaren Mäster Pehr, som så klokt och redligt hade skött om gårdens jordbruk, återuppodlat åkrarna och försatt de många ödeshemmanen i gott skick igen — just såsom förf:s fader i tiden hade försökt göra. Längre fram i novellen hade änkegrevinnan Eva Bertelsköld på Falkby en trädgårdsmästare Bergflykt (med hälften av Zetterbergs namn), som kom att spela en icke så obetydlig roll i berättelsen. Och med vilken beundran och värme skildrar ej Topelius blomsterkungen Linnés trädgård på Hammarby och hans präktige elevs, botanikern Erik Jungs, av förf. själv skapade blomstergård på Surutoin vid Åbo! — Så måste ju äntligen i Läsning för barn, sjätte boken, också trädgårdsmästaren få sin speciella yrkesvisa (N:o 13) liksom mjölnaren och smeden, likväl utan märkbar hänsyftning på Kuddnäsminnen.

Men för att representera den minnesvärde svenske trädgårdsmästaren i hans intressantaste gestalt såsom stjärnkunnig astrolog skapade Fältskärn — alias författaren Z. T. — en högst märkvärdig personlighet, den tyskfödde guldmakaren doktor Martin Weis, vilken i sin giriga maktlystnad hade kommit till Finland för att spana efter Bertelsköldarnes dyrbara men farliga familjeklenod, konungens ring, emedan den för honom betydde icke mer och icke mindre än ett suveränt herravälde över tingen. Denne spetsfundige alkemist var så »vis», att han ej blott kände till den rara ringens makt och värde, utan även dess första ursprung, som daterade sig allt ifrån den sällsynta, vart 500:de år inträffande konjunktionen av stjärnvärldens tre mäktigaste planeter, Mars, Jupiter och Saturnus, den 14 januari 1318, klockan 3 och 28 minuter på eftermiddagen, då ringen erhöll sin ödesdigra härdning. — Läsaren lägge märke till, att detta skulle hava skett precis 500 år före författaren Z. T:s födelse! Enligt Zetterbergs stjärntydning hade han genom att födas just då och icke en halv timme senare undgått en stor hotande olycka. — Men doktor Weis visste ännu mera, än det nämnda, han kunde genom sin underbara stjärnkompass alltid se eller utspekulera på vilken plats i världen ringen för tillfället befann sig. Stjärnorna behärska världen, det var hans astrologiska teori, och denna ring, i vilken de tre planeterna eller deras andar hade liksom koncentrerat sin astrala influens, den behärskade även de andra stjärnorna och sålunda också alla mänskliga varelser. Den kunde bringa lycka och framgång åt en sedlig bärare, men hotade med ofärd varje avvikelse från sanning och rätt, såsom genom mened.

Genom att tilldela den mystiska »talismanen», ringen, ett ursprungsdatum som det nämnda, sin egen födelsestund, har författaren vid sin skildring av den lek med människoöden han i sin novell inaugurerat och så åskådligt gripande genomfört, hela tiden för sig själv reserverat ett personligt intresse, nämligen intresset för frågan, om man skall nödgas tillerkänna stjärnorna eller, allmännare uttryckt, kosmiska krafter över huvud, något ödesinflytande på en människas karaktär, livsföring och mötande omständigheter. Fasthållande i alla händelser övertygelsen, att ett sådant inflytande, om ock tänkbart, likväl icke bleve möjligt utan reaktion från människans fria viljas sida (»rex regi rebellis» = härskare mot härskare upprorisk!) och än mindre utan kontroll från det i hennes samvete nedlagda gudomliga rättfärdighets- och sanningskravet, nödgas författaren sist och slutligen lämna frågan öppen. Krafter på gott och ont i människans hjärta strida ju om herraväldet över hennes själ även utan all kosmisk inblandning. Författaren tryggar sig som kristen vid Guds visa och nådiga försyn. — Men tänk, vilka djupsinniga spekulationer och vilka högintressanta livsskildringar denna förutsägelse från hans barndom gav Topelius uppslag till! Här ha vi, tänker jag, själva kärnintrigen — ja låtom oss säga »stjärnintrigen» i dess djupa sedliga allvar i Fältskärns berättelser, sammanlänkande en rikedom av typiska gestalter, bilder och scener ur fosterlandets historia till ett standardverk, som kanske mer än något annat skall bära Zachris Topelius' namn genom tiderna.

