Socknen, kyrkan och prästerna
förr i världen.
I
(Anteckningar ur handlingar rörande Nykarleby
och Munsala socknar.)
Av H u g o S v e d b e r g.
Angående de kyrkliga förhållandena i vårt land
från långt tillbaka i tiden är mycket skrivet. Vad som
här kommer att anföras, är ingenting för denna trakt
specifikt, liknande påträffas i urkunder över allt i landet.
Men då litteratur i ämnet finns hos eller har lästs av
endast enstaka personer, så kan dessa rader bidraga till allmännare
kännedom om gångna tiders kyrkliga förhållanden.
(Beträffande Munsala har ju prosten Karl Smeds sammanställt
en liten skrift (tryckt 1923), vari ingår mest anteckningar rörande
kyrkan.)
Envar vet enbart genom traditioner, att förhållandet till
allt det kyrkliga var ett helt annat förr i tiden än nu. Ett
strängare och primitivare. De gamla dokumenten ger också föreställningen,
att både prästerskap och allmoge gick tämligen burdust
till väga, när det gällde att slita de till synes talrika
tvistigheterna. Detta är inte heller att undra över: nödår
och ofärd kom ofta på och väckte misstämning och
leda, då det också annars var hårt nog att komma till
rätta. Att kyrkan rådde över en mycket brokig fårahjord
är klart, att fårahjorden mången gång bestods olämpliga
herdar är givet. Och när förbindelselänken mellan
parterna till stor del bestod av den sköra mammon, var hållbarheten
ofta si och så.
Nu är det i alla fall så, att i denna artikel åtminstone
de sämre sidorna i samspelet är i majoritet. Det är mest
tingssaker som behandlas, m.a.o. tvister för det mesta. Utgår
vi ifrån, att vi har nytta av kunskaper och upplysning, så
hör det till saken att inte glömma kyrkans pionjärarbete
härvidlag. Detta kan vi lägga i ena vågskålen till
motvikt mot det primitiva i den andra.
Så övergå vi till anteckningarna. Först ärenden
och tvister rörande
Kyrko- och prästgårdsbyggnader
(Här bör anmärkas, att anteckningarna till största
delen gäller moderkyrkan i Nykarleby.)
Vid N. T. (Nykarleby ting) 1658, 20—22/3, rådde tvist angående
underhållet av prästgårdens hus. Staden med kyrkbyn ville
svara för 1/3 och »tvenne delarna skjuta på socknen,
det socknen intet vele undergå, utan sköt sig under oväldige
mäns omdöme och sensur». Hauptmannen (grevens man på Karleborg invid staden) framlade
två förslag: 1) att staden ensamt har 1/3, kyrkbyn och socknen
2/3, eller 2) att staden med kyrkbyn svarar för 1/2, socknen för
1/2. Staden vägrar, och man kommer inte till något beslut.
N. T. 1663, 19—20/2. Kyrkoherden Nicolaus Ringius anmäler, att prästgårdsrian nedbrunnit
av vådeld, varför hela socknen ålägges att framföra
stockar till bygget, men söderbyggarna skall upptimra rian, eftersom
de tidigare vidmakthållit denna punkt. »Item (= vidare)
beslöts att efter förriga domar vedhuset på prästgården
till nästa ting skall vara uppbyggt.»
Ringius klagar vid N. T. 1969, 15—16/10, att allmogen är motvillig
med kyrkvägens reparation, så att kyrkoherden »stor möda
har att komma till kyrkan». Vidare klagar han över Jungarbornas
försummelse med prästgårdsbyggnadens reparation.
1670 får allmogen vid tinget ny påminnelse att reparera vägen
vid prästgården och kyrkan »utan uppehåll».
Likaså vägen österom ån. Vid detta tillfälle
hotar kyrkoherden att flytta från prästgården och bosätta
sig på sin egen landbogård, om icke allmogen förbättrar
prästgårdshusen. Allmogen lovar bättring. (Enl. Strandbergs
»Herdaminne» hade
Ringius genom kungl. brev av 4/4 1647 fått två ödeshemman
i Soklot, räntefritt i sex år. Möjligen innehade han dem
ännu 1670.)
Ringius begär vid tinget 1671 att allmogen ville betala den vattenkvarn,
som »under prästbordet nu av nyo uppsättas kall».
Han hänvisar till, att allmogen önskat hålla sig till
»den gamla ordningen» ifråga om prästutlagorna, som
de tidigare varit oense med prästerskapet om. Allmogen svarar, att
de så visserligen önskat, men därmed skall icke förstås
att de skulle bygga eller vidmakthålla flera hus än Kungl.
kommissionens resolution föreskriver. De vill för denna gång
intet vidare ha att skaffa med kvarnen, om de också hjälpt
till med att timra kvarnhuset. Rätten anser det bäst att överlämna
åt hauptmannen att underhandla mellan socknen och prästerskapet.
Söderbyggarna, d. v. s. Monå-, med Monäs-, Kantlax- och
Hirvlax-borna var försumliga att hålla prästgårdens
bryggstuga vid makt, som på dem ankom. Likaså försummar
Jeppo-borna Lille kammaren och kyrkbyn stegelhuset. De får tilltal
härför vid N. T. 1672 och lovar göra sitt. Vägen mellan
kyrkan och prästgården skall vid böter förbättras.
