DECEMBER 1840.

    15. Tisdag. — Till Reinholm for jag nu efter Lundmarks Preciosa choeurer, men förgäfves. — Platen entretenerade oss under inpackningen. — Lulle kom med ett papper i handen: här skall du få ett portrait — på min ära vår Philos. Doktor sjelf! Helander infinner sig med anspråk i på 4 Rdr. B:co förlorade på vad angående våra röster i Cand. examen — men — du får vänta tills det blir bättre råd. —
    Ändtligen kommer min Byggmästare — och med honom ett Bihang af 2 unga drengar och en flicka — hvilka anhålla att få resa under våra vingars skugga. — Så reste vi.

Min 26:te Resa mellan H:fors och NyCarleby.

    Kl. var ½ 2 e. m. — Solens behag sken i glädje öfver snöheten. — Byggmästarn och Magistern suto inkrupna i sin kur. — Släpet kom efter med röda näsor. — En half mil från staden mötte vi Elfsberg som afhämtar Amalia. — Den dagen hunno vi 4 ½ mil till Nuckars.

    16. Onsdag. Byggmästaren, moderat pietist — anspråkslös och hygglig — fast något inskränkt i hvad som ej rörde yrket — talte om sig sjelf. Jag vann genast hans förtroende — och skall ej missbruka det. Thé drucko vi i Tavastehus och hunno den dagen 12 mil till Onckala.

    17. Thorsdagen. Thorsdagen föll snö och vägarna voro ej att skryta af. Man prutade om hästar för släpet. — Vi måste utge oss för sjömän. — Byggmästaren, Capten och jag reddare, men de andra matroser — „Ompi sielä kolme hengiä hevoselle“ — puttrade skjutskarlarna. — Sällskapet dricker thé och rastar på Ruhala efter 9 ½ mils resa den dagen.

    18. Fredagen. — Fredagen var Nicolai,  och Armfelt i H:fors gaf stor bal — och i NyCarleby beundrade man undersköna tableauer, sedan man skrattat åt den hvita pigueschen. — Der var en ljusröd qväll en Ida, en natt och en ära!
    Och hvad var här — en snöhvit väg — ett dunkelt sinne — en mörk-mörk-mörkröd qväll var här. — Jag mins det så väl huru rosorna slogo upp i eld — och blåa himlar mörknade ända in i svart — och irrbloss skimrade derigenom i villande glans. — „Ein kindisches Lachen — ein schöner Nebel“ sade jag förr. — Nu var det ej så, men jag log ändå. — Jag såg ett djup, i hvilket bleka stjernor brunno. Men jag log ändå. —
    Min Byggmästare lär ha sett mitt ögas oro. — Han gaf mig Arndts Paradis Lustgård att läsa. — Jag glömmer ej så snart huru bild efter bild ville ställa sig emellan ögat och boken. Men ögat såg — och fick ro för en stund.
    Mitt lifs daemoner — min ungdoms gåta, som ingen känner, var återkommen. Paradisets Lustgård föll ur min hand — oroliga voro mina drömmar.

    19. Lördagen. Men jag vaknade och log åt mina drömmar. Och likväl fann jag deras verklighet helt nära — men mitt hjerta slog starkt och fritt och derföre log jag. Ungdom! Ungdom!
    Är jag en lekboll för ödet — så må jag vara. — Min starkhet skall vara att icke sörja. — Ångra vore en värre sak, men jag vet för litet deraf ännu. Men sörja — nej!
    Finskan är ett märkvärdigt språk — att t. ex. muistoksannettu betyder fingerborg — hvem skulle sådant tro — och kuva silhouett, och om jag säger — Ilma on kylmä tottumattomalle, så betyder det att man är på vägen att frysa näsan af sig.
    Nu fortsattes resan — jag glömde säga att vi gjorde en liten krok genom Etseri kapell — och Hangola gård. —
    Lördagen möttes Tullförv. Kniper med famille — tyvärr på landsvägen. I Kuortane anträffas Gummerus och Hallsten d. ä. — Vi hunno 11 mil den dagen till Ekola.
    Min Byggmästare och jag talte om alfvarsamma ämnen. — Han viste mig ett andeligt bref. — Margret och Sophie kokade caffe. —

    20. Söndag. Sista capitlet af Reseäfventyren. På Kaup anträffas Aug. Cajanus och i hans och systers sällskap: Emelie Hillebrandt — vi som ej sett hvarandra på 15 år — och voro så såta vänner i våra barndomsdagar. —
    Kl. 10 ½ f. m. åkte vi in genom Kudnis grind.

Ny Carleby.

    Mamma mötte med ängsliga frågor: „Hur mår Augusta? Bättre.“ „Nå Gudskelof! hvad vi väntat på dig.“
    Så kom Sophie: „Nå du som har försummat soiréen och spektaklet och tableauerna! Hvar i all verlden har du hållit hus?“ — Och nu följde beskrifningar och frågor ömsom. „Att du inte kom i Fredags.“ — Ja, kära Sophie — olyckan är ingen fröjd piteheja! säger vår vän Clas. Men hur mår ni nu alla? Bra — ser jag — och små knytena med. Men se på sal — salongen — se så ljusande grann och förtjusande treflig, utan skryt rätt smakfull. — Värdes hålla mitt beröm till godo!
    Min Byggmästare intager en dejeuner dinatoire och afreser. — Bra ha vi förlikts och skiljas som goda vänner.
    Urpackningen — och de många frågorna förbigås. — På qvällen anmärkes: Visite hos Lindqvistarna för att aflemna Fru Borgströms bref. — Men Emilia och Thilda sitta och ha roligt hos Tante prostinnan, — flickorna Högman och Lindqvist få sköta sig sjelfva. —
    Augusta (Am. Reitmeyers portrait) och pappa Isak taga emot. — Men visiten är kort. — Sedan Turdins. — En annan Emili sjuk. „Och du som inte kom hem till Fredagen!“ — „Du skulle ha sett huru jag lät passa upp mig, sade Heiko. — Men hvita pigueschen är i behåll — se här!“
    S. d. Eisfeldt låter en luftballon gå upp. —
    Berättas: Gubben Maths talte nyligen med Sophi om lärda ämnen. „Philosopher — ja — jag är också en philosoph, en stor philosoph. Menniskan har ju förnuft, men djuren intet. Om hon inte hade förnuft, så skulle vilddjuren äta opp henne. Men se derför har hon fått förnuft“ — — — — „för att hon skall springa unnan“ — inföll Thilda, och gubben måste skratta sjelf — hvarmed hela den philosophiska afhandlingen slutades.