Från denna av trädgårdsmästarens personalier betingade avvikelse ifrån vårt ämne ända bort emot stjärnornas mystiska undervärld återvända vi nu till Kuddnäs lilla lantliga trädgårdsanläggning. Man må ingalunda tänka sig denna såsom något storstilat konstverk i hortikultur, såsom Majniemi slotts fantasipark och praktträdgård med klippta häckar och marmorstatyer efter utländskt mönster tedde sig, utan den var mycket enkel och anspråkslös i jämförelse med sådana. Men, som jag antytt, var dess plan väl genomtänkt efter terrängens natur och sålunda början till något vackert och efter omständigheterna för gården tillräckligt. Trädgården låg på västra, det är nedre, sidan om karaktärsbyggnaden med en port vid vardera gaveländan av denna och sluttade i terrasser ner mot älven, dock utan att nå strandbacken, från vilken den var avstängd genom stenmur och staket. Genom den övre avdelningen ledde trenne sandade gångar i rät vinkel mot byggningen nedåt älven till, korsade och begränsade av tvärgångar uppe och nere. Området mellan dem var delat i rutor med sängar för jordgubbar, ärter, bönor, rotfrukter och grönsaker, delvis inom ramen av bärbuskrader. Under årens lopp odlades där och experimenterades med många olika slag av växter, några år, såsom jag nämnt, t. o. m. med tobaksplantor. Längs gångarna, där så passade sig, voro buskar eller prydnadsväxter planterade, Den gångstig, som ledde förbi byggningens södra gavel ner till aspallén, betraktades på min tid såsom huvudgång och var på båda sidor kantad med blommor, som lyste och fröjdade ögat, både perenner och ettåriga sommarblomster. Outplånligt är det intryck jag tidigast minnes mig hava erhållit av blomsterprakten och doften i min mormors trädgård, då jag som barn en gång hade kommit dit med föräldrarna — på 1850-talet — och genast sprang ner i trädgården för att se och njuta. Jag överraskades då allra först av att se en vacker häck av sibiriska ärtbuskar vid övre gången i full blomning. Vad de ljusgula blommorna doftade! Blomhallon, rosor, gula liljor, svärdsliljor, aklejor och blåpojkar prunkade där. »Gossen i det gröna», och »Prins Gustafs öga» förekommo även i den tidens trädgårdar, för att ej tala om nemofilor, ringon, penséer och styvmorsblommor, som odlats hos oss sedan långa tider tillbaka. Ädlare rosensorter voro planterade framför byggningens gavel mot söder. Mamsell Fanny, doktorinnans fosterdotter, var den, som hade vården om alla blomsterbarnen.

Lönn i trädgården, planterad av Z. T.
[Lönnen föll den 23 aug 1970.]

Men där fanns ännu annat värt att minnas utom blomster. Mitt i lustgården stod en lönn med yvig krona, vilken den unge Zachris Topelius sades hava planterat, och jag såg någon gång i den upphängd en fågelholk för starar eller rödstjärtar. Utmed den övre avdelningens nedre eller västra sida sträckte sig den mycket omtalade aspallén, av tidigare generationer så gouterad, där fordom förekommit många glada små festligheter. Där hade stojande barn lekt hök och duva, där hade älskande par i månskensljusa augustikvällar vandrat arm i arm och anförtrott varandra sina hjärtans ljuva hemligheter. Vid alléns norra ända invid staketet inbjöd en lockande mjuk mossoffa trötta vandrare till behaglig vila. — För vanliga soffor av trä hade redan doktorn på sin tid sörjt. Han gav sådana till julklapp åt sin älskade maka något år före sin död och dedicerade dem därvid till henne med följande av vemodsfulla dödsaningar genomandade strof:

ȁt Fru C. S. T.
Att sitta på i gamla aspars skygd,
ett barn på varje knä, i lantlig bygd,
och kalla minnen upp från flydda tidens famn
och offra så en suck åt den bortgångnes hamn.»

Mot söder fortsattes aspallén av en kort gångstig uppåt den med rönnar och aspar bevuxna lusthusbacken, som än i dag krönes av sin åttkantiga paviljong på hög stenfot, med flaggstång och plåtflagga på taket. På backens sluttning mot stranden fanns också en inbjudande, men mindre mossoffa, där man mellan trädstammarna såg glittrande böljor och livlig båttrafik längs älven.

Trädgårdens nedersta avdelning utgjordes av en särskild utbuktning mot stranden, och väldiga gamla björkar med vita stammar vid sidan av aspallén markerade den övre gränsen till detta lilla lustgårdsannex, dit man nedsteg längs tvenne stentrappor. Längs den ena av dem ledde övre avdelningens mittelgång ned till strandgrinden (senare stängd) genom en öppen hummelberså med sittbänkar — gungbräden — på sidorna, varifrån man hade fri utsikt över älven. Bersåns övre ingång pryddes upptill av en halvrund båge, kring vilken hummelrankorna klängde. Där drack man kaffe ibland. (En annan hummelberså avslöt ytterst i söder gångstigen framför rosenhäcken.) I »annexet», som var liksom en liten trädgård för sig, såg man på min tid blomsterrundlar för ljusgula Hemerocallis-liljor, brandgula s. k. kejsarkronor o. a., men där hade fordom (på 1830-talet) unge Zachris och hans informator Blank haft sin plantskola för små lindar och lönnar, som de dithämtat från södra Finland och sedan planterade ut flerstädes på gårdens område, såsom längs vägen upp till inkörsporten vid landsvägen och ifrån porten ett stycke åt staden till, innanför planket. Där stå ännu lindarna och lönnarna kvar i en ståtlig rad och blomma varje sommar som levande Topelius-minnen. Men de vid inkörsvägen ha gått ut och blivit ersatta av rönnar och tallar, som nu bilda allén där. Däremot minna nere i trädgården innanför spolstaketet mot stranden höga yviga granar, »Skyhög och Molnskägg», och grovstammiga gamla björkar om själva platsen för Zachris' forna plantskola. De äro synliga på alla bilder av Kuddnäs från älvsidan. — Det finns många andra sköna träd på Kuddnäs gårds område, björkar, tallar och resterna av en gammal rönnallé (från vita huset mot ängarna), om vilka jag ej hört när eller av vem de blivit planterade. De stora tallarna nere vid strandgärdet och uppe vid inkörsvägen voro min förtjusning. De hade så präktiga grenar att sitta på, när man ute i det fria ville läsa sina läxor och samtidigt hålla ett öga på allt som tilldrog sig i omgivningen. Zachris Topelius hade ju han också på sin tid varit road av att gunga och sjunga i trädtopparna. Där kände han sig ju rent av som släkt med Sylvior och lärkor, när han, jublande i kapp med dem, »gungade på högsta grenen», d. v. s. så högt han vågade kliva. Men underligt nog i mitt tycke hade han fattat en särskild kärlek till hemträdgårdens aspar, såsom det bäst framgår av den sång i Ljung-samlingen, där han om dessa »vindarnas musikanter» öppet bekänner, att det var de, som lärt honom sjunga. Jag skulle helst intaga sången här i dess helhet:

