Smedsättlingen Eva Sandbacka
Birgitta Östdahl
 |
|
Eva Sandbacka, född Wik i Socklot är yngst i Hulda och Johannes Wiks barnaskara. Hulda födde tio barn, ett av barnen dog i späd ålder. En gosse drunknade när han var 13 år och en dotter, alltså Evas syster Rut, dog vid 22 års ålder.
Evas bror Lennart född 1915, sårades i kriget och blev invalidiserad. Han dog fem år efter kriget. |
Av den stora syskonskaran är det endast fyra som lever. William som är äldst är född 1903 och bosatt i Jakobstad. En syster Svea, född 1907, gift Ahlnäs i Socklot lever även liksom Lars, född 1914, som verkar på hemgården i Socklot. Eva, som gifte sig med folkhögskolevännen Carl-Johan Sandbacka är född 1920. Eva är bosatt i Nedervetil.
Evas far Johannes Wik, född 1874 och död 1949 hör till tabell 2 i den Smedska släktboken. Också Evas mor, Hulda född Mickelä 1876 och död 1960 är Smedsättling och finns i tabell 39.
Eva är därmed Smedsättling både på mödernet och fädernet. Genom henne har Smedssläkten utökats hitintills med sexton personer, fyra barn och 12 barnbarn.
Evas barn är Carl-Gustav född 1946 och bosatt i Åbo, han har två barn. Ralf född 1949 som har övertagit hemmanet i Nedervetil har fyra barn. Dottern Kerstin född 1953 är bosatt i Grankulla, har också fyra barn. Den yngsta sonen Stefan är bosatt i Vasa och är tvåbarnsfar.
Evas far Johannes är son till Johan Larsson Wik och Maria Johansdotter Harald, som köpte hemmanet i Socklot där den så kallade Ollasgården finns. Johan Erik Larsson Harald flyttade till Ollasgården 1867. Han gifte sig med MariaJohansdotter Harald från granngården och nu antogs namnet Wik, eftersom de bodde på Wik hemman. Hemmanet hade släkten köpt redan i december 1857. Evas föräldrar Johannes och Hulda övertog hemmanet i april 1907.
Evas bror Lars, gift med Eva Westerlund, övertog gården i augusti 1945. De överlät i sin tur gården till Anders och Lilian Wik i juli 1980. Anders född 1955 är Lars yngsta son.
Varm atmosfär präglade hemmet
”Hem, hem mitt kära hem
Ej finns en plats på jorden
Så skön som du mitt hem.
Den lilla versen skrev Eva Wik, gift Sandbacka när hon studerade till småskollärarinna i Vasa och gjorde ett seminariearbete om sin hembygd Nykarleby.
Mor Hulda och hennes barn nedan.
Övre raden från vänster: William, delägare i Haldin & Rose, bosatt i Jakobstad, lever. Sven, lärare i Jakobstad, död. Svea, handarbetslärare, bondvärdinna, gift Ahlnäs i Socklot, lever. Walter, direktör på Auto-Haro i Jakobstad, död. Rut, dog som 22-åring.
Nedre raden: Lars, bonde på Ollas, lever. Lennart, sårad i kriget, död. Runar, drunknade 13 år gammal. Eva, gift Sandbacka i Nedervetil, lärare, och bondvärdinna, lever. Förstoring.
Ovanför versen finns ett fotografi på den kära hemgården. Versen ger en bild av de känslor som Eva hade och har för sin släkt och sin hemgård.
När Eva Sandbacka talar om sitt hem avser hon det hus som uppfördes på Ollas år 1927. Den gamla Ollasgården som härstammar från 1700-talet var den äldsta gården i byn. Den nya Ollasgården uppfördes på i stort sett samma plats där den gamla gården stod. Eva har inte speciellt många minnen från den gården. Hon minns storstugan och den stora vråspisen. Den stora, mörka farstun minns hon också.
– När mörkret brett ut sig kändes det kusligt att gå igenom den mörka farstun, berättar Eva. Vi barn undvek farstun när det var mörkt. Minnen från den öppna spisen i framstugan är däremot varma och trevliga.
