JANUARIUS.
{1839}

    
    1. Tisdag.

Drick! de förflyga de susande
perlorna, drick!

Franzén.

    
Det blef mig så sällsamt, så qvaft och så trångt
omkring hjertat ibland — — — — — —

Böttiger.

    Ich soll dich nimmer sehen so wie ich dich jüngst gesehen habe —

 d. 12 Dec. 1838.

N y å r s d a g  1 8 3 9.

    Det är en blid vinter och en klar himmel. Öfver elfven breder sig en spegelblank is, och den melancholiskt leende vintersolen reflekterar i millioner snödiamanter sitt skimrande sken. —
    Vi hade börjat året och dagen med en psalm och sedan med en slummer af inga fula drömmar störd. — Sedan skynda vi till vår hundraåriga kyrka som i dag är så vackert illuminerad. — Dess yta är icke mycket efter denna tidens begrepp om smak och elegance, men i dess inre vaknar så gerna den evighetsfläkt som lyfter andaktens sväfvande vingar åt skyn. — Här vilja vi viga våra dagar åt lugnet, vårt hopp åt himlen, vårt arbete åt jorden och vår kärlek åt dem båda förenta. Här vilja vi glömma all sorg och strid och med trons svalkande fläkt afkyla all lifvets vilda glöd. När skola vi den för evigt i Tro försänka?
    Vår vän Neuman predikar, vårdslöst som alltid, ehuru han nu tar afsked af den församling, der han i 10 år så föga upfyllt sitt kall.
    Nyårsvisiter hos Lithéns, Bergers, Turdins m. fl. — Hos Lindqvists med Sophie — Thildas hals var sjuk — fru L. önskade: „det bästa herr T. önskar sig“, och sannerligen det var bra sagdt; och emedan genom ett slags öde denna önskans uppfyllande  f ö r  ö g o n b l i c k e t  af henne berodde, sa såg jag också deruti ett gladt förebud, som icke heller bedrog.
    Bjuder Lithéns på bal.

P u b l i k  B a l  i  N y C a r l e b y
arrangerad af H. Backman och Z. Topelius.

    Localen i öfra Lithénska Salongen. Kl. ½ 6 arrangementer. — Dörrarna öpnas och ljusen tändas kl. 6. — Dansen tager sin början precis kl. 7.
    Fruarnas uträkningar kommo på skam, omkr. 115 personer behedrade balen med sin närvaro. Denna talrika samling, den goda musiken, den vackra ecclaireringen ur 3 christallskronor m. m., och den omständighet, att vi icke haft någon publik dans sedan Alörsbalen d. 19 Aug., gjorde att det i qväll blef mycket lifligt och muntert, alla onda prophetior och sjelfva Tycho Brahedagen till trots. Bland resande anmärktes Wallenius från J:stad och Penzin från Uleåborg. — Äfven Westerlund med fru, Sjöberg med fru och acteuren Kellman voro uppe.
    Nåväl, du lifvets lätta lust, du sydlänska sommar i en nordisk vinter, du munterhets paroxysm som vi länge saknat, Dans, dans, dans, hvad skall jag säga om dig? — Tre gånger har månan sen dess åkt slängkälke kring vår gamla jord, många minnen hafva trängt sig emellan sen dess, och nu är det lätt att reflektera kallt öfver hvad som då icke tålte eftertankens kyla. Men än brusar blodet med lifligare glöd, än hoppar hjertat med hastigare fart när jag tänker på dig. — Blifver jag nånsin i verlden Pietist, så lär jag väl en vacker dag kasta dig, min Ephemeris, burdus på brasan, ty att detta jordelifvets snöda lust är mig ännu stundom mycket kär, det kan du vitna på hvarje blad och på detta i synnerhet.
    Balen öpnas af undertecknad och Mademoiselle Emelie Lindqvist med en vals. II. Françoise: Rosalie Lithén. III. Sv. Quadrille: Fru Lithén. IV. Potpourrie: Thilda Lithén. V. Sv. Quadrille: Louise Kerrman. — VI. Vals. VII. Sv. Quadrille: Augusta Åberg. VIII. Françoise: frk A. Lundgrén. IX. Potpourrie: Marie B. — X. Polonaise: fruarna Lindqvist, Lundmark, Downer, Berger, Sjöberg m. fl. XI. Rysk Quadrille: Sophie Olsson. — XII. Vals — (souper). XIII. Angloise: Lotta Backman. XIV. Vals. XV. Françoise. Sophie Häggström. XVI. Potpourrie: Emelie Lindqvist.
    Korg till 2 potpourriet — Donner — tålamod. Anna Lundgrén går och önskar flickorna „en beskedlig fästman eller och ingen“. — „Jag vill inte ha någon beskedlig fästman“. Confekt åt några — betalar blott ett vad. — Kellman, acteuren, är ifrig cavalier och adresserar sig till våra vackraste flickor. „Damernas Adonis“, sade Moster Kerrman mindre qvickt. — Men flickorna tyckte han var något framfusen, den Adonis. Penzin är road och förbålt artig. —
    Wallenius som dansar endast Françoiser, påstår att vi äro alltför litet Fransyska i den vägen. — Huru damerna voro klädda kan jag verkligen icke beskrifva. Af all deras toilette minns jag endast en ljusröd bandros som tappades. Lotta Backman var mycket fjär, hvarföre hon ej så snart åter skall ha den äran — Potpourrie: „jag sade åt Mamma att jag ville dansa ännu ett potpourrie. — Resa? — „I går tyckte jag att jag var i H:fors. Och huru kom jag hit?“ Mazurka, passar Lagermarck och Josephine bra — oss icke bra. — Söta snälla Marklund, en angloise till, en cotillon till! — Hindrik och Emelie valsa — det ser bra ut — ett artigt par! Svär att det icke är någon afundens daemon som talar ur mig. Och roligt i qväll? — Ja, så roligt!
    Kl. ½ 4 stodo damerna icke att qvarhålla mer; alla voro så artiga och försäkrade att de haft mycket roligt.
    En del af herrarna dröjde, dels gymnasticerande i salen, dels inbegripna i boston och Cucu; — Jag fäktande med ljus i alla hörn, att söka en bandros som Alex. Aspegren utan ringaste möda uptog framför sina fötter. Sjöberg, Turdin, Donner, Kurtén och Topelius up stämde diverse sånger. Kl. ½ 5 echaperte jag, Hejko förut; öfriga sångarne störde Lithéns nattro ända till kl. 9 m. — Slut alltså! ah ça! Det klingar dansmusik i mina öron ännu, godnatt!

    2. Onsdag. Redan kastade den sena solen sina första strålar öfver de höga slokbjörkarne vid Nordstjernan och Carlberg, då jag, långsamt tändande min morgonpipa vid den sprakande brasan, sökte reda mina sammelsuriska minnen från gårdagen, och upkasta nya planer för den närmaste framtiden.
    Kl. 12 besöker jag Hejko. Här criticeras våra arrangementer; det enda, som man deremot hade att anmärka, var att herrarna haft knapt om den dyra maten vid soupern, ett ämne till många tal af vår goda morbror; må vara; det var jungfrurnas fel. — Rättvisan fordrar att vi tillerkänna äfven en stor del af äran åt dem och våra fruar mödrar som gått med råd och dåd tillhanda. — Localen kostar 20 Rdr, Musiken 18 — m. m. Billetter ha vi sålt för 91 Rdr och ha i behållning på boufetten omkr. 20. — Resultatet blir att vi, så när som på ett minus af 1 Rdr 16 Sk. per man, gått jemt ut med affairen, då vi likväl deri inberäknat våra egna billetter och det som vi af bouffettens varor consumerade.
    De arma fattiga få således ingenting, lika litet som herrar Collanders, Lybecks och Dyhrs löfte behöfver tagas i anspråk. — Den enda som icke tackar oss för dansen är fru Sjöberg som i natt blifvit häftigt sjuk.
    E. m. kl. vidpass ½ 5 — har just sofvit middag en famille — höres en röst i yttre kammarn — „och se god dag, söta Emelie, säger Sophie, hvarifrån kommer du ?“ Vi ä hos Engströms; men jag måste tala om en sak — Att? att jag får fara med till Helsingfors! — Är det möjligt? Nå, juckhei Micha! juckhei! Minns du honom i Stridsbergs grammatika som „tantzete auf einem Beine“? — Se så, min goda Tante Lindqvist, tackar för önskan. — Nu kommer vi med till Engströms. Försök vår nyss stämda flygel först. Dess ton är mycket vackrare och mjukare nu. — A molls vals — Sedan Röd bahytt och trafva i snön rundtomkring till Engströms, der yngre syskonen Lindqvist ha helsat på farfar. Det är respektabelt att ha en nära hundraårig farfar. Gubben sjunger psalmer. Och hvar och en måste presenteras: „det är Isaks äldsta flicka, Emelie“. — Gumman E. är treflig och vill roa. — Alex. Aspegren kommer, blyg som jag för 7 år sedan. — Spelas tjufunge — släckes ljus — tas af ljus med venstra hand — väsnas och skrattas. — Thé kl. 6. — Sedan promenade att hemfölja flickorna (Spektakel inhiberadt) — Det är Mästerskaps dans på rådstun. — Promenad på bron. Alex. återlemnar bandrosen: „Och hvad får jag? — Stor tack.“ — Det var ett öde, Emelie. Tror du på öde? — Nej. Godnatt.

    3. Thorsdag. Hos Lithéns, och Tante Rådmanskan bjuder mig att se Ifflands  S p e l a r n.  Pjesen är af det moraliska slaget och gamla skolan, troligen ändå af Ifflands bästa. Lemke spelar förträffligt ett gammalt hjertlöst Fransosiserande Hofråd. — Synd, säga fruntimmerna, att ej någon bjudit Platen hit. „Åtminstone hade man bordt upsätta en blar som vignette på rideaun, och i brist på blarer åter kunde man skära ut den på rideaun befintliga masken, och obligera vår goda Benzelstjerna att sätta sin physionomi i stället, knäppa mund och säga Hvaba!“ — Stackars Westerlund har bara 28 Riksdalers personer och ett dussin 24 skillingar uppe. — Sitter i uniform mellan tvenne Thildor, Lithén och Lindqvist.

    4 Fredag. Himmelskringdansande snöflingor och jordkringskojande yrväder. Hemma — Westerlund spelar  B l y k a m r a r n e  i  V e n e d i g;  åter med glest hus.