Lusthuset.

       
»Mina aspar.

De voro vittnen till barndomslycka.
När skolans läxor hört upp att trycka
och pilten kom till den kära hamnen,
då tog han dem, näst sin mor, i famnen;
men alltför kort var hans unga arm
att sluta om deras hårda barm.

Han klängde munter som ekorrn hoppar
att rista runor i stam och toppar.
Han satt där länge, han satt där ofta,
när luften kändes av rosor dofta.
Han lärde där utan pet och bråk
naturens hemliga teckenspråk.»

Och sedan avslutar skalden sin minnesruna om de kära träden med följande bekännelse:

»Jag plockat visor, jag samlat frågor
från hedens ljung och från havets vågor,
från forsens brus och från lärkans tunga,
men mina aspar ha lärt mig sjunga.
Du, som har älskat ett lyckligt hem,
jag ber dig, minns med din vänskap dem!»

Efterkommande denna skaldens vänliga uppmaning må vi här ännu erinra om den roll dessa trädgårdsalléns aspar för övrigt spelat såsom bakgrund eller omgivning vid de enkla familjefester, som ibland firades i deras skygd. Sådana festligheter förekommo sommartid vid namns- och födelsedagar eller vid kära gästers besök, med harmlösa improvisationer, »utklädningar», tablåer o. d., med sång, deklamation och »kaffedorior» framför allt. Sedan unge Zachris börjat skalda — och det skedde ju tidigt —, vankades ofta gratulationsverser av hans hand. En gång på 1830-talet, troligen en Catharinadag och husets värdinna till ära, uppträdde Kuddnäsungdomarna och deras unga gäster kostymerade i trädgården och utförde en av dem själva uttänkt fri komedi. Herr Blank, informatorn, hade dolt sin manliga gestalt i fruntimmerskläder och föreställde den långa grevinnan Armfelt, unge Zachris uppträdde som hennes man greven, och Z:s långe kusin Oskar från Uleåborg presenterades såsom deras dotter. Vad de hade att framföra, det har fallit i glömska, men det lär ha hört till intrigen, att greve Armfelt ivrigt gjorde sin kur för den vackra friherrinnan von Kothen — en på den tiden i den förnäma världen mycket omtalad skönhet, här föreställd av doktorinnans halvsyster Augusta Turdin, som sedan verkligen blev friherrinna (1834 gift med baron Carl von Rosenkampff).

Vid ett annat tillfälle, då doktorinnans syster Maria, professor Gustaf Toppelius' fru, som med sina barn gästade Kuddnäs, var hyllningens föremål, framträdde inför henne också ett kostymerat sällskap anfört av herr Blank, klädd i en dräkt översållad med rosor. »Rosenkungen» bad att få presentera sitt brokiga följe, vari främst sågs den sköna zigenarprinsessan Preciosa och hennes moder Viarda, den senare iklädd en antik dräkt av tjockt svart siden med mycket vid kjol och en lång sidenkofta däröver — båda damerna spåkunniga, förklarade anförarn. Efter presentationen bad Viarda att få utleta spådomstecknen i fru Marias hand och siade så i högstämda tankeflöden om fru Marias och hennes familjs framtida levnadsöden. Verserna har skalden själv till en del bevarat åt minnet i sin första samling av Ljungblommor 1845 sid. 40 i det som ett »fragment» av honom betecknade stycket »Aminas sång till Maria». Det namn han här giver spåkvinnan, är en kabbalistisk omsvängning av det latinska ordet anima, själ, en poetisk mystifikation således, om spåkvinnan vid tillfället hette Viarda, såsom en dotter till fru Maria berättat mig. Den poesi deklamerande Pythian påstod sig känna »det språk, som morgonvinden talar och vågornas dån, som emot stranden slår och lövens sus och lundens näktergalar». Hon »läste ord i vårens stilla grönska och uti himlens gyllne skyar höga». Hon anade »vad stumma hjärtan önska» och läste »tankar i ett mänskoöga» samt fortsatte:

»Uti ditt öga — i Marias öga
jag läser godhet, idel godhet blott
och hur din egen sällhet rör dig föga,
blott sällhet blir de dinas glada lott.
Jag frågat stjärnorna om dina öden,
och ljusa löften de mig unnat alla:
frid, hopp och kärlek blott tills sena glöden 1)
av livets lampa tyst i aska falla.»