    21. Måndag. Dagen derpå f. m:s visite hos Lithénerna. — Thilda kommer ej nu till Kudnäs då du är hem — så vackert! — Allt som sist.
    Hos Collander. — Frosterus anträffas — och Doktorshatten? — for för katten, kära Bror — glömdes. — „Och du som inte kom till i Fredags!“
    A. Hemma. Familjen satt ensam för sig.

    22. Tisdag. — Tisdagen mådde Mamma illa — jag läste högt och vi suto hemma.

    23. Onsdag. Calle och Julle Staudinger vika in på hemresan — berätta om två blusta G. Carleby herrar som passerade Juthas i går aftse och söpo skjutskarlen full. — De reste så af vackert, men efter en stund kommo de igen.
    „Laga hästar fort“ — „Nå, mente Gästargifvarn, herrarna var snart tillbaka.“ — „Hvad säger ni för slag?“ — „Jag säger att herrarna kom fort igen.“ — „Hvad — tunnor tusan — är det inte Storsved? — Tag hit dagboken. — „Nej se så för sjutton fan — vi är ju på Juthas tillbaka.“
    Caffetiden afreste ungherrarna åter. De hade med sig den olyckliga Doktorshatten — hvilken jag sedan skickade åt Frosterus till julklapp.
    A. Hos Lithénerna. — „Och du som inte kom till i Fredags!“ „Nå den eviga Fredagen! Men berätta, min älskvärda natt huru högtidlig du såg ut — det är visst att jag velat se dina ögon täfla med stjernorna.“
    Sednare uppe hos Dyhr — Eisfeldt var der och roade sällskapet — Wahlström och Forsström med konster — Med Lieutenanten drack jag brorskål — vi skulle ju bli tjockaste slägten.

    24. Thorsdag. Julaftonsdag. Är du nu åter här du min vackra jul? Ja, jag ser det på Lanterns stängerna och på den förskräckliga arbetsamheten som gör att jag ej sett till Emilia ännu, ej i fönstret en gång. — Jag har inga lanternor och ingen brådska i år — detsamma säger Sophie. — På Smedsbacka är värre, ty fästmannen är kommen. Ve hvad det är bråksamt att gifta sig. — „Hade jag vetat att det skulle vara så mycket besvär med den lapprissaken, sade Thuneberg, så hade jag aldrig gift mig.“ — Men det har dock sina agrementer om man får en älskvärd hustru. — Man har sin ersättning. Har man inte?
    Bland annat bråkades nu om verser till brölloppet som blir d. 29. Logren, Gronow och Molander gjorde mig visite i afsigt att utverka en composition på melodien af: „Se ren åter de sväfva till norden“ — men förslaget gick sedan lyckligtvis om intet.
    Aftonen kom. Ringa var bestyret på det obemärkta Kudnäs. — Familjen intog thé i sin trefliga salong. Derpå reste mamsellen och barnen ut att åka kring staden. — Magistern kuskade. I staden såg lifligt ut — många julträn gjorde barnens fröjd. Sådant tycker jag om, ty det är en vacker glädje. — Så hade äfven Lindqvistarna illuminerat. — Men löjligt var att se vår häst — när vi kommo utanför L:tens port, stadnade han tvärs och ville in med all gewalt. — Men tyvärr fick han ej nu hörsamma sin „inre kallelse“ — och lika så litet i Lithénernas port.
    Vi kommo hem, och det hette „till bords!“ Så åt familjen sin enkla julgröt allena för sig, och julgubbarna dröjde ej att infinna sig. Men den äldre Fanny, stora flickan, blef dervid så häpen att hon kröp i Sophies famn. — Sedan åter, när barnen hvardera fingo ett ris (med vackra strumpstickor i) uptogs detta åter som malice, och tårarna runno — men snart blef allt godt igen — sedan många andra rara saker kommo. Så hände nu att Sophie bekom grannlåter i parti, mamma bland annat ett kapptyg i en soppterin, magistern ett par tofflor, en vest, en perlsydd blyertspenna, ett cigarrmundstycke af lilla cadette och 50 Rub. af hennes pappa. — Sophie bekom också en pseudo Renströmska ridande på en gardinviska och försedd med lämplig vers o. s. v. — Greta fick en psalmbok, Magdalena och Stina hvar sitt nya Testament m. m.
    När den glädjen var slut, åkte Sophie och Mag. till Lithénerna, som just då befunnos vid bordet i full verksamhet att bryta upp, beundra, tacka och jubilera. — Herrligheter öfver herrligheter! Här var silfver, gull och siden — allt så rart och prägtigt — Gubben satt som en Croesus så nöjd med sig sjelf, och fruntimmerna sågo trefliga ut. — Hildegard fjäskade med sitt dockskåp och gapade af beundran. Dyhr och Ekholm blefvo ej utan. — D. fick en börs af Thilda.
    Klockan 12 midnatt var vår julqväll slut.

