Pehr Matts sten

av

Zacharias Topelius

När jag bodde i skärgården, såg jag från mitt vindskammarfönster det öppna havet genom ett brett sund i nordväst. Bottniska viken bredde där ut sin vida sköna vattenspegel, stundom blank som det jämnaste glas med långa fina silverstrimmor, där Unda Marina med sina lekkamrater lekte i middagssolens sken. En annan gång var spegeln lika blank, men inte längre så jämn, ty då gick där långa, höga och kullriga vågryggar av dyningen efter en storm. En annan gång kom den bistra nordan och strödde Lapplands guldsand kring stränderna. Då brast havets spegel i miljoner spillror, dess vågor stångades som rytande bufflar mot klipporna, och Tors och Fröjas öar, som fått i uppdrag att mota fiendens anfall, stod alldeles vita av skum, som stänkte högt upp mot grantopparna.

Det var i detta blånande fjärran som man varje afton såg Fjäderholmarna lyftas upp ur havets djup och varje kväll igen sjunka ner i vågorna. Men längre åt väster syntes vid himlens rand en stor, ensam klippa, som kallades Pehr Matts sten. Ingen visste längre något om den Pehr Matts som hade gett stenen sitt namn; kanhända att han var en fattig fiskare, som hade lagt ut sina nät där och sovit på klippan under en månljus augustinatt. Jag hade sett den här stenen ända sedan min barndom, och den hade alltid förefallit mig så märkvärdigt hemlighetsfull, därför att den var så stor och låg så långt ute i det vilda, ödsliga havet. Jag föreställde mig alltid, att stenen måste ha kastats dit av en jätte och att den stod som ett kyrktorn i havet med hisnande bråddjup på alla sidor. Ibland försvann den alldeles i dimman, ibland såg den högre ut än någonsin förr. Det hände när något som egentligen låg mycket långt borta syntes som en hägring, litet ovanför vattenytan. Då färgades Pehr Matts sten av de röda morgonskyarna; den tycktes brinna och gnistrade som av eld och guld i de blåstrimmiga vågorna därborta i havet.

En dag hade Pehr Matts sten fått en invånare: något rörde sig på dess topp, och det måste ha varit en jätte. Det såg ut som en människa, men vilken människa! Han var säkert minst nie alnar lång, där han avtecknade sig med utbredda armar mot himlen. Jag tänkte på Näcken; månne det var han? Följande dag fick jag veta, att en liten fiskargosse hade klättrat på stenen for att leta efter sjöfågelägg — han hörde nämligen inte till Majföreningen — och när han stod där hägrade han så märkvärdigt mot luften, att han såg mycket större ut än alla de jättar som ibland liksom vilda djur visas för pengar.

Framsidan av Pehr Matts sten.
Förstoring.



Baksidan av Pehr Matts sten.
Förstoring.
Foto: Helena Smeds, juli 2022.
(Inf. 2024-10-14.)

Efter den dagen kände jag en brinnande längtan att få se Pehr Matts sten på nära håll, och jag tänkte på hur underligt det skulle vara att stå där uppe och breda ut armarna mot himlen. Jag kände en gammal fiskare, som varje måndag seglade där förbi till sitt fiskeläge ute i havet och varje lördag vände tillbaka till stan med saltad strömming i sina fjärdingar. En vacker måndagsmorgon, när det blåste en så lagom frisk sydvästlig vind, att man kunde segla fram och tillbaka dit ut, kallade jag på min gamle vän. Han åtog sig att vara min lots och vi styrde ut mot det öppna havet. Det var lång väg, mycket längre än jag hade kunnat ana. Jag hade gissat på en mil, men det var mer än två. Ju längre vi kom fram öarna med deras små fiskarkojor, desto ödsligare tycktes mig havet som glittrade i solskenet. Jag väntade mig att Pehr Matts sten skulle växa allt större, ju närmare den vi kom, ja, jag övertygad om att den skulle vara ett förskräckligt högt berg. Men så var det inte alls. Snarare var det så att den blev allt mindre, och när vi var alldeles nära stenen, såg den inte större ut än en alldeles vanlig hölada. Jag märkte nu att stenen sett så stor ut på avstånd, därför att det inte fanns något i närheten som den hade kunnat jämföras med.

