Kuddnäs. Skalden Z. Topelius' forna hemgårds historia av Zachris Schalin.

V.

EKONOMISK UTVECKLING, JORDBRUK M. M.

Om Kuddnäs ekonomi är i detta sammanhang ännu att framhålla, att doktor Topelius med klok förtänksamhet ordnat det så, att var och en av de torpare och statkarlar han antog skulle representera något särskilt yrke. En var smed, en timmerman eller snickare, en fiskare, en skogvaktare, och jordarbeten kunde väl de flesta utföra. Någon särskilt pålitlig man tog han till kusk på sina och familjens resor, som kunde utsträckas ända till Uleåborg. Vid höbärgning, skörd och trädgårdsarbete kunde torparnas kvinnfolk användas, och de utförda dagsverkena räknades dem till godo. På detta sätt behövde icke så ofta legt folk anlitas. Johan Filipsson (1819) på fiskartorpet vid Åminne, och hans efterföljare, levererade enligt överenskommelse fisk till gården. Matts Boman t. ex. (från 1826) levererade årligen ½ tunna packad salt strömming och 5 lispund gäddor, emellanåt också id, lake, abborrar och färsk kutul (siklöja). Till och med harr någon gång och sik. Men notdragning efter sik och lax i älven vid Kuddnäs strand eller längre norrut vid »Alesvaj», nedanför hästhagen, ombesörjde gårdens tjänare, Stina och drängarna, varvid det ofta var Stina, som kommenderade. Och lyckades de få en präktig lax ur varpet, så vankades det vanligen enligt tidens sed en styrkedryck åt notdragarna. Kuddnäsbarnen voro alltid med som intresserade åskådare. Notdragningen fortfor ännu sedan unge Zachris blivit man och husbonde på gården, och alltjämt var han lika intresserad därav som förr. »Han ä' så nitisk me' honde skvallon sin», puttrade Stina ironiskt. — Hans egna fiskefärder skulle fordra ett särskilt kapitel.

Genom sina hemmansköp kom doktor Topelius (fadern) att ansenligt utvidga sitt lantbruk i sin entusiastiska tro på dess räntabilitet. Han anlade nya torp och upptog nyodlingar, lät bränna svedjeländer (t. ex. Tjerpsala »kytta») åt Lippjärvi-hållet) och anlägga tjärdalar såsom på Mietala i Överjeppo och Kotoluhta i Härmä, från vilka man jämte tjäran erhöll även smideskol. Och då Topelius ägde 1/32 i stadens beckbruk samt del i skeppet Hoppet, så behövdes mycket tjära till dessa. Men med tjärdalen på Kotoluhta (alias Vuosijärvi) hade han ingen framgång, ty när man efter mycket arbete hade skogen färdigberedd för tjärbränning, utbröt vådeld, som förstörde det mesta. När de övrigblivna halvbrända stammarna hopsamlats och på övligt sätt förkolats i dalen, gåvo de summa 2 tunnor tjära. Denna vara skickades med kapten Brunström till Livorno, där han försålde tjäran och för priset köpte åt unga mamsell Sophie Topelius — en bredbrämad italiensk stråhatt. Den var ju prydlig nog och i den kunde hon vid behov uppträda

»liksom en herdinna högtidsklädd
vid källan en junidag» ...