    5. Lördag. Visite att betala Tante A. H. Backman för vår confect. — Lånar hos Lithéns och studerar Mellins intressanta  P a v o  N i s s i n e n.  — E. m. En efter förmåga skarp förklaring till min goda Moster i Uleåborg, angående fru Grönblads sqvaller; och bref till vår lilla Sophie. Promenad till Lithéns som åkte. —
    Trettondagsqväll och stjerngossar hos oss. Trefligt.

    6. Söndag. En ganska ledsam  T r e t t o n d a g.  Kyrka och Östring. Sedan hemma. Åkte Sophie ett par slag kring staden — på 3 ställen var ecclairering och främmande. Fortsätter Brücknerska notskrifningen. — Westerlund spelar  F r e d r i k  a f  N e v e r s,  en ganska god pjes och derefter  T h e a t e r s k r i f v ar e n.  När i den sednare „faster“ skriker: Jöns! Jöns! kom och hjelp mig ett handttag, så ropade Wlund: Hvaba?, och det upstod en skallande applaude. „Nå, sad' fru Benzelstjerna åt sin förvånade man, hvarför applauderar du inte? Der har du det nu. Hädanefter skall jag kalla dig till dummer Jöns.“

    7. Måndag. Lyckligtvis oresa till Harald. — Lyckligtvis, ty Sophie får en billet af E.: „i dag skall du komma och spela till oss, och Z. skall sjunga sin Raphael“, och „förlåt mig min lilla, jag skrifver så illa, men jag står fyrfota på en pall“. — Af min aria blef i dag ingenting, ty jag hade ej fått noterna ännu, och att sjunga livre ouvert ödmjukaste tjenare, smickrar oändligt! —
    Emellertid uppgöra vi en plan att under vår resa nådigt förunna Tavastehusboarne att få beundra våra talenter, Emelie som Madame Quintilena, Sophie som Madame Secundini och jag som Signor Raphael Skrikhalsiani.
    Augusta Åberg completterar musiken i dag. Här spelas:  J e a n  d e  P a r i s  (Sophie och Emelie) med violer 3 gr, II En bit ur  S k a p e l s e n,  hvarunder Lundmark mycket kinkigt exercerar med Emelie, III  I d o m e n e o  (Sophie och Thilda), IV  S t r a n i e r a  (Emelie) med violer 2 gr, V  L a  C a r a v a n e  (Aug. Å.) 2 gr, VI  B r o n s h ä s t e n  (Emelie), VII  S a r g i n o  (Emelie) med violer och VIII  V a r i a t i o n e r  t i l l  S c h w e i t z e r b u b e  (flickorna Lindqvist) — m. m. Jean de Paris är icke hörd i N:by förut, den är rätt vacker och parant som all Boieldieus musik. — Sällskapet är litet och trefligt. — Hejko kom icke med; besynnerlig pojke. „Vattuman“. — Emelies resa är redan till hälften yppad genom M:lle Schioman. „Men jag drömde att Moster Carolina tog så tvärt emot mig“. — Betyder tvärtemot.

    8. Tisdag. Bruckner. — Westerlund spelar  M i s s f ö r s t å n d  p å  M i s s f ö r s t å n d,  men vi sitta hemma, en promenade unnantagen.

VI.  S j e t t e  J u n t a n,  h o s  L i t h é n s.

    9. Onsdag. Sällskapet mest ungdom. Flickorna ha sutit en god stund redan och mumsat sitt caffe, innan några cavalierer komma och sätta lif i spelet. — Under denna parenthes lemnas mig ett brer från Essen, och det deri inneslutna lilla sångstycket „Blendas sång ur Ståndsparallellerna“ af hans egen composition cirkulerar. — Kl. 6 begynnes dansen. — Alla menniskor påstå att det är trefligare att dansa här nere än deruppe. Bättre att valsa, åtminstone, ty salen är en fullkomlig qvadrat. Värdar och värdinnor animera lifligt och lyckas deri. — Punschbrickorna ha också god åtgång. Det hviskas från öra till öra, att Donner fått korgen med allone. En junta utan en smula sqvaller kan ej vara rätt animerad. — Vad med Hejko ang. hans dame i 2 potpourriet och förlorade. — Nåväl. Det andra stora conversationsämnet är Lybecka stora, länge väntade bal som blir i Söndag. Har E. godt minne? — Jo — Jag är alldeles belåten med 2 korgar, och vill ej ha den tredje. Derföre i Söndag andra Potpourriet! —
    Sedan damerna gått, roa sig herrarna med sång. Gubben L; något blust och mycket munter, är i qväll också mycket musikalisk. J. Lindqvist, Turdin, Donner, Kurtén, Sjöberg, Topelius, ibland också Backman, upstämma jovialiska chörer m. m. — Ack dessa Jovials tider! — „Muntert skall det vara“ säger vår värd. — Husets damer lyssna en stund. Värden till heder projecterar slutligen Sjöberg följande till ord och musik lika prosaiska, men mycket väl uptagna couplette:

    Vi samlats att förklara
    för dig vår hyllningsgärd:
://: Du är och du skall vara
    vår hela aktning värd. ://:

    Dansen slöts kl. 12 och sången kl. öfver 1. Ganska munter qväll.

    10. Thorsdag. Gumman Wacklin har blifvit illa sjuk; vi åka ut  t i l l  H a r a l d,  vi och Turdins. — Lotta Backman är på mycket dåligt lynne, „ledsen på hela verlden“, på mig också? — Ja, det lär nu göra dig detsamma. — Louise deremot, artig och glad, visar i dag sin älskvärda sida. Mormor Wacklin mycket medtagen, men fasthänger ännu vid denna verldens minnen och små bekymmer. „Du har alltid varit min gunstling, du och Alfred.“ — Man måste vara bra otacksam för att ej röras, då man vet huru gumman, ända sedan sitt olyckliga äktenskap, aldrig riktigt kunnat tåla någon karl. — Olika scener i 2 rum bredvid hvarandra: i det ena ålderdomen och den synbara bilden af detta lifvets vansklighet och förvissning, i det andra ungdomen, munterheten och det lättsinniga skämtet öfver lifvets flärd; Sqvaller om Donner, om Nordqvistens bref m. m. — Men adieu, mina damer, — en hastig kopp thé; — måste fara och se  O r l e a n s k a  J u n g f r u n  spelas af fru Westerlund. Naturligtvis är denna pjes på denna theater så godt som en parodie; Localens uselhet harmonierar med de flesta acteurernas Dito; men orden declameras i allmänhet väl och förlora sig aldrig, — en smula fantasie uphjelper det bristande — pjesen intresserar — fru Westerlund Ropas ut. Man är temligen belåten. Jag stod bredvid fru Lindqvist som berättade att hon en gång varit masquerad till Johanna.

    11. Fredag. Bruckners Titelblad. Westerlund har arrangerat fyrverkeri på Smedsbacka. — Tante Sahlbom förenar sig med oss att betrakta herrligheten från mina kammarfönster. — Ma Soeur och jag promenera ut — raketterna lysa, eldormarna fräsa, lustbägarne upkasta sina hundrade praktfulla stjernor. — Ett sällskap ser gratis på Rundströms gård. Prostinnan har enkom derföre kommit på visite till Fru Federley. Stackars Wlund har ej stor förtjenst. — Men hvarföre också begära att man åt honom skall egna 3 aftnar å rad? — Ty

    12. Lördag. I dag är åter spektakel, visserligen en blek: god pjes:  Y e l w a,  den stumma Ryskan, men man måste slutligen ledsna. — De enda som ej ledsna äro Lithéns, ifriga theatervänner. A: thé hos dem tills spektakeldags. —
    Om gårdagens fyrverkeri och morgondagens bal. — Hem kl. 7. Jag vet ej huru det kom sig att Franzens „Edvin kom derborta!“ rann mig i hågen i dag.
    Och nu till den i NyCarleby stads annaler ryktbara och mycket omtalade

T j u g o n d e d a g  J u l  1 8 3 9.

    13. Söndag. Fonselius predikar — den bäst utförda och vältaligaste predikan jag nånsin af honom hört: „Jesus ungdomens förebild“. — Men det religieusa alfvaret skulle snart gifva rum för ungdomens lättsinniga lust och lifvets lockande flärd. — Efter en omsorgsfull toilette sammanträffar hela NyCarleby bildade societé kl. 5 e. m. på

J o h.  L y b e c k s  R å d m a n s k a l a s.

