Nykarleby folkskolseminarium av Hans von Schantz


Uno Cygnaeus' invigningstal

vid seminariets i Nykarleby öppnande
den 1 september 1873


Publicerat enligt originaltexten och med kommentarer av professor Aukusti Salo († 30.  1. 1951)

 

 

 

Uno Cygnaeus.
Uno Cygnaeus
Porträtt i olja av Arvid Liljelund 1881


{Talet är ställvis högtravande och de många hakklamrarna och förkortningarna underlättar inte läsningen. Därför finns även en redigerad version.}




Högtvördade Förs.

Så har då den dag randats, då man kan hoppas se ett länge kändt och djupt saknadt behof blifva uppfyldt af tids- och ändamålsenligt bildade folkskollärare för den svenska talande befolkningens i vårt kära Suomi land barn. Att man på denna ort klart insett detta behof bevisa de stora uppoffringar denna stads innevånare iklädt sig för Sem. iståndsättande, att folkbildningens dyra, vigtiga sak med varmt intresse omfattas af allmänheten, derföre är den talrika samling från nära och fjerran, som infunnit sig till denna högtid, ett glädjande bevis. Då det tillkommer mig att å mitt embetes vägnar inviga detta Sem. till dess välsignelserika verksamhet, utber jag mig äfven äran att en stund få taga en högtvördad publiks uppmärksamhet i anspråk för några ord, h[vil]ka närmast beröra den sak, som utgör föremålet för denna glada högtidlighet.

Ideen om en allm. folkbildning och om folkskolor i den betydelse dessa ord nu hafva är m[en]sklig idee. Visserligen fanns en icke ringa grad bildning redan hos de mest framstående folkslagen i den förkristliga tiden såsom hos Kinesare, Hinduer, Judar, Egyptier i orienten, Greker och Romare i occidenten, äfven skolor funnos, men de motsvarade icke det begrepp om allm. folkbildning och folkskola, som vi fästa vid dessa ord. Men huru kunde heller en verkligt allm. folkbildning komma i fråga så länge individen icke hade n[å]g[o]t värde i och för sig utan endast s[å]s[om] en del af familjen, kasten eller staten, då någon jemnlikhet menniskor emellan icke ens s[å]s[om] princip var uttalad; ej heller individens m[enni]skovärde erkändes, då barnen beröfvades föräldrarna eller af dem uppoffrades af en nyck eller egennytta, qvinnan såldes och alla i strid tagna fiender voro sjelfskrifna slafvar, liksom slafveri i allm. ansågs fullt berättigadt. Det var först sedan Ordet vardt kött och bodde ibland [oss], efter det Gud i Ch[ristu]s blef m[enni]ska, som individens värde och betydelse erkändes.

Då vår Gud Fräls. sade: Låten barnen komma till mig etc., har Han ju uttalat att alla barn, alla utan undantag, utan afs. å stånd, rang eller lefnadsställning skola föras till H[ono]m, som är verldens ljus, sanningen, lifvet, att alla skola blifva delaktiga af bildning, alla komma till sanningens kunskap. I Ch[risten]domens första tider sörjde föräldrarna hemma för religionsundervisningen och i de s. k. Katekumenskolorna fingo konfirmanderna undervisning i Ch[risten]domens hufvudstycken — folkskolan i den bemärkelse vi fatta ordet fanns af lätt förklarliga orsaker icke då ännu.