    25. Juldag. Upp! Upp! det ringer första gången redan. Strax, min söta. — Se staden så grann från mina fönster syns, med sina lanternor och glada ljus. Det är jul! jul! jul! — Brasorna spraka i alla rum — färskaste hvetbröd doppas i caffe — barnen äro glada — barnen, ja vi äro barn allihop, det är märkvärdigt — gubbar och gummor, magistrar och mamseller, alla äro vi barn. Det är friskt och gör hjertat godt.
    Nu till kyrkan — gatorna äro illuminerade och hvimla af folk. — Erik, du Esel, kör vackert! — Se kyrkan så grann! psalmernas välljud blandas med ljusenas skimmer. — Guds frid! — Barnen tänka dervid på himmelen och Guds goda englar. Det är dock annat än en balsalong, tänka de stora, i verlden pröfvade. — Ack, gode himmelske Fader, gif oss ett barnsligt hjerta, att vi må komma till dig som dessa små och blifva delaktiga af din fridfulla glädje, mot hvilken all verldens lust som en lampa i solen förbleknar!
    Derom predikar också Östring; andans dufva sväfvar med snöhvita vingar ned öfver hans hufvud. — Små och stora lyssna ödmjukt och gladt till hans röst. Hvad de tänkte vet deras Fader ofvan i den blåa höjden. Men visst bad mången att få vara ett barn för Guds öga i alla sina dagar.
    Här mötte jag nu Emilia första gången åter. — Mig rann i hågen i dag ett år sedan, huru vi möttes i Helsingfors vid utgången ur kyrkan då som nu. — I Högmessan predikar Östring åter; jag var ej der — Hejko — Dyhr och Collander språkade förmiddagen bort hos mig. — H. tackade för sina 4 — dockor som jag skickade honom —: „jemt hustru och 3 svägerskor, det slår alldeles in“.
    Så var också fråga om Subscription för anskaffandet af en sällskapstheater. — Somliga lofva röda, somliga blåa sedlar. —
    Aftonen tillbringade familjen ensam hemma.

    26. Andra dagen Jul predikade Östring åter. Han skyr ej mödan.
    Vädret var mildt liksom i går — grasatum åkandet är ej aflagt ännu. — På qvällen samlades en liten societé: Lithéner, Hammariner, Topelier, Backmän, Forsströmar, Collandrar, Lybeckar hos Frosterus och Frosteran. — Doktorinnan proberade sin nya boa, Doktorn sin Doktorshatt — Båda befunnos fördelaktiga. Lithénerna voro trägna med bandkonster — Lybeck med ärtkonster, Dyhr med kortkonster — ja sjelfva Adolph steg upp med en fart från bostonbordet och ropade: „vänta, jag skall göra en konst“.
    Nyhet — Capt. Aspegren har förlorat med egen brigg.

    27. 3 dag Jul. Söndag. En hvinande storm yrde i drifvorna, kl. 6—8 a. var den riksrasande. (Okyrka). — Men ut till Kudnäs vågade sig först Lundmarkska fruntimmerna med Axeliana och Sophie Rönnlund — hvarpå Lithéner och Lindqvistar efterskickades. — Bandkonsterna komma nu rigtigt i flor — det träs och det knytes — och Emilie mister tålamodet: „skall jag då trä igenom hela mej?“ — Men Sophie är durchdrifven i konsten. — Reitmeyerska affischerna granskas. — Längdmätningar företagas — Emilie är nu 5 fot 5 tum lång — ganska vackert så här i NyCarleby. — Thilda en tum kortare. — Men en intressantare sak var å bane: en resa till Sjöbergs på Lallis — också vi äro bjudna. — Hejko vill åka för sina qvistar — men qvistarna tycks vilja slippa sin H. på godt maner.

    28. Måndag. F. m. på vandring åt staden möter Nordgren — sedan Logren — anmodas att öfvertaga. 2:dra Marskalkstafven på brölloppet i morgon — ty Wille G. har kört omkull och är massakrerad i ansigtet. — „I thy fall — är mitt svar — att Wille ej i morgon är karl igen, så står jag till tjenst, i annat fall blir Wille sjelf.“ — Och Wille blef, fast något blå om näsan. Hela NyCarleby verlden har nu brudbrådska — förstås, det vackra könet — från Thilda L:n hemtar jag bud åt Sophie: „blått skall det vara“.
    Det begrips att också qvistarna ha brådtom. — Ändock våga vi, husets vänner, en visite kl. ½ 7—9 a. — och med framgång — ja framgång ända in i arbetsrummet deruppe — der just brölloppsklädningarna tummades och vändes mycket träget. Toiletten i morgon blir hvit med hvita sidenband nedhängande från nacken, liksom på Marie Bergers bröllopp. „Då såg Emilia ut som en brud, och det var underligt att tänka så.“ — Men när qvistarnas bröllopp en gång i verlden blir — si — si — si då ja! Jag kommer bestämdt — liksom Alphonso den tappre lofvade Imogina den sköna. — „Du skall bli marskalk på mitt.“ — „Bjud ej för många, mente Sophie, — den hedern blir vanligen sådana der afskedade courtiseurers lott — och räkna först. — Åh — men apropos Granfelt med sin Kåla, sin Evelina, hur må de? Bra, det förstås — ja, kan det vara sant att hälften af de sista magistrarna är förlofvade? — Rena sanningen — Du borde också“ — „Ja, hör du.“ —
    Hör apropos — F. T:ms friareresa? — Tyst min penna och mitt papper, jag tror han vände om med en stor korg. — Och den i vagnen omtalta finns i Wasa — aber wer? wie? was? —Vidare: Nordgrens ord till Elise, Elise är just en liten bytta — det har Nordgren inte sagt —
    Emilia visar sin Theol. Doktor, present af Mina Julin — en rödblommig figur — kan Mina Julin ha någon mening? — — „Låt se din nya kappa — se fodret så likt — och kragen just dylik“ — lik hvem? eller hvems?
    Obs. Frågas: — en fråga som ej hör till saken: hvartill skall allvaret vara här i verlden? — Svar: emedan det är verldens grund och dess första, dess djup och dess sanning öfverallt och alltid. — Men frågas: hvartill då löjet, leken, barnsligheten? Svar: måste vara, emedan verlden alltid är barn och behöfver leka, — emedan den annars blefve torr, abstrakt, melancholisk, mjältsjuk — eller stock- och stenaktig, odräglig. — Men hvad hör det hit. Jo för att fylla sidan.

