DECEMBER 1838.

    Vous savez qui je suis? Une comedienne, une fille de peuple, une chose que vous caressez aujourd'hui et briserez demain!
                                la Thisbe à Angelo Malipieri.

Hvem tittar så glad in i slott och tjäll?
Hvem helsar god afton på årets qväll?
                                Ephemerer 1836.

Allena var jag,
du kom allena,
förbi min bana
din bana ledde.
Du dröjde icke,
men tänkte dröja,
du talte icke,
men ögat talte. —
Du obekanta,
du välbekanta!
En dag försvinner,
ett år förflyter.
Det ena minnet
det andra jagar;
den korta stunden
blef hos mig evigt,
den bittra stunden,
den ljufva stunden!
               Runeberg.

    Nå väl, min Ephemeris, vi hafva nu åter upnått en December i Norden. Det är sannt, vi bo nära polcirkeln, och Thermometern visar vackra ziffror under noll. Men vårt unga hjerta ligger ständigt under eqvatorn. Det är en konstig machin, detta hjertat; jag förstår mig i det hela icke stort derpå. Jag tänker blott att derinne måste händelsevis vara sommar nu. Eller är der kanske ett orangeri? — Nej. —

    1. Lördag. Men vi vilja se oss omkring något litet. Vi finna utan betänkande, att vi ha ett yrande ruskväder att börja med. Thilda Lithén är hos oss i detta dusk; får Rosalies tofflor färdiga. — Jag besöker vår Hejko. Omvändt förhållande! Nu är det jag som säger: „tag verlden lätt, min kära Hejko!“ — Sedan Boston hemma med fruntimmerna. Thilda dröjer qvar.

    2. Söndag. Afhör Kurtén från Läktarn. Predikar bättre denna gången. (Thilda hem) E. m. hos Lithéns, der vi finna Turdins, Calamniuses, Hammarins, Bergers och några andra. Sedan nu sällskapet sutit en stund och uttömt sina närmaste conversationsämnen, sedan fruarna placerat sig vid spelbordet, sedan de unga damerna och de unga herrarna sett på hvarandra en stund och jollrat i diverse ämnen, sedan äfven dessa ämnen tröto, och man bara såg på hvarandra, arrangerades äfven ett litet spelbord för oss ungdom, och der togo vi vårt boston liksom gammalt folk. — Jag måste tillstå att oskyldigt sällskapsspel är visst bättre än att gäspa och göra ingenting, men det är dock en bedröflig syn att se dessa unga, glada och lifliga ansigten fördjupade i tanklös tystnad kring några kortlappar, liksom man ej tidigt nog skulle hinna lära, den ädla konsten att  b e r ä k n a  och  v i n n a  ändå. —
    Men detta är vår tid, min Ephemeris, en kall, en förtorkad, en egoistisk tid, liknande nära nog en bild af ålderdomen sjelf. — Hvad vi icke vilja, det veta vi rätt väl, men hvad vi önska, det kan ingen så lätt utreda. — L e k a  vilja vi intet, det är tråkigt — för  k o n s t  ha vi ej sinne — m u s i k e n  tröttar oss — L i t t e r ä r  b i l d n i n g  ha vi ej nog för att deraf bilda en kärna i vårt sällskapslif — D a n s  roar ibland, men snart torde också den fatigera för mycket — hvad roar oss då? — k o r t e n? — i det hela — nej! — S q v a l l e r  och  h i s t o r i e t t e r  för dagen? — i längden nej! — hvad annat då? — I n t e t!  och det är hela vår olycka. — Deraf denna tomhet, denna liknöjdhet, denna köld som mer eller mindre i alla sällskaper framsticker. — Och icke allenast i sällskaper, men äfven och egentligen inom oss sjelfva, i grunden, i hjertat. — Den fordna värman är försvunnen med det enkla, glada lifvet som fordom var. — Vi frysa dock i vår ljusa tid. — Men det kommer sig deraf, att man fordom trifdes i solskenet. Nu roa vi oss om qvällen och natten och ecclairera herrligt.  V å r  t i d  e c c l a i r e r a r  b r a,  m e n  e l d a r  d å l i g t! Detta i allmänhet sagdt, och gäller ännu sällan om vårt NyCarleby. Det är här ännu oftare än annorstädes gladt och varmt. — Många af oss älska den enkla  l e k e n  och den vackra  m u s i k e n  och den bildande  b o k e n.  Många älska  d a n s e n  mycket, många äfven  S q v a l l r e t  något litet. — Månget hjerta värmes af den  g l a d a  g u d e n s  låga. — Vackra lilla goda NyCarleby! — Det är blott stundom som en flägt af den nya tidens vinterköld andas kallt öfver dina unga hjertan!

    3. Måndag. Wachler. E. m. Med Dyhr hos vännen Hejko en kopp thé uppe i kammarn, och åter tal stundom galnskaper och stundom förnuft, än om lifvets dy och än om dess majdoft, om dess dystra längtan och dess dunkla hopp.

    4. Tisdag. Visite af Frosterus i anledning deraf att stora Fannys öga „hade en vagel i hönshuset“. „Nej fy! hvarför skall Zachris säga så?“ —
    Visite af fruarne Downer och Lundmark (helsning från Emil); visite af Turdin med son. E. m. Ovisite hos Lindqvists emedan vi få visite af Morbror Kerrman med fru. Beskrifves H:forska historietter om Jakowleff och Isvoschikarne, om Torrslows, om studenterne m. m.
    E. hos Engströms. „Hade god lust att titta in till er.“ —

I V.  F j e r d e  J u n t a n,  h o s  B e r g e r s.