Sedan Ch[rist]i kyrka blef en statskyrka och kyrkans tjenare blefvo mäktiga herrar, försvann Ch[rist]i anda fr. förs. också i afs. å den allm. folkbildningen och villfarelsen tog så öfverhand att man förklarade bildningen bland det lägre folket menlig för dem sjelfva och samhället, ja man förbjöd alla såkallade lekmän, d. v. s. icke andliga att läsa Guds ord för att sålunda utan motsägelse kunna predika sina emot Evang. och Ch[rist]i anda stridande villomeningar. Sedan villfarelsen och mörkret stigit derhän att man offentligt djerfdes sälja syndaförlåtelse för penningar, förklara kyrkans öfverhufvud, äfven då han icke sällan lefde i gräselig gudlöshet, för ofelbar i religionens, Ch[risten]domens namn, anställde de förskräckligaste blodbad, hemliga förföljelser, försvarade lönnmord, förgiftning o. andra brott, om dermed det stora målet, kyrkans seger, ansågs vinnas till tusental offrade oskyldiga m[enni]skor åt lågorna, allt Gudi till ära och i frids fursten Jes. Ch[rist]i namn, så sände Herren sina väldiga kämpar för ljuset och sanningen sådana som Luther och hans föregångare och efterföljare. Dessa Herrens kraftiga redskap genomförde den länge efterlängtade förändringen och förnyelsen af kyrkan till hufvud och lemmar och som dessa s. k. Reformatorer s[å]s[om] hufvudprinciper yrkade att Guds uppenbarade ord är den enda tillförlitliga källa, hvarur menniskan hemtar kunskap om Guds vilja och råd om vår salighet, att h[var]je menniska för att blifva frälst och salig skall komma i omedelbar lifsgemenskap med sin Gud och frelsare Ch[ristu]s, som är den enda medlaren emellan Gud och m[enni]skor och att s[åle]des enhvar måste kunna läsa och förstå Bibeln, så var det nödvändigt och sjelffallet att de skulle befrämja och arbeta för en allmän läskunnighet och kännedom af Ch[risten]domens hufvudläror. Luther företog sig äfven derföre i början af sin reformatoriska verksamhet att öfversätta Bibeln till tyskan, folkets språk, hvilket välsignelserika exempel småningom efterföljdes af andra reformationens banerförare i alla länder dit det nya ljuset framträngde. Dessutom skref han sin kateches och skaffade s[åle]des såväl en läse- och lärobok för hvar och en, hög och låg i Ch[risten]domskunskapen. Men Luther förbisåg icke heller nyttan och nödvändigheten af verdsliga kunskaper, färdigheter och sköna konster, hvaribland främst sången och Musiken, äfvensom han fästade afseende på skolungdomens sedliga vandel och anständiga skick och hyggliga sätt i sällskapslifvet.

Det dröjde dock ej länge förrän den friska flägt, som lifvade reformationstiden, aftynade och den lefvande Ch[risten]domen tycktes åter vilja stelna till död formalism, dogmtro. Då äfven skolan indrogs i de dogmatiska striderna, verkade dessa högst menligt på skolans anda och utveckling, ithy att den blef en inpluggningsanstalt för dödt minnesvetande, opraktisk, men ej en uppfostringsanstalt till sannt sedligt lif — ej en bildningsanstalt för allm. praktisk duglighet i lifvet. Det ofvan sagda gäller dock egenteligen den lärda skolan, ty folkskolan och folkbildningen råkade allt mera i stagnation och omfattade nästan endast blott en mekanisk, tanklös innanläsning och dylik utanläsning af ABC bok och kateches.

Men det Gud[omliga] ljuset kan ej längre undanskymmas, den eviga sanningen icke förvridas. Det uppstod åter män sådana som Francke, Pestalozzi, Fröbel, hvilka, så olika de än voro, på så olika grund de än stodo, dock alla varit väldiga redskap i Herrens hand till befrämjande af en allmän folkbildning och till grundläggande af en ändamålsenlig folkskola. Det är dock företrädesvis inom protestantiska stater, som en nyare tidens folkskola uppblomstrat, ja man finner i Schweiz, den nyare pedagogikens i allmänhet och folkskolans is[ynner]het moderland, att folkbildningen står högre i de reformerta kantonerna än i de katolska; samma skillnad finner man äfven i Tyskland i prot. och kat. skolor. Likväl betraktas numera folkbildningsfrågan i alla bildade länder icke blott ur pedagogisk, rent mensklig synpunkt, utan äfven ur statsekonomisk och praktisk s[å]s[om] en af de vigtigaste. Så har man ofta hört yttras att det ej var bakladdningsgeväret, icke de fullkomligare första rangs verktygen, som gåfvo Preuss. segern öfver Öster. och Frans., utan den Preuss. folkskolan.

Folkskolans ändamålsenliga organisation utgör derföre numera föremål för styrelsens ömmaste omtanke. Så har en huld, för folkets sanna väl ömmande regering också i vårt land dragit försorg om befrämjande af en tidsenlig folkbildning. Finlands folk har väl varit lyckligare än m[ån]get annat också deri att Guds rena ord predikats här i våra Nordländer redan i 350 år och att landets högtärade presterskap med ospard möda befrämjat Ch[risten]domskunskapen. Men h[var]je tid fordrar sina bildningsmedel och numera kan intet folk hålla jemna steg med andra bildade nationer utan att hafva ett väl ordnadt folkskoleväsende till befrämjande af allmogens, massans af folket höjning i intellektuelt och sedligt afseende. Detta börjar småningom h[varj]e bildad person i vårt land inse och erkänna och allt mer torde den g[am]la slentrianen, att bondbarn ej behöfva läsa annat än Kat. och Ps[alm]bok och att bondbarn ej behöfva lära sig annat än hvad de kunna inhemta i hemmen, hör till föråldrade fördomar, som om de ännu uttalas, stämplas med allmänt åtlöje.