Bröllopp på Smedsbacka.

29. Tisdag. Nu är att förtälja huru och på hvad sätt det tillgick att Adolph Flander,  Borgmästare i Cajana, gifte sig med  Helena Gustafva Stenroth, en jungfru i NyCarleby. Jag kan ej minnas om i lysningen stod: mamsell.
    1840 den 29 Dec. kl. 6 på qvällen såg man på hinsidan NyCarleby frusna elf en ståteligen illuminerad herrgård som hette Smedsbacka. Öfver besagde elf leder en ansenlig bro och öfver besagde bro såg man en stor trafik till och ifrån — vidare såg man på Smedsbacka gård åtskilliga främmande kurslädor — bland hvilka bemärkas Hofrättsrådet Forssells från Autio och Mamsellerna Garwolis från Kalajoki.
    Vidare såg man — en grann societée — emottagen af marskalkarne Nordgren och Gronow — samt värdinnan.
    Vidare såg man en brudgum i svart och en brud i hvitt, siden, det förstås, med rosor, myrten och agrementer.
    Vidare såg man en gammal prost som vigde ett knäböjande par, hvarvid förmärktes tärnorna Garwoli, Wennerholm m. fl.
    Vidare hörde man en djup suck under vigseln — just vid: jag Helena Gustava Stenroth etc. — suckaren dock obekant.
    Vidare såg man — mycket. T. ex. befallningsman Nordqvist i full uniform. Men gerna vände man ögat från denna hederliga qvist, der han styf som en grindstolpe, stod och vaktade dörrn, — till några smidiga, mjuka och böjliga qvistar i hvit brölloppsuniform, hvilka jag nu ej törs smickra, emedan de kunde ge mig handplaggor; eller till ett par ljusblåa Lithéner af mildaste, behagligaste färg; eller till Autioflickan, Kauhava Finskan med de blommiga kinderna och den litet trubbiga minen; eller till Garwolernas trefliga språklåda; eller till en liten lofvande Axeliana Lundmark; — eller till hvem du vill, ty valet är fritt och blickarnas vingar snabbare än falkens. — Men mitt sköna öga, om du är en flickas, så välj bland de svarta, långbenta figurer som kallas ungkarlar, hvem heldst du vill. Jag förmodar du väljer en svart, ty utom vår omtalta stakiga Nordqvist — finns blott en magister och en cadette med gull på kragen, och jag kan aldrig tro — men kanske ändå cadetten — ty liksom Berndtson så vackert säger i sin Mathilda: „nu vexa vingar på min själ“ — så kan lilla Montgomery en gång säga: „nu vexa epauletter på mina axlar“ — de äro också ett slags vingar — hvarmed man flyger, om icke alltid till ärans tempel, så åtminstone till de högsta regionerna af en balhimmel. Men hvar voro vi nu? Jo på Stava Stenroths bröllopp.
    Håll! hvilket oväsen! förlåt, det är musik — vi måste dansa. En polonaise är inledning, — derpå följa vanliga dansöfningar, och nog mycket af det Svenska. — Två potpourrier gifva lif åt allt.
    Kl. ½ 2 serveras en aktningsvärd souper — hvarefter följer ytterligare motion och slutligen adieu kl ½ 4 på morgonqvisten.
    Sådan angenäm ändalykt hade ungkarlen Adolph Flander och jungfru dygderika Stava Stenroth. Smedsbackas Chrönika och min dagbok skall bevitna att de föllo med ära — med flygande fanor och klingande spel — och mången ungkarl och mången jungfru tänkte — Men hvem angår det hvad de tänkte? — Kanhända Zampas förmaning rann dem i hågen:

„Sey nicht spröde, Sey nicht blöde,
denn wer weiss wie bald dein Stündlein schlägt“ — etc.

Här var bland den mindre bemärkta hopen en person som vi vilja kalla: Jag. — Namnet är visserligen betydligt — af ganska gammal adel — och dertill ett bland de allmännast brukliga. — Men nu är fråga om ett ringa jag.
    Jag — alltså — öpnade balen med Rosalie Lithén. — Båda voro vi i vår promotionsuniform — båda hade vi dansat första quadrillen tillsammans på Magisterbalen — alltså en liflig reminiscens!

[Nybroforsen mot nordväst. Längst till vänster seminariets huvudbyggnad och därefter kosthållsbyggnaden. I båten finns mjärdar för nejonögonfiske. Beskuren i över- och underkant.]

