Det enda område inom näringslivet, där staden nådde verklig framgång under tiden efter kriget, var pälsdjursaveln.

Uppfödningen av pälsdjur i Finland för merkantila ändamål kom i gång ganska sent. År 1928 organiserade Finlands Pälsdjursuppfödares förbund r.f. och 1938 Turkistuottajat Oy. 1) I Österbotten bildades Svenska Österbottens Pälsdjursodlarförening r.f. 1937. Som central för bl.a. Nykarlebynejdens pälsdjursfarmare grundades på 1950-talet Ostrobotnia Päls AB.

Minknäringen i Svenska Österbotten började redan på 1930-talet. I Nykarlebynejden var Rafael Sjöholm i Soklot en av pionjärerna. Han experimenterade med minkavel redan vid 1930-talets början. År 1936 startade han och hans bror en minkfarm i Soklot, som snabbt vann framgång på minkutställningarna. Sjöholm anlitades senare som expert vid minkbedömningsdagarna i Österbotten. 2) I Munsala torde Anders Huhtamäki, Otto Näs och William Sjöberg ha varit de första minkfarmarna. 3) Idén till företag av denna typ kom dels från USA och dels från Sverige. Avelsminkarna köptes till en början från sistnämnda land. 4) Den första minkfarmaren i Nykarleby stad torde ha varit Gunnar Willman, som efter kriget anlade en farm och ett fryseri norr om staden i närheten av Farm-Frys' senare tillkomna anläggning, i vilken Willmans farm numera ingår.

Sjöholmare på skinnutställning i Vanda 1958. Från vänster: Rafael och Ethel Sjöholm (mina föräldrar), Lars (Lasse) och Ninni Sjöholm, föräldrarna Birger och Etel Sjöholm och Bo Sjöholm. Förstoring.
Margite Enlund tillhandahöll. Kolorering: Peter Gullback.
(Inf. 2020-12-20.)

Minkfarmen på Keppo gård i Jeppo startades av kommerserådet Emil Höglund 5) i jan. 1955 och utvecklades snabbt till en av de största i Finland. 6) År 1967 hade gården 70.000 avelsminkar, utspridda på farmer i Jeppo, Kimo, Oravais (fabriken), Petsmo och Borgå. Dessutom ägde Oy Keppo Ab en irländsk minkfarm Vasa Mink (Ireland Ltd) med c:a 14.000 avelsdjur 1967. Detta innebar, att det varje år föddes c:a 285.000 minkar på de farmer, som direkt eller indirekt sorterade under Keppo. Härmed hade företaget nått rangen av världens största minkfarm.

NYKO-FRYS

Minknäringens ökade utbredning framtvang småningom åtgärder för att åstadkomma ett större fryseri även i Nykarlebynejden. Denna var överhuvudtaget sämst lottad i Svenska Österbotten, när det gällde storfryserier. Att köpa mat från foderköken blev för dyrt för småfarmarna.

Den 16 okt. 1964 samlades ett hundratal minkfarmare i Soklot för att fatta beslut om byggandet av ett centralfryseri, sedan de tre veckor tidigare haft ett första möte.

Till ordförande för en interimsstyrelse valdes minkfarmaren Erik Saarikoski, Nykarleby. En kvot på försäljning av 100 aktier à 2.000 mk sattes upp.

En lämplig tomtplats för fryseriet fanns intill landsvägen Nykarleby Jakobstad på landskommunens mark ett stycke snett norrut från begravningsplatsen.

De farmare, som beviljades inträde i aktiebolaget, skulle vara verksamma i Nykarleby stad eller landskommun.

Vid ett nytt möte den 26 okt. godkändes bolagsordningen för Nyko Frys Ab. Förhandlingarna leddes av Rudolf Sjöholm. 7) Inemot 100 personer var närvarande. En byggnadskommitté tillsattes med E. Saarikoski som ordf. och en representant för vardera Soklot, Kovjoki och Ytterjeppo. Aktieantalet fördubblades till 200 så att en gammal aktie berättigade till två nya aktier. Så gott som alla aktier tecknades genast. I början av nov. utökades därför aktiestocken till 300 aktier à 1.000 mk. Även dessa fulltecknades genast. Antalet aktieägare uppgick nu till 70—80, de flesta eller 60—70 % från Soklot.