Ch[risten]domskunskapen är visserligen den förnämsta af alla kunskaper likasom gudsfr. är verk. begynn. men obestridligt är det äfven att då m[enni]skan lefver på jorden och här skall verka Guds verk och s[å]s[om] skapad till Hans beläte, befrämja Hans afsigter med hennes tillvaro, så behöfver hon äfven såkallade verkliga kunskaper, färdigheter. Hon behöfver bildas för sin tillvarelse äfven här på jorden, icke endast för ett lif bortom detta. Och likasom föräldrar tillhörande den såkallade herremannaklassen anse för sin dyraste pligt, att skaffa sina barn en tids- och ändamålsenlig uppfostran, betraktande en högre bildning s[å]s[om] det bästa arf de kunna lemna sina barn, så bör det äfven anses s[å]s[om] en den vigtigaste åtgärd att allmogens barn få en lämplig bildning, hvartill s[å]s[om] ofvan sades tidesenliga folkskolor äro de kraftigaste medel.

Det måste derföre betraktas s[å]s[om] ett af de dyrbaraste vädermälen af omsorg om och faderlig huldhet mot Finlands folk vår ädle Kejs. och älskade Storfurste gaf, då Han vid en i Finlands häfder oförgätlig session i Kejs. Senaten den 24 Mars 1856, der H. M[ajeste]t sjelf presiderade, bland andra för vårt lands förkofran gagneliga Nådiga propositioner befalde att ett ordnat folkskoleväsende skulle i F[inland] inrättas. Efter flere föreg. åtgärder inrättades det första Sem. för bildande af folkskollärare och -lärarinnor för den store mängd af F[inlands] innebyggare, som hafva Finskan till modersmål. Denna anstalt öppnades i J[yväs]kylä stad den 13 Aug. 1863 och har under sin 10 åriga verksamhet dimitterat 95 Lärare och 92 lärarinnor, h[vil]ka hedrat anst. och nog allmänt lyckats förvärfva dens. ett godt namn inom landet. Äfven flerstädes i utlandet, synnerligast i Sv[erige], Ryssland och Schweiz, har J[yväs]kylä Sem. blifvit väl vitsord. Det är endast i eget land J[yväs]kylä Sem. är föga kändt och ofta med största bitterhet häckladt.

Ehuru det syntes naturligt, att de öfriga Sem. skulle ordnats efter ett redan bepröfvat, godkändt mönster, ansåg Styr. ändamålsenligare att jemlikt Nåd. förordn. af den 17 Maj 1871 anbefalla inrättandet af två enskilta anstalter, der det gälde att bilda folkskollärare och -lärarinnor för den jemförelsevis ringa del af F[inlands] befolkning, som har Sv. till modersmål. Då det i fråga om en sann grundlig sedlig folkuppfostran måste anses s[å]s[om] den första nöd. åtgärd att höja qvinnan, emedan g. qvinnokönets bildande hemlifvet förädlas och h[var]je hus med en gudfr. sedligt bildad, snygg, arbetsam husmoder blir en plantskola för ett uppvexande sedligt slägte, som blir fosterlandets kraft och ära, ansåg man att qvinnoseminariet borde öppnas först, då ej båda Sem. öppnande kunde ske samtidigt och sålunda invigdes som kändt är Lärarinnesem. i Ek[enäs] den 12 Okt. 1871, och öppnades till en början med en klass. Genom flere högst ledsamma förvecklingar [har] det i ofvan åberopade Nåd. Kung. af den 17 Maj 1871 anbefalta Sem. för folkskollärare här i denna stad blifvit ett helt år fördröjt. Då i folkens lif ett och annat år betyder föga, vore förlusten af uppskofvet icke så mycket att beklaga, då det onekligen är bättre att en anstalt straxt fr. början ordnas så väl sig göra låter i afs. å dess organisation till ex. hvad lärarepersonal vidkommer än att anstaltens öppnande brådstörtas innan fullt lämplig lärarepersonal erhållits. Den stadsboerna ådragna financiella förlusten g[eno]m förändrade konjunkturer är deremot särdeles beklagansvärd och det är så mycket mera lofvärdt att Nyk[arleby]boerna oaktadt alla svårigh. med stor drift och ospard möda lyckats få de oundgängligaste nödiga byggnader färdiga för att Sem. invigning kunnat bestämmas till denna dag.

