Längs Vasa läns hela kust, utom Lillkyro socken, bor svensk befolkning 2 eller 3 mil inåt landet, där den finska befolkningen vidtager. Nära varandra talar en by svenska, en annan by finska; några förstå båda språken, men den svenska byns ungdom gifter sig ej med den finska byns ungdom eller tvärtom. Ändock hava de båda grannarna antagit mycket av varandras seder. De välbyggda gårdarna med sina utbyggda loft över boden äro nästan lika hos båda. Bostädernas inredning, plogen, kärran, seltygen, knivbältet och, tyvärr, även kniven äro desamma i svenska och finska byar. Utom språket, som talas i olika munarter, är där nästan lika stor skillnad mellan de svenska socknarna inbördes som mellan de svenska och finska.

De Svenska österbottningarna hava både gott och ont rykte om sig i landet. Man ser dem överallt som skickliga arbetare i städer och på herrgårdar. De bygga skepp och båtar, hus och fabriker bättre än andra, men stundom utbrister hos dem det gamla, ärvda krigarlynnet. När de tagit sig för mycket till bästa, råka de lätt i slagsmål. Ingenstädes i landet har så ofta flutit blod som vid deras och deras finska grannars gästabud. Ännu för någon tid sedan kunde stundom två byars ungdom samlas på landsvägen enkom för att slåss. Där åkte en resande: kämparna avbröto striden, lämnade vägen fri och fortsatte slagsmålet, när den resande var förbi.

Dessa strider skulle kosta mycket mera blod, om ej kvinnan så ofta kastat sig emellan med fara för eget liv. När karlarna äro borta på arbetsförtjänst, sköta kvinnorna jordbruket och gå även däremellan i karlsysslor. De köra, de plöja, de dika, de hugga ved. De små barnen lämnas då i andra barns vård och dö ofta bort.

Av svenska sagor och sånger i Österbotten taga vi här blott en, som röjer i sig det gamla kämpalynnet. Det är en folksaga om

Starka Matts.

Det var en gång en gosse . . .