22. Thorsdag. — Här följer åter en rad goda dagar, sådana den gode Guden gerna låter
gry öfver vårt lilla gröna, föga bemärkta, men just derföre fridsamma och trefliga hem. — Det lilla NyCarleby var trångt,
krokigt, till det yttre föga lofvande som förr; men goda menniskor trifdes der. Vår enkla villa, vårt lilla Kudnis, speglade sin fulla
sommarfägring i elfvens lugna vatten, somnade hvar qväll vid forsens sorl och vaknade vid morgonvindens sus i dess popplars kronor. — Det
var gröna och sköna dagar. —
— F. m. Visiter i staden, hos Turdins, der jag fann Tante Emelie
och hos Calamniuses, der jag fann Josephine bortrest. Broder Hejko var nyss hemkommen från sin Riga färd, om hvars äfventyr han visste mycket
att berätta. Äfven hos Lithéns, i gula kammaren, trefligt och varmt.
— S. d. drogo vi not och belönades
med en fångst af 30 braxar. — S. d. badstuga, som efter resans skakning och dam bekom obeskrifligt väl.
23. Fredag. Midsommarsaftons dag. Odeciderad väderlek. — Vid en kort visite hos Lithéns, bjuden jemte Mamma
till Fåfängan i natt. —
Kl. 9 a. gingo vi ut att knyta,
Flickorna Lithén, Johanna Calamnius, Marie Berger, Lotta Backman, Jeana Backman, Hindrik Backman, Albert Dyhr, Åkerblom, jag, Doctor Frosterus
med sin unga och nu runda och blomstrande doctorinna. Våra knytors skådeplats var denna gången Lybecks åker vid Åminne. Också
jag knöt — just icke på fullt alfvare som i fordna dagar. Under derpå följande promenader beundrades i hemlighet Hindriks käpp,
hvars krycka utgjordes af en den täckaste fot med d:o ben som kysstes och åter kysstes af en eller annan. På hemvägen mötte vi
en skara gossar som mycket ifriga och på fullt alfvare berättade sig hafva sett en jordgömma brinna på en äng invid vägen.
— Det egna, underbara och romantiska intrycket af den sköna halfdunkla midsommarnatten, harmonierade mycket väl med en sådan vision. —
Derefter begaf sig hela sällskapet till Fåfängan, der vi undfägnades med caffe, sockerstrufvor och
vin. — De unga suto på altanen och betraktade solens upgång — hvilken, åtminstone hos mig, med ovanskelig glödande glans
öfverstrålade alla ögonblickets intryck. Deraf måtte kommit att jag såg mera tyst och tankfull ut än vanligt, hvilket flickorna
sedan förebrådde mig. — Men på altanen var ganska muntert, och små barnsligheter gåfvo ämnen till mycket löje.
Bland annat Åkerbloms insinuanta figur och Hindriks gula silke. — Kl. 4 m. sade vi flickorna godnatt. — Dyhr, Åkerblom och jag gingo
derefter till Hindrik, der vi drucko liqueur och språkade till kl. 5. — Derefter gingo vi till Ekberg, hvilken vi sofvande tillika med hans säng
drogo fram midt på golfvet. — Slutligen hem, i hvilans och drömmarnes famn.
24. Lördag. Midsommardag
1837.
Solskenshimmel! midsommarkrans!
Blommornas bröllopp! små fåglarnes dans!
Jubileum i verlden! — Du sköna vän,
du ungdomens vän! välkommen igen!
Kl.
9 på morgonen sken solen klar — som hon sjelf — in i mitt rum. — Kl. 10 i kyrkan, der Neuman predikade „herren är god“,
en text som visserligen var egnad för dagen. — Schroderus messade rätt skönt. — Kl. 12 med Turdin, Collander, Lybeck mjöd
hos Benzelstjerna. —
På e. m. bivistade Mamma, jag och Fanny vår pigas, Brita Lisas, bröllopp som
skedde i f. d. klockargården. Vi voro naturligtvis högtärade gäster, som på bästa möjliga vis undfägnades.
— Äfven fru Brunström med sin Jetta var der. — Jag dansade menuet och polska med bruden och lemnade min Riksdaler, som var hufvudsaken.