Men innan jag förklarar anstalten öppnad, anser jag det vara på sitt ställe att nämna några ord om de principer, efter h[vil]ka detta Sem. likasom det i J[yväs]kylä blir organiseradt, hvilket torde vara så mycket mer berättigadt, som tidt och ofta inom eget land röster höjts sig, h[vil]ka strängt bedöma Sem. à la J[yväs]kylä, s[å]s[om] man icke utan en viss anstrykning af ironi behagat kalla anstalten, ja man har ju föreslagit att helt och hållet omgestalta hela Sem. inrättningen, velat bortlemna flere ämnen och afknappa, förkorta studietiden till 2 år, förmenande att en tvåårig kurs vore tillräcklig för en folkskollärare för att kunna lära bondbarn läsa, skrifva, Bibl. H., Kateches och litet räkna — ty dessa ämnen och endast de behöfvas för bondbarn, för flere ämnen hafva de ej tid, ja mer lärdom vore till och med skadlig o. s. v.

Förstår man med läsning ett mekaniskt pladdrande af orden i en bok, så kan väl en gammal beskedlig läsmor, en för något styggt lyte till annat arbete oförmögen yngre person, som sjelf lärt sig deschiffrera de små svarta figurer, som kallas bokstäfver, ganska bra utan all vidare pedagogik lära en massa barn ofta inom förvånande kort tid att med en ganska stor färdighet läsa i bok, s[å]s[om] det heter. Men fattar man läsandet så att den läsande skall förstå, uppfatta, tillegna sig och i logisk tankeföljd återgifva, upprepa det lästa, så är det verkligen en mycket svår sak, ja det svåraste af allt arbete på det ped. fältet att få barn att läsa. Det kunde äfven lätteligen g[enom] tusende tals exempel bevisas att den allm. läskunnigheten hos vårt folk, hvaröfver man icke sällan hör stoltseras, verkligen inskränker sig till en endast mekanisk innan- och utanläsning och att ytterst få förmå att i sammanhang återgifva äfven det enklaste innehåll och s[åle]des icke heller klart uppfattat detsamma. Som jag redan nämnt, är det en ytterst svår uppgift för folkskolläraren och för barnaläraren i allm. att få barn att läsa väl, d. v. s. att återgifva, upprepa det skrifna och tryckta ordet så att redan framsägandet antyder att innehållet är klart uppfattadt och att barnet i redig tankegång kan återgifva innehållet af det lästa (om återgifvandet med egna ord).

Sedan barnet lärt sig att, såsom ofvan sades, uppfatta läsning i allmänhet, blir [det] en annan fråga, h[vil]ken läsning, hvilka böcker böra läggas allmogens barn i handen. Är det endast Bl. och Kat.? Vi tro att en s[åda]n dom i våra dagar vore en djup kränkning mot vårt folk, en oförlåtlig begränsning och inskränkning af m[enni]skans rättighet till andlig utveckling. Bonden har väl samma rättighet och skyldighet att läsa sin Bibel s[å]s[om] h[var]je annan m[enni]ska och Bibeln bör i folkskolan varit den förnämsta, ehuru ingalunda den första läseboken. Men bondens barn behöfver äfven läsa böcker, som redogöra [för] de vigt. natur- och industrialstren, de storartade naturföreteelser, som ständigt föresväfva dem, ty utan kännedom deraf äro de främmande i den omgifvande verlden, okunniga om de rika skatter Herren faderligen och rikligen om också olika utstrött öfver sin skapade jord. Af denna okunnighet kommer sedan att man hejdlöst förstör vissa skatter till ex. skogen, fiske etc. och lemnar andra obegagnade till ex. svampar o. m. d., medan man klenmodigt klagar öfver fattigdom och tigger nödhjelp af andra. Det tycks s[åle]des vara fullt berättigadt att i folksk. läses äfven naturhistoriska böcker.

Finska folket har ju under Herrens underbara ledning efter m[ån]ga svåraste pröfningar under blod och tårar arbetat sig opp till ett kulturfolk och räknas nu redan till folkslagens brödraförbund, det har sin historia. Skulle icke h[var]je Finlands son få veta något om sitt folks öden, om de strider, andliga och materiela, som förfäderna utkämpat s[å]s[om] förposter vid den menskliga upplysningens stora härnadståg, vid genomförandet af sin verldshistoriska betydelse att till yttersta Thule framföra den gemensamma civilisationen? Skall historien icke läsas i Finlands folkskolor? Att förneka detta vore hjertlöst.

Och vidare. Vi hafva ett fädernesland, de tusen sjöars land, detta guldland med sina fjällar, moar, skär, detta land som bör vara och är oss så öfver alla andra länder kärt — men om detta landets skönhet, om dess vidsträckta vattendrag, dessa pulsådror för den indre kommunikationen, Saima, Päijäne, dessa natursköna, blanka speglar med sina stränders friska, grönskande ramar, om Tavastlands och Nylands majestetiska furuskogar, om Runsalas eller om Storkyro åker och Limingo äng, om allt detta får bondgossen ingenting läsa ifall han ej lefver just på dessa nejder och då icke sällan med förslöad, försoffad blick är blind för den herrligaste natur, som omger honom. Folkskolan hinner ju ej med Geogr. heter det från visst håll — men deremot opponerar verkligen h[var]je sann fosterlandsvän af allm. folkbildning.