Det kändes skönt att sitta framför en värmande brasa under kalla vinterkvällar. Det var runt spisen mänskorna samlades Evas mor var en gladlynt och harmonisk mänska. Båda föräldrarna var varmt troende efter en väckelse som gick genom bygden i början av 1900-talet.
Sången och musiken hade en framträdande roll i familjen. I hemmet sjöng man ofta till vardagssysslorna. Eva minns sitt hem och sin uppväxttid med stor tacksamhet och glädje. Mor och far var harmoniska, vilket också satte sin prägel på barnen.
När brodern Runar drunknade som 13-åring lade sig sorgen tung över hemmet och det tog lång tid innan föräldrarna och syskonen sjöng och skrattade tillsammans igen. Att mista en familjemedlem var svårt. Syster Rut dog i sina bästa år i lunginflammation. Hon var endast 22 år. Hennes död lade ytterligare sordin över hemmet.
Eva var 10 år när Runar drunknade, Rut dog fem år senare.
I de tre gårdar med tre familjer, som fanns på Ollasbacken föddes 30 barn. Familjerna var barnrika på den tiden.
Nya Ollasgården
Ollasgården bestod, förutom av karaktärsbyggnaden uppförd 1927, också av uthus. Högst uppe fanns karaktärsbyggnaden och till vänster ladugården och på högra sidan stallraden. Iden fanns bagarstugan, ”sädsbodan”, loftet, stallet och ett lider. Till gården hörde en tredje uthuslänga där vedlider, redskapsskjul och en hölada fanns.
Ollasgården med sina uthuslängor bildade en rektangulär enhet som var karaktäristisk för byggnadssättet i Socklot.
På Ollasbacken fanns, förutom Ollasgården där familjen Wik bodde, även Granviks och Sjöholms.
Evas far Johannes Wik vistades i Amerika två gånger.
Första gången var före giftermålet med Hulda. Den andra gången han åkte över för att tjäna pengar var när han hade bildat familj och två av barnen var födda.
Johannes kunde därmed köpa ett hemman till och hade då ett ansenligt jordbruk i Socklot. I Amerika lärde han sig hur rationellt jordbruk skulle bedrivas. Kunskaperna kom väl till pass när det egna hemmanet skulle skötas i Socklot. Johannes var även hästvän som ivrade för hästaveln i Nykarleby.
Redan tidigt hade Wiks telefon, vilket troligen berodde på att fadern var engagerad i kommunalförvaltningen men också på att William, äldst i syskonskaran, var skyddskårchef.
– Vårt telefonnummer var 31, minns Eva.
På den tiden fanns det telefoncentral i Socklot. Det var bara att ringa upp centralen och begära det nummer som önskades. Ville man telefonera till någon utanför byn fick, man ibland vänta i flere timmar innan man fick sitt samtal.
Kvinnfolkssysslor
Att växa upp i ett jordbrukshem innebar att man redan i unga år fick lära sig utföra olika sysslor både i hemmet och i jordbruket. I Evas barndom fanns klara riktlinjer för kvinnfolks- och karlsysslor. I fähuset arbetade kvinnorna. De tog hand om mjölkningen och utfodring. Stallet var männens domän. De skötte hästarna.
Också i övrigt rådde en klar uppdelning. I hemmet var det kvinnorna som utförde alla sysslor. På den tiden skulle det mesta göras för hand. En stor familj behövde mycken omvårdnad, men när flere händer hjälpte till blev arbetet till en glädje.
Barnens uppgift var att bära in ved. I varje rum fanns kakelugnar som skulle eldas varje morgon vintertid.
Brödet bakades i gårdarna. Varje höst bakades tunnbröd som sedan hängdes i taket. Tunnbrödsbakningen tog i regel två till tre dagar i anspråk. Färskt bröd bakades varannan vecka, Det förvarades i lårar uppe på vinden. Då fanns inga frysboxar så brödet smakade säkert bäst de första dagarna efter baket.