    Om jag ämnade detta för en Ephemer, så vet jag väl att icke detaillerna utan balens allmänna enface vore hufvudsaken. Icke så i dig, min Ephemeris, der allt egoistiskt reflekteras på mig sjelf tillbaka. Jag hatar af allt mitt hjerta egoismen, i synnerhet dess praktiska principer, men jag rår ej för, att min egen värda person måste förblifva hjelten i sin egen biographie, — denna hittils icke precis vanliga, men likväl så obetydliga och för främmande ögon så föga intressanta roman.
    Det är en fest, ämnad att inviga vår liberala väns nyss inredda nya hus. — Localen är så okänd, så ovan för de flesta, att man tycker sig vara som i en främmande stad. Men man ser omkring sig på dessa valkända ansigten, vid hvilka man fäst sig så långt minnet räcker tillbaka, och villan försvinner; man känner sig hemma, och allt är så bekant, så eget och förtroligt. Detta är första vilkoret för all trefnad. Sannerligen, jag vet icke hvad det var för en sprittande känsla af glädje och belåtenhet att se sig omgifven af alla dessa unga, blomstrande och glada flickansigten som alla äro så välkända från aflägsnaste barndomsdagar, hvilka man alla genomskådar och i det närmaste genom långvarig bekantskap känner i botten, och hvilken botten hos så många i grunden ännu är ofördervad och vacker! Och af dessa gladlynta, ibland litet kruserliga fruar och öfriga ålderdomar, som utgöra den oumbärliga fonddekorationen vid ungdomens lätta balletter! Och af dessa vårt eget köns mer och mindre gentila, alamodiska, cavalieriska, mer och mindre lätta, rörliga, pratsamma eller styfva, alfvarsamma och fåordiga representanter, hvilka emedan de flesta af dem sett sig mera omkring i verlden än den vackra hälften af societéen, också mera äro anstuckna af tidens moderna nonchalance, men likväl stundom gripas af någon excentrisk ungdomsparoxysm och sprida trefnad omkring sig efter bästa förmåga! Men efter vi nu äro på så god traf, så låt oss mönstra våra damer och cavalierer i dansen. I dansen hufvudsakligen. Enhvar må ha sina brister och svagheter; vi critisera icke. Vi bekänna att vi i allmänhet äro böjda att mera se på de goda sidorna i vår omgifning, att vi alltså äro partiska; må vara, vi förlora ingenting dervid.
    Damerna då, flickorna? — I bildning och talenter innehar:  A u g u s t a  Å b e r g  första rummet; dansar rätt nätt, valsar stundom litet ojemt, är icke alltid i tour. Äfven hjertat förträffligt. Men hon är en blomma, updragen på främmande jord, upvext under en annan sällskapston, och derföre icke rätt hemmastadd och troligen icke alltid belåten hos oss.  E m e l i e  L i n d q v i s t  och  S o p h i e  T o p e l i u s  torde vara jemngoda i litterär bildning; deraf äga de visst icke mycket i det hela, men dock  n å g o t,  relativt till andra våra unga vänner, som genom en försummad upfostran sakna det nödvändigaste i den vägen. Emelie är alldeles oförderfvad af verlden ännu. Man ser så lätt genom denna vackra själ. Hon är sig alltid lik och hennes lynne jemnt. Ibland förefaller hon kall, — nästan likgiltig för sällskapslifvet, men den mindsta anledning kan göra henne rätt barnsligt glad. Aldrig har jag hos henne sett en gnista passion; Lugn är den rådande principen hos henne. Sådana naturer bli oftast de lyckligaste. — Men jag skulle ju tal om damerna i dansen blott; — håll man sig inom skrankorna, gåspenna! Nåväl: Emelie dansar konstlöst, men ganska behagligt och valsar oftast väl. Vanligtvis är hon i god tour att få dansa.
    III. Sophie är mindre lättrörd, mera kall och reflecterande än Emelie. Sophie har mera sett sig omkring i verlden men föga af den förändrats. Sophie är en i botten bra och treflig Beata Hvardagslag, dansar gerna, valsar journaliert bättre och sämre, är ibland icke i den bästa tour. IV. Thilda  L i t h é n  är på hjertats vägnar en af våra bästa flickor. Likasom Sophie är hon en af dessa praktiska naturer, som förträffligt lyckas i att hålla reda på de yttre trådarna i det dagliga lifvet, men derjemte mycket mera lättrörd och häftig än den andra. Thilda var förr mycket glad och dansade gerna, men redan för omkr. 4 år sedan blef hon ofta alldeles för alfvarsam för sina 17 år. — Thilda är oftast i tour.
    Apropos af Thildor, så är V.  T h i l d a  L i n d q v i s t  rätt mycket à mon gout. Har till sitt lynne tycke af både Sophie och Emelie, en öppen och fri själ som tar verlden lätt utan att särdeles reflektera deröfver. Men syskonen äro ändå olika, Emelie „douce comme un dolce par Moscheles“, Thilda mera Scherzando moderato. Thilda Lindqvist dansar gerna, valsar väl, nästan för vekt ännu, ty hon är så smärt och utan stadga än. — God tour ibland. VI.  R o s a l i e  L i t h é n,  ehuru litet ombytlig och till lynnet häftig ibland, har bland andra goda sidor äfven den att merändels i sällskap vara en af de muntraste, gladaste och pratsammaste; är föröfrigt omtalt att göra vacker figur i quadrillen, och nästan alltid i tour.
    VII.  J o s e p h i n e  C a l a m n i u s,  förlofvad. Har sett sig omkring i verlden och vunnit en god umgängeston. Är en skicklig flicka, ej utan anlag för bildning och talenter, till lynnet stundom häftig, hjertat, liten skefhet undantagen, bra. Dansar i allmänhet väl och är alltid i tour. VIII.  J o h a n n a  C a l a m n i u s  till lynnet häftig ibland, i sällskap munter och pratsam, ofta rätt treflig: Valsar mycket stadigt och väl och är, likasom systern, alltid i tour.
    IX.  M a r i e  H a m m a r i n,  bara barnet ännu, men alltsedan Alörsbalen ganska mycket bemärkt. Har de yttre fördelarne af rikedom och vackert utseende, den inre af ett godt och hittils oförderfvadt hjerta. Hvem behöfde väl mer för att engång bli premier dame, äfven om bildning och talenter stodo efter det öfriga? — Marie valsar väl och är sedan i somras alltid i tour.
    X.  C a r o l i n a  B a c k m a n,  förlofvad. Är en af de sensibla naturerna, något för vek både till yttre och inre; derföre icke alltid lika och consequent; men hjertat godt och lynnet ganska trefligt ibland. Valsar ganska bra, ehuru också det något vekt, men har sjelf beklagat sig att hon icke varit i tour.
    XI.  M i n a  O t t e l i n  är en liten liflig själ, som tycker mycket om sötsaker, dansar gerna och visar glada miner; valsar väl, men är icke alltid i den bästa tour.
    XII.  M a r i e  B e r g e r  skulle vara mera observerad om hon icke hade den olyckan att höra illa. Deraf en osäkerhet i hennes sätt att vara som hon ej kan afhjelpa. Med godt hjerta och ganska jemt lynne förenar hon en god insigt i det praktiska. Dansar gerna, valsar bra, men är icke alltid i tour.
    XIII.  M a r i e  W e n n e r h o l m  har blifvit något sluten och ofta tyst i sällskaper. När hon vill är hennes sätt ändock ganska bildadt och behagligt. Har gått nyligen i dansskola hos fru Lampenius, men är sällan i god tour.
    XIV.  S o p h i e  O h l s s o n,  förlofvad, är till yttre och inre en något nära fullständig motsats till Mina Ottelin. Lynnet ombytligt, sättet aldrig beräknadt, icke alltid fint; för resten en fri och öppen själ som aldrig vill synas annorlunda än den är. Dansar gerna och valsar icke illa. Touren ibland si och så.
    XV och XVI:  F l i c k o r n a  S o p h i e  och  G u s t a f v a  S t e n r o t h,  öppna, pratsamma flickor med eld i hvar åder, äro icke här. — XVII:  L o u i s e  K e r r m a n  också en liflig själ, något lik Sophie Ohlsson, men mera passionerad. Har sina älskvärda momanger. Valsar bra och är ofta i ganska god tour. XVIII:  C h a r l o t t e  B a c k m a n  har på sednare tider blifvit mycket mera sluten och retirée än förr: har dock sina glada stunder; dansar, som det tycks, numera med temlig liknöjdhet och är sällan i rätt god tour.
    XIX. C h r i s t i n e  B ä c k  (förlofvad) har aldrig varit rigtigt i tour och har derföre föresatt sig att ej dansa mer. XX:  U l l a  B ä c k  har den tvetydiga äran att af alla våra dansande flickor vara till åren den mognaste. Älskar likväl dansen med en slags passion, men är vanligtvis i tour endast då när cavaliererna ha ondt om damer och godt om korgar.
    Så mycket nu om flickorna, sedan vi denna gången förbigå det växande slägtet. (Bland fruarna dansa:  J o h a n n a  F r o s t e r u s,  den bästa valseuse i NyCarleby,  F r u  S y n n e r b e r g,  fruarne  T u r d i n,  H a m m a r i n,  L i t h é n  och  B e n z e l s t j e r n a.)
    Och nu, mina söta älskvärda flickor, har jag förtalat er allihop, som ni ser. Jag kan just undra hvilken min ni skulle ta, om ni fick läsa huru ni paraderar i min dagbok? Kanske miste jag er nåd alldeles. Derföre begriper ni väl att ni aldrig i denna verlden får narra min Ephemeris att sqvallra. En sak skall jag ändå anförtro er under tysthetslöfte, nemligen att jag så pass nära nog är förtjust i er allihop i allmänhet och somliga i synnerhet. Jag har alltid kämpat för ert anseende emot alla främmande criticerande cavalierers anmärkningar, och skall allt framgent städse förblifva eder trogne riddare så länge jag lefver. Och nu i allra största korthet ett register öfver eder, mina värda herrar medbröder och medöfverskärare i den ädla danskonsten!
    Det aldra trefligaste trio i dansen utgjordes för ett par i år sedan af  P e l l e  W i d é n  med sitt hufvud på sned,  L a s se  P l a t e n  med sina oefterhärmliga enstiger, chasséer och battementer, och  B e n z e l s t j e r n a  med sin sarkastiska läpp och sin vals, icke olik en snurra när den håller på att stanna. Men Pelle salig har dansat ut han nu, Platen är sällan på det humeuret mer och Bna, som annars är en munter arrangeur du plaisir, är icke heller alltid disponerad. Af andra gifta karlar dansa  H a m m a r i n  och  T u r d i n  ibland rätt ifrigt, och de flesta öfriga taga sig en quadrille emellanåt, ibland en menuet som är kostelig att påse. Gubben Lithén är munter att påse när han för under skull slår sig lös och valsar, då han alltid trissar omkring på ett och samma ställe. — Ungkarlar ha vi äran vara följande:
     I.  J u c h u m  K u r t é n,  äldst, ingen ifrig danseur. —

Sixtus Donner.