Jag kunde lätt allt vidare fortfara med bevis för flere kunskapsämnens nödvändighet i folkskolan, men fruktar att uttrötta mina ärade Å. Ett tillägg ber jag dock att få göra. De nu af mig uppräknade ämnena åsyfta företrädesvis förståndets utveckling, men skall då i folkskolan ingenting göras för smakens, känslans, skönhetssinnets förädlande, skall icke ritning och sång ingå i folkskolans kurs. Helt visst få icke heller dessa ämnen uteslutas; må den lärda skolan försumma sången, denna herrliga, ädla och förädlande konst (Luther —); i folkskolan får den ej ringaktas och vårdslösas, utan idkas med värma.

Allt detta kan låta säga sig, torde några invända, men hvartill Gymn. skall tjena för barn af allmogen, h[vil]k[a] nog hafva rörelse vid utarbetet, hvartill de egenteligen böra hållas. Denna invändning härrör åter af oriktig uppfattning af Gymn. betydelse. Denna är behöflig icke endast för rekreation, icke endast för den rörelse kroppen vinner vid gymnstik, utan för den ordnade rörelse, harmoniska bildning af hela m[enni]skan [som] Gymn. g[enom] ordnade rörelser åsyftar och åstdkommer och hvarigenom kroppens organ öfvas till tjenliga redskap för andens tjenst och dåsighet, lojhet, tafatthet motverkas. Sålunda bidrager Gymn. väsentl. att utbilda ett kraftigt slägte med en sund själ i en sund kropp.

Erkännes nu de i vår folkskoleförordning för folkskolan i F[inland] bestämda undervisningsämnen vara fullt berättigade, så ock medger man att folkskolan bör vara icke blott en undervisningsanstalt för det knapphändigaste kunskapsförråd, utan en uppfostringsanstalt, som väl ingalunda ensam, men dock i väsentlig mån bidager till bildande af en gudfr., sedlig och praktiskt duglig odalmannaklass i Suomis land, så torde det måsta medgifvas som sjelffallet att lärarepers. för dessa folkskolor icke kan bildas endast genom bibringande af det oundgängligen nödiga kunskapsmåttet, som på par år inläres utan att det fordras för folkskoll. grundliga kunskaper, men dessutom praktisk öfning i undervisningskonsten, i uppfostringsläran och skolhållning. Den blifvande folkskoll. måste lefva sig in i sin blifvande ställning och det är derföre af stor vigt för honom, om han skall blifva lämplig för folkskola på landet att han icke ryckes fr. landtlifvet, utan tvertom får lefva sig in i den befolkningens lif och sysselsättningar, bland hvilken han i famtiden kommer att verka.

Sedan jag sålunda försökt bevisa behofvet af en längre och omständligare kurs samt grundliga kunskaper hos en duglig folkskollärare, ber jag att ännu få tillägga några ord om den anda, som bör lifva honom och derföre ock bör vara rådande inom Sem. och folkskolan, om dessa anstalter kunna uppfylla sin bestämmelse att vara bildnings-, uppfostringsanst. för dugliga folkskoll. och medborgare i staten. Sem. och folksk. måste hafva en Ch[rist]lig grund, vara byggd på den klippan Ch[ristu]s och hafva en religiös tendens. Af hvad jag ofvanföre sagt, kan inses att jag icke med tendens och Ch[rist]lig grund menar att i skolan skall inhemtas endast Ch[risten]domkunskap eller att eleverna skola sysselsättas uteslutande med andaktsöfningar. Nej, dermed åsyftas, att inom Sem. Dir[ektor] och lärarepers., i folksk. läraren skola vara lifvade af Ch[rist]lig anda, att Ch[rist]i anda, som är sanningens, ödmjukhetens, den sig sjelfuppoffrande k[ärle]kens anda, skola hos dem verka både vilja och kraft, vara driffjedern till deras lifsverksamhet och tvinga dem att för Guds ära och hans rikes utvidgning offra sin ädlaste, yttersta kraft, ja lifvet. Der denna k[ärle]kens, sjelfuppoffringens, fridens, ödmjukhetens ande råder, der herrskar äfven endrägt ock frid, utan hvilka inga menskliga företag kunna hafva verklig framgång. I Sem. och folkskolan skall vidare råda en sann fosterländsk anda. Lyckligt det folk, som har ett fosterland herrligt och skönt s[å]s[om] vårt S[uomi]. Detta land är fattigt för den, gom guld begär, sjunger vår och nordens största skald. Låt så vara att guldvaskerierna i Lappland icke äro synnerligen lönande, visst är dock, att ett land som fostrat honom den ädle skalden och hans vederlike en från denna stad, ett land, hvars folkande diktat sådana oförgängliga sånger som Kalevala och Kant[eletar] är omätligt rikt på sång, på k[uns]k[ap], på oförgängliga andliga skatter. Jo, äfven de materiela skatterna äro visst ej så knapphändiga, som man tror, blott vi lära oss att känna dem och begagna dem till gagns. Det är nu detta land med sina rika tillgångar folkskolan skall lära det uppvexande slägtet att älska öfver allt på jorden; det är för detta land Suomis ungdom skall lära sig lefva och arbeta, att strefva och dö, det är för detta land och förkofran barnen skola lära sig bedja s[å]s[om] för deras dyrbaraste skatt på jorden.