men såsom reveny av Kotoluhtas tjärbränning betraktad var hatten icke rätt tillfredsställande. Hemmanens och torpens skötsel fordrade mycken eftersyn. På Jöns Gertruds nummer i Soklot by av Nykarleby landsförsamling ägde doktorn hälften av Ollila hemman, och då han en sommar var där, för att efterse en nyodling, hade han tagit gossen Zachris med sig. Far och son betraktade intresserat, huru stenar uppbrötos och mindre sådana plockades upp och skottades bort. När lille Z. en stund hade sett därpå, fick han lust att vara med om arbetet och sade: »nog skulle jag också kunna skotta stenar, om jag bara hade en skottkärra.» Detta yttrande var ju inte något så märkvärdigt, men bondfolket, som hörde det, fäste sig därvid med nöje, och en av Ollila-gossarna, den kände barnaläraren Erik Olin, berättade som gammal man därom för mig. Det var också doktorns avsikt och önskan att hans barn skulle intressera sig för jordbruket i medvetandet av att de voro »hemmansfolk». Så brukade också morfar Turdin, när han kom på besök till Kuddnäs, skämtande fråga lilla Sophie: »Nå, vad heter du, min pia i dag? Är du mamsell Mietala eller mamsell Jöns Gertrud eller mamsell Bäck?» Det sista namnet skulle väl varit det antagligaste eller minst främmande av de tre, om den lilla velat acceptera något av dem. Och då längre fram i tiden sonen Zachris i sin novelldiktning hade att välja namn åt den berättande fältskärn, för vilken, med hänsyn till yrket, hans egen fader, f. d. »uppbördsfältskär» vid svenska flottan, stått modell, så var det så hemvant, ja nästan naturligt, att han kallade honom Bäck efter ett av faderns hemman, Bäck i Forsby.

Om doktor Topelius' jordbruk vore åtskilligt att säga, som här ej kan få rum. Enligt min mors uppgift skall han i början icke ha varit så synnerligt intresserad därav, emedan han kände sig sakna den nödiga erfarenheten. Men han fann i en av traktens förnämsta jordbrukare, förre löjtnanten och handelsmannen Carl Backman (f. 1771 † 1824) på Juthbacka egendom söder om staden en god vän och pålitlig vägledare i hemmansskötselns mysterier. Backman förde Topelius omkring på sitt gods och visade honom välskötta åkrar och ängslindor, och de diskuterade tillsammans huru även doktorns hemmans åkerbruk skulle kunna upphjälpas. Löjtnantens maka, fru Brita Regina, född Ferngren, som efter mannens tidiga bortgång med heder skötte egendomen enligt den avlidnes principer, var sedan för doktorinnan Topelius, när denna också tidigt hade blivit änka, en god rådgivarinna. Vare sig det nu var löjtnant Backmans lärdomar eller doktorns egna sunda intentioner, som verkat det mesta, allt nog, innan kort hade doktor Topelius förvärvat sig anseende på orten såsom en ovanligt intresserad, vitt syftande och kunnig jordbrukare, som väckte förvåning med sina nya metoder. Jag skall här endast nämna metoden att torka säd utan att röka den, vilket på den tiden var något nytt i Österbotten. För sådant ändamål lät han på en åker invid allmänna landsvägen, ett stycke norr om Kuddnäs, uppföra en riebyggnad med skorsten, där alltså röken icke slog in i torkrummet ifrån en primitiv ugn utan luftrör, utan avgick genom en ordentlig murad skorsten. Därigenom undveks den vanliga röklukten hos både säd och halm. Dessutom lät doktorn vanligen, då rågkärvarna inburos i rian, först varsamt slå ur de bäst mognade, självmant lossnande, kornen. Denna säd, som ju utgjorde förstlingen av årsskörden och ansågs vara den allra bästa, togs undan för herrskapets räkning och torkades i solen — vilket visserligen befanns vara en ganska besvärlig procedur.