    Följande dans blef med vår första Thilda. — 2 Françoisen med vår enda Emilie. — 2 Potpourriet med vår andra Thilda (det första med Augusta Lindqvist). Om kappans likhet i går — namnet var här i qväll, men gick redan? — „Ja jag tror.“ — En sak kan Thilda säga — ser du, jag intresserar mig annars så litet för sådant — men det är några vissa, för hvilka — säg upriktigt — „kan inte — men tror — så der halft — om han kommer hit så“ — — — — Hvad skulle du då säga? om hon komme så långt — långt — långt bort? — „Ja — Hvad Thilda? verkligen en tår i lilla ögat — det såg jag blott en enda gång förut. — Ja, jag hade velat ge henne åt H.“ — Jag också. Men H. skall ha M. — Har du tyckt det? — M. stannar väl i Stockholm — Lilla Thilda, det var det trefligaste Potpourri jag dansat på länge — „så tycker jag också“ — tack.
    Emilie fick sedan en sticka i sin fot — och måste resa hem. —
    Bekantskapen med Thilda Garwoli förnyas. Naturligtvis kom förlofningen i fråga — hon nekade halft — „gör blott inte som fru Calamnius, som nekade ända tills lysningen blef“. — „Ja det kommer an på om man med godt samvete kan låta gratulera sig.“
    Calle Stenroth ej mer densamme — satt tyst och såg på — var likväl artig värd vid soupern — som herrarna intogo deruppe. — Man satte sig hur det passade. — Bastman, bland andra midt emot Forsell — och var gement ovettig. — Med Benzelstjerna drack jag brorskål. — Mycket spektaklades. — Maths Lithén, Nordgren och jag suto bland de sista för blancmangerns skull. — Dyhrn påstod att vi inte kunde stiga upp. — Herrarna tvistade om det värsta budet i lagen — ett nämndes som svårast — „ja och i synnerhet: hvad är det?“ inföll H. — Så mycket nu om den qvällen.

    30. Onsdag. Följande qväll — (vi förbigå den öfriga dagen och en morgonvisite af Heiko dervid han omtalte sina utrikesplaner) — fortsattes alltså. Bjudna på caffe, blef societéen ej fulltalig förrän kl. 6.
    Nu var att märka Borgmästaren Flander med fru Borgmästarinna i brunt siden och negligée, det förstås. — Nu var också att märka en mindre grann, men mera liflig samling. — Och denna gången börjades med vals — och fast det gick på sin hals — var det ej farligt alls — kanske befalls — ännu ett stycke vals?
    Så gick det fort. Pounschen hade den godheten bli slut — men snart kom en välkommen souper — hvarefter fortsattes med stor ifver. — Så hände slutligen, att det blef stor polska, stora dubbla ringar, — brud och brudgum dansades ut af ungdomen och in af ålderdomen efter gammal ärlig sed, så att musikanterna svettades ej mindre än dansfolket. Just höll det på att bli slut, då Östman, alldeles tillsmetad med lingonsylt i ansigtet, hoppar in i ringen under de rysligaste grimacer. — Och ringen brast sönder med en fart, flickorna trodde det var gamla Erik den äldre, som ville fara af med bruden — ty det gick förut en visa i svang:

„När som Stava for till Flanders,
måtte I ej falla bort!“ etc. —

    “Jag hade bordt komma förr“, sade gubbstrunten sedan — han hade kunnat hållas deroppe med sina thoddyglas. — Men gubben S. hade satt i honom. — Snart märktes att det var Erik den yngre — munterheten återkom — brud och brudgum hurrades opp under allmänt clamamus, och aftonen slöts så bra man ville önska. —
    Qvistarna buro mussliner i dag, liksom de flesta andra. — Mig gaf E. första potpourriet (försörj! sade Heiko. — Sörj! sade jag. — Behöfs inte, jag får det andra) — „Hvad sade du T. i går att du visste från H:fors?“ Lagm:skan S:s ord — vi talte om dig, Emilia är blott i ett fall en gåta. Jag ville du vore hel och hållen christall. — Men jag begär påtagligen för mycket. — „Nej, nej — du skall bli en af de första som veta — men nu vet jag sjelf ingenting.“ — Emilies vackra upprigtighet, hvad var det du sade? — „Nej, nej du tar miste, det är inte såsom du tror.“ — Ja, du var dig lik i H:fors, men det S:ska förhållandet var mig en gåta — det låg någonting oklart, hemlighetsfullt och främmande hos dig, något som jag ej förstod, ej var van vid och ej tyckte om — derföre drog jag mig tillbaka. — „Men hvarför skref du så om Etholenska balen?“ — Det har jag nu glömt — men jag var dyster till sinnes då, det har jag intet glömt. — Och om du nu kommer så långt bort — men rummet är likväl slutligen intet, menniskorna allt — blif lycklig blott. Om lynnen — om T. — „är kall — afkyles af andras känsla — men en gång såg jag henne — Båda är ni jemna, det är bra“ — „Men hvaraf kommer det att man blir ibland så sorgsen utan orsak? — det är inte mitt fel, men det är så.“ — Ingenting är vackrare än ett öga som talar sanning — Men hvad glimmar der i lilla ögonvrån? Nu ska vi ej se så vigtiga ut.
    2 Potpourrie med den andra Thilda. Ett hastigt ord och ett hastigt svar — „tänk om ödet fäste ihop såhär!“ — Heiko dansade med Emilie. — Collander med Rosalie. Flander med sin fru o. s. v. — Ja, sad' T. — men troligen glömde hon sin egen moitié. — Vi dansade mot H. och E. „H. säger att han utnämt dig till sin storsigillbevarare.“ —
    Så lydde i korthet historien om Stava Stenroths bröllopp på Smedsbacka.
    För att complettera historien bör nämnas, att bruden förärade undertecknad såsom ex-vice marskalk en qvist ur sin krona, som för närv. förvaras i sällskap med 2 andra souvenirer af samma betydelse. — 4 veckor sednare afreste det unga paret till Cajana.