1) Författarn använder för rimmets skull djärvt den ovanliga ordformen »glöde», i pluralis »glöden».

Efter den sist anförda versen följde sedan de speciella framtidsperspektiven för fru Marias alla fem barn, icke intagna i det publicerade sångfragmentet. Och själva fragmentet uteslöts av författaren — välbetänkt — i följande upplagor av hans Ljungblommor. Tillfället, när dessa verser upplästes, kunna vi med tämlig säkerhet bestämma, då skalden själv uppgiver årtalet 1841. Ty på sommaren detta år vistades den Uleåborgska familjen, utom professor Gustaf Toppelius själv, på Kuddnäs från den 9 juli till några dagar efter den 18 augusti, och då hyllades den av doktorns familj så innerligt avhållna »Moster Marie» på ovannämnda sätt helt säkert just på Mariadagen den 3 augusti.

— En annan gång, måhända vid professorsfamiljens sista sommarbesök hos släktingarna på Kuddnäs, ägde åter en liten festlighet rum i trädgården invid eller uti aspallén. Moster Maria, som åter var hedersgästen, placerades i en blomsterprydd länstol, som stod mitt på stora gången, där denna korsade aspallén. Mitt emot hedersplatsen och under asparnas lövvalv stod på en bastant piedestal (en överklädd tunna) en vit staty, i någon intressant attityd, förstås. Och statyn (Sophie »la cadette») började tala med människotunga och deklamerade åter högstämda hyllningsverser till dagens hjältinnas ära. Ett animerat sällskap av släkt och vänner omgav som åskådare den vackra gruppen. Kaffedrickning hörde naturligtvis även till denna lilla trädgårdsfest. Någon liknande tillställning skall också en gång ha förekommit morfar Turdin till ära, och då skall deklamatrisen, som kommit av sig, med ett djärvt hopp ned från piedestalen ha räddat situationen.

Om man får taga Ljungblommornas skald på orden, så delades hans ömma kärlek till asparna även av hans hjärtas utkorade, Emilie Lindqvist. I den andra samlingen av hans lyriska dikter (Helsingfors 1850) ingår stycket »Asparnas kärlek», vars första strof lyder så:

»Nej, det var ej blott en villa:
Var gång lilla Emmas fot
som en fläkt så lätt och stilla
närmade sig trädens rot,
gick en susning genom bladen,
och den långa täta raden
utav aspar i allén
bugade varenda en.»

Ty de artiga asparna besvarade Emmas kärlek. Mången gång, när hon vid en skördefest hade fördröjt sig på ängen utan att märka det hotande åskmolnet, tills ett störtregn kom, var hon glad att få trygga sig till den största aspens stam. »Och då klappade hon tacksam stammen hon i famnen höll! och en tår liksom av kärlek ned från gamla aspen föll». Men en gång, då hon undan ett hotande oväder åter hade flytt till vännen aspen, kändes denne ovanligt skrovlig och ogästvänlig. Han suckade så underligt, och en av hans grenar slog Emma hårt i pannan, så hon vredgad flydde bort och sprang hem genom regnet. Men när ovädret var förbi befanns det, att aspen träffad av blixten remnat och stupat på sin post — »fallen för sin kärleks skull», säger skalden, mera känsligt än just tänkbart, och han tillägger: »Emma, änglar visst dig vårda: redan på din barndoms stig själva lundens träd, de hårda, älskat dig och dött för dig. O, hur måste då, du klara, mänskors kärlek värd du vara, och hur lycklig blir ej den, som ditt hjärta valt till vän!» Årtalet 1846 under dikten giver oss författaren som ung äkta man, året efter hans förening med Emma. Till och med sin äktenskapliga lycka har han här ställt i ett visst mystiskt samband med barndomshemmets aspar — förutsatt att det var desamma, som lilla Emma älskat, ehuru hon ju noga taget också kan hava haft sin egen aspallé någonstädes, till exempel på den ena av de två ängar hennes fader ägde: »Paradiset» och »Jämmerdalen».

Ännu på sin dödsbädd tänkte Topelius på asparna och liknade i sin ödmjuka anspråkslöshet sig själv vid ett av deras lätta små fjun, som spridas kring av vårens vindar. — Men nu torde den ärade läsaren fråga: står den mångomordade aspallén ännu kvar i Kuddnäs trädgård? Både nej och ja kan svaras på den frågan, ty de gamla asparna från skaldens tid hava samt och synnerligen skattat åt förgängelsen, och den, som skriver detta, har visserligen för omkring 35 år sedan med Nykarleby seminaristers hjälp planterat en ny dubbelrad av aspar på den forna alléns plats. De stå nog kvar där, men de hava ej rätt velat trivas och icke blivit lummiga, som de förra voro.

