Socknen, kyrkan och prästerna
förr i världen.
II
(Anteckningar ur handlingar rörande Nykarleby
och Munsala socknar.)
Av H u g o S v e d b e r g.
Monå, Hirvlax och Kantlax byar, som förledne höstar tagit
40 st. socknen tillhöriga timmerstockar till fähusbyggnaden,
lovar dem in natura med det första betala och förskaffa takved
samt näver medmera, som till bemälte fähus förfärdigande
ännu fordras.
Över- och Ytterjeppo-borna lovar jämväl förskaffa
20 st. bräder som betalning för de bräder de till dörrar,
fönsterkarmar och foderningar m. m. till låns tagit. Vuokoski-borna
lovar fullgöra sina arbeten på stallbyggnaden.
En anteckning från 1728 (N. T. [Nykarleby ting]) meddelar,
att största delen av Munsalakapellbor genom handelsmannen Daniel
Kempe i Nykarleby beställt en klocka, som han i Stockholm »nästlidne
sommar för 559 daler kmt köpt och lyckligen hemfört.»
Ett ständigt bekymmer vållade prästutskylderna.
Av gammalt betalades de in natura var av otroligt många slag, var
olika allt efter landsdelen och gav anledning till upprepade klagomål
både från prästerskapet och allmoge. Nya förordningar
från både kungar o. biskopar vållade också tydligen
oklarhet angående utskylderna. Från Gustav Vasas tid hade
kronan andel i kyrkotiondet. När såsom ofta skedde, tiondet
bestämdes på platsen, så att t.ex. skylarna på
åkern uppräknades av uppbördsmannen, och den otröskade
säden fördes tilll prästgården, förstår
vi, att det kunde vara många om och men, innan alla 10—20 tal
olika naturautskylder inlevererats till prästerskapet och kronan.
(Ursprungligen bestod prästerskapets inkomster av frivilliga gåvor.
Enligt Sven Baelters »Kyrcko Ceremonierna» (1762) skulle Pipin
den lille i Frankrike varit den förste konung, som (år 764)
med offentlig lag stadfäst prästerskapets inkomst.)
*
År 1578 anför kyrkoherden i Pederöre Erikus Johannis,
att bl. a. Mickel Nilsson i Munsala är så slätt utarmad,
att han ej kan utgöra någon kost (?) gärd varken år
1758 eller -59. Från Vörå anföres samma om bl. a.
Jöns Olofson i Hirvlax.
N. T. 1651. »Herr Knut kaplan här i socknen» besvärade
sig över att Henrik Matson i »Pensala marken» förhåller
honom hans kaplansrättigheter. Henrik dömes att betala »efter
gamla sedvänjor och den ordning här i landet är.»
N. T. 1654. Sacellanen (kaplanen) Canutus Carlman får givarnas
bekräftelse på att fadern, »salig Jacobu Carlmanno»
av Munsala- och Monå-borna fått till evärdl. Boviken
och Klubbkärret.
N. T. 1664. Rådman Klowensick uppmanar socknen att fullgöra
i smör eller pengar den tunna smör socknen enligt »obligation»
av den 1/3 1663 förärat Hans Högvördighet biskopen
vid senaste visitationen.
Vid tinget samma år i november fick allmogen påstöt
att de skulle »utan genägelse och förvänden undskyllan
erlägga och betala den rättighet de sina själasörjare,
så kyrkoherdar som kaplaner efter Kungl. Mt:s nådiga ordningar
och sedermera åtskilliga dem emellan utgångna domar godvilleligen
efterkomma, så framt de vilja undfly därpå följande
böter.»
Vid tinget 1665 anmäler rådmannen, »att han ej kan bliva
mäktigt det tidigare avdömda till biskopen beviljade smöret.»
Hänvisades till execution.
Anders Erson i Vexala förpliktigas vid N. T. 1666 utbetala
till kyrkoherden tionde av 4 rävar, som han undandolt senaste året.
Kapellanerna framför klagomål över icke inlevererade
rättigheter. Allmogen får ånyo tillsägelse att betala
utskylderna till kyrkoherden.
Vid N. T. 1668 beklagar kaplanerna allmogens motvillighet att leverera
sina utskylder. Henrik Månson Vackuren har ej det ringaste betalt
på 11 års tid.