Så äfven fruarne och de små som rätt näpet dansade med. —
Holmen hade förrättat
vigseln, och underhöll mig sedan med historietter om sin vid Uleå skola studerande sons lärdom, bland annat huru denne plägade skrifva
till fadren på grekiska, Hebraiska m. m. — Kl. ½ 6 aflägsnade jag mig, och blef, till råga på hedersbetygelsen,
utföljd af brudfolket, spelmannen m. m. och vid bortgåendet helsad med ett allmänt hurra. —
Knytpromenad.
T—a om Kempens historier. — Gårdagens sällskap fann denna gång sina knytor oskadade för alla hade det naturligtvis växt
„bara grönt“, ehuru för mången de gula stänglarne höjt sig en hel tum. — Hvad mig beträffar, så igenfann
jag de gula, röda, hvita och blå som samteliga vext föga eller intet. Det gröna åter kunde jag omöjligt igenfinna, —
det lemnade således i fria fältet, men emedan fria fältet var grönt och dertill blomstrade rätt herrligt, så ansåg
jag mig aldeles icke hafva orsak att klaga. — Promenader på Stora bron och vida omkring. Hindrik var treflig; jag ej heller otreflig, flickorna
glada. Åkerblom fjäskade för Marie Berger — hahaha! — Hem kl. 12 midnatt, då jag ännu från Kudnis hemledsagade
Tante Mina. —
Och så slöts nu denna Midsommarbal. —
25.
Söndag. Osäkert väder, med några små regnskurar. Okyrka och dagbok. — Flickorna Lithén reste till Munsala för
att höra Fonselius predika. — E. m. Promenad med Jeana, Lotta och Hindrik Backman. Ett stycke förbi Alqvistens mötte vi Lithéns
vagn med behörigt innehåll, kommande från Munsala och destinerad hem. — Vagnen anhölls och stannade, Hindrik presenterade snus
och fick hela sin dosa kullslagen. — Men det började regna, — vagnen for, och vi vände. — Musik hos Turdins, der jag spelte Webers
sista tanke m. m. — Derifrån till Lithéns för att afhämta Fanny. Fick af Hindrik en parapluie som blåste tvärs
utaf, hvilket mycket roade fönsterfolket.
Gårdagens brud berättade i dag med mycken glädje, att hon
i går incasserat 30 Rdr. som fullkomligt ersatte hela bröllopskostnaden.
26. Måndag. Bjudning
till Turdins på ett musikaliskt caffe — endast i anledning af Lundmarks och Lindqvistens besök. — Lithéns voro icke der. —
Af corps de la musique äro främst att märka Emelie Lindqvist och Thilda Mellberg. Jag hade ej sett Emelie ännu sedan jag kom och fann
hennes yttre fördelaktigt utbildadt. Hennes växt var smärt och hög, hennes hållning ledigare än förr, hennes musikaliska
talent långt avancerad — allt sidor som förblända och förblinda — och man är dock en son af Adam! Men jag har föresatt
mig att vara iskall. Få se hur det vill lyckas?
Notställare arrangerades och Lk och fru D:r accompagnerade
till Titus, Don Juan, den söta Straniera m. m. Emelie spelte dessutom några vackra variationer till Ensamheten. — På en upmaning
af värden, hvilken ej var att motsäga, accompagnerte jag Jeana Backman som sjöng Flyttfåglarne. Det skola alla musikaliska helgon veta,
att det var med ganska små tankar om mig sjelf som jag satte mig till pianot. — Unga Emil Lundmark numera ganska kall i sin courtise. —
Nere i trädgården med damerna, tuggade syrener och pratade persilja. Öfver gårdagens parapluie gjorde man sig rätt lustig. —
En intressant eftermiddag — hem kl. 11. — kallt, i luften notabene.
27.
Tisdag. Kallt. — Studerade Shakespeares Hamlet och sof middag i Fannys sällskap. — E. m. kl. 6 hos Lithéns. Gula kammarn. Examen
angående min alfvarsamhet om midsommarnatten. Det hjelpte ej att jag gjorde narr af mig sjelf. För öfrigt väl. Också Rosa mycket
god. — Jag håller af de flickorna, — roliga pojke — likasom det vore en ny sak! — Tal om de nyreligieusa. Fonselius i Munsala
hade i Söndags synbarligen syftat på våra flickor. — Hem kl. 11 — Rosenlund utanför Olssons.
28. Onsdag. Samlade larfver, botaniserte m. m. Äfven Fanny lärde sig känna smörblomma, blåklåcka,
ögontröst, prestkrage m. m. —
Hemma. Läste högt för Mamma. — I staden talas
nu föga om annat än den väntade storherrn — det putsas, målas m. m., och sjelfva rännstenarne försvinna.
