Några Nykarleby-
     minnen i Topelii
     skrifter I.

 
Det finns en uppsats av Z. Topelius kallad „Naturen och skalderna“, däri han skildrar den underbara makt, som hembygden framom allt annat på jorden har över en människas sinne. Han prisar denna hemlighetsfulla makt, som han kallar en själens tyngdlag, vilken ständigt drar oss tillbaka till vår födelsebygd. Oaktat de många förändringar den kanske efterhand har undergått, dragas vi ändå alltid till den nejden. Och återvända vi ej själva dit, så återvända dock våra tankar gärna och ofta till detta minnesrika ställe, och våra intryck bära livet igenom en färg av födelsebygdens stämning.
     Vi kalla denna längtan barndomsminnenas makt, men det är något ändå mer, säger skalden. „Det är vår själs blomma, som sammanhänger med sin rot.“
     I Topelii skrifter finna vi många bevis på det innerliga samband, som fanns mellan honom och hembygden. Hans tillgivenhet för denna och de djupa intryck han har av densamma framträda dels i direkta skildringar av de kära ställena, dels däri, att de naturintryck, som han helst skildrar och som betyda mest för honom, äro sådana, som han mottagit i sin barndoms bygd.
     Man återfinner sådana hembygdsdrag såväl i Fältskärns berättelser, som i novellerna och i sagorna. Och beträffande dikterna har det sagts, att intet i så hög grad inspirerat honom till poetiskt skapande, som den naturskönhet han i sin barndom och sedan varje sommar under många år beundrat i den österbottniska havsskärgården.
     Såsom man kan vänta av Topelii religiösa läggning intager kyrkan en viktig plats i hans minnen. I Ödemarkernas vår, (Fältskärns berättelser), beskriver han hemstadens kyrka och livet på kyrkbacken vid juletid, närmast efter ofredens slut.
     „Den 1707 uppförda kyrkan“, heter det „församlade då, som ännu i dag både stad och land till den stora högtiden. För första gången på många år är åter ett gladare liv på kyrkbacken. Man hörde åter, som i forna dagar, bjällrornas muntra klang och hästarnas gnäggande under kappkörandet på julmorgonen. Kyrkan strålade åter som förr i ljus och andakt, genljöd av innerliga lovpsalmer. Det var likasom en djup hänryckt känsla av tacksamhet och nyfödd lycka återstrålat från församlingens allvarliga ansikten upp till änglabilderna i taket genom stenhällarne ner till de dödas grifter under församlingens fötter“.
     Berättelsen om beckbrännaren, som alltid kom överst (Sägner i dimman) innehåller flera skildringar från det gamla Nykarleby än kanske någon annan av hans berättelser, och skildringarna återgavs med fotogradiskt noggrannhet. T. ex. början: „Bredvid den gamla rödmålade kyrkan i min födelseort var en grön gräsplan, som i forna tider varit begravningsplats. De dödas bostad hade under tidernas lopp blivit allt längre makad åt sidan av de levande, som gerna vilja syssla på jordens yta i fred för sorgen, innan de flytta under henne. Doktorn påstod, att de dödas flyttning skedde för hälsans skull, eftersom livet led av att bo vägg i vägg med döden. Jag vet icke, det är väl möjligt. Visst är, att de vördade förfäderna först fått sin viloplats under kyrkans golv, därefter blivit avhysta till klockbacken utanför stapeln, därifrån vidare förpassats till en inhägnad kyrkogård vid stadens utkant, och slutligen funnit sin fristad i en före detta åker, någon verst utanför tullen (den n. v. begravningsplatsen). Klockbacken var nu en gräslinda, där väktaren bärgade hö, och där stundom en benknota fastnade mellan rävsans tinnar, men ingen vård eller gravsten, icke ens ett halvmurknat kors ingav numera den nya tiden någon respekt för de förgångna släkten, som lågo begravna under det mjuka gräset.
     Emedan det bofälliga [fallfärdiga] skolhuset var beläget nära till kyrkan, funno skolpiltarna det var bekvämast att använda klockbacken till tummelplats vid den tid på året, när snön smält bort och marken torkade upp för majsolens strålar. Än flög bollen mot skyn, än snurrade trissan; än delade sig den stojande skaran i turkar och kristna, vilka utan minsta försyn för gravarnas nattro drabbade samman på den helgade marken. Gamle kyrkväktar Wik tyckte ej om dessa upptåg, men så länge gräset liknade de första fjunen på 16-åringens haka, och ingen skada skedde på hans blivande skörd, lät han mycket passera, som i hans tanke stred mot ordning och skick, under förbehåll dock att klaga hos skolmästaren, därest sådant ofog fortfor närmare midsommar.“
     Denna skildring är en noggrann beskrivning på skollivet i början av [18]60-talet, då jag gick i lägre elementärskolan. Anmärkas bör, att vårterminen då slutade först den 13 juni, varför gräset hann bli så långt att det verkligen kunde trampas ned av några dussin pojkar. Även berättelsen om de dödas begravning under kyrkgolvet och flyttning till andra platser är överensstämmande med verkliga förhållandet.
     Längre fram i berättelsen omtalas den stora kyrkklockans omgjutning, samt att hon därefter hissades av en ensam man, en magister Freytag, upp till bjälken i tornet igen. Denne magister Freytag har även lämnat ett annat bevis på sin styrka, då han reste upp en större avlång sten vid Klockars och som ännu bär hans namn i inskriptionen.
     Berättelsen omtalar vidare, hurusom de döda begravdes under kyrkgolvet, varest dock beckbrännaren ej fick sin grav, utan under golvet i förstugan vid norra kyrkodörren, där han låg i 40-50 år. Då revs den gamla kyrkan, som stod något söder om den nuvarande, för att ge rum för en ny. En del av de döda flyttades till den nya kyrkan, andra stoftades ihop i ett benhus, och bland dem beckbrännaren. Men där hölls han ej, utan han kom alltid upptill ytan. Kälen sköt upp honom. Flera liknande företeelser minns jag från mina skolpojksår, då skolgossarna ofta hittade människoben på den gamla begravningsplatsen vid kyrkan, En gång kom t. o. m. en hel huvudskalle upp, ett nog så intressant fynd för pojkarna på en tid, då skolan ej var utrustad med annan åskådningsmaterial än kartor.