    II. — S i x t u s  D o n n e r,  ibland i god fart; valsar bra säga flickorna. III.  J.  H ä g g s t r ö m,  trög dansare, visa sig endast i Sv. Qadrille och det icke alla dagar. IV.  J o h a n n e s  L y b e c k,  stadig karl med afmätt dans (undantagandes i Stöfvelquadriller, slät courtiseur). — Numer ganska ifrig och uthållande. Den bäste valseur i NyCarleby V.  C a r l  J o s e p h  C o l l a n d e r,  ifrig danseur, ifrig courtiseur, utmärker sig genom en viss Hamburgsk krökning af ryggleden — valsar ganska jemnt. VI.  J o h.  H e n r i c  L o g r e n,  stundom ifrig danseur, alltid liflig, flytande och vältalig courtiseur, numera också valseur. VII.  H e n r i c  B a c k m a n,  gentil pojke, stor vindbeutel, sällan ifrig courtiseur, alltid uthållande danseur, valsar bra, men icke alltid jemnt. VIII.  A l b e r t  D y h r  har stadgat sig försvarligt, temlig danseur, ingen courtiseur; valsar icke. IX.  Z a c h r i s  T o p e l i u s  i det hela stor vindtbeutel, lofvar att stadga sig om något decennium, ifrig danseur, föga vältalig courtiseur, valsar si och så, journaliert bättre och sämre. X.  A b r a h.  N e u m a n  visar sig någon gång i Svensk quadrille. XI.  W.  G r o n o w,  ifrig i Svenska Quadriller, nu bortrest. Så när hade jag glömt dig XII:  L a g e r m a r c k,  icke den trögaste danseur! Är besynnerligen ifrig nu under fästmanstiden, gör öfverskärande battementer i figurn och börjar valsen med ett oefterhärmligt skutt med högra bakfoten. Icke heller förgätande dig XIII:  C. W.  W i l a n d e r,  såsom en kling, ungkarl på nytt, föga ifrig danseur, och nästan för stadig till courtiseur. Ytterligare:
    XIV.  J.  S a n d s t r ö m,  lofvar bli god cavalier med tiden, dansar ifrigt och valsar icke illa. Detsamma gäller till större delen om XV:  C. E.  E k h o l m,  som likväl ej är så långt kommen ännu. — Begge ha goda figurer nog, och torde lämpligen engång intaga Lybecks och Collanders platser i dansen. XVI.  S v a n t e  S v a h n,  ifrig danseur ibland, men nog sjöman ännu i dansen. XVII.  J.  B e r g e n w a l l,  dansar Svensk quadrille och Potpourrie; XVIII.  J.  E k b e r g  visar sig mycket sällan på styfva linan och ser då något generad ut. XIX.  A l e x a n d e r  A s p e g r e n,  dansar Sv. Quadrille — och tusen gånger om förlåtelse! XX:  K e l l m a n,  fästmannen, gör särdeles trefliga grimacer under figurn i Sv. Quadrille och är ibland på brillant danslynne. —
    Också här förbigå vi det växande slägtet. Främmande cavalierer äro bland andra: Rector  W a l l e n i u s  som dansar endast Françoiser, och med all gentiliesse à la France likväl intet ögonblick kan dölja att han vet af sin tunna [?] person; intressant man, utan all fråga; och Rådman  W e s t e r s t r å l e,  hvars fält egentligen är stöfvelquadrillen och gymnastiquen, i hvilka han framför andra excellerar.
    Alltså, mina herrar! hafva vi förvarat äfven våra namn och vår bravour åt efterverlden. Vi måste väl medge att mycken gentiliesse, courtoisie m. m. återstode för oss att lära, men för resten kan jag icke annat än instämma med vännen Fejo A. „att vi äro förbannadt hyggliga karlar i alla afseenden“, ty när vi slå oss lös så — hvaba? — jag tiger, jag. Lustigt vore det att läsa någon af flickornas Dagbok; — naturligtvis förekomma vi der — aber wie? det är casus.
    Men Lybecks bal,  h v a r t  blef den af? Högeromvänder eder, tankslynglar!
    — Bjudningen var på caffe — man smuttade derföre och såg sig omkring till kl. ½ 7, då dansen begynte. Rullgardinerna fälldes icke, insigten var fri som på ett bröllop. Det var icke ledsamt på gatan utanföre; oss roade det att betraktas och — utan tvifvel beundras. — Lybeck öpnade balen med Emelie Lindqvist, genast derpå följde Lagermarck och Josephine, derefter Backman, Topelius, Collander etc. — Golfvet något trögt såsom nytt; musiken förträfflig. — I första Françoisen dansade vi blott åtta par — Hejko och undertecknad vis à vis för qvälln. — Snart öktes paren till 16 och slutligen 24. Värden gjorde allt för att animera. Hindrik dansade med Emeli första, jag andra Potpourrie. Vår vän Donner, som utmanat H. på pistoler, nöjde sig i qväll med en Sv. Quadrille. — Inclinationer kan jag numera inte räkna upp som sig bör, nya notabene, de gamla äro verldsbekanta. Louise Kerrman favoriserade Wallenius. M:lle Krank från Uleåborg ser bra ut, har viss tycke af den söta Bratt. Flickornas toilette har jag också glömt. Vännen Rosenberg, auskultant, beundrade Mari Hammarin och pratade strunt à la Wasa. — dum jargon som jag ej kan fördraga!
    Efter mycket dansande och dito poculerande, souperas kl. 2—3 i gamla byggningen — här mellan bouteillerna äro Westerstråle och Östman i sitt element. „Tamme fan, go herrar, jag rår före att jag kom så nära bränvinsflaskan.“ Mellertid dansades polonaise, som slutligen öfvergick i polska, och den var icke ledsam den! — kors och ring, kors och ring tills det svindlade för ögonen och man föga visste i hvilken trakt af verlden man befann sig. — Det var ett virrvarr af gamla och unga. Flickornas lockar raknade, kinderna voro röda som skyn när den bådar storm, ögonen lysande transparenter.
    H. första Ryska med E., jag tredje. „Tankfull?“ — Jag skrattar mest då jag är sömnigast. — Vad att vi dröja här i 11 timmar, d. v. s. från 5 till 4. Emelie var hvit med rosa bandrosor — „gif mig, sätt opp en bit af bandet.“ — Kl. 4 visar jag uret, vinner vadet — (d. 24 Febr.) — E. figurerar mot H. — lockarna vackrast som raka — Så! min lilla, nu ser jag igenom dig, tvers igenom lilla hjertat. Misstar mig, aldrig om detta leende, som du ej kan dölja, denna transparenta själ i ögat — och hvad ett litet löje förråder lätt! — Vackra blick, som aldrig ljuger — du har förrådt! Jag känner dig så väl, — gåfve allt för dig — och ändå, du underliga, mörknar ej min för det! — Blott en ovan liten tryckning öfver hjertat — vals! vals! och den förgår — ingen gnista afund, bort, engel med det dystra ögat! Vals! vals! Ju hastigare hjertat slår, desto lättare — vals! vals!
    H. dansar också 3:dje Potpourriet med E. Det är mycket långt med 2 Cottilioner och ena tourn den med stolar. — Min moitié är Thilda Lindqvist. — Valsar häftigt, omåttligt mycket — Vet ej hur det kommer sig — har ej ro att stå — har den äran vara 4 eller 5 damers förtrogna. Den är en god tour, den stoltouren; alla få valsa. Fru Lindqvist satt bakom oss och såg sömnig ut — kl. var 5 slagen — polonaise och slut, sedan vi dansat 22 danser, valserna inberäknade. Neml. 3 potpourrier, 3 Ryska Quadriller, 4 Svenska d:o, 5 Françoiser, en polonaise, en menuet, en polska och 4 stora valser. Kl. ½ 6 pelsade damerna på sig och complimenterade värden på det förbindligaste.
    Vi stanna, större delen ungkarlar och ½ dussin gifta — vi poculera och sjunga Jovial. — Slutligen (efter ett partie femkort med Dyhrn, der jag med otrolig tour vann alla flickor) — componera Hejko och jag en vers för tillfället på jovialisk melodie, proponera en skål för Lybeck och afsjunga bland annat:

Bror Rådman uti sängen
sig borde laga skyndsamt nu
— — — — — — —
Go' herrar, ni som flängen,
ni kunde dra för sjelfva hin,
ni ä ju fulla just som svin
af romm och punsch och vin.
Fulla! fulla tills dagen stundar,
tills i en vrå ni blundar:
solen går snart. opp. m. m.

Icke särdeles fint, ej heller qvickt, men muntert uptaget. Här sjöngs Diavolo-melodien väl 100:de gånger. — Tiden led — Lybeck släpte ingen bort — min häst, som stått nersnögad hela natten, hemskickas; frukostbord dukas, man valsar med jungfrurna kring borden, Östman valsar med gamla Lisa under allmän applaude. Ändtligen tågar man i formlig procession med näsdukar som fanor, under anförande af Lybeck som öfverste och Backman som adjutante högtideligen ett slag kring frukostbordet — det commenderas fyr, bränvinsbrickan eröfras och tömmes, faten anfallas tappert — Champagne och Bourgogne flöda — det är ett lefverne — sedan gymnasticerar Lybeck — ändtligen adieu och viel Dank, min liberale bror! — Hejko och jag åka ett par slag omkring för att svala oss. — Man är redan uppe hos Lindqvistens, Turdins, — öfverallt. Kl. är måndags f. m.
    Sådant var Lybecks celebra Rådrnanskalas, muntert i åminnelse. Sålunda började jag, hyggligt nog, min 21:sta födelsedag, mina myndiga år!

{Janne Lybecks rådmanskalas av Erik Kihlman.}

    14. Måndag. Felix. Visserligen vore det åtskilligt att reflektera på sin 21:sta födelsedag, denna af lagen och naturen bestämda gränspunkt mellan de lustiga slyngelåren och den alfvarsammare mannaåldern. — Die Jugendzeit! Ach die goldene Jugendzeit! bald bist du entflohen, entronnen, entschlüpft! Och hvad har du verkat! och hvad har du planterat? och hvad har du njutit? Ack litet, litet, litet verkat, planterat och — njutit! Halt! ingen orättvisa mot de försvunna dagar!

Det blir en tid då du skall le och säga:
de voro vackra dessa glada dagar,
de länge sedan flydda, dem vi äga
i minnet qvar som ingen tid försvagar.
Hur mången bild, hur mången framtidsdröm
ej sjunkit har sen dess i tidens ström!
Hur mången lifvets ros med yppigt hopp
ej bleknat sedan dess med vissnad knopp!
Den friska hjertats vår, som evigt grönskar,
och aldrig vet af tid som rastlöst skiftar,
i den vår, som svalka öfver jorden hviftar,
den ljufva vår — jag dig, mitt hjerta, önskar!

    Men dertill är väl ringa utsigt, du vilda oroliga fågel i min barm! Skall du väl nånsin blifva tam? — Du Aetna i smått, huru skall du kunna släckas af en aftondagg eller ett vårregn? — Nej, icke Aetna — Hekla är du, ty du ligger högt bland nordens isar, du underliga ugn! Du underliga djur! Jag begriper mig intet stort på dig. Ibland vet jag icke af dig alls, ibland hoppar du skengalen upp och ner i din bur. — Couche. — Det passar sig ej mer. Vi äro myndigt och stadigt folk nu. Couche! Vacker sälle att få och lyda. Couche! säger jag.
    Bemäldte min myndighetsdag var just i öfrigt hvad jag kallar en odag. {Ynglingen hade krapula.} — En liten middagslur från 11 till 5 reparerade fullkomligt nattens fatiguer. — Alls ingen duskighet — endast litet pianiserad, saktmodig. Kanske skulle jag ha bättre firat dagen om icke Westerlund just nu annoncerat sitt sista spektakel:  J u l i u s  v o n  S a s s e n  — Hejko och Dyhr promenerade ut att ytterligare gratulera. — Äfven farbror Isak angående Emelie — planerade resan — utnämnde undertecknad till damernas riddare och Cicerone i Helsingfors.
    Bref af vår lilla la cadette, som skref mycket nätt och prydligt — suckade öfver att ej få följa till Helsingfors.
    Promenade med Hejko och diverse planeringar.
    Se så! Adieu pojke! — God dag, karl!