Eva minns också att familjen alltid flyttade ut i bagarstugan under somrarna. Till sommaren hörde också att familjen skulle sova uppe på vinden som inte användes vintertid. Genom dessa arrangemang minskade man på städningssysslorna i huset.
Intill fähuset fanns en stor gryta som man eldade under när det var tvättdag. Linnet kokades i lut och övriga kläder tvättades på tvättbräda. Vintertid torkades kläderna i lidret.
Till gården hörde också en rökbastu som eldades en gång i veckan.
Ollasgården i Socklot fram till 1927. Om än otydligt, så var följande med från vänster: Evas farfar Ollas Jutt, Hanna Björkman-Sjöblom, fastrarna Sofi Sundsten och Anna Kuni. Farmor Ollas Maj, och Henrik Wilhelm Sundsten håller hästen ”Poju” och vid den andra hästen farbror Gustav. Kusin Jakob Smeds på stegen. Bilden är tagen år 1899.
Den nya Ollasgården som den ser ut i dag. Loftraden med flaggstång och vindflöjeln är de samma som 1899.
Allt timmer höggs i Käringön berättar Evas bror William. Han kommer väl ihåg den första avverkningsdagen då kan ock brodern Oskar fällde 30 nio meter långa stockar med en toppdiameter motsvarande. väggens tjocklek. Far höll ”justersågen” vass hela tiden, säger William.
Korna till löten
Sommaren var alltid en arbetsdryg tid på landet. Den ena sysslan avlöste den andra. Höbärgningen tog sin tid. Flickorna skulle vanligen räfsa höet.
När höbärgningen var undanstökad vid ängarna kring hemmet fick man åka ut till löten, till ängarna ute vid sjön. Där fanns det sämre höet som var blandat med albuskar och sjögräs.
När höbärgningen utfördes vid löten övernattade vi i lador. – Det var speciellt spännande och roligt. Vi barn väntade alltid på att få vara med om höbärgningen ute vid löten. Det var främst övernattningen ute i ladorna som vi tyckte om. Också andra familjer var ute i samma ärende så det fanns gott om barn att leka med.
Maten tillreddes också i ladan i en gryta på öppen eld. Eva minns att maten där ute smakade extra gott. Kornmjölsgröten kokad på havsvatten tyckte barnen speciellt bra om.
Ladan där vi höll till kallades ”mataladon”. Alla fick förstås inte följa med eftersom någon måste stanna hemma och sköta om djuren.
Höbärgningen tog ungefär en vecka ute på löten.
Därefter skulle korna beta på löten. Pojkarna hade vanligen till uppgift att söka hem korna till kvällsmjölkningen. Ibland kunde det bli sent, 9–10-tiden innan alla kor hade hittats och man var hemma och kvällsmjölkningen kunde vidta.
Julkyrkan
En av de mera betydelsefulla händelserna under året var när julkyrkan i staden besöktes.
Det var inte enbart kyrkbesöket som fascinerade Eva. Det i som hon som barn uppskattade var att familjen mellan julottan och julkyrkan under normal högmässotid, besökte farbror Henrik Wik. Dit hade också kusinerna från bland annat Helsingfors anlänt och där strålade släkten samman. Hos farbror Henrik Wik vankades alltid lite extra godis. Vanligen for man med häst och släde till julottan. När äldsta sonen William skaffade bil körde han vanligen via Socklot och då företogs färden till julkyrkan med bil.
Under julhelgen ägnades mycken tid åt att umgås med släktingar. Kusinerna var många och alla skulle besöka varandra.
I hemmen rådde en febril brådska inför julen. Julbulla skulle bakas liksom pepparkakor. Eva minns att man i hennes hem bakade stora mängder pepparkakor. En stor korg skulle fyllas. Också Tant Hannas kakor bakades. Jultårtor bakades inte iEvas barndom. Eva minns hur intressant det var att baka när farbror Gustav Wik kom från Amerika och hade en kaksprits i bagaget. – Nu kunde vi spritsa småbröd i olika former, berättar Eva.