    5. Onsdag. Sophie och jag — i dag „mönster af obetydlighet“ — bland de första, hvilken heder vi oftast dela med flickorna Lindqvist, Wennerholm och Harald. — Lithénska fruntimmerna åter nästan alltid de sista. — „Hvem kan ge mig en nål?“ — „Jag“ — „nej ingen nål!“ — „Kom hit, säger Louise Kerrman, jag har en gås oplockad med dig.“ — Jag kom. — „Har du sagt åt Lotta, att du skulle kommit till dem, blott du intet tillika måst helsa på oss?“ „Aldrig. Det skall jag moralisera Lotta före.“
    Berger berättar „om en som gått ned mellan forsarne och drunknat“. „Åh, herre Gud! hvem?“ — „Aspegrens svin.“ —
    Vi företa oss att leka skrifleken. Fråga, svar och anmärkning. Jag får förtroende att läsa upp alla qvickheterna. Låt se, om jag minns några.
    „Tycker intet herrskapet att det är synd om Collander? Ja visst tycker jag det. Men det är ej under, när ögat dras åt höger, men hjertat åt venster.“ — „Den som har en gås oplockad med mig, han stige fram. — Nej men stället är dertill icke passande. Fy hvad han otäck är — som bland så många dufvor — en plockad gås begär.“ — „Hvem vill assurera mitt lif på spektaklet i morgon? — Det vill jag göra, med förbehåll att Befallningsman Nordqvist och Rådman Lybeck placeras som styltor under theatersalongen.“ — — —
    „Tycker intet herrskapet, att Topelius har en rigtig läkaremin på sig i dag? Ja, han ser ut som om han ville läka alla sjuka hjertan. — Det kan han ändå intet.“ „Månne herrarnas munterhet i qväll härleder sig från den glada vissheten att andas samma luft som den förtjusande M:lle Grundelius?“ —
    — Och mera sådant, rätt roligt. — Endast Collander kom, med anledning af första frågan, i delo med Josephine Calamnius som blef ledsen och gret. — Också E. alfvarsam.
    Sedan sökes efter musik m. m. Och många andra lekar; äfven att leta ut en mening genom frågor: „hvar pepparn vexer? — hvar phoenix bor?“ — Det var charakteristiskt, sade Sophie sedan, att du frågade af Rosalie: „tycker du om att åka med bjellror?“ och strax derpå af Emelie: „tycker du mer om Mozart eller Beethoven?“ — Slutligen också en pantlek — Collander blef dömd att spela pianoforte, Lybeck att hålla tal; begge lydde ordres. — Kanske tycker mången att dessa lekar trötta i längden, men de sätta dock lif i spelet, och sällan ha vi på sednare tider skrattat mer än här på denna fjerde Junta hos Bergers. — Nästa gång redan bjudna till Häggström. —

    6. Thorsdag. F. v. promenade åt staden. Westerlund med hela sin trupp är ankommen. Från och med i dag börjar en lysande theatralisk period i vår stads annaler. Man spelar i H:höfd. Calamnii gamla ruckliga gård och ger i dag  P a r i s e r p o j k e n. —
    „Ack, om klockan redan vore 7 i qväll, säger vår goda Rosalie så barnsligt gladt!“ — Men vi försaka Pariserpojken. D:o Lindqvistens; Sophie och jag gå till flickorna Lindqvist. Christine Bäck är här och vi sy julklapper mycket flitigt. — „Jag har en aning att det blir violer i qväll — men blef ej — Lundmark kom ej — har ej varit här alls sen han kom från Wasa. Och derföre blef ingenting af Mehuls Joseph, hvilken jag mycket gerna velat höra. — I Wasa har man på sällskapstheater gifvit Fästmön och Ondsinta hustrun.
    Kurtén om Ryska språket. — Flickornas planer att arbeta tillsammans, underblåsta efter bästa förmåga. För resten: pianoforte, sopha, äppel, vin, gardiner, fru Downer, A. H. Backman, julklapper, små hviskningar och mera sådant som ej så noga kan specificeras, men som behöfs för att fullända taflan.

    7. Fredag. Thermometern visar 22 grader under noll. Westerlunds spela i dag  F o s t e r s o n e n,  en pjes af god effect, men som jag ej kan tåla. Lithéns ha abonnerat 5 billetter, Lindqvistens 2, Hammarins 3. —
    Jag med mina fruntimmer spelar Whist hos Turdins. Hejko är nere nu. —

    8. Lördag. Kölden bruten. Mulet och -6 per medium. Denna tiden gör jag reguliera meteorologiska observationer efter Celsius. — Sitter för resten dels med min Wachler dels med mina Brücknerska Variationer. „Schöne Minna, ich muss“, etc.

    10. Måndag. Skrinnat på dålig is, men det roar mig.
    E. m. Ledsagar Sophie till Lithéns. — Sitter med flickorna och håller tal om, för och emot sqvaller. Leker med kattungar och läser högt en liten lappris Novell af Heiberg. — Souperar och lemnar Sophie qvar för att sy julklapper åt mig. — Snö på hemresan alldeles orimligt. —

