Nils Storå:

NEJONÖGONFISKET I NYKARLEBY



Varför nejonögonen kallas nättingar, eller nätingar, både öster och väster om Bottniska viken, vet man inte säkert. Några tror att det kommer sig av att de som rundmunnar brukar suga sig fast i nät lagda för fiske, ett flertal vill ändå hellre koppla benämningen till natt, den tid på dygnet som nejonögonen är mest aktiva. De fiskas ju också bäst i nedmörkret på hösten, då månen är i nedan. I månljus kommer det ingenting. Det nejonögonfiske som här berörs gäller egentligen flodnejonögonen, som vistas och vandrar i rinnande vattendrag. Om nedan infaller i slutet av augusti kan fisket börja redan då — kring Bartolomeus (24.8) — men bäst lyckas fisket i september och oktober.

Nejonögonfisket är ett forsfiske som går långt tillbaka i tiden och som har haft en stor utbredning, inte bara i de bottniska älvarna och åarna. Vid fisket har man anpassat sig inte bara till månens faser och bottnens beskaffenhet, utan också till de växlande förhållandena i forsen, vattendjupet och strömstyrkan.

Det fiskades nejonögon i Lappo å redan innan Nykarleby stad grundades vid åmynningen 1620. I mitten av 1500-talet nämns att bönderna vid Lappo ås mynning betalade skatt till kronan i nejonögon, sik och lax. Här fanns den tiden två laxpator, där man fiskade med 8 mjärdar och 40 små tinor, speciellt på hösten då man främst fick nejonögon och sik.

I nyare tider har man i Nykarleby inte fiskat nättingar med egentliga pator, utan med flyttbara trebenta bockar (kräntjor, ”kränkor”), förenade med långa, flyttbara sparrar (länjor, ”längor”) som fungerade som gångbro och fäste för fångstredskapen. Att gå på de ofta regnvåta länjorna var inte lätt. Bockarna placerades på var sida om den fåra i forsen där nättingarna under hösten vandrade upp. Fångstredskapen, de strutformade mjärdarna eller kassarna (nätingskassarna) av videspröt, var med mynningarna fästa i nedre ändan av lyftramar (skalmar). När kassarna var nedsänkta var struten (toron) vänd uppåt mot strömmen och ingången mot de uppstigande nättingarna. Det gällde att få lyftramarna fästa så att kassarna, som stod tätt intill varandra, ”spjärnade” mot strömmen och också nedpressade för att hindra nättingarna att undkomma under kassarna. Fasta stenar i bottnen utnyttjades och hindrande stenar avlägsnades. Med sina sugmunnar fäste sig nättingarna ofta på stenar i strömmen.




1. Nättingsfiske vid Ragnör fors hösten 1966. På vardera sidan ses forsbockar, ”kräntjor”, med flyttbara ”länjor” emellan. Den då rådande starka strömmen gjorde att bara ett fåtal ”nätingskassar” är utlagda, med ”skalmarnas” översta tvärträ fastbundet i en särskild länja. Extra stolpar är nedkörda för att hålla bockar och kassar på plats.
(Foto: Nils Storå)


Innan kraftverket byggdes i Nykarleby 1926 hade staden två forsar där stadsborna kunde fiska nättingar: Stadsforsen, som var ca 100 m lång och Ragnör fors, som var 200 meter lång. Egentligen var det fråga om forsar som bestod av flera mindre forsar och strömdrag. Vid lågvatten rensade man strömfåror (jåpor) som ledde nättingarna in till den plats där kassarna senare lades ut. Fisket var i princip fritt för alla i staden. Det gällde att var först ut och konkurrensen var mycket stor. Stadsforsen, vid kyrkan, försvann när dammen stod färdig 1927, men nättingar kunde i någon mån ändå håvas upp vid dammen som stängde deras väg. Vid Ragnörforsen — med Storfaret, Lillfaret och Kvarnjåpan — har de gamla hemmanen kunnat bevara sin fiskerätt.


Det berättas ännu i början av 1900-talet att det var många i staden som livnärde sig på nättingfisket: vissa yrkes- och binäringsfiskare, men också hantverkare, f.d. sjömän och ”småfolk”. Mest var det äldre personer, men också ungdomar som bedrev fisket. Ragnörforsen har kallats ”Guldgruvan”, eftersom den gav så goda möjligheter till snabba inkomster. Under en höstnatt kunde man den tiden med lätthet få 700—800 nättingar på tio kassar. Fångsterna varierade, men under en normal säsong kunde en fiskare få ihop omkring 4 fjärdingar, med ca 1.000 nättingar i varje. Var nättingarna små gick det 1.200 i fjärdingen. Det talas också om halvtunnor som rymde ca 3.000.

Från Nykarleby såldes halstrade och inlagda nättingar till olika städer i södra Finland, men fångsten gick åt också på torget i Jakobstad. Det fanns i staden också enstaka återförsäljare som köpte och beredde nättingar i större mängder. De främsta köparna var förmögnare stadsbor, som inte sällan hade egna recept på den lag som skulle ge de halstrade, glödstekta nättingarna den ”rätta” smaken. Återförsäljarna köpte hela fjärdingar, eller mindre kaggar, men egentligen har stycketalet varit gällande, ända från den tid då nättingarna omtalades som torkade och ombundna i knippen om 30 st i varje. Nättingarna sorterades i olika storlekar och de mindre åt man hemma. Många har genom tiderna haft obehag för de ormlikt slingrande nättingarna. Andra har — såsom jag själv — skattat dem mycket högt.