Men i detta vårt dyra, kära fosterland lefva ju två folk, säger man, med skilda tungomål. 5/6 talar Finska, 1/6 Svenska. {I dag ca 1/16.} Huru skola de förlikas, skall landet delas, skola de båda folken i kif och tvedrägt söka fräta ut hvarandra. Olyckligt h[var]je land, der tvedrägtens anda funnes få rasa om, så äfven vårt land och ve den, som af blind fanatism predikar tvedrägt. H[var]je sann patriot, hvarje äkta fosterlandsvän är finsk finne. Var icke Franzéns anda äkta finsk och firades icke den hundrade årsdagen af hans födelse s[å]s[om] en allmän högtid öfver hela landet. Hvem har så skildrat Finland och folklifvet högt bland Saarij[ärvis] moar, hvem är mer äkta finsk än J. L. R[une]berg, hvem kan så tala till barns hjertan som Z. T[opelius], hvem har så troget och med äkta finsk outtröttlighet som A. M. C[astrén] uppsökt finska folkets vagga och för detta jättearbete offrat sitt lif; och dessa Finlands söner hafva ju ej skrifvit ett finskt ord. Men de hafva alla egnat sitt lif för fosterlandets dyrbaraste intressen, de hafva alla mer än n[å]g[o]n finsk man med undantag af E. Lönnrot verkat för veckande och lifvande af en sann finsk fosterlandsk[ärlek]. Det är nu denna varma k[är]l[ek] till vårt dyra, älskade fosterland, till vårt herrliga Suomi, som folkskolan skall väcka och ingjuta hos alla Finlands barn, hvad språk de än tala; det är fridens, endrägtens evangelium landets folkskollärare och -lärarinnor, de må utgå fr. J[yväs]kylä, Ekenäs eller N[y]k[arle]by, skola förkunna i byggderne och inplanta i de ungas hjertan. Aldrig må [nå]g[o]n med afundsamma blickar betrakta finska språkets, litteraturens framsteg, utan tvertom glädjas deråt att den finska befolkningen sent omsider ser sitt språk uppodladt och får höra ransakning hållas och dom fällas, öfver deras egen dom och lif på en mindre rådbråkad rotvälska än  hittills tyvärr ofta nog varit fallet. Och då nu den svensktalande befolkningen fått sig två Sem., ett för bildande af folkskollärarinnor, ett annat för — lärare, borde väl h[var]je fosterlandsvän icke kunna annat än hjertligt önska att på allt sätt befrämja afhjelpandet af en stor brist för den finska folksk[olans] förkofran, neml[igen] den att ett annat gemens[amt] Sem. för bildande af folkskollärare och -lärarinnor i finska får [grundas].

Sem. och folksk. böra vidare hafva en praktisk tendens. Folksk. skall uppfostra folkets barn för lifvet, för deras ställning i samhället. Landets allmoge skall bildas för det praktiska arbetet, företrädesvis jordbruket, ladugårdsskötsel och annat landtbruk. Skolans riktning bör derföre vara praktisk, undervisningen i alla ämnen åskådlig och åsyftande att bibringa icke dödt minnesvetande utan i lifvet användbart kunnande. Derföre spela teckningen s[å]s[om] utvecklande formsinnet, Gymn. s[å]s[om] befordrande kroppens harmoniska utveckling, huslighet och själsnärvaro samt handarbetet s[å]s[om] utvecklande allmän handfärdighet så obeskrifligt vigtig roll i folkskolan. Dessutom har folkskolan aldrig glömma att på allt sätt stäfja den hos vårt folk djupt inrotade förstöringslust mot träd, gagneliga fåglar, fiskar, med ett ord en vandalism, som blott afser att förgöra och förstöra, icke att skydda och spara och i denna anda och riktning samt med en genom utveckling af barnens naturliga anlag uppfostrande undervisningsmetod skall vår folkskola med Guds hjelp under gudsfr., nitiska, trogna folkskollärare och -lärarinnor blifva ett kraftigt medel till höjande af Finlands folk i intellektuelt och sedligt afs[eende] och till befrämjande af vårt kära fäderneslands andliga och materiela förkofran.