    11. Tisdag. Nordlig storm och Wachler. — A:  A n g e l o  M a l i p i e r i  med stort intresse. Oväntadt väl dekoreradt för en så liten och klen theater. — Oväntadt väl speladt af Andersson (Homodei), af Westerlund (Angelo), af fru Sjöberg (Catharina) och i synnerhet af fru Westerlund, som spelte Thisbe med en sådan känsla, att tårarne kommo henne i ögonen då hon sade: „ni vet hvad jag är. En flicka ur hopen, en skådespelerska, en leksak, som ni i dag smeker och i morgon bryter sönder“. — Pjesen torde ha sina stora fel, men effectfull är den, och dess språk är hänförande vackert. — Endast Sjöberg (Rodolfo) spelte ej bra i qväll; — åt de andra applaudera vi så att händerna bli sjuka. — Sitter nedanför en Thilda L. och bredvid en annan d:o; ofvanför Häggström. Sie ist nicht da. — Dyhrn: „ett glas punsch!“ — Gesundqvist. — Rehn med sin i Häggblomma. — — — Sedan ännu dagbok hemma. Se första bladet af detta häfte — o tempora! här är jag nu, min söta
    Ephemeris, och har ej hunnit upp min tid. — Skrifver nu — unter uns gesagt — 14 Mars; sitter här i Helsingfors och tänker på Angelo Malipieri. — Litet visste jag d. 11 Dec.
att jag nu med så muntert courage och så glada vuer skulle beskrifva Angelo. — Den 14 Mars! det är eget, min själ! — Andra tankar, andra vuer, annat granskap nu än förr!

Teaterdirektör C. W. Westerlund.

Fru M. E. Westerlund, f. Silván.

V.  F e m t e  J u n t a n,  h o s  H ä g g s t r ö m.  (8 danser.)  

    12. Onsdag. Mamsell Häggstöm är meningen; — vi karlar äro ej arrangeurer på våra juntor! En föga qvick anmärkning. Början var i det närmaste densamma som på N:o II och IV, flickorna sticka spetsar och tala om Angelo Malipieri. — Värden spelar trädkarl inne i sina rum — obligerar mig att animera till dans — kan ej så noga säga om på alfvare eller ironie — Men jag tar för fullt och animerar — Gapisterna Wahlberg spela grymt ur takt, men det går ändock. — Värden dansar blott 2 danser, fast cavaliererna äro ganska få — och ändock var muntert nog, begriper ej riktigt hur det kom sig — alla voro vid lyckligt lynne — valsen är varm, taktlös men ej hjertlös, det känna vi alltför väl, sedan vi slutat, och „den lilla fågeln pickar på väggarna af sin trånga bur“, — En Françoise: Ensam på långsidan — glömmer tourerna och skrattar åt villervallan. — „I morgon reser jag med pappa till — gissa H:fors? — Wasa bara — och dröjer? — kanske — nej, det får du ej — jag skulle afundas, missunna Wasa“ — — Saga om en hand. — Ett potpourrie med den andra och cottillon med den en och samma — hatar numera juste milieu-systemet af allt mitt hjerta. — Icke två lika. Derföre icke den andra och den en och samma i bredd, ty jag kan ej skona, kan ej försona mer. — Sista valsen. — Du lilla lugna hjerta! Vet du hvad storm vill säga? — Ett lif som slår i flammor — vet du det? — Nej. — Jag vet.

N o t t u r n o
vid pianot kl. 11 till 1.

Dreymahl schlug mir mein Hertz, dreymahl erbebtest du,
Tochter des evigen Hauchs in mir!
                                        Klopstock.

    Vorbey! Verschwunden der süsse Lust. Der frohe Getümmel im Strahlen des Lichts verstummet, das Sonnenschein deiner Nähe erloschen, deine Auge im Nacht versunken!
    Wie froh war deine Nähe, du Gestalt mit seliger Licht im strahlender Auge! Wie Schwalben am jähen Ufer des Stroms spielten um dich meine Blicke. Dann hob sich die Hoffnung mit Macht empor am starken Flügeln der Jugend, und unzählig tausende Rosenknospen des blühenden Lebens glüheten rings herum. — Denn es war du und in deinen Nähe ich. Nun ist's vorbey! — O süsses Licht meines dunklen Lebens, wo ist der Tag, wann kommt der Zeit, der ferne, als du dich nie verbirgst und nie mit Nebelschleyer mir dein sel'ges Angesicht umhüllst?
    Nun ist dein Auge geschlossen; Geister der Träume, Schatten des rosigen Lebens spielen im Nacht. Du schlafst und ich wache um Mitternacht.
    Hohle mir, Göttin des Schlummers, einer der Träumen mit leichten Gefiedern. Vernimm was meine Seele dir sagt! Schaue die Gedanken des tiefsten Hertzens! Schaue und vernimm! Dann eile nach ihr, wie sie schlummert süss; sie wird dich hören und erinnern sich mein er.
    „Höre, ich liebe dich! Mein Leben ist dein, mein Glück von dir, denn ich liebe dich! Wie ein Kind in der Mutter Schoos, so schlummert bey dir mein Erdenfreud, denn ich liebe dich!
    Horch wie der Sturm brauset hin im Kronen der Wälder, wie die Wellen des Stroms einander verfolgen! Aber stärker als Sturm und tiefer als Strom ist meine Liebe zu dir! Wie ein junger Adler hebt sich meine Hoffnung an der Sonne; — doch die Sonne bist du! Mein Licht bist du! Erlöschtetest du — wie dunkel die Welt, wie leer, wie todt!
    O süsser Strahl des Himmels! Ich bin deiner nicht würdig. Ich bin ein gefallener Stern, — du leuchtest in der Höhe noch. Mein Hertz ist voll der Erde Staubes, — ich habe den Staub geliebt und gekusst. Doch du bist rein, und ohne Schuld dein Hertz. O nehm' mich auf zu dir! Ich will auch rein sein, ich will auch Engel seyn so wie du!“
    Doch du hörst mich nicht. In der Nacht verklingt meine Stimme. O einziges Licht meines Lebens, erscheine wie der im Welt der Träumen mir! — Aber nun — ruhe wohl, im Schutz der Engeln Gottes. Die Engeln Gottes lieben dich gewiss, wie ich, wie ich!

