Socknen, kyrkan och prästerna
förr i världen.

I

(Anteckningar ur handlingar rörande Nykarleby
och Munsala socknar.)

Av  H u g o  S v e d b e r g.

 


Angående de kyrkliga förhållandena i vårt land från långt tillbaka i tiden är mycket skrivet. Vad som här kommer att anföras, är ingenting för denna trakt specifikt, liknande påträffas i urkunder över allt i landet. Men då litteratur i ämnet finns hos eller har lästs av endast enstaka personer, så kan dessa rader bidraga till allmännare kännedom om gångna tiders kyrkliga förhållanden. (Beträffande Munsala har ju prosten Karl Smeds sammanställt en liten skrift (tryckt 1923), vari ingår mest anteckningar rörande kyrkan.)

Envar vet enbart genom traditioner, att förhållandet till allt det kyrkliga var ett helt annat förr i tiden än nu. Ett strängare och primitivare. De gamla dokumenten ger också föreställningen, att både prästerskap och allmoge gick tämligen burdust till väga, när det gällde att slita de till synes talrika tvistigheterna. Detta är inte heller att undra över: nödår och ofärd kom ofta på och väckte misstämning och leda, då det också annars var hårt nog att komma till rätta. Att kyrkan rådde över en mycket brokig fårahjord är klart, att fårahjorden mången gång bestods olämpliga herdar är givet. Och när förbindelselänken mellan parterna till stor del bestod av den sköra mammon, var hållbarheten ofta si och så.

Nu är det i alla fall så, att i denna artikel åtminstone de sämre sidorna i samspelet är i majoritet. Det är mest tingssaker som behandlas, m.a.o. tvister för det mesta. Utgår vi ifrån, att vi har nytta av kunskaper och upplysning, så hör det till saken att inte glömma kyrkans pionjärarbete härvidlag. Detta kan vi lägga i ena vågskålen till motvikt mot det primitiva i den andra.

Så övergå vi till anteckningarna. Först ärenden och tvister rörande


Kyrko- och prästgårdsbyggnader

(Här bör anmärkas, att anteckningarna till största delen gäller moderkyrkan i Nykarleby.)

Vid N. T. (Nykarleby ting) 1658, 20—22/3, rådde tvist angående underhållet av prästgårdens hus. Staden med kyrkbyn ville svara för 1/3 och »tvenne delarna skjuta på socknen, det socknen intet vele undergå, utan sköt sig under oväldige mäns omdöme och sensur». Hauptmannen (grevens man på Karleborg invid staden) framlade två förslag: 1) att staden ensamt har 1/3, kyrkbyn och socknen 2/3, eller 2) att staden med kyrkbyn svarar för 1/2, socknen för 1/2. Staden vägrar, och man kommer inte till något beslut.

N. T. 1663, 19—20/2. Kyrkoherden Nicolaus Ringius anmäler, att prästgårdsrian nedbrunnit av vådeld, varför hela socknen ålägges att framföra stockar till bygget, men söderbyggarna skall upptimra rian, eftersom de tidigare vidmakthållit denna punkt. »Item (= vidare) beslöts att efter förriga domar vedhuset på prästgården till nästa ting skall vara uppbyggt.»

Ringius klagar vid N. T. 1969, 15—16/10, att allmogen är motvillig med kyrkvägens reparation, så att kyrkoherden »stor möda har att komma till kyrkan». Vidare klagar han över Jungarbornas försummelse med prästgårdsbyggnadens reparation.

1670 får allmogen vid tinget ny påminnelse att reparera vägen vid prästgården och kyrkan »utan uppehåll». Likaså vägen österom ån. Vid detta tillfälle hotar kyrkoherden att flytta från prästgården och bosätta sig på sin egen landbogård, om icke allmogen förbättrar prästgårdshusen. Allmogen lovar bättring. (Enl. Strandbergs »Herdaminne» hade Ringius genom kungl. brev av 4/4 1647 fått två ödeshemman i Soklot, räntefritt i sex år. Möjligen innehade han dem ännu 1670.)

Ringius begär vid tinget 1671 att allmogen ville betala den vattenkvarn, som »under prästbordet nu av nyo uppsättas kall». Han hänvisar till, att allmogen önskat hålla sig till »den gamla ordningen» ifråga om prästutlagorna, som de tidigare varit oense med prästerskapet om. Allmogen svarar, att de så visserligen önskat, men därmed skall icke förstås att de skulle bygga eller vidmakthålla flera hus än Kungl. kommissionens resolution föreskriver. De vill för denna gång intet vidare ha att skaffa med kvarnen, om de också hjälpt till med att timra kvarnhuset. Rätten anser det bäst att överlämna åt hauptmannen att underhandla mellan socknen och prästerskapet.

Söderbyggarna, d. v. s. Monå-, med Monäs-, Kantlax- och Hirvlax-borna var försumliga att hålla prästgårdens bryggstuga vid makt, som på dem ankom. Likaså försummar Jeppo-borna Lille kammaren och kyrkbyn stegelhuset. De får tilltal härför vid N. T. 1672 och lovar göra sitt. Vägen mellan kyrkan och prästgården skall vid böter förbättras. Jeppo-borna hade ej skött sina prästgårdsreparationer, varför Simon Draka tillsattes att indriva utlagorna, men försummat detta. Han dömdes därför vid N. T. 1672 3—4/11, att på grund av bristande tillgångar sitta i stocken.

Kyrkvägen var en hård nöt. Också vid N. T. 1674 kom anmärkning, emedan den var »så väl för prästerna som andra svårframkomlig».