    31. Thorsdag. Lundmark inbjöd till öfverläggning om nästa Soirée. — H. förmodade porter, men misstog sig — Conseillen, bestående af Lundmark som ordförande, Backman, Nordgren, Forsström och Topelius som bisittare, begaf sig till Lithéns, egentligen till Rosalie, hvarest L:k proponerade Pantomim med rosor, Zephyrer och Cupidoner — men stora svårigheter mötte, och pantomimen torkade in. Musiken var definitivt besluten. — Bisittarne begåfvo sig sedan till Holstius, der den efterlängtade portern utföll in natura. —
    På qvällen spelte Lybeck, Collander och Topelius boston hos Backman — och förljöds: Gubben Lindqvist, ombud för herrarna som deltagit i lottningen om Riddargodset Treffen Illyrien (eller i månan troligen), emottog i dag per posto ett tjockt bref från Frankfurt am Mayn — tillkallade genast ett par delägare för att öfvervara uppbrytandet — och fann — vinst? — Nej, blott ett ringa afstånd af några tusen numror mellan den vinnande och de sinas. Collander råkade just då komma förbi och inknackades ifrigt. „Hvad vill du ha för din lott?“ — „Säg hvad vill du ha för din lott? ropades från alla håll — men C. var ingen narr och sålde — hvem vet? tänkte han, men snart nog fick han veta allt hvad han ville. Delägarne skulle likväl i valuta för 100 Rub. bekomma en Dukat, hette det.
    Så förflöt den sista dagen af ett vigtigt år. — Kl. 12 midnatt satt jag hemma vid pianot och spelade en psalm. — Dämda och dunkla ljödo tonerna i midnattens tystnad — det var tiden som låg och rufvade öfver verlden med mörka vingar. Derefter kommo tunga och svåra öfvergångar genom flera tonarter: det var årets möda och vedermöda derefter gingo stämmorna öfver i en behaglig dur: det var de fria andedragen, de lifliga fröjderopen efter öfvervunna svårigheter — derefter kommo årets politiska strider i skarpa men blandade tonarter, man hörde Fransmännens krigsrop, man urskiljde kanonerna vid Beirut och segerropen på Syriens slätter; Men striderna dogo ut och gingo i djupaste moll — det var jordens sorg, dess böner om den eviga fridens gåfva — då slog den tolfte timman — och strid och sorg upplöste sig i en lofsång till herrlighetens Herre, hvars frid är den enda säkra, och hvars ära aldrig förbleknar i tidernas dimmor bort.

ÅR 1840.

A.  Uptecknaren.

Här slutar 13:de, egentligen 11:te, årgången af mina Dagböcker, hvilka sammanräknade lära utgöra en nätt volum af åtminstone 1600 sidor i qvart och octav. Det var ej alla gånger mitt fel, att alla dessa 1600 sidor innehålla så litet af intresse för andra än uptecknaren. Väl har jag älskat det stora, älskat att glömma mig sjelf och mitt dunkel i de höga, allmänna intressenas närhet. Men mitt lif har saknat både allmän betydelse och enskild omvexling. Det har framgått som en sakta vind öfver ängarnas blomdoft och insjöns fredliga fastän djupa vågor. Här och der böjer sig för dess ande en enslig blommas svigtande stängel, insjöns spegel krusar sig lätt, och björken, som ensam står på fältet, susar helt sakta i aftonens tystnad. Men om en stund är vinddraget slut, blomman är åter rak, spegeln är klar och björken tyst. Så är nu fläkten utan spår försvunnen, och gången tillbaka i lugn igen.
    Derföre, mina dagars bok, är du fattig och utan glans, och jag sörjer ej deröfver. Väl har jag beundrat snillets ära och odödlighetens evigt grönskande lager. Men jag sträcker ej min hand så högt der jag står i den låga dalen. — Skyarna — och menniskors loford äro skyar — vill jag se komma och fara utan sorg. Glömd vill jag lefva — men dock så att någon handling blefve qvar efter mig — namnet kan vara likgiltigt. — Det står förvaradt i en högre höjd än ryktets; men i sina verk skall menniskan lefva igen på jorden.
    En enda gång i mitt lif — och det var under det nu förflutna årets middagshöjd — stod jag i den klara glansen af det allmännas storhet, af bildningens ära i den högsta nordens hyddor, — var en bland dem, på hvilka fosterlandet såg med kärlek och hopp. Sådana dagars minnen kunna aldrig blekna i lifvet bort. Det är med individerna så som med folken. Aldrig skall Finland glömma sitt 1840, aldrig jag heller mitt. I långt aflägsna dagar — om de unnas — skall jag minnas mitt vackra år, min äras och mina förhoppningars glada år — farväl!