    13. Thorsdag. Sophie hemkommen i går. — Tidig ovisite hos Lindqvistens ang. Emelies resa som ej blef af.  — A: Ledsagade Sophie åter till Lithéns — sys alldeles orimligt. — Sophie bjuden på Spektakel, moi je ne pouvais pas m'en empêcher. — Jag ser: Victor Hugos  H e r n a n i, ett missfoster, ett oting i afseende på dess idée, en onaturlig och afskyvärd hederskänsla, denna Hernanis! Minst af allt kan jag tåla slutet. Men äfven denna pjes har sin goda effect och sitt sköna språk liksom alla Victor Hugos stycken. — Carl V., ehuru i pjesen ofta nog Episodiskt framträdande, ger en lyftning åt hela stycket som det annars skulle sakna. Anderson declamerar något monotoniskt och gesticulerar enformigt, men har i qväll en kejserlig hållning och parante figur. Huset var nära fullt.
    — „Får helsa från Wasa. Alla mådde väl.“

    14. Fredag. Kl. 11 f. m. till 6 e. m. hos Lithéns, entretenerar damerna, dinerar, dricker caffe och spelar myllymaths — gör i skymningen en excursion i staden — äter sockerbröd hos A. H. H:m — en liten vue i en boda — Emelie som väljer silke — „roligt att det är grönt“. — A: Sophie bjuden att se  G r a f b r u d e n; ville att Dyhrn skulle bjuda Hejko och mig, men som han visade mindre lust till en sådan liberalité, så stannade jag hos Hejko — promenerade väl ett par hundrade slag öfver Turdins salsgolf, resonerande hufvudsakligen om framtiden, dess planer och dess hopp, — derunder också om flickor — görande i korthet en mönstring af våra — och kommande till lika resultat att vår  n y a  g a r n i s o n  hade sina många vackra och goda rekrüter, — men bäst af alla räkna vi 4 flickor, och af dessa 4 åter  e n, om hvilken vi tänkte lika. — Utvecklar mina åsigter hurudan jag ville fordra och önska en sådan „einziges Licht für das ganze Leben.“— Hindrik negligerar mera utseendet, ytan, än jag. — Pytt, min herre! inbilla mig inte det. — Han fordrar endast „a t t  h o n  s k a l l  v a r a  q v i n n a“. Det är endast att i ett ord innefatta hvad jag detaillerat i många. — Och allt träffar in på en, åtminstone ännu. — Ja, jag kan ej se annat. — Besynnerligt! Hon måste dock ha sina fel — jag får lof att söka upp några skuggor, att ej taflan blir alltför ljus. Haha! l'amour est aveugle! The Lowe is bligten! — Adieu, min Hejko, jag cederar plats åt dig. Men du behöfver ingen grace din öfversittare!

    15. Lördag. Wachler. A. Hos Lithéns, der Sophie, fattig flicka, lär sy ett schabrak åt mig till julklapp.  G r a f b r u d e n  var ej omtyckt. Tillys död var hemsk, och fult var det att se hur man lekte med religion. Jag berättar huru vackra de Tyska ordena voro. — Boston med flickorna och Albert, spelar öfverdådigt och vinner 6 styfver till håfpengar. —

    16. Söndag. Östring predikar om Johannes döparen. „Hvad gingen I ut till att se? Gingen I ut till att se en rö som drifves hit och dit af vädret?“ m. m. En förträfflig utläggning af dagens Evangelium.
    F. m. således väl tillbringad, men aftonen deremot enligt Östringska principer gudlöst. — Ty vi sågo  S m y g h a n d l a r n e, en mycket treflig och omtyckt Comedie, kommer ännu i håg Westerlunds: „eld och lågor! hm (med grimas)“, „förställning ditt namn är Kikebusch!“ — och „nu vet jag ej så noga om det är soln som skiner på mig eller jag på soln“. — Applaudertes orimligt. — Superb plats i grannskap af flickorna Lindqvist, Hejko och Dyhr. — Thilda Lt skrek ett ih! af bara glädje. — Derefter:  S e n  e r  i  s p e g e l n  som gafs vårdslöst. „Bra att de ej ge Fästmön — vill ej se Minna ens under fru Sgs gestalt — vill ej ens se Lisette  i  s p e g e l n. — Fru Hammarin vid bortgåendet: „det var en nätt pjes, den här sista. Den har jag ej sett förr.“ — Och hon såg oss spela den i somras.

    17. Måndag. Wachler och Brückner förlikas bra — Lärdom och Musik, det är löjligt! Mamma kommer hem från staden med en stor nyhet. „Lagermarck och Josephine äro förlofvade. Således ha de unga tu kokat ihop någonting annat än en Costümebal. — Moster Calamnius kommer i egen person att underrätta oss derom. Vi fägna oss alla. Tror att Lagermarck är en bra karl. Förlofningen ecclateras i qväll till Häggströms, Bergers och andra allvetande personers stora förvåning. — En parenthés. Caffetiden en kort visite hos Lindqvists på Sophies ärender. Sitter en stund med flickorna som sy i förmaket. — Om gårdagen och fru Hammarin bland annat. Är så likt stora Fanny, som här om dagen las fabeln om Vargen och Lammet, vände om ett blad, vände sedan samma blad tillbaka och sade: „se här är en fabel om en Varg och ett Lam; den har jag inte läst ännu“. — En annan gång berättade stora Fanny för den lilla: „Och vet du, de hade i Uleåborg en markatta som hette Nalle, och så sade de åt den: „tig Nalle, så får du socker.“ — „Nå fick du socker då?“ sad' lilla Fanny helt apropos.