Icke mindre tilldragande och än mera lämpligt för glada tillställningar var det vita lusthuset jag nämnt om, som vinkade bland träden på sin grönklädda kulle. På planen framför huset funnos gröna soffor och plankor på bockar att sitta på. Trappan hög, med skrank på båda sidor. Envar inkommande, som hade något att säga, överraskades genast av den starka akustiken där inne, som lockade en till att sjunga. Rummet är verkligen »ljudfullt», som allmogen säger, och nog har där sjungits i detta rum, både av solosångare och körer! Ljust och trevligt genom belysningen från fyra stora fönster och genom de vitmenade väggarna med sina förr så intressanta tavlor, hade det dessutom vita skulpterade möbler i den bekanta gustavianska stilen, med svarta skinnsitsar. Soffan vid bortre väggen var av det slaget, som icke har något ryggstöd, utan endast låga armstöd vid ändarna, och framför den stod ett »brickbord» med nedfällbar bricka. Ett gulpolerat skivbord med tvenne halvrunda skivor hade sin plats vid ett av fönstren och kom till användning då något större sällskap drack kaffe här. Tvenne grunda väggskåp, ett på vardera sidan om dörren, intresserade Kuddnäsbarnen i flera led på det högsta, ty i dem förvarade de vid sina lekar allehanda matvaror för sig och dockorna, såsom ärtskidor, stickelbär och vinbär, kanske också annat gotta ibland. Barnen voro naturligtvis lusthusets trägnaste gäster om somrarna, men på familjens märkesdagar samlades ju även de fullvuxna här till en sedvanlig »kaffedoria», och då upplästes här verser och pratades och sjöngs. Den rödvita gipspapegojan, som hängde under taket i mitten av rummet, sittande i en lingonriskrans, ägnade sig så väl till liksom en symbol för allt det glada prat, som här ljudit och genljudit år efter år i detta rum. Av de gamla tavlorna minnes jag särskilt en i glas och ram — jag tror det var ett kopparstick — föreställande tre bålde ryttare samlade till rådplägning, med underskriften »Fürstenbund zu Europas Rettung», men oegentligt ansedd för ett »trekejsaremöte»; och en annan, som troddes föreställa den enögde böhmaren Ziskas och hussiternas sammansvärjning mot kejsar Sigismund (1419), men som i själva verket lär ha utgjort en reproduktion i smått (färglitografi) av en i senare tid mycket omdebatterad målning av Rembrandt med motiv från historien om bataverhövdingen Claudius Civilis uppror mot romarne på kejsar Neros tid. Vidare minnes jag flera vackra färgtrycksreproduktioner av annan typ, scener ur skådespel (Robert le diable?) och landskapsstycken. — Ibland har det varit rätt livligt på lusthusbacken när någon större ungdomsskara samlats där.

Lusthusinteriör.

Några steg åt öster från denna backe låg Lekberget, en från vita byggningens södra gavel utgående långsträckt ås, vars nakna kullriga sluttning ned mot lusthuset om vintern bildade en ypperlig lagom hög »skurrbacke» för de små barnen. — Att åka kälke kallas nämligen i svenska Österbotten att »skurra», och det gick bra här. De kunde också leka där uppe om sommaren, och på åsens östra gröna sida funnos sittbänkar och ett bord under sköna hängbjörkar, som voro stora och höga redan för 70 år tillbaka. Det bör ha varit en utmärkt plats för kaffesällskap och gemytlig sammanvaro. Mot söder var åsen tvärt avhuggen, och där nedanför bergväggen hade doktorinnan sin drivbänk i ett riktigt solbo samt framför denna en liten trädgårdstäppa med stickelbärsbuskar, vilkas bär voro små, men blevo söta och röda. Åt denna sida hade man uppifrån berget en god och öppen utsikt över älven mot staden till. Man ser där över hustaken det höga kyrktornet med sin jättetupp på tornspiran och till höger om denna den ståtliga bron över forsen. Men närmast framför sig inom Kuddnäs område har man ett åkerfält och vid dettas gräns mot söder — förr åtminstone ett stort pilträd invid en klippa. Utanför gärdet åt sydväst ligger Kuddnäs närmaste granngård.

På lekberget fanns ännu något, som i särskild grad satte skaldeynglingen Z. T:s fantasi i rörelse. Enligt hans systers utsago var det nämligen någonstädes där uppe han fann det, »Fotspåret i klippan», som dikten i Ljungblommor, första samlingen, daterad 1845, syftar på:

»Jag stod vid hällen på branta stranden
av flodens våg;
med stum förundran i hårda klippan
ett fjät jag såg.
Ett fjät så tydligt, som uti sanden
man ser ett spår,
när barnafoten i muntra lekar
däröver går.»

Med tanke på teorin om våra granitbergs vulkaniska ursprung fantiserade nu unge Topelius så, att det måste ha varit en ängel, som i jordens urtid försökt stiga ned på denna plats, medan berget här ännu utgjorde en halft stelnad lava eller »magma», men ängeln fann marken för het, drog förfärad sin barnafot tillbaka och flög till Herren Gud med budskapet: »Än mången tår din sky får gråta på heta jorden, förr'n sval hon står.»