När jag som folklivsforskare åren 1966—1970 i olika repriser studerade nättingfisket i Ragnörforsen fanns det bara litet kvar av det gamla fisket. Det hade minskat kraftigt redan då kraftverket byggdes. Mina sagesmän var främst pensionerade tryckerifaktorn Hannes Nylund och hans hustru Rosa, bägge födda i Nykarleby 1895. Hannes var en av de tre äldre män som då fortfarande bedrev fisket. Han hade tillverkat sin första nättingkass 1913 och gjorde en ny 1969 för att jag också skulle få se hur hantverket gick till. Rosa var den givna specialisten på sätten att hantera nättingarna och bereda dem efter gammalt mönster.

Då kassen gjordes gällde det att få videspröten bundna så att mellanrummen hindrade nättingarna att undkomma men ändå tillät vattnet att strömma igenom. Till en kass åtgick det vanligen 160—170 videspröt (språtar), vilka bands samman med rottågor av tall eller gran och hölls utspända av några ringar eller gjordar (jolor) av tjockare spröt. Man började vid ”toron” med 12 spröt, och fördubblade stegvis antalet, så att kassen vidgades ut. Ingången (igången) bands skilt för sig av kortare spröt. Med en ram av videskäppar fick man mynningen fyrkantig för att den skulle kunna fästas tätt i lyftramen. Här förenades sprötändarna i en flätad krans. Var och en hade sina knep och ett tränat öga kunde nog se vem som hade tillverkat kassen.




2. Kassens två delar är bundna skilt för sig, ”igången” ännu inte infogad.
(Foto: Nils Storå)
3. Fyra händer behövs för det sista momentet: att fläta kransen i kassens mynning. (Foto: Nils Storå)


Fångsten hälldes ut genom ”toron”, som under fisket var tillsluten med en trätapp. Det är inte lätt att hantera de hala, slingrande nättingarna. De har ansetts som mycket seglivade, men i sump brukade man förvara dem bara 2—3 dagar, annars blev de för magra. Avlivandet skedde genom att nättingarna rördes om i aska, i senare tider kalk, då slemmet samtidigt avlägsnades. Efter sköljning drogs tarmen ur. Så fick nättingarna ligga i salt någon timme innan de radades på gallren och lades på glöd i ugnen för att stekas. Ugnen, murad av tegel, fanns inrymd i en särskild liten byggnad vid älvstranden, men vanliga bakugnar har också använts.



4. Hannes Nylund vittjar kassarna och häller nättingarna i en pärtkorg. På Högbackstranden ligger kassarna redan på tork.
(Foto: Nils Storå)




5. På Hannes lott föll att avliva nättingarna i kalk och befria dem från slem.
(Foto: Nils Storå)

   


6. Hustrun Rosa visar fram ett av de stora halstren med färdigstekta nättingar.
(Foto: Nils Storå)


Under nejonögonfiskets långa historia i Nykarleby har olika förändringar skett. Nättingar har fångats på olika sätt och inte enbart med ”språtakassar”. Andra typer av fångstredskap har också förekommit och i senare tider har nyare material tagits i bruk. På grundare vatten i forsarna har man använt mindre kassar också utan lyftramar och utan de forsbockar som kunde krävas på djupare vatten. Sådana enkla kassar lades helt enkelt ut med stentyngder överallt där det var möjligt, av den som hann först. Här kunde speciellt småfolket göra sig gällande. I Ragnörforsen var fisket som nämnt mer beroende av den fiskerätt som av gammalt tillkom strandägarna, innehavarna av de invidliggande hemmanen. Här kunde en fiskeplats nyttjas år efter år av samma fiskare, dock inte med fler än 10 kassar. Hannes Nylund bedrev fisket i kraft av att hustrun Rosa kom från Mårtens hemman. För hemmanen var nättingfångsten bara en del av det binäringsfiske som bedrevs i älven, men en betydelsefull del, som under tidigare, givande säsonger gav god inkomst.

Under 1970-talet återstod bara två [den andre var Hugo Solvin] som ägnade sig åt nättingfisket och när sedan kraftverket ombyggdes och Ragnörforsen rensades, blev det snabbt helt slut på fisket. Min dokumentation av fisket utfördes i grevens tid. Jag har senare, under min tid vid Etnologiska institutionen vid Åbo Akademi, på andra sätt kunnat utöka det insamlade materialet. Den text och de bilder vi ser här är utdrag ur det manuskript som jag arbetar på, och som jag inom en nära framtid hoppas kunna trycka, så att den som vill kan läsa mera.




Nils Storå, juni 2004.


Läs mer:
Manuskriptet blev i augusti 2008 till boken Nättingar, nejonögonfisket i Nykarleby älv.
Nättingfiske på 1990-talet av Karl O. J. Wenelius.
Innehållsförteckning till kapitlet Nejonögon.
Rosa och Hannes på Sanna Sofia Mårtens 80-årsdag.
Faktor Hannes Nylund avgår i morgon efter 50-årig tjänst vid J. W. Nesslers tryckeri i Österbottniska Posten 1958.


Klara Mårtens Ekblad hade ett minne av att Hannes och Rosas nätingar levererats till president Kekkonen. Dotterdottern Gunilla Vesterlund bekräftade att så var fallet.
(Inf. 2004-06-07, rev. 2013-09-01 .)