En på sin tid i Nykarleby mycket känd person var befallningsman Mauritz Nordqvist. 85) Han omnämns även ofta i Topelius
dagböcker. Nordqvist var son till en kvartermästare vid Åbo
läns rusthållsbataljon och född i Pargas 1802. Han besökte
Tammerfors pedagogi 1813—1814 och blev senare korpral vid 2. Kejs.
finska infanteriregementet 1819, underofficer 1821 och flaggjunkare 1826,
då han tog avsked. Han blev ett par år senare jaktfogde och
vicelänsman i Viitasaari och 1827 i Keuru. Härifrån kom
han till Nykarleby som länsman i dec. 1834, flyttade tillbaka till
Keuru 1855 i samma tjänst och tog avsked 1866. Han dog i Alavo 1890.
Nordqvist var av en jättelik skepnad, nära 7 fot hög, axelbred
och rak och såg ut som en rysk guvernör, när han kom gående
längs gatan med den rödkantade uniformsmössan, uniform med
blanka knappar och röd krage samt det röda fodret i rocken uppslaget
över bröstet och tuggande den då mycket vanliga ”tubussen”,
som herremännen numera helt och hållet lagt bort, skriver Hilda
Olson.
Han och hans voluminösa fru, Margareta Sofia Långhjelm (f. i Virdois 3.12.1797, d. i Keuru 10.9.1864), och deras två barn
väckte uppmärksamhet i Nykarleby genom sin ovanliga storlek.
Fru Nordqvist var så stor, att hennes man beklagade sig, att 25
alnar sidentyg ej räckte till klänning åt henne. Hennes
händer och fötter var också utomordentligt stora. Skomakaren
sade, att ehuru han begagnat den största sjömansläst han
hade, blev kängorna ändå för små. De hade en
vagga för barnen, som höll både för pappa och mamma
att sitta i. Barnen hette Ida (f. 10.4.1834) och Alfred (f. 9.7.1836).
När befallningsman Nordqvist sågs närma sig på
avstånd, som om han ämnade göra visit hos någon,
såsom t.ex. om han vek in på ”tåget”, som
ledde från landsvägen ner till Smedsbacka, blev det brådska
i köket med att få kaffepannan på elden. Hela familjen
var mycket svag för denna dryck; det påstods t.o.m. att det
var det enda, som kokades hos dem.
När Ida och Alfred gått någon tid i skola, skulle de
även lära sig dansa. En dansskola hölls just det året.
Under kvällarna ägde ett slags repetitioner rum i hemmet, varvid
både mamma och pappa deltog. Tjänsteflickan utgjorde publiken,
vars omdöme efterfrågades varje gång föreställningen
var slut. Om bifallet ej var enhälligt för mammas del, hände
det att flickan ej kallades in nästa gång.
Familjemedlemmarna levde i frid sinsemellan, hade föga, ja inga
visiter, ej heller besökte de några andra. Kom någon
oförmodat på besök, blev den besökande alltid vänligt
emottagen, och fru N. försattes i extas. De första tiderna gick
hon alltid klädd i en gul-, blå- och vitrandig bomullsklänning,
som var så sydd, att den kunde begagnas på båda sidorna.
Mot slutet av dess tillvaro, när ärmarna blev som fransar, slets
den delen av tills fru N. i dräktens sista dagar var klädd i
korta ärmar.
Befallningsman Nordqvist hade såsom ämbetsman i länet
att flera gånger om året resa till Vasa för att inför
guvernören avge redovisning. Då var det stor brådska
i familjen, ty då måste två nya skärtingsskjortor
sys ihop åt honom för resan. Sedan dottern Ida varit i pension
i Vasa och blivit fullvuxen, lättade tydligen familjens penningbekymmer
och i fortsättningen höll Nordqvists ett trevligt och gästfritt
hus med många glada kaffekalas.
Nordqvist inropade den 18 aug. 1842 på auktion gården
nr 136, belägen söder om den nuvarande rådhustomten
(senare T. Heikels gård nr 15 och 16). Han skröt en gång
över att han förtjänat lös sin gård med pietisternas
böter. Före sin avflyttning till Keuru sålde han gården
den 30 mars 1855 till handlanden Erik Rechardt, som var ägare till
gården vid stadens brand. 86) |