En viss ryktbarhet erhöll doktor Topelii »skorstensria» av tvenne egendomliga anledningar, som jag icke kan neka mig nöjet att här omtala. — En mörk höstafton år 1819 — det var den 3 september mellan kl. 8 och 9 på kvällen — nalkades kejsar Alexander I på sin ryktbara Eriksgata genom det erövrade landet, som han personligen önskade pacifciera, staden Nykarleby. Norrifrån kommande hade då det kejserliga följet att passera förbi Kuddnäs gård på högra sidan om vägen, och då förridarna märkte den dubbla raden av lysande marschaller, med vilka doktor Topelius kejsaren till ära hade illuminerat allén från porten ner till gårdsplanen, måtte de hava trott att här gick vägen antingen in till staden, eller ock till rådman Turdins gård, där Hans Majestät skulle hava sitt nattkvarter. Ett ganska förklarligt misstag i höstmörkret! Och så redo de in genom den upplysta allén med hela raden av kejserliga vagnar och övriga åkdon i följe. Först nere på gårdsplanen märktes misstaget, och framför Kuddnäs trappa, så att säga, gjorde sällskapet med förridarne i spetsen helt om, för att draga bort igen och fortsätta in till staden. Lycka, att gårdsplanen var så pass vid, att de kunde vända där och att intermezzot så hastigt och lätt kunde avspelas! — Det hade ju ej varit underligt, om Kuddnäs-doktorn, så god patriot han än var, i någon mån skulle känt sitt hus hedrat genom denna, om ock ofrivilliga, uppvaktning av Europas mäktigaste monark på den tiden. Åtminstone blev det lustiga misstaget tack vare marschallerna ett av de trevligaste minnen, som familjetraditionen bevarat från Kuddnäs gårds historia. Men den lille skaldeprinsen där inne i doktorns barnkammare, för vilken mången känt sig böjd att betrakta detta mystiska kejsarbesök som en om framtida berömmelse siande reverens, han sov väl vid tillfället oskuldens sömn och visste intet om det hela. Han var då ett år och 7 ½ månader gammal.

Kejsarbesöket hade veterligen inga följder för doktorn på Kuddnäs, men han blev emellertid samma kväll, någon timme senare, på ett visst sätt i tillfälle att stå den höge monarken till tjänst, och det skedde just tack vare — skorstensrian! Nu komma vi till den. När nämligen kejsaren tog sin bädd för natten hos rådman Turdins i betraktande, förklarade han, såsom han gjort på flera andra ställen, att han icke kunde sova på dessa yppigt svällande dunbolstrar, som man bjöd honom, utan önskade få halm, men en icke rökluktande halm att ligga på. Nu var det visserligen eljes icke så lätt att anskaffa en sådan i Österbotten, men denna gång vållade kejsarens order värdfolket inga bekymmer. Fru rådmanskan behövde blott skicka bud till sin svärson Topelius, och om en stund erhöll man från hans moderna ria den rökfria halmkärve, som skulle rädda rådmanshusets ära. Som bevis på sin ynnest och tacksamhet förärade kejsar Alexander fru Turdin ett större briljantsmycke 1) bestående av en stor guldbrosch som senare utbyttes mot en mindre eller ett armband, och tvenne örhängen, och några år efteråt hugnades rådmannen med kommerserådstitel. Doktor Topelius blev icke heller lottlös. Såsom utan tvivel ortens lärdaste man på den tiden, hugnades han med en orden. Han blev riddare av S:t Anne ordens III:e klass.

1) Härmed rättas ett misstag av Emil Nervander eller hans sagesman i boken om Kejsar Alexander I:s resor i Finland, Helsingfors 1906, sid. 234, där han i sin relation om besöket i Nykarleby och kejsarens gåva till fru Turdin säger, att den skulle bestått i ett par briljantörhängen. Saken var den, att smycket, som ärvdes av fru Turdins dotter i andra giftet, Augusta, friherrinna von Rosenkampff, sedermera delades mellan hennes döttrar, varvid örhängena tillföllo den yngre dottern Aline, gift med biskop H. Råbergh. Den äldre dottern fröken Augusta, som var mycket musikalisk, erhöll broschen (eller armbandet), men sålde sin del och köpte sig i stället en god flygel. Så dyrbar var kejsarens gåva!