»Och Herren lät sina skyar dugga
den svala flod
på jordens lava, tills uti blommor
och vår hon stod.
Men minnesgoda graniten gömde
sitt änglafjät.
och än i dag med förundran vandrarn
betraktar det.»

[Hela dikten.]

En älskligt svärmisk förklaring i barnatro, icke sant? Numera är den delen av berget så betäckt av lavar och en tjock mossfäll, att inga fotavtryck mer kunna skönjas där, men då jag för många år sedan sökte, fann jag nog flera sådana grunda insänkningar i bergytan — ganska vanliga för övrigt —, där stenarten var av lösare sort och litet förvittrad, och med en smula fantasi kunde man ju gott finna dem likna spår av en människofot. Änglafotens autentiska fjät var dock endast skaldebarnet Z. T. förbehållet att upptäcka, och man kan gott förstå, huru den tanken tjusade och rörde det unga sinnet, att ett himlens sändebud en gång velat stiga ned just på denna Kuddnäs-barnens omtyckta tummelplats! —

Jag nämnde här ovanför Kuddnäs granngård och måste i detta sammanhang tala något litet även om den, ej blott för att dess huvudbyggnad hade kommit att till en del inkräkta på Kuddnäs trädgårdsmark, såsom vid en lantmätareförrättning blev konstaterat, utan emedan dess invånare en tid genom släktskap kommo i beröring med familjen Topelius, vilket även framgår av skaldens dagböcker och biografiska anteckningar. Det är en liten gård på den höga strandbacken mot älven, söder om Kuddnäs, och räknas till staden såsom dess yttersta gård, N:o 127, åt denna sida. I dess övre boningshus levde på sin sista tid, såsom jag nämnt, gamle assessor Bergbohm, doktorns »sytningsman», med sin fru, och i en mindre stuga på klippbranten ett annat ganska originellt äkta par, den svenske flyktingen Hägerström och hans fru, Trumbars Malena. Om H. troddes det att han som officer och under annat namn varit inblandad i förföljelsen mot riksrådet v. Fersen, men, sedan han i Nykarleby funnit en fristad, utövade han här glasmästaryrket, gemenligen kallad »Glasryggen». Vid den svåra vårfloden i älven 1828, då vattnet en natt började intränga i hans bostad, räddade han sig jämte sin hustru över till Kuddnäs och fick där husrum. Sedan ägdes gården av tullförvaltaren Pehr Engström, † 1834, som var gift med Greta Carolina Lindquist, en faster till skalden Topelius' maka Emilie Lindqvist, och därefter hos änkefru Engström, hennes gamle blinde fader, förre handlanden Carl Lindqvist, död vid nära 95 års ålder 1835.

Vid ett bröllop i denna samma gård, när tullförvaltaränkans foster- och systerdotter Christine Bäck gifte sig med rike patron Olof Sjöberg, ägare till Berga glasbruk i Pörtom, höll den unge studiosus Zachris Topelius, som var en av marskalkarna, sitt »jungfrutal», sitt första offentliga tal — vid 22 år. Talet var ej långt, han utbragte blott i några få ord en skål för det unga brudparets välgång, för vars lycka han »ingen bättre önskan» hade, än vad som nyss hade sjungits i brudpsalmen:

»Bästa skatt i deras bo,
mödans lön och vilans ro,
blive kärlek, dygd och tro!»

Detta var »både det första och det längsta tal jag hållit», säger han själv i sina dagboksanteckningar för den 30 juni 1840. Frestande vore att här som en karakteristisk tidsbild intaga hela hans målande beskrivning av detta småstadsbröllop, upptagande litet över 2 trycksidor i dagboken. Av skildringens livat festliga början märker man huru helt han hade varit med: »Se, huru flaggorna fladdra i Vinden, och vädret blås lusteliga, och solen skiner så blänkande blank genom molnen. Och gården står så granrisad och grann och grön, och grinden och trappan så möjad och frisk och salen så städad och fejad och prydlig, — som ville de säga helt tydligt, att nu är bröllop — och kom härin du som glader är, kom bara och se trevlig ut, ty här är calas å färde, och Christine Bäck står brud i dag!» Så långt Z. T. Men det trevligaste av allt var utan tvivel det, att tärnan, som stod mitt emot honom vid pellhållningen, blommig söt och vitklädd, var Emilie Lindqvist, redan då nästan avgjort hans hjärtas utkorade. System Sophie Topelius' kavaljer var marskalken Albert Dyhr, berättar han vidare, samt att »pellen» vid 10 guldringar lyftes över brudparet under vigseln. Pellen var himmelsblå med silverfransar. Bruden hade blivit festklädd i Kuddnäs lusthus. Man ser ock härav huru nära lierade ej blott herrskapen, utan ock deras gårdar voro med varandra.