    18. Tisdag. F. m. Lundmark med Marie Hammarin utåkande till oss för att obligera Sophie att hjelpa till vid en liten Theaterconcert, der Jovial kommer att ges. — Så roligt det. — A: främmande och Musik hos Lindqvists men vi ej der. — Går beskedligt förbi. „Du skulle ha kommit in.“ —

    19. Onsdag. Kl. är ½ 11 f. m. — Inbegripen i tidningar och Politik, fördjupad i de Spanska affairerna och Englands brouilleri med Persien, falla mina blickar händelsevis utåt gården på tvenne röda bahytter, och tvenne bruna kappor helt nära — hvad! — det kan ej vara andra — finns inga andra röda bahytter i hela staden. — Och i flygande fart upp på min kammare, ty sanningen att säga, var unga herrn något mer än lofligt skuggig om hakan, som landtjunkare plä' vara. Ett tu tre är unga herrn slät om hakan trots någon katt- eller flickunge — kan ej föröfrigt säga att toiletten lyckas särdeles väl — men, ja ja mellertid. — „Välkommen, Mamsell L. — hvart har Thilda gått?“ — „Hem efter några glömda tillbehör. — Nu stanna vi här i dag och sy.“ — Musik i går? — Ja, jag var rätt road. Du skulle ha kommit in. — Se Kurtén och Hejko — Åh, jag kände inte Herr Backman alls. — Välkomna god herrar — jag har ej tid, sa' Hejko. — Marsch in min herre! kanske tiden låter tala med sig. — K u r t é n: huru är det med flygeln? Den blef nyligen stämd af Sundqvist. — Se här kommer Thilda tillbaka. — Damernas skål. — Mjukaste tjenare. — Kom igen i qväll, min unga vän! — Weiss nicht. — Adieu. — Vi spisa middag zusammen. — Minns flickorna när vi sist åto vid samma bord. Det var 37 om sommarn hos er på Alörn. Justus och jag disputerade om din sked. — Minns ännu: refbensspjäll. — Sedan promenera vi rad i rad — en lång rad, 5 flickor och jag på flygeln. — E. bjuder arm. Thilda står vid kakelugnen. — „Kortare är du ändå än kakelugnen.“ — En karl bör vara 2 qvarter längre än ett fruntimmer, säger Thilda. — Men det är också roligt att se långa fruntimmer. Jag tycker om att se långa flickor — sådana som t. ex. flickorna Lindqvist, mente Sophie. Alldeles så. — Emelie vill läsa mina Dagböcker — visar den lilla 1828—32 — studeras allt igenom — „usch! nu kommer det här igen som jag intet förstår (chiffer). De nyare äro ej så, äro helt annorlunda. — Vis dem. — Låt mig läsa dem.“ — „Ja, vi byta. Jag får läsa din.“ — „Nej, det kan jag inte lofva.“ — „Ja, jag kan ej heller. — Men här får du läsa om sommarn 1837 — Staudingers lysande period.“ „Minns då jag såg Justus första gången den der afton vid skolhuset. — Låddes inte se honom alls — talte bara med dig. — Men nu läser jag“ — läs! men skyll dig sjelf. — Emelie läser från 1 Juli till 2 Aug. 37 — rodnar hastigt och vänder bladet. Ich weiss wohl warum. — Thilda syr en klumpdyna, Emelie en krage. Sophie är för arbetsam. Dv-språket roar mig. Edevemedevelidivi Lidivinqvidivist. Thidivildadava, Adavamadavandadava. Om Donner. — Handtryckning? — Säg, Sophie och Thilda! — Tyckte bara att han såg bra ut. Om namn: M. E. L. mel, honing. Emelie, Emeli, Emili, Emilia, Emma och Emmy. Jag tycker om Emmy — jag tycker om det. Alldeles för tidig häst, men sanningen att säga, hade jag också varit en smula urmakare. Fåfäng bjudning att stanna qvar. Följde flickorna ett stycke, vill säga till Lindqvists port. — En munter Tychobrahedag, eller också Junta, efter vi ha Onsdag. — Hejko hade promenerat förbi Kudnis.

    20. Thorsdag. F. m:s visite hos Lindqvistens om sandperlor. — „Kom hit och repetera Jovial i qväll.“ D:o hos Lithéns, träffar Josephina och gratulerar. — Rosalie: „du ser så blek ut“. Jos: — „han är visst sjuk af läsning och bekymmer“. — R o s: „Nej, man blir också blek af att må  f ö r  m y c k e t  b r a.“ Grälar sedan med Sophie som för den välsignade julbrådskan inte vill ge sig tid att spela. A: få vi ytterligare bud från Lindqvistens. Jag förut. — Sophie sednare. Sjöberg, acteuren, är här och repeterar sina arior ur Jovial, accompagnerad af Emelie. — Mycket nätt musik, glad och intagande. „Den hyggliga Sjöberg“, säga flickorna. — Talar också om Fästmön. „Herrskapet lär ha spelat den här i somras. — Men adieu, mina damer. Helsa Donner, tackar ödmjukast, skall visst. — Och ledsagar alltså svärfar! farbror Lindqvist till  D o n n e r  som slutar sitt Ting med ett stort punschcalas.
    Rökes och drickes och spelas och pratas och läses tidningar. — Talar med prosten som berättar Academiska anekdoter. — Spelar ej, pratar något, dricker också något, men piano — klingar med  f a r b r o r  Lundmark som talar om pappa, om Emil m. m. — Intresserar mig, ty jag tycker om Lundmark i det hela. — Tickléns viol. — S o u p e r. Kellman klämmer Lagermarcks finger. — Östman samlar alla pojklyckor ur glasen. — Dyhrn talar om en plan att etablera sig i Riga. — Efter soupern spelas Cucu — visligen låter jag bli — vandrar hem kl. 1 medan Cucuiterna dröja till 4.