Naturligtvis bidrog det snart på orten spridda ryktet om ovan relaterade tilldragelse till att fästa än större uppmärksamhet än förut vid doktorns nymodiga ria. Den fick dock, märkligt nog, inga efterföljare, utan förblev ensam i sitt slag i nejden — och detta oaktat en så hög person som kejsaren själv hade föredragit den orökta halmen framför den rökta, samt sålunda indirekt det av Topelius använda sättet för sädestorkning framför det brukliga. Man vore frestad att säga: så stark är slentrianens makt! Men när allt kommer omkring har rökrian ändå sina fördelar, ty åtminstone är det mjöl man får av det österbottniska kornet erkänt smakligare än mjölet av oriat korn. — Emellertid fick Topelii ria med sin vida omkring synliga skorstenspipa en alldeles annan och rätt egendomlig betydelse på orten för lång tid framåt, nämligen såsom vägmärke vid — begravningstillfällen. Emedan den på sin plats invid landsvägen låg ungefär mitt emellan staden och begravningsplatsen, blev det småningom brukligt, att ringarna uppe i klockstapeln fortforo att ringa från det likprocessionen lämnat den dödes hem och tills den syntes passera förbi skorstensrian. Då upphörde de och väntade tills jordfästningen var över.

Efter denna lilla utvikning från ämnet återkomma vi till doktor Topelius' jordbruksteorier och metoder, som man kan kalla moderna även i den mening, att han ville vinna goda resultat genom odling av olika slags växter. Så började han odla potatis i vida högre grad än ännu vid den tiden på orten var brukligt. En icke ringa del av skörden kom bränneriet till godo. Vidare odlades utom de vanliga sädesslagen lin och hampa, vilka på det brukliga sättet »förädlades» i gården till garn och vävnader. I trädgården anlades tvenne hummelbersåer enligt tidens sed. Till och med tobaksodling försökte sig den för allehanda »nyttiga industrier» intresserade doktorn på, ehuru icke i någon större skala. — Det var ju en tid på 1700-talet, då Sveriges regering t. o. m. ålade städerna att odla tobak, nämligen för att minska den växande importen av denna då nymodiga vara. I följd därav anlades ock en hel mängd tobaksfabriker och påbörjades odling av växten i riket, även i Finland, till och med i nordliga trakter, men riktigt i flor kom ju denna odling för fabriksändamål aldrig här. Dock såg man ju ännu i min barndom »tobaksåkrar» och väldigt tilltagna torkningslador här och var i landet, så på 1850- och ännu på 1860-talet. I det inre av landet lärde sig bönderna odla Mahorka-tobak i fet jord (»navetantakuisia») för eget behov. Den sista orten i vårt land, där tobak i större mängd ej blott förädlades, utan även odlades, lär ha varit Jakobstad. Vad Nykarleby beträffar, så läser man i läraren Myrmans beskrivning över staden av år 1759 bl. a., att till staden importerats tobak för närmare 40 tusen riksdaler riksmynt, samt att man där »till och med i större skala försökt sig på tobaksodling, ehuru det skett med mycket ringa framgång». Så nog hade ju doktor Topelius haft både föregångare och efterföljare i landet!

På Kuddnäs utsattes tobaksplantorna, som jag tror, blott i trädgården och trivdes där väl. I augusti 1819 antecknar Topelius i sin hushållskladd att torparen Filipsson i dag hållit på med täljande av »tobakskäppar», antagligen för att med dem stöda de frodigt vuxna stänglarna. De sedan om hösten skördade bladen, utgallrade med omsorg, hopknippades och hängdes över stänger, vilka inburos i den rymliga nysalen i gula byggningen för att torka. Sedan kallades till gården tvenne yrkeskunniga tobaksspinnare, som uppe på den stora ljusa torkvinden i vita byggningen »spunno» bladen till rulltobak på övligt sätt. Därav utvanns första gången ett par ansenliga rullar, som sedan efterhand avyttrades till hugade bondkunder. Nog måste experimentet ha förnyats av doktorn under flera år, eftersom min moder (född 1820) erinrade sig tillverkningen.