Evas far Johannes Wik i arbete i Amerika, Colorado. Året var 1899. Förstoring.
”Brudade sig”
Ungdomarna samlades ofta hos varandra. Eftersom det fanns många ungdomar på samma backe hade man alltid någon att umgås med. Flickorna gick ofta till varandra med något handarbete. Det hörde liksom till att flickor från bondgårdar skulle kunna väva, sy och sticka.
Flickorna skulle också ”bruda sig” som det kallades. Det betyder att förfärdiga den utstyrsel som behövdes i ett hem såsom sänglinne, dukar, handdukar och annat. Flickorna virkade spetsar och sydde lakan. Allt skulle märkas med egna initialer. Handdukstyg och duktyger vävdes. Ullen skulle kardas, spinnas och stickas till strumpor och andra värmande plagg.
Alla gårdar hade egna får. Ull fanns att tillgå. Fåren hölls sommartid ute på Torsön [och togs hem på hösten].
Folkhögskolan
Att Eva som den yngsta i den wikska syskonskaran skulle bli elev i Nykarleby kristliga folkhögskola var närapå en självklarhet. Alla de övriga syskonen som levde till vuxen ålder hade tidigare varit elever. Eva var den åttonde i raden från familjen Wik som besökte folkhögskolan.
Eva minns sin folkhögskoltid som intressant och givande. Hon bodde på internatet som fanns i anslutning till skolan. Under folkhögskoltiden träffade hon Carl-Johan Sandbacka som sedan skulle bli hennes äkta make. Carl-Johan var också elev i folkhögskolan i Nykarleby.
Eva hade en brinnande längtan att få utbilda sig. Redan när hon började i folkhögskolan hade hon klart för sig att hon ville bli lärarinna. Hon valde olika ämnen med inriktning på att hon skulle söka till lägre folkskoleseminariet i Vasa året efter folkhögskolan. När andra flickor satsade på att handarbeta och väva tog Eva pianolektioner och läste ämnen som kunde behövas för den kommande utbildningen.
Intresset för läraryrket väcktes hos Eva redan i småskolan. Hon formligen älskade sin lärarinna Helga Björklund. Lärarinnan hörde till Frälsningsarmén och Eva funderar att man därför fick sjunga väckelsesånger i skolan. Religionstimmarna var fängslande. Helga Björklund använde alltid planscher när hon undervisade. Glad och entusiastisk berättade hon om Jakobs dröm o.s.v. Hon överraskade eleverna ibland med att bjuda på hemkokt knäck eller hembakade bullar. I folkskolan var John Sundqvist och Ellen Blomberg lärare. Också dem beundrade Eva.
I folkhögskolan var historia, uppsats och teckning favoritämnen. – Det kändes vemodigt att sluta skolan, därför började jag smida planer på att själv en gång bli lärarinna.
Syster Svea utbildade sig till handarbetslärarinna. Att flickor skaffade sig utbildning på 20- och 30-talen var ovanligt. Men hos familjen Wik var det självklart att också flickorna skulle få utbildning ifall de önskade.
– Mamma tyckte att bondvärdinneyrket var tungt och slitsamt. Därför uppmuntrade hon oss flickor att skaffa oss ett annat yrke.
Lärarinnan blev bondvärdinna
Eva utbildade sig till lärarinna. Hon dimitterades år 1941. Inga lediga tjänster fanns att söka men Eva vikarierade som lärarinna i Purmo, Vestersundsby och i Öja under åren 1941–1945. Hon trivdes med sitt arbete. Men lärarinnan blev bondvärdinna. Gossen från Nedervetil som hon mötte i folkhögskolan blev hennes make 1945 och han var storbonde från Nedervetil. – Min arbetsinsats behövdes på gården och här har jag haft min livsuppgift, konstaterar Eva.