    15. Tisdag. Rätta karlen! Icke en smula stadigare i dag än i går.

VII. S j u n d e  J u n t a n,  h o s  L i n d q v i s t e n s.

    På Tisdag, för Amalia Herrlins bröllop som är i morgon.
    — Sophie och jag mönster af tidighet — (som knappast af något annat!) — Ovan salon — kände knapt igen oss — de stora meublerna bort — våra theaterstolar — salen dubbelt större — allt nätt arrangeradt. — Minns allt, äfven det mindsta. Också den nya rödbrunbottniga små-smårosiga kattuns helklädningen som klädde rätt bra. — Hvems? Min nyfikne vän! — Oui, min egen, om du så vill. „Jag är glad i dag — han kommer hit i dag“ etc. — allt slår in — men hvem är han? — Geheimnis! weiss 's recht wohl, liebes Ding! — nur ich nicht — Han! ja, ja! wär ich Mädchen nur, wir wurden Rivalen geworden seyn! —
    Allt var så lyckligt stämdt — flickorna samlade sig i förmak och sal, ungkarlarne i sal och gårdskammare. Man talte om gårdagens spektakel och Tjugondagens bal. Lybeck fick exercera sin rygg under hundrade: „meriterar inte, förtjenar inte“ o. s. v. — Emilie framtog kortprophetior, utdelade — upläste — jag fick hjerter 3 och klöfver 5, Hindrik spader 2 och hjerter kung, Collander: „Att hålla tal till dig lyckas ej, ej fria sjelf, då får du nej!“ — Häggström: spader kung: „Hvarthän i denna gyllne prakt, Och hvi så stolt i dina later? Du är väl ej en gudamakt, Fast du befalla kan soldater“ m. m. —
    Ett tu tre kommer vår enögda Marklund indaskandes med violen under armen. Allmän surprise! — Gammalt folk (utblommade ungdomar) erinra sig aldrig förr ha dansat i dessa små dockskåp. — Och likväl går det förträffligt. Litet vimmelkantig blir man af valsen, ty cirklarne äro små. Men allt är så gladt, så ogeneradt. — Till och med Kellman gör de roligaste grimacer under figuren. Vals, Quadrille, Françoise, Potpourrie — allt går — Jag mot Bergenvall med Emelie, med två Thildor — Christine Bäck dansar också — Potpourrie med Rosalie L. ej förut på mannaminne. — Gubbarna röka och smutta i den lilla aflånga kammarn. Häggström berättar om en 3:dje Hofrätt i Wiborg (Kantschuken — i parenthes!). Emelie beklagar sig att Albert Dyhr ej är här — sjuk har han sagt — grantyckt — skall moraliseras! Slutligen blir det Polonaise, efter polonaisen polska, och den sätter lif i spelet. Gubben sjelf, pappa värd i spetsen — ogeneradt à la 50 år sen. Högst muntert — Ett skratt och ett fläng — ändtligen ta vi i ring; ringen blir rad med gubben Lindqvist i spetsen, raden ormar och ringlar sig åter i spiral, — det är en konstig polska med krypturer under artificiella rörliga portar — det är ett krypande och fjäskande och ringlande, tills de innersta omringas och hela raden bildar ett nystan — då alla under skratt och väsen göra sig lösa ur labyrinthen.
    Kl. ½ 1 slöts denna Junta, som mången ansåg som den gladaste af alla.

    16. Onsdag. Det gunstiga — ödet tycks i sitt goda lynne ha bestämt icke Tisdagarna blott, utan i synnerhet alla Onsdagar att vara trefliga. Börjandes från d. 19 Nov. och Annandag Jul undant., ända till och med d. 23 Jan. kan jag räkna opp hela rader, alle sehr froh, — die allerliebsten abenden. —
    Lithéns ha rest till Amalia Herrlins bröllop — åtskillig ungdom i allmänhet. — Slapp alldeles, monsieur moi! — Quelle heureuse malheur! Hören sie mahl.
    Sophie och jag skulle gå till Hammarins och spela — men vår lilla granne, Christine, gjorde visite — bud till staden — 3 kurar med små flickor — i den första Hildegard Jessberg och Sophie Lagermarck, i den andra lilla Lina Kyntzell, i den tredje lilla Emmy och lilla Thilda Lindqvist, inkrupna i fällar och röda bahytter.
    Mamma har rest till prostgården. — Vi sätta oss och sy — det går ej att kalla Christine för mamsell — vi måste dua — vin, bra — vi klinga — och sedan? — Hvad? En sak, mina damer! Vi duade i somras, vi; men ceremonien var bara half. Det återstår dukyssen — „Åh, alls inte!“ Jaså, Mamsell Lindqvist, jag svär, att jag kallar er mamseller allihop, om inte — „Jag har tänkt: engång skulle du få en kyss.“ — „När? Nu?“ „Nej — i sommar, då jag stannar i H:fors och du reser hem.“ — — „Lofva mig det, och jag far, fast jag annars tänkt dröja. Men nu också bara för Ceremoniens skull.“ — „Vi ska spela först.“ — „Spela sen F — Christine — intet nej, — så! — Thilda — se ej bort, jag är obeveklig, som ödet — så! — Emelie — gå ej i salen — Emelie! — så!“ —
    Frühlingsduft! Sonne! — Spela nu! — Das Leben lacht — spela nu — Jean de Paris — Sophies favoritvals. — Uniform —
    Näsdukshörn, jag tar 3 gånger lilla cadette. — Öde?— Slump. — Emelie tar 2 gånger Herr Mich. — „Men nu tar ock jag, den jag vill ha.“ — Smickrerska, föga lär du ha tänkt att det ej just var artigt sagdt. — Grymma! skulle en theaterhjelte ha utropat, och med mycken grace stött dolken i sitt hjerta. — Men jag ser igenom dig, lilla fågel på Lindeqvist! — Nu 3 gånger 4. — Jag 1, H. S:n 2, E. Lundmark 2 — H. Backman 1, 2 — nu  d e n  r ä t t a  — 3, bra — Vore jag Runeberg, jag undrar om ej mina nätter vore svarta också? — Men nu äro de drömhvita. — Var alltid sådan, min flicka. Ingenting är älskvärdare än ett sådant der litet öppet och okonstladt fågelhjerta.
    Emelie om sin mammas unga dar — hade varit mycket yr och glad — „Tycker ej om medelmåttan hos karlar“. Bra, inte jag heller. — „Tycker inte om ständigt förnuftiga flickor.“ — Bra, inte jag heller. Man måste vara litet oförnuftig ibland, åtminstone inte alltid tänka på det allra käraste lagoma, det har jag alltid predikat på Sophie. „Ja, ja, jag tycker ändå det är bäst“, mente Sophie. — Åker till stan Morgen wieder.
    Edevemmedevelidivi, midivin lidivilladava fådåvågedevel, jadavag gedever didivig juduvu ådåvåt Hidivindridivik, medeven jadavag fådåvår vädevel ädävändådåvå drödövömmadava odovom didivig —, didivin stydyvyggadava sodovom idiventedeve vidivill hadava midivig — Adavach liedivibedeves Didiving, gedevenkedeve medeveinedever!

{Trodde skannern fått spader när jag skulle korrekturläsa, men det skall vara så här. Deschiffrerat: Emeli, min lilla fågel, jag ger dig ju åt Hindrik, men jag får väl ändå drömma om dig — din stygga som inte vill ha mig — Ach liebes Ding, gedenke meiner.}

    17. Thorsdag. Brückner och a. kl. 6 med Sophie hos Hammarins. Fruntimmerna (gårdagens två och Johanna Frosterus) sydde i förmaket, — fru H. beskref Wasa m. m. Ingen Invite att spela. — Jag satt på nålar. — Vin kom in — thé kom in — ingen invite — och flickorna voro komna att spela — då ryckte jag fram med en sidopik — och inviten kom, ganska välment, ehuru sen. — Emelie spelte Norma — skönt exequeradt skönt af skönt på skönt. Det måste göra vacker effekt! — Ack vackra flygel! Ack dumma, ber om förlåtelse, — oförståndiga menniskor, som ha råd och rum och ändå låta flygeln fara!
    E. och Marie spela Zampa — min favorit — Thilda och Marie den stumma — Sophie och Marie Maries Marie, men det går inte. Emeli och Sophie Jean de Paris. Tullförvaltarn är med, vid nedstämdt lynne. „Du såg så ledsen ut vid den stumma?“ — „Vet ej hur det kom sig, jag var nära att gråta. Nu är det öfver.“ Men jag såg en tår. —
    Det är sent, vi måste gå. — Än en gång, oförståndiga menniskor!

    18. Fredag. Flickorna Calamnius hos oss för att hjelpa Sophie. A: äfven Lithénska och Turdinska damerna, Hejko och Dyhr sammanträffa på Kudnis: — Här pratas orimligt, och brölloppet beskrifves — (Östring och Jurvelius). Exempelvis må vi upräkna flickorna Lithéns nöjen under ett par veckor:  T i s d a g:  (Nyårsdag) publik bal,  T h o r s d a g:  spektakel,  F r e d a g  dito,  S ö n d a g  dito, T i s d a g  dito,  O n s d a g  Junta med dans,  T h o r s d a g  spektakel,  F r e d a g  fyrverkeri,  L ö r d a g  spektakel,  S ö n d a g  stor bal och souper,  M å n d a g  spektakel,  T i s d a g  Junta med dans,  O n s d a g  Bröllop med dans — hvad kan man mer begära? Men nu är ock det mesta slut.
    Flickorna upräkna sina tycken — Rosalie tillstår, att hennes favoriter sällan stå sig. — Augusta Åberg berättar huru Kellman, acteuren, tagit emot henne med en smällare (svärmare) hos Olssons. — Hindrik talar om någon som kom ut andra vägen. Vi prata mycken persilja och skratta måttligt deremellan.