Och nu, Högtvördade Förs., får jag i den fasta öfvertygelse, att enhvar af Er förenar sig med mig i en tacksamhets suck och tyst förbön för det nya folkskollärarsem. i N[y]k[arle]by, å mitt embetes vägnar förklara denna anstalt öppnad och invigd till sin välgörande, välsignelserika verksamhet i den treenige Gudens, F., S. och d. H. A., namn.

*      *
*

PROFESSOR A. SALOS KOMMENTARER. Under Uno Cygnæus' livstid grundades i vårt land fyra seminarier: år 1863 Jyväskylä finskspråkiga manliga och kvinnliga seminarium, år 1871 Ekenäs svenskspråkiga kvinnliga, år 1873 Nykarleby svenskspråkiga manliga och år 1880 Kymölä (Sordavala) finskspråkiga manliga och kvinnliga seminarium. Cygnæus princip var, att alla seminarier skulle ha varit förenade manliga och kvinnliga. I enlighet därmed önskade han, att i Ekenäs — den idylliska småstaden, där hans familj bodde, när han var på sin långa pedagogiska studieresa i utlandet, och då han skrev sin reseberättelse, gjorde utkast till många av sina planer för folkskolväsendet och författade de flesta av sina försvarsskrifter i anledning av de angrepp, som gjorts mot honom, och där genom hans inflytande den första barnträdgården i de nordiska länderna öppnades — skulle ha grundat ett svenskspråkigt manligt och kvinnligt seminarium. Men hans åsikter vann icke gehör. Genom Carl Synnerbergs, K. G. Leinbergs, Anders Svedbergs och delvis genom Z. Topelius inflytande kom först ett kvinnligt seminarium till stånd i Ekenäs och sedan ett manligt i Nykarleby,

I egenskap av överinspektor för folkskolorna förrättade Cygnæus de nämnda seminariernas öppnande och invigning. Under hans livstid utgavs i tryck endast det invigningstal han höll vid öppnandet av Ekenäs seminarium (Folkvännen N:o 46/15.11. 1871). Fastän Cygnæus i detta tal mest ingående framförde sin idé om kvinnouppfostran, torde det ha varit obekant tör Gustaf F. Lönnbeck. Han har i alla fall inte publicerat det i den samling, som omfattar Cygnæus' skrifter. De ursprungliga handskrifterna till de andra invigningstalen bevaras bland Riksarkivets i Helsingfors stora Uno Cygnæus-samlingar (N:o VIII). Tidigare har jag publicerat Jyväskylä (Jyväskyäln seminaari 1863—1937, ss. 9—17) och Kymölä (Sortavalan seminaari 1880—1940, ss, 11—18) seminarieinvigningstal, och nu publiceras här Nykarleby seminariums invigningstal. Sålunda har alla de invigningstal Cygnæus hållit vid öppnandet av seminarierna utkommit i tryck och står till forskarnas förfogande.

Cygnæus invigningstal är alla samtidigt aktuella försvarstal för hans idéer. Detta framgår tydligast ur Nykarleby seminariums invigningstal. Utan att närmare ha fördjupat sig i saken har eftervärlden ofta dömt Cygnæus för bristande förståelse för primärundervisningen. Men faktiskt förhåller sig saken alldeles tvärtom. Vid planerandet av folkskoleväsendet var det två saker han ansåg viktigast: flickornas och småbarnens uppfostran. Därför utgör även de kommunala småbarnsskolorna en väsentlig del av hans folkskolesystem. Men den kommitté, som granskade Cygnæus' förslag, lämnade fortfarande primärundervisningen huvudsakligen åt kyrkan. Den föreslog endast för städerna en 2-årig lägre folkskola — vilken benämning Cygnæus emellertid ansåg felaktig — och för landsorten i samband med folkskolan vid behov endast en kort förberedelsekurs för de elever, som skulle intagas i skolan. Då kommitténs förslag blev intagna i 1866 års folkskoleförordnig, dolde alltså kommittén i sina förslag konflikten mellan kyrkan och folkskolan, vilken konflikt senare blev en hotande fara för hela det unga folkskoleväsendet.