    21. Fredag. A: Sophie och jag vika in till Lindqvists och följa dem på Spektaklet. Emelie i uniform (rödt, sade Corpral Bunting) — „När jag nästa gång kommer hit i saln, är det förbi med mig.“ — Den ruskiga theatern är öfverfull med folk. — Emelie öpnar Concerten med  S a r g i n o  (solo), accompagnerad af Lundmark, fru Dr och Kurtén. — Rideaun rullar opp. Man ger först: G u m m a n  eller  Å l d e r d o m  o c h  Ä l s k v ä r d h e t — En pjes med oväntadt nätt uplösning — fru Westerlund är förtjusande vacker; stormande applauder rättvisa publikens smak. — Andra acten öpnas med ouverturen  D o n  J u a n. (Sophie och Emelie) — J o v i a l, Stadstjenare och poet föregås af ouvert.  C o s i  f a n  Tu t t i  (Emelie och Marie Hammarin), och Emelie accompagnerar ensam med biträde af violerna. — Jovial är mycket nätt, musiken intagande, Sjöberg sjelf i sitt spel mästerlig, i sin sång behaglig; alla förtjusas mer eller mindre. Sista acten föregås af ouvert. till  C a l i f e n  (Emelie och Thilda L.) som gör bästa effecten af ouverturerna, och när sedan rideaun faller, ropas Sjöberg ut och applauderas af hundrade par händer med enthusiasm. — Det var den dramatiska konstens triumph i NyCarleby, den första musikpjes vi sett här, undant. Magister Berggrens skramliga operor. Min plats invid Orchestern — „Nåväl, Emelie, huru slog spådomen in — med hvilka känslor kommer du tillbaka i er sal?“ — „Med glada.“ — „Det visste jag förut; tack för musiken.“ — Jag tror i det närmaste att alla voro belåtna med sin qväll. Äfven Augusta Åberg var mycket road, och det är jag glad öfver, sade Sophie. —

    22. Lördag. Reser kl. 11 till  J a c o b s t a d, tar profver på kläden, snokar förgäfves efter diverse små julklapper, helsar på Rosa Cronhjelm i fönstret, spisar middag tillsammans med Ekberg, Stenroth och Lagermarck. — (äfven Salin och Rehn sednare här) och är åter hemma kl. ½ 6 a.
    Gratulerar Morbror Calamnius på Josephsdag, dricker en half thoddy, spelar Gropois med Lagermarck, Stenroth, Synnerberg och Benzelstjerna och tappar 24 Sk.
    Sedan Bastu. —

    23. Söndag. Okyrka; det snögar. — A. promenerar åt staden; alla menniskor äro för att se „E n  k o j a  o c h  d i t t  h j e r t a“; söker Hejko; äfven han. — Men fruntimmerna äro hemma hos Turdins. Dricker thé, hör Augusta Åberg spela ouverturen till Caravan och en sonate af Beethoven m. fl. — Mozarts sång till Bachus är treflig.
    Spektaklerna ha det onda med sig att vänner och bekanta ej vilja gå till hvarandra för att ej hindra andra från spektaklet. Så sitter man på rätt många ställen sina låna qvällar hemma.

    24. Måndag. Så! nu är du här, du lustiga Jul, „som tittar så glad in i slott och i tjäll och helsar godafton på årets qväll“. Nu är du här. Julaftonsdag! Strö ut dina håfvor och klappar och gåfvor! Du dag som gryr med så många bestyr, och sedan flyr så lätt och så yr! — Och du, glada barndoms lust, som blommar om julen just! Tänd upp dina ljus — i årets natt! än i lifvets natt skall du stråla gladt — Men nu, men nu! mera ljus! mera ljus! Lanternor och stjernor och ljus i hvart hus! Båd' ute och inne — du lätta sinne! du lustiga lif, ditt glädtiga minne ej nånsin försvinne!
    Fortfarande blida och trefligt väder. 2 visiter i staden — bestyr — Lithéns — „Vi få en theatralisk julhelg, tråkig, fruktar jag.“ Det disputeras. — I afton stanna vi hemma. Åka ut kl. 7 omkring staden. — Julträn i många fönster och illumination i de flesta. — Synnerbergs, Holmströms, Lindqvistens, Turdins m. fl. ha julträn. — En barnslig känsla af glädje genomilar oss då vi se derpå. — Det är en så rörande vacker poesie i denna julglädje. — Mina lanternor på Kudnis lysa klart på sina höga granrisprydda stänger. Det är en lust att se! —
    Souper hemma med ljus i alla rum. — Julgubbar infinna sig, små flickorna krypa bakom moster; — lutfisk och gröt och tortor — klappar och paquetter brytas — det undras och betraktas — för min del 4: en Resväska af Sophie med en gosse som binder en flickas skoband, en dyr plånbok af Mamma, en ljusblå Tibetsrock af d:o och en liten hårborste med spegel af Hejko. — Gaf: handskar åt Mamma, Synålar åt M. och Sophie, brosch åt Sophie som också fick ett Notskåp, sporrar åt lilla G. Turdin med riddarediplom från konung Bubu, christall nålfat åt Thilda Lithén. —
    Efter Soupern åka Sophie och jag till Lithéns som just nu ätit. Betrakta och beundra silfver och guld och andra dyrbara saker. Denna gång blef icke vännen Dyhr utsatt för något spektakel. — Men Hindrik fick af Collander en 24 S:s „Bitschka“, kråsnål, som såg gemen ut. Och så var denna julqväll ganska glad tilländalupen.
    “Hurudan blir den nästa?