    19. Lördag. Henrik — Visite hos Lundmark och sedan hos Lindqvistens, allt om min stora aria. — Gratulation hos Hejko — „nog ser jag meningen är att ni vill ha en sup; der står på skänken.“ — Promenader — Lagermarck och flickorna Calamnius hos oss hela dagen; sednare äfven Hejko — Josephine sjöng „Kom frusna snöflock, fall!“ Hejko och jag åter Jovial, hvarjemte vi komponerade en ny och upbyggelig visa „om concurrens från alla kanter — och sqvallerklockor — och båd flickor och båd Tanter“ — i stackars Donners spår — sedan om duelln m. m. —

    20. Söndag. Kyrka — Gubben Prosten predikar. En ny prest, Nordgren, Neumans efterträdare. F. m:s visite hos Lithéns — om de sannskyldiga Rosenbomarne som kommit till staden. E. m. Sophie hos Marie Wennerholm; enligt aftal äfven flickorna Lindqvist. Jag kl. 6 — flickorna suto inne hos Marie — frun visade sig som hastigast med en ironisk ursäkt, att W:m hade något  h ö g s t  a n g e l ä g e t  att uträtta; jag finge emellertid nöja mig med flickornas sällskap. — Gerna för mig, tänkte jag. — Efter en stund skickade Lagermarck efter mig till Synnerbergs i anledning af en commission till Blanken — Och se! där var äfven vår goda W:m och drack thoddy! Snart åter tillbaka. — „Tack för sist, Marie Hammarin.“ — „Och du tackar inte mig?“ Nästa Söndag sitta små flickorna inkrupna i fällar och tänka på NyCarleby, på den här qvälln och många andra qvällar. —
    Flickorna spela kort — snipp, snapp, nyfiken m. m. Slutligen också kungsspel. „Hans Majestät, hans Excellens, Nej Mästar Hans, bond' och bondgumma, tattare och tatterska ä så goa och tar opp sina kort.“ Har ej spelt så på många herrans år. — Rätt barnsliga. — Regerande familje. — Näsduksklubban ett strängt vapen, i synnerhet när Augusta Lindqvist var Mäster Hans — E. bondgubbe — Mina händer rodnade rätt vackert — hampordens band i form af en snara, omöjlig att slita! — Thilda och jag slägt — på hvad sätt? — Nötter och mandelskal i en korg — på den satte sig E. — Thé — och mycket skratt — Roligt. —

    21. Måndag. Flickorna Calamnius och sedermera Sophie Olsson sy hos oss. — Mamma och jag att höra de veritabla Rosenbomarna som haft så många recommendationer. Unga karlar, den ena nästan som ett förklädt fruntimmer, sjöngo konstigt nog, — men ganska vårdslöst och utan stor effekt „kluck kluck kluck!“ m. m. — Bara 39 personer och les uns et autres pas ici. — Mycket kort consert, i öfre Lithénska salongen. — Sedan nere hos flickorna och gubben, der jag hörde Lundmark säga: „det var bara assit!“ —

    22. Tisdag. I dag var öfverenskommet att det skulle bli musik hos oss. Flickorna och fiolerna skulle komma ut. — Min stora aria skulle bland annat fram — vi skulle musicera på alfvare — men ödet sätter p för de vackra planer! Och ödet for i dag som en daemon och besatte fru Rundström, så att hon kom på det olyckliga infallet att ställa till ett caffe i dag — och dit kröp vår musik i sällskap med Lindqvistska damerna.
    Efter tusende anathemer {bannlysningar} öfver alla caffedorier i Christenheten, ämnade jag mig ut, då Kellman och Hultin, postsektern, stultade opp för mina trappor — Pipor stoppades, thé dracks, thoddy dracks, historier berättades, den ena galnare än den andra; så blef kl. ½ 10 och Kellman förklarade att han sällan förut trifts så bra på ett ställe. — — — Sedan bastu i rykande hetta, och en mer än Ostindisk temperatur.

    23. Onsdag. Tiden lider och flickorna tänka på resan. Emelie åker ut med sin pappa till oss. — Sophie och E. försöka sin res-släda. — Spela sedan — flygeln är nyligen stämd — Den stumma, Diavolo, Othello, Jean de Paris, Rossiniska Rondeauerna — mycket väsende med fagottstämman och fortetrampan i Diavolo. Om vår Skrikhalsianiska Concert i Tammerfors. — „God natt“, säger Emelie och far — Det är den skönaste vintervue — minus 8, Cels. — Träden fulla af Rim — luften klar, behaglig — allt lugnt, tyst — endast bjellrors klang och hundars skall på långt afstånd. Öfver sådana vuer blir jag förtjust. Hjertat hoppar så lätt, det känner att det är födt för norden och dess friska snö! Det rinner mig i sinnet Wäinämöinens vackra sång i Lings  A s a r n e:

Nord! bland dina berg och böljor
ställde mig den starke anden.
Men min hog var mild som månen,
och min sång så varm som solen etcet.

VIII.  Å t t o n d e  J u n t a n,  h o s  H i n d r i k  B a c k m a n.

    Damerna på Caffe, hela societén samlad kl. ½ 7. Gapisten och Marklund spela upp till vals — damerna lockas ur förmaken, herrarne från thoddyglasen. — Vi valsa — något ganska vanligt — ganska naturligt. — Men det är en sällsam oro i mitt blod i qväll, en besynnerligt, stormande, döfvande, passionerad känsla! Jag tänker: är detta den sista lifvets lust  h ä r?
    Allt förråder en så egen ovanlig stämning i qväll. Allt är gladt, af hjertat gladt, men glädjen är ovanligt blandad med, jag vet icke hvad för främmande maskerade känslor.
    Först pratas det copiöst inne i förmaken; man talar om en parodie på all theater, som inrättats af några slinkor och pojkar sedan Westerlund rest. Man läser de sista Ephemererna. Man har tusende saker att säga åt Gustafva Stenroth, som kommit hem i dag och åt Emelie och Sophie, som resa i öfvermorgon. Sophie är mycket tranquil, men Emelie betraktar också detta som ett afsked.
    Men vi dansa ganska lifligt. Emelie i Minnas uniform — store corpral Bunting! Potpourrie med 2 Thildor — samvetet slog — 3 rödnackor — Accord med 4 brudar, att få en qvist af deras krona — „Sista gången jag valsar med dig som flicka, Josephine! — sista gången, Carolina Backman! Sophie Olsson! Christine Bäck! — Ack, det är underligt att tänka huru länge det är innan jag återser er — och huru vi under den tiden skola changera!“ — „Nästa gång skall jag komma hem som stadig karl. Tycker ni inte jag är i de angenäma slyngelåren ännu med kropp och själ?“ Ach, die goldene Jugendzeit — men nej, jag har ej ro vi måste valsa mer, vi måste valsa lif och anda ur oss. Men nu spelas Française. Emelie: „stadig? ni karlar säger alltid så, lofvar alltid och håller aldrig. Alltid är ni ostadiga ändå!“
    Men gubben Lithén ger goda råd: „tio på en gång må du tycka om, men inte fler. Så gjorde jag när jag var ung“. — Mera vals. — Thilda, lilla Thilda, aldrig glömmer jag dig! — Än en vals, Hindrik! — Hur är det med dig? — Jag såg också hennes öga — jag såg det glänsa! — Du är lycklig du! — Men låt mig än en gång tömma lifvets drufsaft innan den förflyger! — Jag drack den aldrig så gladt som du. Du log deråt, men jag kunde ej le, jag var ett rof för den vilda stormen.
    Men nu dansa vi, och dansa polska till sist. — E. dansar inte, H. dansar inte — hvarföre skulle jag ej dansa! — På bröllop dansar man med polska bruden ut; jag vill dansa den fordna tiden ut. — Vi dansa kryptouren — virvarr ändtligen är dansen slut, och det klappande hjertat drar efter andan. Fruntimmerna säga adieu — Emelie och Sophie säga adieu åt många sina vänner — ett dröjande långsamt adieu! Kl. är 1.

C h a m p a g n e n a t t  h o s  H e j k o.

    Många af herrarna dröja, brygga på en bit och dra slutligen fram ett cucubord. Hejko och jag spela inte. Hejko är artig värd. — Vi sjunga. Husets fruntimmer säga godnatt. — En enkel souper af en sup och en smörgås. „Gå inte än, du!“ — Lundmark säger, det vore roligt om pianot stode qvar i saln. — H. vinkar åt mig, vi flytta det ut från Augusta Åbergs sängkammare i salen — galna pojkar! Lundmark spelar, är mycket sensibel — sörjer flygeln — sörjer Emelie som reser; det rör mig — jag håller af Lundmark. — Hindrik korkar upp champagne och proponerar den första skåln för mig som reser — låt bli det — nej du var min första vän i Finland! — Nå väl, tack! äran är oförtjent, vänskapen icke. — Den andra bouteillen: „en skål för Tullförvaltar Lundmark som trifs bland oss (pojkar) ungdom“. —  D e n  t r e d j e:  „en skål för min svåger, Turdin!“ — Den fjerde:  E n  s k å l  i  t a n k a r n a,  emottagen med allmänt bifall. — „Gå inte än, du!“ Må göra, sofva kan jag ej, ty blodet är ej lugnt ännu. H. och jag sitta framför den nysstända trefliga brasan i saln och tala om den en och samma. Hejkos bekännelse — om brefvet som förrådde — roligt att tala med Z., men H. ack! „detta slog mig“. — Du må väl säga, fjärilsmenniska! Minns du Stockholmskan och Alpensänger (Alfredsengel) valsen? „Men den andra hade förlorat sig.“ I hvad? i hyn? så lumpet skäl? Men bra som det är; jag är oegennyttig. — „Ja, jag skall helsa med stjernorna.“ — „Är hon qvar, så reser jag dit i sommar!“ — Godt; jag har ögat på vakt. Jag rycker åt mig så mycket jag kan, blott aldrig på din bekostnad. — Tag flickan du, Hejko! Jag ville gerna se det bästa jag vet förenadt. — Och mycket annat språkadt — Men nu, adieu och tack! — kl. är  h a l f  S j u  på morgonen.

