— — —
Uno begav sig med fötter av bly till invigningen av det manliga seminariet
i Nykarleby. Till råga på allt skulle bygdens store son Topelius
vara där för att sola i folkets beundran och stjäla rampljuset.
Uno hoppades av hela sitt hjärta att han skulle bryta benet eller
äta en giftig svamp och tvingas stanna hemma i sängen istället
för att "Zachris! Vilken glad överraskning att se bror
hedra denna högtidsdag med sin närvaro! Det är en stor
ära för oss alla."
"Men se är det inte Uno! Ja, vi måste alla stå
upp och visa att vi stöder vårt fina seminarium av hela vårt
hjärta!"
Ursäkta, VEMS fina seminarium? "Det är en fin inställning,
och jag uppskattar verkligen att bror är här."
"Och vi österbottningar uppskattar verkligen att bror har kunnat
lösgöra sig från sina tunga plikter i rikets huvudstad
och gjort den långa resan hit upp till våra bygder."
Vad menar du egentligen? Det är ju jag och ingen annan som har
fått detta seminarium till stånd genom seg kamp i ecklesiastikexpeditionen
och senaten. Naturligtvis är jag här, det är JAG som skänker
ER seminariet. "Bror" är alltför vänlig!"
"Jag ser fram emot att föra bror runt i de nya husen som staden
har byggt för seminariet. Vi är så stolta över dem.
De är en prydnad för staden."
Jaså, du har redan varit där och snokat? Jag borde ha gett
vaktmästaren instruktioner att hålla allting låst tills
det invigs. "Så bror har redan sett våra byggnader?
Det gläder mig."
"O ja! De är värdiga och praktiska på samma gång.
Läget mitt i metropolen har förstås sina sidor."
Du skämtar! Nykarleby en metropol? Vi vet nog alla att du hade
velat sälja ditt Kuddnäs ute i ödemarken, för överpris
till staten. Opraktiska utrymmen långt från ära och redlighet,
med rummen där du lekte som barn avskilda som ett heligt tempel,
förvandlade till ett Topeliusmuseum. Med den här trebenta hästen
lekte vår store skald och författare som barn. Måhända
inspirerade det honom som fullvuxen till hans porträtt av Sampo Lappelill.
Museets kurator och vaktmästare avlönade av ecklesiastikexpeditionens
anslag för folkskolan. Hela komplexet med tiden känt som Topeliusseminariet. "Bullret? Människovimlet? Stadens frestelser? Bror kan vara
Lugn. Jag kommer att beakta det när jag instruerar lärarna och
direktorn, och för övrigt finns det erfarenheter från
Jyväskylä, en betydligt livligare stad än denna."
"Naturligtvis kan vi lita på bror. Vet bror att ju äldre
man blir, desto klarare står det för en att österbottningens
rötter ändå är och förblir djupt förankrade
i torvan, såsom jag försöker illustrera det i Fältskärns
berättelser. Men det kunde inte beaktas i det bär sammanhanget."
Nej, eftersom jag hindrade det. "Det där med Bertila?
Det är ett fint och gripande tema i brors bok. Ja, det finns så
många aspekter som man måste ta hänsyn till när
man fattar ett viktigt beslut som kommer att ha konsekvenser långt
in i framtiden."
"Men gjort är gjort. Det ska nog gå bra så här
också. Seminariet är just vad den här bygden behöver."
Zachris, det handlar inte om "den här bygden", det
handlar om hela Finland, du vet, det där stället som du har
nämnt upprepade gånger i ditt författarskap, men som tyvärr
har förlorat mot regionalpolitiken i den här frågan. "Ja, i dag är en lycklig dag!"
Staden var festprydd trots att det var en måndag. Flaggorna vajade.
Finklädda människor strömmade till. Endast några
osedliga Lappfjärdsbor störde stämningen genom att hänga
i gathörnen med omoraliska, frihetsfientliga uttryck i sina ansikten.
Stadens fruntimmer hade dekorerat den norra av de två nya byggnaderna
där invigningen skulle ske, med dagens datum: 18 1/9 73.
Uno ledde processionen av lärare och blivande elever längs
gatan till invigningen. De tjugoåtta pojkarna, alla på ett
par när bondsöner, stirrade i marken med en butter blyghet som
skulle ha retat baron von Kothen till vansinne. Inte spelar herrn kort
och inte dansar herrn, herrn vågar inte ens räta på ryggen
och titta sig omkring om där skulle finnas några nätta
flickor, så vad gör herrn?
Trängsel i festsalen.
Tristessen hos en ceremoni där det saknades kvinnor gjorde Uno betryckt.
Han kände att han höll på att kvävas. Han påmindes
om fängelset i Viborg, där han hade varit predikant, utom att
urinlukten saknades. Den skulle otvivelaktigt infinna sig bara undervisningen
kom i gång. Livet var grått, ointressant, deprimerande. Han
själv var gammal, skulle just fylla sextiotre, avdankad och oinspirerad.
När manskörssång är bra är den ganska bra,
när den är dålig är den olidligt pinsam. Seminariet
i Nykarleby skulle inte ha medfört någonting nytt för
körsången även om musikundervisningen hade varit bra och
eleverna inspirerade, för det fanns redan manskörer i Finland.
Studenterna hade länge sjungit i körer, som av nödvändighet
var enkönade eftersom universiteten var det. Det existerade redan
en ganska stor manskörsrepertoar av vandringslåtar, dryckes-
och jaktvisor, patriotiska sånger, romantiska hyllningar till kärleken
och naturen, och förbjudna revolutionssånger med Marseljäsen i spetsen. Manskvartetten var en etablerad form. Den tredubbla manskvartetten
hade blivit en viktig politisk faktor. "Sångartolvorna"
turnerade i landet för att samla pengar till ett studenthus i Helsingfors.