Likaså framhölls, att fastän kyrkoherden besvärat sig vid 1673 års sommarting över Jeppo-bornas underlåtenhet att reparera i prästgården och att ej »refunderat honom för den bekostnad, han för deras tergiversation (= krångel) på en kammare använt», är detta »ännu ogjort».

År 1680 var kyrkoherdeval, varvid socknen sände en befullmäktigad till konsistorium att begära Carl Ringius till kyrkoherde. I alla fall finner vi, att kyrkoherden Johannes Grandell 1682 anhåller om reparationer på kyrkan. Grandell hade således blivit vald.

Med nästa anteckning är vi inne på 1700-talet. Kyrkoherden Samuel Alanus berättar vid N. T. 1709, att den nya bryggstuga, som Hirvlax-, Kantlax- och Monäs-borna byggt, förstörts genom eldsvåda. Vid samma tillfälle uppmanas Munsala-borna att strax förbättra den alldeles förfallna badstugugnen och uppbygga badstugan, som »snart oduglig bliver».

Kapellborna (Munsala) förklarar enhälligt 1710, att de är alldeles nöjda »och inte begära någon präst eller kapellan utom dem, som nu tillförornade äro, emedan de varken hava byggt någon prästgård vid kapellet, eller förmå flera präster i dessa svåra tider nöjaktigt underhålla».

När den år 1708 byggda kyrkan var inredd, skedde också där enligt gammal sed bänkindelning för sockenborna. Detta finner vi av ett protokoll från 1712 (N. T. 11—2/3, som visserligen ej närmare redogör för vilka principer, man följde denna gång. Nämndemannen Karl Mårtenson från Vexala har nämligen kallat kyrkoherden Alanus till tinget med anledning av den i kapellet förrättade bänkindelningen i »nya kyrkan» i maj månad, då många voro borta på sälskytte. »Några har fått bänkar på den grund, att de tidigare skulle ha inlöst bänkar i den förra kyrkan. Karl Mårtenson m. fl. fordrar att rätt delning måtte ske, emedan kapellborna »lika omkostnad givit på denna nya kyrka.»

Så kommer den »tomma perioden» 1714—1721 stora ofreden, då inga tingsprotokoll kan ge besked om händelserna i socknen. Från N. T. 1722 ha vi ett kyrkoärende. Det gäller kyrkklockorna som stadens borgerskap »vid fiendens första infall med en svår brandskatt utan socknens tillhjälp» inlöst, »varefter rådmannen (Nils Bask) tillika med några andra, klockorna lyckligen gömt och salverat». Rådmannen framlägger nu en räkning, enligt vilken han av församlingen har att fordra 217 daler 8 skilling kopparmynt för järn, smed- och snickarlön »till klockornas uppförande efter fiendens avmarsch». Nu överenskommes att av sockneallmogen skall alla besuttna samt på frihet upptagna hemman betala en daler för var rök så väl som ifrån kapellet som moderkyrkan. Var emot moderkyrkoborna förpliktar sig att hjälpa kapellborna i Munsala och Marasluoma [?] »vad skäligt är, då de några klockor uppköpa tänka». Rådmannen hoppas, att staden skall betala det som fattas av fordran, sedan en daler av röken betalts, trots att staden redan betalt brandskatt.

(Anm.: Enligt prosten Smeds hade Munsala 2 klockor, som förlorades under ofreden.)

Allmogen uppmanas »också att med allmöjelig flit» förbättra och bebygga den avbrända prästgården, i synnerhet det som nu först behövs, nämligen en sällskapsstuga, en ria, loa och lada samt en foderlada i fägården och tak på huset.

Följande år är ännu åtskilligt kvar att verkställa på den avbrända prästgården. På »ärevördige herr samuel Alani begäran, lovar allmogen på N. T. i februari:

1) att i denna vinter framköra 2 timmerstockar av var rök till drängstuga med farstuga, »som Kovjoki, Karby, Soklot och kyrkobyborna uppsätta skola mot att Över- och Ytterjeppo-borna nästledne sommar en annan byggning därsammastädes förfärdigat.»

2) att framskaffa 10 st 5 alnar långa stockar, 128 takvedsstockar och nödigt näver till källarens reparation, »som på annorhändelse alldeles förfaller».

Munsala kapellbor lovar att nästkommande vår upptimra en ria, men »för loa och lada begära de för nästkommande år dilatation» (= uppskov).

 


Hugo Svedberg, Österbottniska Posten nr 11/1941.
Lars Pensar tillhandahöll.


Läs mer:
Fortsättning: Del 2.
Ett prestval på 1650-talet av Carl von Bonsdorff.
Fler artiklar ur Österbottniska Posten



På kopian fanns även:

     60 år fyllde i måndags fru Lovisa Wik, innehavare av Wiks hotell härstädes.
      På högtidsdagen blev fru Wik föremål för hjärtliga hyllningar från vänner och bekanta från när och fjärran. Minnesgåvor överräcktes till jubilaren, och en mängd telegram och blomsterhälsningar ingingo under dagens lopp.

[En weekend i idyllen av Neger.]

     Nykarleby samskolas syförening försäljer sina arbeten å auktion i skolans festsal i dag kl. 19. Värdefulla arbeten stå att köpas, och gott kaffe serveras. Socker medtages.
     Skolans syförening arbetar för hopsamlandet av medel till inköp av undervisningsmaterial. En talrik publik, villig att understöda det beaktansvärda ändamålet, väntas infinna sig till auktionen.

[Nykarleby samskola av Erik Åhman.]


     Kapellanstjänsten
i Ekenäs sökes av bl. a. assessor Olav Schalin, Pargas.

     En minnestavla ...


(Inf. 2005-09-08/HK.)