29. Thorsdag. F. m. Promenad till Lithéns, der allt befanns i bestyr för att värdigt emottaga Rehbinder,
som väntas i dag. Jag önskar herrskapet många agrementer. Med gubben Snellman från Härmä om J. W. S:ns nya Logik, om
det Theistiska systemet m. m., hvarom jag ej visste mycket att säga. —
— E. m. Visite af Logren,
meddelande af Academiska nyheter m. m. Den relegerade Janson hade smort ihop vackra historier om de sednaste tilldragelserna. — Kl. 8 promenad
till Turdins, der vi brydde Jeana Backman för Witte, som sades vara en måne till Excellensen. — Rehbinder kom kl 9 a. —
Försigtigtvis var lilla Hildegard Jessberg skickad till oss, på det hon ej efter sin vana skulle gå
och fråga Rehbinder: „hvem är du som jag inte har sett förr?“ —
30. Fredag. Rehbinder hade redan i går
gifvit gubben Lithén en lång enskildt audiens, och dervid frågat mycket om det allmännas affairer. I dag morgon var han ut att promenera
i staden, äfven till Fåfängan som han berömde, sägande: „här ville jag bo“. — Sedan gaf han offentligt företräde
åt tjenstemän, borgerskap och råd — och hände sig dervid att pedagogen Holm, på mindre berömliga vitsord, lofvades
ett hyggligt afsked. — Äfven gjordes begäran, att om Wasa Trivialskola flyttades, densamma måtte flyttas hit, der den förut varit.
Derpå intogs dejeuner dinatoir i närvaro af samtliga corpser, hvarvid gubben Lithén förde ordet ganska flinkt, och Rehbinder sjelf
åt och drack friskt. — De gode råd- och handelsmännerne m. m. styfva, stela och kruserliga, sågo ut som frusna torrfiskar
upradade kring en disk. — Kl. 12 afreste R. med 11 hästar, hvilka, enligt Nordqvists ordres, vid Juthas skulle hållas med svansarne mot
vägen. — Emedan R. allernådigst talat några ord med N:t, berättas dennes qvicka fru sedan hafva utlåtit sig: „hon
kommer väl nu, den der stjernan.“
Robert Henrik Rehbinder.
Föröfrigt visste fruntimmerna mycket att berätta om grefvens hygglighet,
artighet, belåtenhet och muntra lynne. Han frågade till och med värdinnan om hon ej hade några commissioner till Wasa? — dem
ville han uträtta. — Under all denna herrlighet kastade jag i sällskap med Hindrik käglor på Brunnsholmen, och vi brydde oss föga
om det tysta alarmet i staden. — På aftonen promenerade Lithéns fruntimmer ut till Kudnis, medförande namnam åt små och
stora. — Berättelserna voro outtömliga. — Promenad med dem till staden. — Vidare med Hindrik och Albert åt Smedsbacka till,
der vi anträffade Logren som i dag blifvit ensam vorden, sedan Smedsbacka fruntimmerna på f. m. afreste till Cajana. Calle Stenroth. —
Tal med Hindrik om bönderna, deras lynne, vanor, nöjen m. m. —
Och så slutar jag detta
häfte af min dagbok, hvars första dagar fröso under vinterns drifvor, hvars mellersta del värmdes af den föryngrande vårsolens
blida stråle, och hvars sednaste stunder andades Juniihimlens skönaste dofter. — Det har omfattat naturens dvala, dess väckelse, dess
barndom och ungdom, m. e. o. dess stigande lif under en solrund. — Nu har lifvet upnått sin höjd af fägring och fullhet —
nästa häfte innefattar dess fallande och tillbakasjunkande i sin ursprungliga dval-lika sömn. — Och hvad mig beträffar — mig,
individen, i hvilken det allmänna lefver och innebor, så minnes jag följande ord, hvilka jag i Junii 1836 vid afresan från H:fors
diktade:
Wenn du zurück komst,
Siehe! dann ist's ganz andres dir!
Dann wird der goldene Frühling,
dann wird der liebliche Sommer,
vorübergegangen seyn.
—
Und kalt und verblutet ruft gegen dich
die nun blühet, die Natur,
Todesklagen. —
Sey doch getrost. Sohn, du des Frühlings
Freund,
klage nicht! .
Wenn in de in Herz Frühling nach blüht —
Halleluja!
Dann ist dein Leben dem Blühen des Frühlings gleich!
|