När jag 23 år senare kom till Kuddnäs ägdes gården av sjökaptenen Anders Granholm, som åter var gift med en »småkusin» till skalden, Louise Kerrman. [Färdbeskrivning Nykarleby-Helsingfors.] Familjen umgicks på Kuddnäs. — Min väg till skolhuset i staden gick höst och vår vanligen icke längs den tråkiga landsvägen, utan en mycket intressantare och t. o. m. kortare väg genom trädgården och in genom en liten rödmålad bräddörr i »smugan» (smygen) mellan Granholms boningshus och den långa uthuslängan, som bildade gräns mot trädgården. Sedan över G:s gård ned till älvstranden och längs denna till staden. Jag nämner detta, emedan jag tänker att gossen Z. Topelius nog också hade hittat på att begagna sig av samma trevliga genväg, om smygen på hans tid var öppen.

Efter denna lilla diversion om Kuddnäs närmaste granngård, återvända vi ännu en gång till dess trädgård, där vi till sist ha att tala om den forna brunnen, som på sin tid gav anledning till så upprepat gäckade förhoppningar och åtgärder. Brunnen, numera igenfylld, stod att finna strax bakom bagarstugan, vid vänstra sidan av den korta gångstigen från gårdsgrinden till sittplatsen under björkarna.

Grävd i en mycket fuktig, men tyvärr tidigare förorenad mark, gav brunnen ymnigt vatten, som dock både för smakens och luktens skull icke var drickbart, men att den ursprungligen var ämnad att vara gårdens egentliga brunn synes troligt därav, att den i Z:s och min mors barndom var försedd med pumpinrättning, vars hävstång av järn med en ansenlig kula i nedre ändan skulle svängas av och an som en pendel vid pumpningen. — Enär det ju var en alltför stor olägenhet för gården att sakna en god brunn, kallade doktorn på brunnsgrävare, som — troligen med slagruta — undersökte marken inom gårdens hela område, men icke funno någon bättre källåderplats, än just framför karaktärsbyggningen till vänster om stora ingången, alltså ganska nära den gamla brunnen. Men där ville man då icke hava brunn, varför det aldrig gjordes något försök att gräva, ehuru min mormor alltid hade gott öga till platsen. Man nöjde sig i långa tider med att använda åvatten i hushållet och hämta dricksvatten från en källa eller brunn på Frillas tomtområde bortom landsvägen. — En gammal Kuddnästjänarinna berättade för mig att det hörde till hennes åligganden att tidigt varje morgon hämta friskt vatten åt doktorn från »Frillas käldon». Detta var läkarens privata brunnsdrickning till hälsans befordrande. Men även den källan blev oduglig, då landbonden byggde ett uthus nära densamma.

På 1820-talet hände det därefter att doktor Topelius fick besök av dessa »brunskäggyviga» Ontrusar från Östkarelen, vilka sjöngo för honom sina urgamla finska runor och trollsånger. Det kunde ej hjälpas att gårdsfolket med en viss vidskeplighet betraktade dessa främlingar fjärran från och menade att de också verkligen kunde trolla. Kanske också någon hade tillsport dem om det, och så fingo gubbarna lust att försöka sångarordets makt över detta brunnsvatten, som smakade så helt annorlunda än vattnet i Karelens friska källor. De läste alltså sina kraftiga »loitsurunoja» (besvärjelseformler) över vattnet och spottade för säkerhets skull i brunnen, ty enligt en allmänt utbredd övertro äger människans saliv en renande och för ont bevarande verkan. Men denna brunnens ande måtte ha varit ovanligt hårdnackad att besegra, ty trots de kraftiga orden och »taikatemput» (trollkonsterna) förblev vattnet likadant som förut både till smak och lukt. Det användes därefter blott tillfälligt att vattna planteringar med, och brunnen fylldes småningom med lövavfall och skräp.

Sedan, omkring 40 år efter trollgubbarnas besök, försökte min mormoder en gång låta upprensa samma brunn. Landbonden Lippjärv-Hindrik, som det året med familj bodde i stugan tätt invid och själv var angelägen om att få gott vatten, utförde arbetet. Och undertecknad skolaris var hans högst intresserade hantlangare. Vi tömde brunnen, som icke var synnerligen djup, fullständigt, och då Hindrik kom till bottnen befanns där vara nedgrävd en med kullerstenar fylld tunna. Denna väckte nu vår stora nyfikenhet, Hindriks icke mindre än min. Vad kunde tunnan gömma? Skatter nedlagda dit i ofärdstid, mente jag. Men Hindrik såg upp till mig med ett brett grin och sade: »aldrig må de nu ha begravat en rysse här?» Strax började han emellertid med en skattgrävares iver i stor hast plocka upp stenarna ur tunnan — och något annat än stenar fanns där icke heller till vår snopenhet! Men när han fått upp de sista stenarna från tunnans botten, sköt där upp ur djupet en nästan armstjock vattenstråle emot hans ansikte, så att Hindrik fick laga sig upp och undan det fortaste han kunde för att inte bliva alldeles blöt. När brunnen sedan fyllt sig ånyo och vattnet, som hade en blåaktig vacker färg, någorlunda klarnat, provade vi det och funna det till smaken — ungefär som förut: sur lerjords vatten. Före rensningen var dess lukt så stark, att jag i min barnslighet måste försöka, om inte gasen kunde brinna. Jag brände förgäves flera svavelstickor. Härefter blev denna urgamla brunn definitivt övergiven.

