gravar och gravskick. På 800- och 900-t. var den kollektiva brandgraven förhärskande gravform i Finland. Brandgravfälten från denna tid utgörs av stensättningar med 1—3 varv stenar och kan sträcka sig över flera hundra kvadratmeter. De döda brändes och bålresterna spreds ut inom gravfältet så att godset från olika begravningar blandades med varandra. Denna gravtyp, en speciellt finsk form, uppträder i v. Finland i mitten på 500-t. och är en vidareutveckling av det tidigare gravröset, som påträffas i landets perifera delar ännu på 1 000-t. I nedre Satakunta blev skelettgraven (obrända lik) vanlig redan på 500-t., och fr.o.m. 1000-t. blev denna gravtyp vanlig även på andra håll i v. Finland, synbarligen genom inverkan av det kristna gravskicket. Det kristna inflytandet tog sig även uttryck i en minskning av det tidigare rikligt förekommande gravgodset (kläder, vapen, smycken, mynt etc.), vilket omkr. 1150 försvann från gravarna i v. Finland; i Karelen (som även kan uppvisa endel andra särdrag) dock först kring 1300. På Åland var den svenska gravtypen, ättehögen, fullständigt dominerande under vikingatiden. Här förefaller det kristna begravningssättet (inget gravgods) att helt ha slagit igenom redan på 1000-t.

I landets avlägsnare delar fortlevde dock många drag av hedendom till relativt sen tid. Reformationen medförde vissa förändringar i begravningsritualen, men t.ex. den katolska seden att ”viga lik” förbjöds definitivt först i 1686 års kyrkolag. Begravningsformuläret i 1614 års kyrkohandbok är till sina väsentliga delar fortfarande i kraft. Begravning under kyrkgolvet, som ursprungligen kom i fråga endast för högättade personer, men sedan blev allt vanligare, förbjöds i Finland 1822. S.k. jordfästning i stillhet, varmed enligt 1869 års kyrkolag avsågs jordfästning utan klockringning, sorgmusik, sång eller liktal och som vederfors bl.a. dem som avlidit under förövande av grovt brott, dödfödda och odöpta barn samt självmördare, avskaffades 1910.

Eldbegängelserörelsen
— — —