    25. Tisdag.  J u l d a g.  I ottesången — den försummar jag aldrig med vilja mer; det är en stark känsla af barndom som åter vaknar efter lång slummer, en tacksam och ren och helig andakt, som här vidgar den oroliga barmen, en fläkt af det eviga lugnet, som öfverströmmar det stormiga, evigt längtande och evigt otillfredsstälda hjertat. — Hvad är dock all jordens flyktiga lust mot en sådan evighetskänsla! — Vår herre och mästare har sagt: „utan att I varden såsom barn, kunnen I icke ingå i himmelriket.“ —
    Östring predikar i Ottesången, Fonselius i Högmessan, begge starkt contrasterande mot hvarandra. Ö: om vissheten i Tron, starkt ensidig, och bevisande den naturliga menniskans uselhet, F. åter „om menniskans värde“, kanske också icke opartiskt, men dock mera sant värdig och uppbygglig än den förra.
    Dinée och souper hos Turdins — endast vi. — Hejko nere med allo; ger all medicin och kammarherrskap på båten. — Alltsammans ett misstag af herrar läkare.
    Kl. 4 e. m. Åka vi ut, A. Åberg, Sophie, jag och Hejko som kusk, — och åka med 2 hästar länge omkring. — A: Spelar Westerlund: Fästmön från Hufvudstaden; som förtryter särdeles — både för dagens skull (men Tante Calamnius var den som sade: „åh, spela bara!“), och för pjesens skull, som större delen af N:by publik sett. — Lindqvists och Lithéns voro uppe, men högst få andra — H. och jag lyssna i porten, man kan urskilja orden.
    H. och jag vid pianot; componera en parodie på Jovial:

I sköna tärnor uti jungfruburen,
som sucken och vill gerna slippa ut etc.

    26. Onsdag. 2  d a g  J u l:  kyrka à la Fellman, d. v. s. då andra kom derifrån. — E. m. var något lång: Vi sitta en famille och fundera, och hur det är,  så  b e s l u t s  a t t  M a m m a  o c h  S o p h i e  f ö l j a  t i l l  H e l s i n g f o r s.  Visite af Brännholm, fattig stackare, som nyligen krallat sig hem från Sveaborg. „Har den äran att önska en god helg. — Kände pappa mycket bra — Sveaborg! jo jo! låppor och löss, jo jo, — minns när unga herrn och gamla Brännholm jagade och sköt mycke haror — jo jo — kanske gamla B. kan få en sup“, o. s. v. „Men gubben får en jullimpa, det är bättre.“ — Som det är långt att sitta hem, så resa vi på spektakel. Gifves  S t u d e n t e n  o c h  G r e f v i n n a n,  råsk,  samt  P l a n e n  e l l e r  s o l d.  o c h  b ö n d e r, också råsk. — Emelie: „jag har så svårt att välja“. — „Emelie såg Fästmön i går?“ — „Ja, men jag var ej alls road.“ „Hvarför gick du då?“ — „Jag måste.“ Dans i Jacobsstad. —

    27. Thorsdag.  T r e d j e  d a g  J u l. Dyhrn bjuder på Westerlund och Sjöberg som låft komma till honom. Jag föredrar Lundmark, der jag träffar Lindqvistska, Lithénska, Hammarinska m. fl. fruntimmer — flickorna sy kring sitt bord, och tala om danser, och ska vi inte få någon här? En kortlek ligger fram — E. lyftar — svart, spader, klöfver, spader, spader — ah — lyfta som på Alörn (37 12/8) — kan inte — låt mig — och hjerter 8 genast. — Du har bättre lycka. Myllymaths med Carolina Backman och Emelie — vill försöka ditt tålamod, vill ha dig ond för att se! — Sedan ska vi spela tjufunge — men vi ha intet bord — åh, vi ta en näsduk och fäster hvar och en sitt hörn fast vid klädningen — bra — mitt hörn med en nål i fracken, men „du är inte nog sträng“ — och så spela vi och väsnas och skratta — till slut knäpper Mina Olsson med fingret under näsduken, alla korten flyga i golfvet, alla fyra bordfötterna hoppa opp på en gång, och näsdukens hörn bli illa slitna — Lundmark och jag recensera Tintomara i kapp — flickorna Camphio — Sophie säger: „hör du Emelie, jag har en gås oplockad med dig“. — „Åh, hon är bara sjuk att berätta.“ — „Se så, kom du och tag mitt spel.“ Sophie hviskar om resan: „och bed du din Mamma att du får komma med.“ „Ih! hvad säger du?“ — „Ja visst. — Låt se hvad kortena säger — Ja, nej, ja, nej, ja, nej, ja, nej, — ja! — usch! se den der som står och lyss!“ — Ah, en sak att tänka på. — Der engel Raphael; du ska få sjunga, säger Lundmark.
    Oproject att gå och spela till Hammarins. Sophie går till Turdins. Billet: Ma chere! De nouveau aller sans adieu. J'espère que vous n'oubliez pas notre projet pour l'apres midi, et que vous en portez notice à E. en passant. Votre ouvrage se fait achever une autre fois, mais souvenez, que, — pour la musique et Marie de Marie — on ne peut pas les differer sans en perdre la seule occassion — obeissez moi aujourd'hui si vous voulez me voir etc.
    Men Sophie bryr sig litet om vår musik: hon ser i stället  E r i k  X I V.