    24. Thorsdag. Vare sig af yttre eller inre orsaker, af punsch'os och dans, eller af gårdagens stormiga känslor, eller af allt detta tillsammantaget, men verlden förekom mig bra underlig och ovan, då jag åter vaknade. — Der var åter ett molnpalats spillradt i stormen, en såpbubleverld försmulten i tomhet, en framtid försjunken i natt och dimmor, ett hjerta lemnadt åt sig sjelft att redlöst vackla och blifvet ett rof för hvarje våg under ögonblickets föränderliga vindkast! Och likväl är intet förändradt; men ändå allt! — Det är en främmande gäst i min barm, hans namn skall ingen veta. Det är en engel med löje på läppar och sorg i öga, hans dunkla vingar fläkta domning öfver hjertats strid, han täcker det förflutna med skymning, det kommande med midnatt, det närvarande med drömlik, ökenlik tomhet.
    Sväfva ock i dunkel än! Må ingen ana dig, du bitterljufva. Och du, som jag gett bort, ack ana aldrig huru dyr den gåfvan var!
    Jag går som i drömmen. Champagne och en vakandenatt — bagatell! Das ist was anderes. — Slutar Brücker. Har ej tid att gå och pensera. — Bref till Olof Helander. Mångfaldiga bestyr för resan. — Mot aftonen gå vi till staden, Sophie och jag. — Sista musiken hos Lindqvistens „Himmelska Trion.“ — Lundmark är uprörd. Vi ha brådtom. — Afskedsvisite hos Calamniuses — och uppe hos gubben — åter till Lindqvistens. — Till Turdins — der ha några af herrarna dröjt ända till skymningen i eft. middag, och Tante B. är icke mycket nöjd dermed. — Hos Collander Hos Lithéns, C-der med. Vi sitta kring sybordet i gröna kammarn och dricka thé. — Och tala om danser — huru cavaliererna ej böra missbyta någon. — „Alla ha pretensioner på dig, såsom enda infödda cavalier.“ — Ett svagt återsken af den fordna tiden. —
    Flickorna ut att åka — jag åker Rosalie — „förlåt mig om jag felat“ — Flickorna inne på Kudnis — står på medor till hängbron — „det är långt tills vi se hvarandra härnäst. Och hurudana, vet Gud. Lofva att vi ej skiljas ledsna!“ —
    Nu är allt förbi. Den fordna tiden är en dröm som varit. Verlden är tom, ty min barm är tom. Jag vet intet, jag vill intet, jag står allena, vacklande, förskjutande och förskjuten. — Det är rättvist. — Farväl, du goda! Du är värd ett bättre hjerta än detta fattiga, oroliga, föränderliga! — Glöm, blott glöm! Ur Lethen {Glömskans flod i underjorden.} vilja vi dricka vårt lugn och vår ro.

    25. Fredag. Afresans dag var kommen, töcknig, men lugn och blid, temmeligen lik mig sjelf då. — Korteligen: Vanliga, brådskande bestyr, inpackningar m. m., — afsked af Hejko m. fl. — en afskedsnick åt det älskade hemmet och kl. 11 reste fromma familjen ut från Kudnis, gjorde en sväng åt söder, dröjde ett ögonblick hos Lindqvistens, Calamniuses — Emelie nickade ett tårblandadt farväl åt sitt glada hem — nu voro vi utom bommen — veko in till Harald, — doppade caffe — sade farväl åt gumman Wacklin, som kallade mig sin gunstling, och spådde mycket sannolikt att vi aldrig mer i detta lifvet skulle träffas, — och kl. omk. ½ 1 voro vi fullständigt på väg under goda auspicier {järtecken}.
    Vi ankommo till Kaup. — Jag åkte med Mamma — såg efter våra unga som suto inkrupna i Emelies högresta kursläda (litet à la doctor Berg); icke utan en slags stolthet och sjelfförtroende å min sida, såsom varande damernas enda beskydd och i öfrigt arrangeur de tout. — Emelie hade af torkat sina tårar: „Nu är jag glad igen. Men du är inte glad?“ Det är endast för gumman W:ns skull, hvilken jag aldrig mer skall träffa — — — —

D e n  a g r e a b l a s t e  a f  m i n a  2 1  R e s o r  e m e l l a n  H e l s i n g f o r s  o c h  N y C a r l e b y.

    Rummet är dock intet, menniskorna allt. — Det gunstiga ödet har gifvit mig den erfarenheten en gång förr (1832), men under andra förhållanden.
    — Vi intaga ett slags mellanmål på Markola, min lilla Hermes' smutsiga fädernesland. Det snuskiga folket gapar på Mamsellerna, — Emelie i sin lilla söta röda favoritbahytt, mörkrödrutiga kofta och Sophie i en gul siden dito, ganska respektabla resuniformer — Mamma också reputabel — jag i min uniformsrock som nu tjenar ut, — ett bland hyggligare resande sällskap. —
    Efter några små äfventyr hinna vi Lahti (Liuhtari) vid Lappo kyrka kl. 12 midnatt — sakerna inbäras — det finns ej mer än ett rum — Mamma har ej hjerta att låta mig sofva i den smutsiga stugan — kastas en fäll på golfvet derinne — stängs ut — släpps in — det är mörkt — god natt — lägg drömmarna på minnet — kastar mig ned — kan länge ej sofva — slutligen segrar tröttheten efter dagens mödor.

Ö f v e r s ä t t n i n g  a f  d i v e r s e  o r e d i g a  t a n k a r  d.  25 / 26  J a n.  m i d n a t t,  i  L a p p o.

    Vare sig hur som heldst, men jag tror på öde. Skickelserna passa alltför underligt ihop för att vara en slump. Min stjerna har varit blid allt hitintills, min engel har varit huld i allt yttre och en del inre — jag undrar om den är döpt till Felix? {den lycklige}
      Tante lilla tänkte väl vid sin nyårsönskan knapt derpå, att hon skulle, för ögonblicket upfylla den sjelf. — Hvarföre skulle också mina önskningar gå längre än till ögonblicket? — Ögonblicksphilosophien försonar mig åter med mitt öde. Ty mitt ödetycks göra allt för att utplåna det fordna och omhölja med natt de kommande dagar. — Nåväl, vi vilja skrinna så långt isen bär — „Vaken flög jag förbi, vinden hann mig ej opp — än till min flicka i qväll — hinner jag, hinner jag fram.“  E p h e m.  1 8 3 5.
    Ack du lilla fågel som blundar der, och hvars lätta andedrägt jag hör! Du flyger första gången ur boet ut i den vida verlden. Låt se hur du trifs deri, — jag tror knapt — der är för mycken köld för ditt lilla varma hjerta.
    Nu, lilla Tante, nu först tror jag. Jag för din lilla flicka med mig ut i verlden. Det skall hon väl minnas. Jag spår att hon far ännu hellre tillbaka; men erfarenheten är en gång gjord, och hon skall ej förlora dervid.
    Litet lär du veta, hvilket oroligt hjerta som klappar i ditt granskap. Sof sött för första gången i främmande okända trakter — dröm om dem som du lemnat qvar — du lemnade  a l l t — jag lemnade (vänskapen undantagen)  i n t e t. — Hvad är fädernesland? Hvad är hem? Hvad är ort och rum? Hvad är hela jorden och lifvet, betraktadt endast för sig? — Intet, intet, ty menniskorna äro der allt. Öknar blifva paradis och paradis öknar blott genom menniskor i grunden är dock allt beroende af ens eget hjerta. — Sof sött, mina små! —

    26. Lördag. Almanackan lofvar kallt, men hon ljuger som en skälm. Morgonen kom — det är mörkt ännu — caffe in — ljus — — — och ut med vår unga vän att ombestyra resan — packa på slädarna — reqvirera hästar och åter in — och caffe och om drömmar — „hyvä ementä, tunnetkos tä minua?“ — „En minä juuri muista“ — och bahytterna på och koften på yllerocken och kapporna på och instoppas i slädorna och kuska af i det vackraste väder på något stjelpiga vägar. — På Sarvicka äta vi middag — ett ruskigt ställe — desto bättre sticka vi af, wie man sagt — och sannerligen, flickorna midt i allt detta rusk ta sig bra ut. — „Du är så  k l a r  i dag“, säger Sophie åt Emelie. — Nun wohl, das Leben lacht — warum nicht heiter seyn — det är också ett förträffligt ord det ordet  k l a r!  Caffepannan susar i en kakelugn som fordom sett bättre dagar — Emelie lagar om den — pannan vinkar och fingret brännes — en varm pennknif — varmt måste alltid kurera varmt och kallt kallt, den medicin skall jag lära er, mina unga vänner. — Vidare kuska vi af och komma till det celebra Kahra — jag ensam stiger ur — kan ej underlåta att finna ödet konstigt, som denna gång för mig hit  s å. — Das ist ein Stern und ein irrlicht neben einander, ein wonniges Lachen und ein kindisches, ein Ewigkeit und ein Augenblick neben einander. — Das ist so etwas sehr wunderliches, ser tolles Schicksahl. — Men derinne ser jag endast duskiga physionomier med osande snuggor i mund — behöfs inga Fransyska phraser denna gång — ne vois pas cet enfant d'avril avec ses gestes folâtres — demande: Onko se G. vielä kartanolla? Onko sä nainu jo? — Ej vielä, pas encore, hyvä herra — mutta nyt se on ulos menny — Hemmanet är deladt i tu — Nun wohl, es kümmert mich eben jetzt nicht sehr —
    — På Tulijoki är resande förut — kl. 1 om natten ankomma vi till  K a n g a n p ä  vid Wirdois kyrka. — Nybygd stuga och ganska snyggt — också här ett enda rum — en stor sal — 3 sängar — souper och Sophie skär sig i fingret — Det är högst trefligt — muss sagen — åter utkörd i kölden, åter inkommen i värmen — och en pipa, och sof sött.

Ö f v e r s ä t t n i n g  a f  e t t  s a m m e l s u r i u m  i  m i t t  h u f v u d  p å  K a n g a n p ä.