Fryseriet blev i första skedet 20x40 m (—20 m) stort och uppfördes såsom tidigare nämnts på ett c:a 2 ha stort område en km norr om staden på den s.k. Gräftbacken på landskommunens område invid riksåttan [sträckan Munsala—Bennäs var ännu inte byggd]. Maskinparken omfattade bl.a. kvarnar och blandare om 5.000 l, i två parallellenheter för säkerhets skull.

Styrelsen bestod i nov. 1964 av Saarikoski som ordf., Rafael Sjöblom, Bror Segervall, Lars Vikblad, Birger Harald, Hans Hansén och Uno Strandén. I byggnadskommittén satt Saarikoski, Alfred Hägg, Valter Sjöblom och Eliel Lindvall.

Maskinparken var nu fullt utbyggd. En tankvagn och en 5.000 ltrs Jensen blandare hade bl.a. inköpts. Källarvåningen hade ombyggts och uthyrts till Österbottens Päls Ab. Under året hade vidare en samarbetsnämnd bildats, till vilken sex fryserier var anslutna. Därigenom hade man kunnat göra större och förmånligare inköp. Den gemensamma produktionen hade under året uppgått till c:a 13 milj. kg., medan Nyko-Frys producerat 2.896.929 kg minkfoder.

[En bild som ser ut att vara tagen vid något utbyggnadstillfälle. Hittade den på en auktionssajt. Förstoring.

(Inf. 2015-03-15.) ]

[Nyko frys tillkomst i Österbottniska Posten 1964.
Lönsamt att rena i Kontakten 1999.
Mer om Nyko-Frys.
Artiklar.
Företagets webbplats.]

FARM-FRYS

Initiativet med en frysinrättning fick omedelbart efterföljd. Vid ett möte på restaurang v. Döbeln i slutet av okt. 1964 bildades aktiebolaget Farm-Frys, ”för att hindra den svåra konkurrensen på fodermarknaden.” Företaget skulle fungera som foderfarm och foderberederi för Nykarlebynejden. Produktionen beräknades första året till 2.500 ton färdig minkmat och c:a 1.200 ton råvara, d.v.s. oblandat foder. Bolaget utgav 1.000 aktier à 100 mk plus en parad hona, vilken hade ungefär samma värde. Företaget räknade med c:a 130 aktieägare.

Vid mötet tillsattes en interimsstyrelse med Karl Erik Sandvik som ordf., Bo Sjöholm, Henrik Granlund, Gunnar Willman, John Nyqvist, Verner Antell och Evert Norrgård som medlemmar, de flesta från staden omgivande socknar.

I nov. 1964 utarrenderade stadsstyrelsen en 10 ha stor tomt för foderkök, fryseri och minkfarm. Till en början skulle 2 ha utarrenderas och därefter mera efter behov.

Den 28 dec. 1964 hölls stiftande bolagsstämma på restaurang v. Döbeln. Alla 1.000 aktier tecknades trots att värdet höjdes till 200 mk. Bolagets ovannämnda stiftare hade tecknat 176 aktier.

[”Aki Kaurismäki har ju gjort många filmer. Till den här stämningsfulla scenen i filmen Ariel från 1988 har man hittat lämplig rekvisita att förstärka stämningen med. Till vänster om den manliga skådespelaren hittade en skarpögd Kari Nyqvist en logo som är bekant för många Nykarlebybor.”

Johan Willman lade ut på facebook den 8 januari 2018. Förstoring.
(Inf. 2018-09-30.)]

Styrelsen bestod för ett år framåt av Karl-Erik Sandvik, Soklot ordf., John Nyqvist, Nykarleby viceordf. och Gunnar Willman, Nykarleby, Gunnar Nyvall, Munsala, Ulf Sjöholm, Jakobstad och Tor Isakas, Pedersöre medlemmar.

Bolagets huvudsakliga verksamhet var att anskaffa och bereda foder för minkfarmerna, men också att driva en egen bolagsfarm. Redan följande år inköptes Gunnar Willmans minkfarm och fryseri. Sedan fryseriet och farmen iordningställts 1965 kom företaget snabbt i gång. Redan samma år var bruttoomsättningen på fryseriet 1.071.505:39 mk och 4.300 skinn hade sålts på auktion. Farmen ägde då 2.300 avelshonor mot 1.560 vid starten. Fryseriets kunder hade ökat från 47 till 115. Aktionärernas antal var nu 259. I styrelsen hade Bo Widner invalts som ny ledamot.