Snart märkte å ena sidan folkskollärarna, att den kyrkliga primärundervisningen och den i folkskolan givna korta förberedelsekursen gav åt eleverna en för svag underbyggnad för folkskolan. Å andra sidan ansåg den stora allmänheten Cygnæus' seminarium och folkskola alltför vittomfattande, alltför dyra och onödiga för böndernas bildning. Cygnæus stötte särskilt på motstånd från fennomanernas sida, där han på förhand trott sig få mest medhåll för sina idéer. År 1872 ingick i Morgonbladet flere artiklar, vilka förfäktade den åsikten, att en 2-årig seminariekurs var tillräcklig för folkskollärarna, och ville ersätta folkskolorna med ambulatoriska skolor och småskolor. I samma tidning försvarade Cygnæus skickligt och jämförelsevis ingående sin åsikt. (Morgonbladet N:o 113/17. 5. 1872). Även denna viktiga artikel, som klargör Cygnæus', idéer, har varit obekant för Lönnbeck; åtminstone har han inte tagit den in i samlingen av Cygnæus' skrifter. Vid folkskolmötet i juni 1872 var majoriteten för småskolorna. Under sommaren 1872 besökte K. G. Leinberg Sverige och Norge för att studera småskolor och småskoleseminarier och utgav följande år en broschyr om dem. Mot denna bakgrund förstår vi, varför Cygnæus i Nykarleby seminariums invigningstal så vidlyftigt försvarar sig emot de ovannämnda angreppen och försvarar det existerande folkskoleväsendet.

Även en annan strömning i tiden avspeglas i detta invigningstal. Cygnæus ansåg, att den häftiga strid, som hade uppkommit mellan den finsk- och svenskspråkiga befolkningen, var en olycka för landet och i synnerhet för den kära folkskolan. Fastän han alltid erkände, att han var finsk till börden och redan under sin vistelse i Petersburg var en anhängare av fennomanernas idéer och även senare förstod dem, godkände han ej fanatism hos någondera parten. På grund av denna hans moderata ståndpunkt ansåg fennomanerna, att han understödde svenskheten. Då Cygnæus inveg Nykarleby seminarium, betonade han vikten av att förstå finskhetsrörelsen, tydligen av tvenne orsaker. För det första ville han i ett officiellt tal visa fennomanerna, att folkskoleväsendets högsta ledning har förståelse för finskhetsrörelsens strävanden. Vidare ville han dämpa fennomanernas iver att ingripa mot folkskolan, dvs. trygga denna institutions fredliga utveckling. Å andra sidan ville han med sina ord varna, så att det nya seminariet ej skulle bli en tummelplats för språkstriderna. I denna sin försonliga ståndpunkt hade Cygnæus en sådan framgång, att under det allmänna folkskolmötet i Ekenäs år 1887 till hans stora glädje ett fullständigt samförstånd uppnåddes mellan folkskollärarna tillhörande de båda språkgrupperna.

Ett litet minnesfel har insmugit sig i Cygnæus' invigningstal. Man hade ämnat hålla öppningshögtidligheterna för Jyväskylä seminarium den 13 aug. 1863, men av förekommen anledning skedde öppnandet först följande dag. Den 13 aug. har emellertid fastnat i Cygnæus minne, emedan han förberedde seminariets öppnande. Han omnämner ofta även senare den 13 aug., som Jyväskylä seminariums öppningsdag.

Det tal, som nu publiceras, har icke gjorts färdigt för att utkomma i tryck, utan var endast avsett att utgöra egna anteckningar för festtalaren. I det förekommer därför förkortningar. De bokstäver, som lämnats bort in i ord, har jag kompletterat genom att införa dem med klammer. Jag har gjort detta av den orsaken, att Cygnæus i sådana fall för det mesta använt understräckning, vilket dock vore besvärligt att återge i en tryckt text. På samma sätt har förkortade namn även kompletterats med bokstäver inom klammer. Detta har jag ansett vara nödvändigt av det skälet, att denna publikation synbarligen kommer att användas som källa i de andra nordiska länderna, då man där alltjämt hyser intresse för Cygnæus' idéer. Man kan nämligen med fullt skäl kalla Cygnæus Nordens ”Pestalozzi-Fröbel”, då han närmast kom att ge alla de nordiska länderna nya pedagogiska impulser; han var också den första finländare som intresserade sig för ett samarbete mellan de nordiska ländernas pedagoger. l övriga fall har jag inte tillsett det nödvändigt att komplettera förkortningarna, utom i de fall där läsligheten synes fordra det.


Hans von Schantz (1958) Nykarleby folkskolseminarium. Matrikel 1873—1957.
Lars Pensar tillhandahöll.


Läs mer:
Invigningen i Den dansande prästen av Erik Wahlström.
Uno Cygnaeus i Uppslagsverket Finland.
(Inf. 2005-02-09.)