    Öfversättning! det tror jag, min själ. Det är ingen konst att resonera kallt ett par eller tre månader efteråt. Och huru öfversätta, om jag också vågade? Släpp en gång tanken lös att kasta sig opp på fantasiens vilda fåle och du skall se hur den galopperar som en galninge kring himmel och jord. Jag tror nästan att man ansett mig för en mycket alfvarsam, kall, tranquil ungdom. Det är lustigt nog det. — Vacker köld! Vacker tranquilite, på min ära, trött efter en dags braskande, sent på natten, allt tyst — och ändå flere timmar vaken — ja, skratta, min unga vän Ephemeris, du får ej veta allt — troligen skratta vi en gång i kapp — nu röker jag beqvämt min pipa — låts sofva — tankarna skena —
      Ack, du lilla fågel som blundar der, och hvars lätta andedrägt jag hör! Minns du hvad engelen sade i drömmen den 12:te December? „O süsses Licht meines dunklen Lebens, wo ist der Tag, wann komt die Zeit, als du dich nie verbirgst und nie mit nebelschleyer mir dein sel'ges Angesicht umhüllst?“ — Och minns du huru den lilla stjernan i October-natten skref till solen en billet: „man säger att i verlden är mycken skugga af sorg och synd. — Ditt ljus öfversvämmar dunklet. Du är så vacker, du höga sol, så glad och god. Ditt hvita sken gör all verlden ren.“ „O nehm' mich auf zu dir, ich will auch Engel seyn so wie du!“
    Men om jag nu böjde mig ned och skälmaktigt stal en kyss från dina läppar, hvem visste det? — Men nej — det är ej ridderligt det. — Jag kunde snarare, som Don Quixotte, hela natten igenom hålla vakt utanför ditt fönster.
    Nu godnatt. Vi ha morgon snart. — Jag lyss ännu på din lätta sömn.

    27. Söndag. Morgen bricht heran. — Ljus in — caffe — vår unga vän körs ut i friska morgonluften — etwas frisch — circa 18 grader. — Nu måste jag tillstå att jag glömmer riddarskapet och Don Quixotte — ser på fönstret — talar fritt om det — doppar caffe — tar opp mina  p r o m e n a d e r  — och ger åt flickorna häftena A (1836) B (1837) och E (1838) samt ett häfte Ephemerider att läsa. H. C. är för dystert och H. D. för lättsinnigt för de små. H. E. är som det kan; jag måste rifva bort ett par blad som syfta för nära på det närvarande. Jag tänker: lilla E. kan lära känna mig bäst på det viset, om notabene sådant är möjligt. — Sophie runkar visligen på hufvudet och säger: „jaa! jag vet inte“ — ty der står dagbokspromemorier i E. — Men Emeli hoppar och är glad — jag ville der vore mera gladt att läsa. — Nun wohl! adieu, Kanganpä! I gladaste lynne resa vi genom det vackra Wirdois, passera skogsvägar, än mellan den behagligaste björkskog, än mellan de ståtligaste mörkgröna furur — möta kyrkfolk, alla snygga, ärliga, stilla ansigten — jag tycker mycket om Wirdoisfolket — flickorna ha också en favoritskjutskarl, en vacker 20 års pojke som erinrar om Pavo Nissinen och trakteras med smörgås. —

Romantiserad vy av vägen till Wirdois.

    „Det ser ut som skog der i molnväggen.“ — Ett tu tre äro vi upp i molnet, ett brant berg, (flickorna hota att ge en skjutskarl stryk).
    Tycker inte Mamma att vi bli hungriga snart? „Ännu ett håll.“ — Men jag tror vi helsa på bouteillerna och bakelseknytet. — Det finns inte glas — Lappri, små flickor drick ni först ur bouteillen — Sophie som är äldst först — sedan vi andra — det är ju ett englavin, detta Muskat Lunell — har likväl aldrig förr än nu fallit mig så på läppen. Middag på Ruhala, utan särdeles äfventyr. Skrifver i dagboken: Studeranderne Lindqvist och Topelius, NyCarleby, Helsingfors 2 hästar — hade god lust att skrifva: Fabriqueur Wehringer med famille. — Emelie fantiserar om Thilda Lithén — misstar sig om mina ord till Sophies favoritvals. Mellan Wisuvesi och Mustajerfvi tröttnar hästen för Mamma och mig, och jag får spatsera omkr. 3 fjerndelsväg. — Sedan kuskar ibland för flickornas släda — låter gå piano ibland hur det faller sig — har ingen brådska i verlden. Också hinna vi i dag ej längre än till Ponsa, ett trångt och ruskigt ställe, men också blott ett enda rum. Isänta är en äkta Hämäläinen af det rödhåriga, surögda och lurfviga slaget. — Emelie är ovan att resa — äter intet — är litet sjuk — går väl öfver — ovant att se dig så blek, min lilla ros. —
    Åter ut och åter in som i går och i förrgår — hvarefter ljuset slocknar, syrsorna sjunga, fickuret knäpper. Vore icke de, så kunde man höra hjertat slå.
    Det är dock besynnerligt, att en så lätt, så sagta, knapt hörbar susning som denna lilla lugna andedrägt, kan komma den vilda fågeln i barmen att picka så hårdt på sin bur! —

    28. Måndag. Tidigt om morgonen arrangerar jag fimmerstängers reparation. Emelie är bättre nu — tar mina promenader — och vi resa — genom Kangasala m. fl. öfver åsar och utför backor — Mamma sitter med hjertat i näfven, men flickorna tycka det är en lustig fart nedför branterna — allt går bra. — Middag spisa vi på Ilmoila — flickorna ha en skjutspojke som är lik Janne Levelius. — Junelii spökhistoria. — Sedan 8 ½ fjerndels håll, öfver isar och saker — Emelie mår åter illa, ty det blåser, och kurslädan är dragig. — På Mierola byta vi plats — Emelie sitter med Mamma i Soufletten, jag med Sophie i slädan à la doktor Berg — ljusen skimra i Tavastehus — vi passera tätt under slottets murar — staden ser treflig ut — åka in till Cantor Finnström — litet förläget, men välvilligt emottagna — liten thesoirée på tre man hand, medan Mamma talar med Finnström i affairer. — Ack du lilla englaansigte under bahytten, litet blek är du ännu — bahytten bort — om H:fors och NyCarleby — — kringlor, vin m. m. — Edvard är borta på bal.
    Sedan vidare ett par håll nästan sofvande — och så komma vi kl. ½ 12 till Turckhauta — dummes Zeug — här är två 3 rum — flickorna äta högst fint — jag anmärker att det är kusligt — osäkert om ej flera resande komma. Är du rädd för spöken? Är du rädd att sofva ensam? Ja visst, mycket rädd, aber vergebens simmade Hallonqvist — måste säga godnatt — tända min pipa — tänkte och tänkte — ingen sakta susning att lyssna på nu. — Sömnen var ej sen denna gång — allt var tyst.

    29. Tisdag. Om morgonen är det något kallt. — Möte med ingenieur Boringk[?]. En dörr som öpnas oförvarandes och en liten vue. — Mina skyddslingar både ungdom och ålderdom börja bli litet trötta af resan — det är nu femte dag — i dag böra vi prydligt hinna våra nio mil — för mig må vi gerna dröja ett år på resan. — Samma bytta platser — yrväder upstår — förgäfves tar jag sjelf till tömmarna och ryter åt skjutskarlarne på andra slädan — förgäfves uphöja flickorna, förgäfves Mamma sina röster — hästarna tröttna — jag promenerar — virststolparna i sina yfviga negligéer marsa långsamt förbi — 6 mil ha vi rest, då vi kl. ½ 6 a. ankomma till Skafvaböle, och besluta efter något betänkande att dröja här till i morgon, heldst det kommer orimligt mycket marknadsfolk vägen framåt från Helsingfors.
    Alltså urlastning — och tidig souper — och diverse arrangementer — flickorna studera „Promenaderna“ — lofvar en dagbok åt Emelie — tar min röda favorit i mitt beskydd — sätter en hvit mössa på mina brunetta lockar — rycks bort — kastas — leks — skrattas — Emelie tömmer sin caffedosa som kommer mig till godo i H:fors. „Men sockerbitarna måste du spara, mitt barn lilla.“ — Tvi dessa gentila Gästgifvargårdar, här är också många rum — „näsdukshörn och hazarder“ — och „den andra och den rätta“ — och godnatt — zum letzten Mahl — men jag slår dörrn upp — tänder pipan. —
    Zum letzten Mahl! — ? — Soll ich dich nimmer sehen so, wie ich dich jüngst gesehen habe? — so? — nimmer. — „I l  n e  f a u t  p a s  d i r e  j a m a i s.“ —
    Hvad tänkte du om „Promenaderna“, min lilla? — Du tänkte ej att du der träffade mig sjelf portraiterad — fast i dunkla, orediga drag. Men hvad bekymrar det dig? Du bist mir ja eben so wie einem anderen gut! Eben das thut mir weh. Kann's nicht leiden. — Alles oder nichts! Aber dieses nichts wurde mich vernichtigen. — Pfui, schäme dich, lieber Freund — so ein Bischen Mädchen! Doch — ach!
    Minns du engeln som sade: „Mein Leben ist dein, mein Glück von dir! Wie ein Kind in der Mutter Schoos, so schlummert bey dir mein Erdenfreud!“ Es wird mir das Hertz eng, als ich denken muss ich sey dir nichts. — Och — Bort, engel du med det mörka flammiga ögat, och den dystra hviskande rösten — Bort — ty du ljuger — du ljuger alltid. — Och sade du också sannt, Ack du andra och ena och enda, — warum kanst du mir nicht  a l l e s  seyn, wenn eben ich bin dir  n i c h t s?  — Alles — alles Licht — Hoffnung — Glaube auf Unschuld und Reinheit auf irdischen Glück — auf mich selbst — auf Gott, auf alles, alles, alles — bist du! — Verlass mich nicht.

    30. Onsdag. Morgen bricht heran — något blåsig, men klar och solig och glad. Resande kommo som ville in flickorna upp med en fart — echappera. — Mamma har ej kunnat sofva alls, ty bädden hade lif. — Instufningar. — Inkommande i farstun hör jag derinne en hög och klar röst som jag ej kände alls, sjunga några glada driller på morgonqvisten. — Dörren upp — „Nå, du underliga flicka, var det du?“ — „Ja visst. Nu är jag glad.“ — „Lik fågeln som ej några sorger äger, med sång hon börjar morgonen och den är god, som sjunger gerna, så man säger.“ — Och nu kuska vi af — samma platser som i går. — De 3 milen gå fort, — zum letzten Mahl: Stud. Lindqvist och Topelius, 3 hästar. Skräflande Nylänningar komma från markna'n. — Snart se vi observatorium och nya kyrkans resliga torn. — Nära staden stanna vi på isen — ta fram en boutelj — dricka en skål för Mammas och flickornas trefnad i H:fors — tacka för ressällskap. — Jag säger fritt: — måtte jag alltid resa så här — och slut nu på den agreablaste af mina 21 resor mellan H:fors och NyCarleby. —

H e l s i n g f o r s  1 8 3 9.