Där skulle nationen byggas upp av framtidens hopp, ljusets riddarvakt.
Manskörssången var redan gammal eftersom manssamhället
redan var gammalt. Mansseminariet skulle här vandra på upptrampade
stigar.
Körsången, en miniatyr av samhället.
I Nykarleby hade man inte kunnat eller ens försökt snabbt improvisera
en sånggrupp bland de tillresta eleverna som i Ekenäs. Istället
var det en blandad kör som inledde med att sjunga Vårt Land fyrstämmigt. Sången gjorde ett förvirrande intryck på
den tjugoettåriga nya eleven Johan Hagman. Han kände igen melodin.
Men där fanns någonting som inte stämde, ett slags surrande
eller brusande, ett störande larm.
Det var stämmorna.
Johan hade aldrig hört harmonier förut.
I hans barndomshem var vaggvisorna, folkvisorna och arbetssångerna
enstämmiga. I kyrkan, som saknade orgel, sjöngs psalmerna enstämmigt.
Nu utsattes Johans stackars öra för en obegripligt förvirring.
Det var som om han hade läst en bok och sidan plötsligt blivit
genomskinlig, förvandlad till ett fönster, genom vilket han
kunde titta in i ett tredimensionellt landskap, samtidigt som han tappade
orienteringen.
Det var en av många uppenbarelser som han skulle drabbas av den
dagen.
Följande kom när Uno började tala.
Det som för Uno själv, världsman och dansande präst,
var tryckande, nästan sjuklig dysterhet gjorde i den här församlingen
ett intryck av trovärdighet, av passande allvar. Han talade ännu
enklare, långsammare och raspigare än han brukade. Han var
ännu strängare. Det hade effekt. Naturligtvis märkte den
gamle histrionen det själv och lade på några extra kol.
Han började med att berätta för pojkarna att de var sekundära.
Det viktigaste var kvinnoutbildningen, av orsaker som han hade förklarat
hundratals gånger under sin karriär som pedagog, men som var
nya för Johan Hagman, liksom för de flesta andra närvarande.
Därför hade Ekenässeminariet grundats först, men visst
var det fint att också Nykarleby kunde komma med på sladden.
Så förklarade han som han brukade att den som hade kommit
till seminariet i hopp om världslig ära och framgång var
på fel plats. Eleverna skulle rannsaka sina samveten, och om någon
hade orena, själviska motiv skulle han lämna seminariet NU istället
för att slösa sin och lärarnas tid. Stiga upp och lämna
salen genast. Ingen skulle klandra honom! De enda som var värdiga
att studera på seminariet var de som var beredda att offra sitt
allt för Finland utan tanke på yttre erkänsla eller belöning.
Uno var medveten om att hans viktigaste uppgift den dagen var att jämna
vägen för seminariet i Nykarleby. Han visste att det fanns lokala
skeptiker som frågade varför Nykarleby, där de stackars
skattebetalarna balanserade på ruinens brant, skulle sträcka
till så mycket för att få seminariet. Det fanns många
som sade att skrivkunnighet förstörde minnet, aritmetik förstörde
förmåga att räkna i huvudet och historia förstörde
de folkliga traditionernas friskhet. Detta sade man över hela landet,
men här gjorde bygdens frihetsälskande traditioner att gubbarna
täcktes stå upp och säga det offentligt, medan de på
annat håll förstod att muttra för sig själva i skägget.
Folkskolan skall inte, som många tror, skapa herrar, utan dugliga
och upplysta bönder, sade Uno strängt. Upplysning behöver
de, eftersom de skall sköta sina egna angelägenheter i kommunen
och dessutom är representerade i lantdagen genom sitt stånd.
Unos samvete bjäbbade någonting ohörbart i hans bakhuvud
medan hade sade detta. Bönderna var en mäktig minoritet, men
folkskolans idé var att upplysa alla. Var det inte meningen att
fiskare, tjänstefolk, fabriksarbetare och den enorma majoritet av
lantbefolkningen som inte ägde någon jord också skulle
bli upplysta? Uno ströp sitt samvete och utmålade, av lokalpolitiska
skäl, folkskolan som en bondeskola.
Ja, han höll på att bli gammal.
Men hans tal, och hela ceremonin, kom som en uppenbarelse för Johan
Hagman och hans kamrater. Överinspektorns ord, skrev Johan, gingo
som ett tveeggat svärd genom märg och ben på mig och ingåfvo
mig många nya föreställningar om framtiden, men aflägsnade
äfven många dittills hysta. Huru många lysta suckar jag
till höjden uppsände, huru många löften och föresatser
jag i den stunden gjorde, vet endast 'Han, som ser till hjertat neder'.
Ett tveeggat svärd? Johan blandade sina metaforer. Uno var entydig.
Läraryrket var ett kall.
Efter Unos tal uppmanade han seminariets religionslärare att förestava
direktor Conradi hans ämbetsed. Församlingen reste sig och hörde
hur Conradi, rörd till tårar, försökte upprepa orden
som Uno hade skrivit en natt i sitt arbetsrum i Ekenäs för lite
över tio år sedan. Alla grät i takt med Conradi.
En lärare deklamerade Zachris
Topelius festdikt, som var mindre inspirerad än hans motsvarande
dikt vid Ekenässeminariets invigning, och därför längre.
Till slut läste Uno Herrens välsignelse och församlingen
skingrades, mätt på intryck. Man gick var och en till sitt,
fast besluten att arbeta för det goda, såväl i det privata
som i det offentliga. Endast några osedliga Lappfjärdsbor bligade
lömskt där de körde mot hemmet på en stulen hästkärra. |