    29. Lördag. Sophie hos Turdins. — Svante Svahn hos mig, sedan Hejko som projecterar att vi ställa till dans om Nyårsdagen. Efter något betänkande: Må göra! Westerlund har spelt begge juldagarna. — Det skall bli vår sak, att han inte skall spela om Nyårsdagen också. — Bref till vår lilla Sophie, med orden till hennes vals, och till Zimmerman, om Hildas 10 finger. — A. hos Turdins — boston med flickorna. — Vårt dansbeslut åstadkommer en liflig debatt. Alla fruntimmerna afråda starkt. — „Här ä så många bortresta — ni får inte tjugu personer — ej 10 cavalierer i hela staden — nej, det bär sig aldrig i denna verlden!“ — Mitt herrskap, låt oss räkna efteråt, dansen är besluten! — Ännu sedan, hemkommen, måste jag envist vederlägga 1000:de invändningar. „Hvilken dårskap! Vore det inte för skam skull, så gick jag inte dit“, säger Mamma.

    30. Söndag. Hör Östring från Läktarn. Sedan hos Hejko och hjelper att lugna hans Mamma, som ännu häftigare än min, utfar emot dansens möjlighet utan vår totala ruin. — För säkerhets skull gå vi sedan till Collander och Lybeck. — „Sådan är saken. Skola vi låta Westerlund spela om Nyårsdagen? Han har sagt, att vår dans ej skall hindra honom. Eller vill herrarna delta i den möjliga förlusten, i fall den blir större? Den möjliga vinsten tillfaller de fattiga.“ — „Ja, af hjertat gerna. — Det är sant. — Det vore en skam för NyCarleby ungherrar att låta W:lund spela.“ Nåväl! Hända hvad hända vill. Dans skall bli. Arrangementer vidtagas. A: Det allra vackraste väder — månsken och blida stjernor — Promenade med flickorna Lithén och vänskaplig dispute med Rosalie som föredrar spektakel framför dans.
    — Spelas i qväll  M a r i e  d e  S i v r y,  men ej upp. Turdins spela boston hos oss. Ändtligen tillstå fruarne, att dansen ser ganska möjlig ut, några MEN undantagna. Hejko och jag planera. Ämna pryda Annoncen med en vignette föreställande Terpsichore {danskonstens musa}, som sätter lång näsa åt Thalia {komedins musa}.

    31. Måndag. Ytterligare bestyr — förfärdigar billetter m. m. Annoncer kringskickas. A. hos Hejko, beslöts att äfven avertera åt acteurerne. — Det rasar en förskräcklig storm — eldsvåda är nära att utbrista hos Sarins — adieu då NyCarleby; det hade varit en stor illumination högtidsqvällen till prydnad. Men den gode Guden fängslade det ena elementet under det han lössläpte det andra.
    Vi fira nyårsqvällen hemma och stöpa med mer och mindre lycka. Stormen tjuter ute, men brasan sprakar treflig härinne. — Vid soupern presenteras Mamma en bostontabell och Sophie en Almanacka som Nyårsgåfvor. — Och jag finner på min tallrik en den sötaste lilla Tipposaib af lilla Sophie, nyss kommen med posten från Uleåborg.
    Flygeln slås opp — ett cappriccio, en fantasie som föreställer årstiderna — och på slaget tolf ljuder en lof- och tacksägelsepsalm helig och lugn i natten, medan stormen rasar derute, en bild af den rastlösa tiden med sin ouphörligt vexlande oro. —

Hur prisas ej i Sions gårdar
den Gud som öfver stjernor bor.
Hans huldhet hvarje väsen vårdar.
i allt han allvis är och stor.
Han är vår tröst, vårt hopp, vår glädje;
till Hans barmhärtighet vi vädje.

———

Å r  1 8 3 8.

    Och du, omärkliga punkt i den omätliga evigheten, du stolta furste, hvilken din fader Tiden störtat från thronen och din moder evigheten i sig upslukat — gör räkenskap för hvad du verkat! Huru har Du fört menskligheten närmare sitt mål, och befordrat nationernas sällhet? Huru många millioner varelser har du bortblåst från jorden och kallat andra i stället till samma lott, samma korta glädje och sorg? Huru har du ej spillrat förhoppningars vanskliga korthus och gjort de konstigt uträknade planer om intet! Under din spira hafva lifvets skördar gifvit somliga hundradefallt och andra intet. Under den har kärleken blommat och vissnat och åter blommat i så månget dödligt hjerta. — Men  T r o n,  hvars blomma aldrig vissnar och hvars frukt är salighet, står med stadig fot öfver jorden, och öpnar för menskligheten det nya Jerusalems evighetsstrålande portar.
    Dock har du, försvinnande år, i utdelningen  af  i n d i v i d e r n a s  olika öden, föga eller intet utmärkt framför dina 6000 föregångare i tiden. Men genom  m a s s o r n a  fortgår en ouphörligt arbetande oro, som instinktlikt drifver den framåt till materiell fullkomning och herravälde öfver naturen, vår gemensamma moder, från hvilken menskligheten aldrig förr stått så aflägsen och söndrad som nu. Det bevisar att slägtet nått sin mannaålders mognad, måhända snart sin kraftlösa ålderdom.
    Det är en underlig tid, denna vår tid, en tid af oro och öfvergång, under hvilken oftare än någonsin förr den materiella och den andliga principen gäsa upp öfver sina bräddar och fiendtligt korsa hvarandra. Pietismen, d. v. s. den återvaknade andliga principen i sin första excentriska svängning åt svärmeriet, är ett tidens tecken af yttersta vigt och intresse. Måhända är det den förbehållet att ingjuta ny lifskraft i den af oro och rastlös sträfvan utmattade Christenhetens ådror, och försonande up träda som medlare mellan tidens materiella rigtning och dessa lifvets ädlaste syften som man länge förbisett. Men det är en allsmägtig vishet som vårdar mensklighetens intressen. Han skall en gång försona de stridande makter och gifva segern åt det rätta och sanna. Derpå vilja vi stadigt förtrösta.