Eva tycker om djur och har trivts som bondvärdinna. Tidigare när jordbruket inte var lika maskinellt som nu hade man tjänstefolk så alla uppgifter föll inte på kvinnan. Genom att fostra fyra barn har Eva alltid fått vara med barn som hon älskar. Barnbarnen har också en speciell plats i hennes hjärta och hem. Hon har också varit söndagsskollärarinna under trettio år i Nedervetil. Ibland hölls söndagsskola i barnens hem, ibland hos Eva och ibland i skolan. Det hände också att hon vikarierade läraren under kortare perioder i den skola som fanns i Åbacka i Nedervetil.
Det blev så att både systern Svea och Eva som båda satsat på läraryrket blev bondvärdinnor. Kärleken ledde dem så.
Eva har bott i Nedervetil sedan sommaren 1945. Hon bor på Sandbacka i den gård som hon tillsammans med sin make övertog när de blev jordbrukare på Sandbacka. Sonen Ralf med familj som nu är jordbrukare på Sandbacka bor i ett hus intill Eva. Också sonens hus har varit i släkten Sandbackas ägo.
Eva trivs i Nedervetil. Nedervetilborna kallas som bekant för solskensfolket. Eva instämmer. Mänskorna i Nedervetil är glada och vänliga. Humorn är verkligen speciell. I början var det lite svårt att förstå allt skoj som förekom, erkänner Eva. Men man vänjer sig och när flera Nedervetil-bor är samlade står glädjen vanligen högt i tak.
Sången lyfter
Redan i Evas barndomshem förekom mycket sång och musik. Evas stora intresse som hon hållit fast vid under årens lopp har varit just sången. I över 35 år har hon sjungit med i kyrkokören i Nedervetil. I 10 år sjöng hon i kyrkokören i Nykarleby. – Sången lyfter, säger Eva. Den ger en välbehövlig avkoppling från vardagsslitet.
Sedan Eva blev pensionär har hon engagerat sig i pensionärsföreningen. Missionssyföreningen har också en kraft i henne.
I 20–25 år har hon också varit aktiv inom Marthaföreningen i Nedervetil.
Som pensionär har Eva tid att ägna sig åt sin favoritsysselsättning – litteratur.
Handarbete hör också till favoritsysselsättningarna. Mest blir det sockor till de tolv barnbarnen.
Blommor tycker Eva om. Ännu i november blommar saintpauliorna prunkande vackert i hennes fönster.
Att sången och musiken har och haft sin betydelse inom den Wikska släkten står klart. En ättling, John Sundsten som redan i unga år emigrerade med sin familj till Amerika betecknas vara något av en musikambassadör i Amerika.
John Sundsten som är född 11 oktober 1899 i Munsala flyttade som femåring till Amerika. Hans mor Sofia Wik var syster till Evas far. John Sundsten flyttade till Finland igen efter bara några år, men 1912 var det dags igen för en emigration som blev definitiv. John Sundsten har dock hållit en tät kontakt med sitt forna hemland och sin släkt. I Seattle i Amerika ordnade han bland annat Skandinaviska folkmusikfestivaler. Han grundade också Runebergskören som han ledde i 40 år. Sju gånger besökte han Finland med kören.
Släkten viktig
Eva Sandbacka poängterar släktens betydelse.
Det är roligt att få träffa sina släktingar, säger hon. Hon och hennes familj har sommarstuga på Grisselön i Socklot. De vistas ofta där och då får de chans att träffa socklotbor och släktingar.
När Eva gifte sig sade hennes mor: ”Du ska ta väl emot din mans släktingar, låt dina egna komma i andra hand”.
Evas man har en stor släkt så det blev en stor skara hon skulle måna om.
Jag tycker om min mans släkt, säger Eva Sandbacka. Men givetvis är den egna släkten av stor betydelse för henne.
Eva var med om kusinträffen som hölls för ättlingarna till Johan Larsson Wik och Maria Johansdotter Harald i juli 1990. Hon ser fram emot den planerade Smedsträffen. Eva Sandbacka som sörjt för att Smeds-släkten också har ättlingar i Nedervetil. |
Från vänster: Äldsta sonen Michael, kallad Mike, yngste sonen Jay, hustrun Arleen, Paul själv och dottern Paula.