B.  Fäderneslandet.

Hvarje tidehvarf har sina egenheter, sina skuggor och sina dagrar, vårt har äfvenledes sina. Vi lefva i egoismens och de materiella sträfvandenas dagar; båda dessa sidor äro hardt nära med hvarandra förbundna. — De små intressena hafva vuxit till stora, de fordom stora förkrympt till små.
    De största intressena äro individens enskildta; han erkänner inga större, arbetar, uppoffrar sig för inga högre. Det allmänna och Hela, mensklighet, fädernesland, religion, äro föråldrade namn, om hvilka stundom uppbyggliga tal hållas och theorier upgöras, men hvilka snart glömmas i tidens stora buller och brådska bort. Statsförfattningarna hafva nu också Gudskelof för det mesta kommit i så ordentligt skick och andakten blifvit så indelad, att hvar och en kan obehindradt sköta sig sjelf och blott stundom på tidningarna med förundran läsa att han har ett fädernesland och i kyrkan höra att han har en Gud. Så beqvämt må vi t. ex. hos oss. — Men om vi på andra orter tycka oss finna raka motsatsen, t. ex. i Sverige, der det förskräckeligen rabulisteras och skrikes på riksens bästa, så låtom ej narra oss. Skrikhalsarna ha sina små funderingar hvar och en; de flesta vilja fiska i grumligt vatten. Ord och phraser i all ära, men handlingar äro bättre, äro de enda tillförlitliga — och huru se de ut?
    Likväl är det visst, att hvar och en äger ett folk och ett fädernesland, och vi äge vårt. Finland är — som man fordom roade sig att derivera namnet — ett fint, ett godt land, och folket ett folk som duger. Det är ett fattigt land och ett fattigt folk, men „att vara fattig, det är att vara hänvisad på sig sjelf“. Fattigdomen var Finnens skola från begynnelsen, derföre är han vorden man för sig. Vore han blott så politiskt stark som han är moraliskt! Vi lössletos från Sverige, och det var kanhända godt; den yngre brodren var vuxen att komma ur skolan. Vi förenades med Ryssland — en strimma ljus i en verld af skymning — och försynen hade måhända sin stora mening dermed. Om hvilket annat land och folk som heldst, förenadt med ett öfver 40 gånger större, vore hoppet förloradt. Det lilla skulle uppslukas, öfversvämmas, dess nationalitet gå under och dess bildning förlora sig i det omätliga mörkret utan att förmå skingra det. — Men Finland stod mer än 6 och ett halft århundrade under Sveriges förmynderskap, emottog sin religion och sin bildning helt och hållet derifrån, styrdes af Svenskar och stod ouphörligt i närmaste samband med deras språk och seder. — Och förblef ändock Finland, ett folk för sig med eget språk och nationalitet. Så utgöra de förflutna dagarna de kommandes hopp och tröst. — Men skola Rysslands beherskare så grannlaga som fordom Sveriges konungar behandla det folk försynen lagt i deras vårdande hand? — Skola de kunna och vilja hindra att vi icke öfversvämmas af Ryska colonister, och derigenom blifva hvad Wiborgs län redan blifvit: ett mellanting, ett grummel af båda nationerna? Skola de med bästa vilja kunna afstyra alla sina Zakrewskers tilltag? — Och skola de ej bland oss sjelfva finna män, beredvilliga att offra allt för sin snikenhet eller sin ärelystnad, och mot den gode monarchens vilja förråda, sälja, förstöra sitt eget land?
    I sanning! framtidens väl eller ve beror mycket på yttre omständigheter, men ännu mer på oss sjelfva, — på dem af oss som äro kallade att vårda sitt folk. Mödosamt och ömtåligt (för yttre förhållandens skull) är utan tvifvel deras kall, och hvem kan fordra dem utan fel? Men om de sätta i främsta rummet sig och fosterlandet i det andra, om de förhindra dess fördel, förslösa des välstånd, rikta sig med dess skatter, bortskänka dess frihet och förlama dess ädlaste krafter i stället för att lösa och lifva — hvem mäter bördan af deras ansvar inför Guds thron, och inför efterverldens dom som aldrig dör?
    Dock — vi äga ännu en bundsförvandt i den stora och förtviflade striden om andeligt lif eller död, — och det är den unga tidens framskridande makt. Denna makt är till sitt väsende andelig — är den eviga ande som genombäfvar folken och drifver dem framåt på odlingens bana. Denna makt skall i sinom tid nå äfven Ryssland och kämpa med starkare vapen än vi för sanningens seger öfver jordens töcken. Hålla vi oss uppe till dess, så äro vi räddade, och Finland har vunnit den skönaste seger någonsin vanns! —