Vid samma tillfälle beviljar rätten organisten Nils Ferling
ordinarie lön, av moderkyrkan av var rök 8 öre kmt, av
kapellborna 4 öre kmt, att uppbäras och inlevereras av nattbordsmännen
(uppbördsmän).
Det är troligen 1668 års nya stadganden, som åsyftas,
när vid detta ting kyrkoherden Nicolaus
Ringius beklagar sig över att han ej får sina inkomster,
emedan i församlingen »de sinsemellan så tvistiga äro»,
så att den ena säger sig »vilja utgöra efter gamla
goda plägseder», som de är bäst vana vid, »somliga
egenrådige säga sig vilja strikte hålla vid den nyss
publicerade ordning», varigenom »Pastori på sistone
ingendera delen åtnjuter.» Han vill nu veta, vad allmogen
egentligen skall bestämma sig för. Allmogen svarar, att »de
vilja vänta tills deras och Landsens utskickade herredagsman kommer
med svar på deras ansökningar.»
1669 (N. T. i febr.) klagar kaplanerna »som förr», att
soldathustrurna och husfolket är motvilliga med rättigheterna
och i synnerhet »vilja absentera» (avlägsna sig) när
de påkallas för dagsverken. Beslutes nytt förordnande
om effektivare utsökning genom nämndemän, sexmän och
gevaldigern (poliskonstapel).
På kyrkoherdens förfrågan om sättet för utlagorna
svarar allmogen, att den vill »skjuta detta till Landshövdingens
ankomst.»
I oktober (N. T.) påstår Ringius, att han fått veta,
att allmogen för landshövdingen »angivit kyrkoherden,
att han 4 gånger om året reser gård från gård
hos allmogen och tvingar mera av dem, än de äro pliktiga kyrkoherden
utgöra; såsom i ost, kött, skinkor, dagsverken, 2 eller
i stället 20 öre kmt, lysningspengar 1 riksdaler, och då
han reser skall tillredas för honom såsom till gästabud».
Kyrkoherden vill, att allmogen skall uppleta åt honom »banemannen»,
som sagt detta, »men ingen framkom, som kyrkoherden vill stå
till fota», trots att »pastor med gode skäl beviste allmogen
för Landshövdingen härföre hava klagat».
Ringius framhåller »den oriktighet, och vilja han i sina
rättigheters uppbärande till datum måst tåla»
och uppfordrar allmogen att »äntligt besluta om de ämna
följa den gamla sedvänjan eller den nya ordningen i utlagorna».
Allmogen svarar, att den inte kan gå ifrån den gamla goda
sedvanan och »pastoris rättigheter» mera än andra
församlingar i landet, men skall denna fullgöra.
Ännu år 1670 är 6 av borgmästaren namngivna bönder
i socknen i rest för den tunna smör, som beviljades biskopen
(Johan Terserus) 1/3 1663.
År 1673 besvärar sig k:herden särskilt över Vuoskoskis-
och Vackur-bornas försumlighet med utskylderna. 1674 påstår
han, att Erik Hinderson och »hans intressenter» i söderbyarna
»disputera» mot kyrkoherdens rättigheter, »som
de en gång efter gamla vanan samtyckt honom erlägga».
Han hänvisar till tingsbevis av 1669, biskopsvisitationsakt av 1670
och attest av 1674. »Pålades allmogen att följa dem och
kyrkoherden tillfredsställa».
Vid oktobertinget framgår att Jeppo- och Haraldsbor icke betalar
»rätta tionde av fiskafänge, som de genom Guds välsignelse
kunna om höstetiden uti forsarna bliva begåvade med. Ej heller
sköter söderbyggarna sina utlagor trots kyrkoherdens besvär
vid sista vinterting. Likaså är söderbyggarna och andra
i socknen borta, när de kallats till dagsverken att bärga prästgårdens
ängar, så ock i skördetiden på åkern »och
infinna sig ej den dag de blivit tillstämda, utan när det dem
synes och behagar, kyrkoherden till största nackdel och skada».
Vid 40 Mks vite ålägges nu allmogen att »alla skyldigheter
uppfylla, sig själva till nytta och beröm, samt den försumlige
för alla år, som försummats. |