I senare tid grävdes för kommunalhemmets behov en ny i brunn på en också med slagruta uppsökt plats ute på den yttre gården, men icke heller dess vatten lär vara riktigt gott.

Ännu är att nämna att trädgården på östra sidan om lekberget övergår i en liten naturpark, där på min tid stod en dunge rakstammiga videträn — icke pilar —, sådana jag icke minns mig hava sett på någon annan plats i landet samlade i liknande mängd, men de torde numera hava skattat åt förgängelsen. Skalden Topelius antyder i sin självbiografi att det skulle varit hans faders avsikt att på godset anlägga en ordnad park, men jag vet ej var, om icke möjligen här, ehuru utrymmet är tämligen knappt. Genom detta område ledde och leder ännu en gångstig såsom genväg från gården till landsvägen mot staden, stängd med ett »led» i stället för grind. Det gick alltid kvickare att svänga sig över ledet än att stå och plocka upp stängerna och passa in dem igen, Här på den östra sidan av området invid landsvägen är marken upptagen till potatisland — eller åkerstycken, såvida växelbruk användes. Dylika tegar befinna sig även mellan inkörsvägen och bäcken på norra sidan.

Utom den här ovan beskrivna trädgården fanns det på Kuddnäs tvenne mindre kryddgårdstäppor, den ena på södra sidan av bagarstugan, den andra mellan gula byggningen och bäcken, båda upptagna för i gården tidtals boende hyresgästers räkning, och jag minnes att i den senare odlades utom bärbuskar, smultron och blommor en i kryddgårdar numera sällsynt flerårig spenatväxt, den storbladiga så kallade »Paschentschan» (Rumex patientia).

I sitt nuvarande skick har Kuddnäs trädgård ett helt annat utseende än i skaldens barndom och sedan i min mormors tid. Den övre avdelningen är nämligen omplanerad, sedan där ej mera odlas köksväxter. Gräsmattor och några grupper av perenner ha kommit i stället. Redan högt vuxna mörka granar stå där även och se rätt malplacerade ut bland blomstren. Av rosorna är ej mycket kvar, som jag nämnt, men i deras ställe sprida de nykomna frodiga jasminbuskarna framför vita huset i stilla sommarkvällar sina vita blommors smultrondoft i trädgården.

Jag skall be att få avsluta denna monografi över Zachris Topelius' barndomshems kära och minnesrika trädgård med den skaldesyn han som ung äkta man så vackert skildrar i sången Augustikvällen (i Ljungblommor 2. saml.) och vari han åter uti innerlig kärlek sammanbinder sin husliga sällhet med barndomshemmets väna trädgårdsidyller. En höstafton i det nya egna hemmet i huvudstaden hos sin älskade maka och den förstfödda lilla rosenknoppen i hennes famn drömmer han sig dithän till det oförgätliga hemmet i norden. I sin poetiska vision tycker han sig åter stå där i »den lummiga lund» bland popplar (= aspar) och rosor och med blickar av kärlek betrakta det vita boningshuset, just övergjutet av augustikvällens milda månsken, som en symbol för hans ljusa barndomslycka. Och då kommer hon till honom, sakta som en andehamn från fjärran, hon den utkorade 1), hans fagra, älskade brud — —. Detta är visionens höjdpunkt, men tillika dess lyckligt funna avslutning. Ty i samma stund försvinner andehamnen med fantasibilden av det forna hemmet, nuet rycker honom till sig och han ser den vita bruden framför sig som en levande verklighet, med den lilla ljusalfen, deras kärleks väna underpant i sin famn.

»Augustikvällen.

En aftonstund
i lummig lund
vid månens milda dager,
vid popplars sus,
vid vågors brus
en yngling tankfull stod.
En andedräkt
av vindens fläkt
gick stilla genom bladen.
En ånga lätt
av blommors ätt
från löf och häckar steg.

Det vita hus
i månens ljus
hur det förtroligt glänste!
Och älv och strand
och park och land
det var sig allt så likt.
Han kände dem,
det var hans hem
från glada barndomsdagar.
Vart blad, var gren,
var stig, var sten
på honom vänligt såg.

Det var så glatt i skuggors natt.
Ett ljuslätt flor av vemod
låg stilla dock
på björkens lock,
på rosenhäckens dagg.
Och fjärran där
snövit och skär
så lätt som blomstrens ånga
hans vackra brud
vid lövens ljud
till honom sakta kom.»

— Då steg det som en doft ur tusen blommor, alla ljusa minnen och lyckodrömmar smälte bort i den fina doften, och synen försvann »som en blomstersuck förgår,» varpå skalden fortsätter:

»Och nu är höst.
Den ljuva tröst
i lövens sus förstummats.
Det kära land
med älv och strand
i natten fjärran står.
Men vit och skär
hon än står när,
den fordna kvällens flicka.
Och vän och blid
som blomstrens frid
en liten ljusalf ler.»

1) I prosadikten »Flickan» (Ljungblommor 1. saml.) låter han henne säga: »Ganska vacker är du, min trädgård, när syrenerna blomma och älven nedanföre glimmar i morgonrodnaden!»