Jeppo-borna hade ej skött sina prästgårdsreparationer,
varför Simon Draka tillsattes att indriva utlagorna, men försummat
detta. Han dömdes därför vid N. T. 1672 3—4/11, att
på grund av bristande tillgångar sitta i stocken.
Kyrkvägen var en hård nöt. Också vid N. T. 1674
kom anmärkning, emedan den var »så väl för prästerna
som andra svårframkomlig».
Likaså framhölls, att fastän kyrkoherden besvärat
sig vid 1673 års sommarting över Jeppo-bornas underlåtenhet
att reparera i prästgården och att ej »refunderat honom
för den bekostnad, han för deras tergiversation (= krångel)
på en kammare använt», är detta »ännu ogjort».
År 1680 var kyrkoherdeval, varvid socknen sände en befullmäktigad
till konsistorium att begära Carl Ringius till kyrkoherde. I alla
fall finner vi, att kyrkoherden Johannes Grandell 1682 anhåller
om reparationer på kyrkan. Grandell hade således blivit vald.
Med nästa anteckning är vi inne på 1700-talet. Kyrkoherden
Samuel Alanus berättar vid N. T. 1709, att den nya bryggstuga, som
Hirvlax-, Kantlax- och Monäs-borna byggt, förstörts genom
eldsvåda. Vid samma tillfälle uppmanas Munsala-borna att strax
förbättra den alldeles förfallna badstugugnen och uppbygga
badstugan, som »snart oduglig bliver».
Kapellborna (Munsala) förklarar enhälligt 1710, att de är
alldeles nöjda »och inte begära någon präst
eller kapellan utom dem, som nu tillförornade äro, emedan de
varken hava byggt någon prästgård vid kapellet, eller
förmå flera präster i dessa svåra tider nöjaktigt
underhålla».
När den år 1708 byggda kyrkan var inredd, skedde också
där enligt gammal sed bänkindelning för sockenborna. Detta
finner vi av ett protokoll från 1712 (N. T. 11—2/3, som
visserligen ej närmare redogör för vilka principer, man
följde denna gång. Nämndemannen Karl Mårtenson från Vexala har nämligen kallat kyrkoherden Alanus till
tinget med anledning av den i kapellet förrättade bänkindelningen
i »nya kyrkan» i maj månad, då många voro
borta på sälskytte. »Några har fått bänkar
på den grund, att de tidigare skulle ha inlöst bänkar
i den förra kyrkan. Karl Mårtenson m. fl. fordrar att
rätt delning måtte ske, emedan kapellborna »lika omkostnad
givit på denna nya kyrka.»
Så kommer den »tomma perioden» 1714—1721 stora
ofreden, då inga tingsprotokoll kan ge besked om händelserna
i socknen. Från N. T. 1722 ha vi ett kyrkoärende. Det
gäller kyrkklockorna som stadens borgerskap »vid fiendens första
infall med en svår brandskatt utan socknens tillhjälp»
inlöst, »varefter rådmannen (Nils Bask) tillika med några
andra, klockorna lyckligen gömt och salverat». Rådmannen
framlägger nu en räkning, enligt vilken han av församlingen
har att fordra 217 daler 8 skilling kopparmynt för järn, smed-
och snickarlön »till klockornas uppförande efter fiendens
avmarsch». Nu överenskommes att av sockneallmogen skall alla
besuttna samt på frihet upptagna hemman betala en daler för
var rök så väl som ifrån kapellet som moderkyrkan.
Var emot moderkyrkoborna förpliktar sig att hjälpa kapellborna
i Munsala och Marasluoma [?] »vad skäligt är, då
de några klockor uppköpa tänka». Rådmannen
hoppas, att staden skall betala det som fattas av fordran, sedan en daler
av röken betalts, trots att staden redan betalt brandskatt.
(Anm.: Enligt prosten Smeds hade Munsala 2 klockor, som förlorades
under ofreden.)
Allmogen uppmanas »också att med allmöjelig flit»
förbättra och bebygga den avbrända prästgården,
i synnerhet det som nu först behövs, nämligen en sällskapsstuga,
en ria, loa och lada samt en foderlada i fägården och tak på
huset.
Följande år är ännu åtskilligt kvar att verkställa
på den avbrända prästgården. På »ärevördige
herr samuel Alani begäran, lovar allmogen på N. T. i februari:
1) att i denna vinter framköra 2 timmerstockar av var rök
till drängstuga med farstuga, »som Kovjoki, Karby, Soklot
och kyrkobyborna uppsätta skola mot att Över- och Ytterjeppo-borna
nästledne sommar en annan byggning därsammastädes förfärdigat.»
2) att framskaffa 10 st 5 alnar långa stockar, 128 takvedsstockar
och nödigt näver till källarens reparation, »som
på annorhändelse alldeles förfaller».
Munsala kapellbor lovar att nästkommande vår upptimra en ria,
men »för loa och lada begära de för nästkommande
år dilatation» (= uppskov). |