C.  Verlden och dess oro.

Det förflutna året har många märkeliga företeelser, värdiga att med upmärksamhet betraktas. Och lycklig må den skatta sig som kan på afstånd och med lugnt öga följa händelsernas gång.
    Allt mera uppenbarar sig falskheten och osäkerheten af det Europeiska Statssystemets nuvarande konstlade skick. Med yttersta möda kan Diplomatiken upprätthålla en fred som icke hvilar på naturliga grunder. Nya förhållanden hafva upkommit; nationerna våga hysa andra meningar än 1815 års traktater. Hufvudmakternas intressen korsa hvarandra. — En oro har bemäktigat sig folken; revolutionens fängslade vågor slå högt mot sina dammar — Vetten skaperna å ena och ångkraften å den andra drifva menskligheten framåt. Och ingen finns som hejdar, som leder, sedan Religion och kyrka blifvit en legend, och staten är blefven död i individen. I Asien vacklar Englands makt, och Ryssland vexer medelbarligen alltmera åt söder — fruktansvärdt blir en gång deras sammanträffande. Persien är ett rof för inre splittring, och oförmöget att upfylla sin bestämmelse som skiljemur mellan de båda förstnämnda. På Syriens slätter är det Christna vapen som slita de otrognas tvister, christne som blöda för att eröfra det heliga landet åt kalifernas efterträdare. Så långt går politiken i finhet. — I ett hörn af Africa sitter en snillrik despot som trotsar den fordom så fruktansvärda Portens och halfva Europas förenade makt. — Det är möjligt att han faller; — men fåfängt skall man derigenom hoppas den Turkiska statens återställande. Dess tid är förbi. Nog länge har Europa tålt ett Asien i smått vid sin sida. Halfmånans folk har ej kunnat trifvas vid sidan af korsets, har åldrats och förlamats i den evigt unga christliga bildningens granskap. Ännu en gång skall stormen från Orienten bryta löst öfver Europa, halfmånan skall falla, afunden skall strida om dess brustna stycken, blod skall flyta, men denna gång Christnes mot Christnes, — och den tid är icke aflägsen då detta skall ske. Äfven inom det civiliserade, christna Europa finnas många frön till framtida strider: Rysslands vexande makt, dess ständiga vapenöfning; dess farliga kamp mot Kaukasiens frihetsälskande vildar; Polens fängslade oro och stumma förtviflan; Frankrikes med ansträngning fattade fotfäste på Afrikas kust; Englands splittrade krafter i Indiska hafvet och på Levantens kuster; Pyreneiska halföns ohjelpliga anarchie (Portugal står ingalunda fast); det lilla Greklands spänning mot Turkiet; Hollands och Belgiens inbördes; Danmarks dåliga financer och ruin i händelse Sundstullen uphäfves; Sveriges tillkonstlade orolighetsanda; att icke tala om tidens allmänna oro sedan den förlorat sin stödje- och jemnvigtspunkt i Religion och kyrka; moralitetens förfall; penningearistokratiens öfverhandtagande genom tidens förkärlek för industriell verksamhet; Religionsstridigheterna i Tyskland, Revolutionairerna i Frankrike, Chartisterna i England m. m. — mot så många hopade elementer till strid skall ingen Diplomatik i längden förmå något — nationerna hafva förkänsla af en annalkande storm, men stunden när den utbryter kan ingen säga. Det ligger ett qvalm i Europas luft som behöfver åska och storm för att skingras. Så länge folken icke inrymma första platsen åt de andliga makterna, Religionen och Vettenskaperna, och tillbakavisa Industrien och dess moder den sinnliga njutningen till andra rummet, — så länge skola de behöfva strida för att icke åldras och förslappas, så länge skola de behöfva allmän nöd för att glömma sina öfverhöfvan dyrkade enskildta intressen, sin sjelfkärlek, sin egennytta och sina afgudar: njutningen och guldet.
    Om America är föga intressant att säga. Sydamerica, det herrligaste land under solen, bebos af det uslaste folk, från moralisk synpunkt betraktadt. Så visst är det att menniskan behöfver en fortsatt strid mot elementerna för att utbilda sina både själs- och kroppskrafter till starka. — I Nordamerica råder samma materiens dyrkan, penningens religion, som förut.
    De vigtigaste politiska tilldragelser under året äro: I Asien:  Engelsmännens segrar på Chinas och Syriens kuster — eröfringen af ön Tschusan å ena sidan, Beirut och St. Jean d'Acre på den andra; Ryssarnes nederlag vid Kaukasus; thronstridigheterna i Persien och riket Lahore. I Africa  Mehemed Alis trångmål i Alexandria; Fransmännens segrar öfver Abdel Kader och brytning med Marocco genom General Consuln i Tanger. Napoleons afförande från St. Helena; Uptäckten af ett större land söder om Goda Hopps udden. I  Polynesien:  en Geographisk Expedition åt det inre af Ulimaroa. I  America:  Fred mellan Peru och Chili; mellan Buenos Ayres och Frankrike; Don Pedro II kejsare i Brasilien. Doktor Francias, despotens och Diktatorns i Paraguay, död. — Presidentvalet i de Förenta Staterna utfallet till förmån för General Harrison och det aristokratiska partiet. — I  Europa:  Revolution i Spanien och Drottningens nedläggande af regeringen, samt anarchie; Frankrikes krigsrustningar; Thierska ministerns 5 månaders långa regering; Århundradets hjelte hvilar i fransk jord; Brunovska traktaten i London af den 15 Julii och kriget i Levanten; England erhåller en thronarfvinge; Konungen af Holland Wilhelm II nedlägger regeringen; — konungen i Preussen Fredrik II Wilhelm död; Österrike upträder första gången som Sjömakt; Stridigheter mellan Grekland och Turkiet i anledning af Herr Zographos handelstraktat m. m.
    Beträffande tidens intellectuella sträfvanden, tillvexa i synnerhet naturvettenskaperna. Daguerrotypen fullkomnas. — Philosophien har genom Strauss i Tyskland ånyo vändt sig mot Religionen. — Men deremot griper pietismen, det nyvaknade, friska andeliga lifvet, omkring sig i flera länder. Engelska bibelsällskapet bidrar i sin mån dertill; äfvensom omvändelseverket fortgår på jordens östra haemispher.
    Af industriella företag fullkomnas hvitbetssockerfabricationen allt mer. I England har man börjat tillverka kläder genom filtning, utan att spinna ullen. — Ångkrafterna tillvexa och hafva nu visat sig med fördel användbara i krig. Englands manufacturer börja sakna afsättning; ett bevis att industrien i andra länder uppdrifvits. Förnämligast är Rysslands industrie i starkt stigande.
    Sådan är nu tidehvarfvets skepnad under det förflutna året. Mången skall betrakta detsamma med oro, mången med hopp. — Det enda säkra man derom kan säga, är att vi lefva i en öfvergångs, en utvecklings period, under hvilken stora andeliga och stora materiella makter, sjelfva i ouphörlig strid sinsemellan, drifva menskligheten framåt mot ett okändt mål. Försynen allena känner detta mål; vi böra tro att det är vist och med lugn afvakta utgången, endast vi egna våra krafter åt hvad vi anse heligt och stort: åt sanning, frihet och rätt, derunder bedjande: Helgadt varde ditt Namn, tillkomme Ditt rike, Ske din vilje så som i himmelen så ock på jorden! Amen.