Under år 1966 ökade Farm-Frysbolagets omsättning med 30 %. Antalet kunder uppgick i medeltal till 95 farmer. Sammanlagt hade 3,3 milj. kg minkfoder levererats och bolagets omsättning hade ökat till 1.471.000 mk, farmen medräknad. Bolaget hade nu dubbla uppsättningar maskiner och två tankbilar, som körde ut foder till farmerna. Pälsade minkskinn hade från bolagets farm sålts för 249.391 mk. För de sålda avelsdjuren erhölls 11.387 mk. Hela omsättningen från farmen utgjorde 250.778 mk.

Styrelsen för verksamhetsåret 1967 bestod av John Nyqvist ordf., Bo Sjöholm viceordf., Ulf Sjöholm, Gunnar Nyvall, Bo Widner, Tor Isakas och Karl Ahlvik.

[Mer om Farm-Frys.
Artiklar.
F.d. Farm-Frys i gryningsljus.]

Minknäringen expanderar

Minkskinnsproduktionen i landet hade under åren 1962—1965 stigit med 80,7 % och i svenska Österbotten med 96,4 %. Vid skinnförsäljningen sistnämnda år hade svenska Österbotten svarat för 53,1 % eller 550.686 skinn. Munsala och Soklot dominerade vad antalet farmer beträffar, medan Jeppo och Oravais med sina jätteanläggningar intog en framträdande plats i produktionen. Munsala var den verkliga minksocknen, där de s.k. sjöbyarna och västra Munsala uppvisade ett förvånande antal minkfarmer. Monäs hade sålunda 60—70 farmer, Kantlax och Vexala var och en 35, Monå 30 och Hirvlax något över 10. I det övriga Munsala fanns c:a 30 farmer, vilket innebar att Munsala sammanlagt hade c:a 200 minkfarmer. Soklot kom som god tvåa med ett par stora och otaliga medelstora och små farmer. De senare, under 100 skinn, utgjorde endast 4,1 %, medan gruppen 101—1.000 utgjorde 51,9 och gruppen 1.001—5.000 20,8 % av minkskinnen i svenska Österbotten. Storfarmerna över 5.000 skinn svarade för 23,2 %.

Medelpriset för 1964 års säsong var 44:91 och för svenska Österbottens minkfarmer 45:89 mk, det högsta medelvärdet i Finland. De stora foderköken var den viktigaste förutsättningen för det goda resultatet av minkskötseln i området. År 1965 fanns därstädes 28 foderkök med 1.200 anslutna minkfarmer som hade nära 250.000 avelshonor. Man beräknade årsproduktionen från foderköken till 65.000 ton minkfoder, avsett för c:a 1.200.000 minkar.

Området från Oravais norrut var mest minkmedvetet. Där fanns år 1964 15 foderkök med frysanläggningar och en sammanlagd foderproduktion på c:a 45.000 ton och c:a 150.000 avelshonor. De förnämsta foderköken i området var Keppo Ab Petsmo Ab, som var två gånger större än tvåan, Monäs Frys Ab. Därefter följde i storleksordning Nyko Frys Ab, Farmarnas Foderkök Ab i Monäs och Kimo bruk Ab.

Minkskinnens beredning

Minkskinnen genomgick en lång beredningsprocess. Då skinnen levererats till beredaren knastriga, feta och illaluktande, lades de i blöt och tvättades därefter med höglöddrande medel, varsamt men effektivt. Skinnen gick därefter till fläskbänken, där kvarsittande senrester och bindväv skrapades bort. Ofta tunnades skinnen för att bli så lätta som möjligt. Rena och skrapade hamnade skinnen därefter i garvningsbadet, där de fick tillbringa några dygn. Sammansättningen av garvningsbadet varierade för varje berederi och var beredarens hemlighet.

De garvade skinnen sträcktes och det fett, som skinnen förlorat under tvättning och garvning ersattes med speciella oljor. Skinnen hängdes därefter upp och fick långsamt torka i svag värme. Efter torkningen sattes skinnen att rotera i stora cylindrar tillsammans med sågspån. Dessa sög åt sig överflödigt fett och bearbetade samtidigt skinnet till större smidighet och gav håren en högre glans.

Sist finputsades skinnen, kammades och dammsögs och var sedan färdiga att lämna beredaren och övertagas av körsnären. Denne utnyttjade skinnet effektivt för olika ändamål, pälsar, mössor, caper, schalar, besatser och t.o.m. broscher, så att nästan det enda, som blev kvar av minken, var det yttersta av tassarna. 8)

Pälsningen, minkfarmarnas skördetid, inleddes i november och var mycket arbetskrävande samt måste utföras vid rätt tidpunkt. För att underlätta arbetet utnyttjade många farmare fryserierna för upplagring av ”nockade” minkar tills man hann fortsätta med de skilda arbetsmomenten. De nedfrysta kropparna sparade foder i väntan på pälsning och skinnbearbetning och gav något lugnare arbetstakt.

Försäljningsorganisationen Turkistuottajat uppgjorde auktionskalendern för varje år. År 1965—66 hölls sålunda fem auktioner: första vinterauktionen 8—12 dec., andra d:o 14—24 jan., tredje d:o 5—16 mars, vårauktionen 30 april—10 maj och sommarauktionen 18—24 juni. Samtliga skinnauktioner detta år hölls i Danmark i samarbete med de danska pälsdjursodlarna.

Från år 1966 började man även införskaffa jetminkar till de österbottniska farmerna. Nämnda år flögs sålunda 400 jetminkar från Kanada till Vasa att fördelas mellan 130 österbottniska farmer. Jetminken var större och mörkare till färgen än standardminken. Priset var 3.600 mk för hanne och 750 mk för hona:

Minkfodertillgång och konjunkturer
Auktioner och utställningar

Pälsdjurens foderstat måste vara vetenskapligt uträknad så att den innehåller alla nödvändiga näringsämnen. Tillgången på minkfoder var otillräcklig i Österbotten, varför strömming även köptes från Åboland, Åland, Nyland och Sverige. Senare togs minkfodret i huvudsak från Norge och Sovjet. Slaktavfall köptes från slakterier på närmare håll. Foderpriserna var höga, särskilt vad slaktavfallet beträffar. I mitten av 1960-talet var fodertillgången helt tillfredsställande, men råvarupriserna steg fortfarande, trots överimport av t.ex. torskavfall. Särskilt slaktavfall hade blivit dyrt och kvaliteten var ej den bästa. Den stora procenten ben, som ingick i köpen från slakterierna, var till skada och hade blivit ett stort bekymmer för foderkök och farmare. Köpte man ej benpartierna, ströks man från slakteriernas inköpslistor.

[En av Farm-Frys Volvo. Benkku Andersson 2000. Johan Willman lade ut på facebook den 8 januari 2018. Förstoring. Mer om långtradarna.
(Inf. 2020-02-10.)]

Slaktavfallet, som tidigare varit en kostnadsfaktor för slakterierna, hade nu blivit en icke föraktlig inkomstpost. Minkfarmarna ansåg dock att det ej var deras sak att ”göra slakterierna räntabla.” Detsamma var förhållandet med fisk- och fiskavfallsköpen från utlandet. Underhandlingar inleddes därför 1966 om import av köttfoder från Sydamerika.

Minknäringen med servicenäringar intog redan vid 1960-talets mitt en tätplats bland näringsgrenarna i Svenska Österbotten. Redan vid denna tidpunkt fick c:a 4.000 personer i landsdelen sin utkomst genom minkfarmningen. Denna svarade redan nu för c:a 25 % av minkkommunernas skatteinkomst från gruppen rörelse och yrke, medan motsvarande siffra för det toppindustrialiserade Jakobstad var 15 %. Näringen var dock synnerligen konjunkturkänslig, särskilt för hinder i exporten till den största kunden, USA. Investeringarna var även stora och kapitalkostnaderna betydande. Man räknade i allmänhet med en investering om 26.000 mk för etablering av 100 avelsdjur och någon utdelning var ej att vänta under de fyra första åren. Riskerna var således stora och arbetsinsatserna omfattande. Beskattningen av den nya näringen blev även snabbt besvärande. Det ökade skattetrycket särskilt från omsättningsskattemyndigheternas sida möttes med snabb bolagsbildning. Bokförings- och redovisningsarbetet ökade kostnaderna och nettoavkastningen minskade. Det oaktat hade minknäringen på kort tid löst en hel del av sysselsättningsproblemen och effektivt bidragit till att bromsa emigrationen i de fattiga fiskar- och småbrukarkommunerna. År 1965 inflöt sålunda till svenska Österbotten 40 milj. mk för minkskinn och produktionen ökade med 20 %. För mejeriprodukter, som det österbottniska jordbruket i huvudsak var baserat på, inflöt samtidigt 70,1 milj. mk brutto och 56 milj. netto i intäkter.

I svenska Österbotten fanns år 1967 1.449 minkfarmer eller drygt hälften av de 2.755 i hela landet.