Sanningen att säga var den sedd på nära håll inte underligare än mången annan klippa vid kusten. Men det att stenen stod så ensam gjorde den ovanlig, högtidlig och hemlighetsfull. Den hade stått där i många, många hundra år, och under denna långa tid hade inte havets rasande vågor kunnat göra den något. Tänk om stenen hade kunnat berätta om allt som den hade fått vara med om. Inte hade vågorna skrivit sina namn i berget och inte hade snö och solsken ristat några runor i klipphällen. Norra sidan var alldeles glattslipad, på de övriga sidorna kunde man se bruna ränder efter vattnets olika höjd. Otaliga fåglar hade lämnat vita märken på stenen, och när vi närmade oss, flög ett tjugutal måsar upp med arga skrin. De betraktade oss som rövare, de kretsade kring våra huvuden och såg ut att vilja hacka ut våra ögon. Vi måste försvara oss med årorna. Måsarna stred för sitt fädernesland; de hade ju sina bon på klippan.

Jag klättrade högre upp. Klippan var nästan jämn på ytan och stor som ett kammargolv. En blommande röd epilobium [mjölkört/rallarros] och en mager vinbärsbuske hade sökt sig ett fäste bland musslor och havstång i en skreva på solsidan. Allt vill leva: till och med den hårda klippan anstränger sig att bära blommor och frukt!

Vad var nu det här? En bokstav? Nej, inte en bokstav, men kanhända ett bomärke, om det inte var en sådan kråkfot som naturen själv brukar rista i kala klipphällar. Jag lutade mig ner och skrapade bort mossan. Inte bara ett, utan åtminstone tjugu, sådana märken var inhuggna på den västra sidan och nästan lika många på den östra. Många var nästan utplånade av regn och sol och av havets svallvågor. Men varför var de inhuggna liksom i två fientliga läger? Var det måsar och vildgäss som hade stridit om Pehr Matts sten? Ingen visste något, stenen var ganska tystlåten av sig, havet mumlade visserligen något, men så gör det ju alltid. Det kan inte tiga och får inte berätta.

Jag kom ihåg fiskargossen som hade sett ut som en jätte. Varför skulle inte jag kunna tävla med honom? Pehr Matts sten, som själv ser ut som en jätte om man betraktar den på avstånd, kan inbilla dumt folk där borta på landbacken vad som helst. Jag ställde mig på tå, kapprak på klippans högsta topp ... jag bredde ut armarna som väderkvarnsvingar ... jag vände mig långsamt och högtidligt omkring som ett torn. O, så hög och stor jag måtte avteckna mig mot den blå luften! Där uppe på land skulle man säga: Det är Pehr Matts som tar ner solen från himlen!

— Kanske vi nu ger oss iväg, sade fiskaren i sin båt.

Vi gjorde det, och det kändes ganska skönt att igen komma till människor från det ödsliga havet. En lång tid efter det här sökte jag efter något i gamla papper från Gustav Vasas tid. Till min förvåning läste jag där om ensliga stenar i havet, där sälarna brukade krypa upp för att gona sig i solskenet. Säljägarna fick sina bästa byten vid sådana klippor, som därför kallades sälstenar och var mycket eftersökta. Jägare från skilda byar råkade i gräl om sälstenarna, gick till tings och krävde att ingen annan skulle få jaga där. Jag förstod nu varför Pehr Matts sten var märkt med olika bomärken i två fientliga läger.

Men det var något annat märkligt med den här stenen. Om den för trehundra år sedan var en sälsten, så måste den då ha legat så lågt vid havsytan, att sälarna kunde krypa upp på den. Och nu stod den minst 6 alnar högre. Så mycket måste således havets vatten ha minskats sedan den tiden, och lika mycket måste Finlands kust ha höjts över havet på trehundra år. Är inte detta märkligt? Men så är det. På etthundra år erövrar norra Finland, liksom norra Sverige, ett stort stycke land, som har blivit torrt, eftersom havsvattnet ligger två alnar lägre. Och södra Finland har vunnit en alnshöjd från havet. Så växer landet till och erövrar hela tiden nya provinser från havskonungens rike. Det vet Pehr Matts sten. Den hade i alla fall något att säga, låt vara att den var bara en sten. Den sade till mig: Ditt land växer!

djurskydd
— — —
”Pionjär inom det frivilliga djurskyddsarbetet i Finland var Z. Topelius, som 1870 bildade Majföreningen till småfåglars skydd. Denna organisation (anordnade vårfester för barn) fick 1895 en efterföljare i den likaledes på Topelius' initiativ grundade ha Sylviaföreningen, som verkade till 1957.”

Uppslagsverket Finland (1982).

Unda maris, lat. (”havsvåg”), mus., en i vissa orglar anbragt 8-fots flöjtartad labialstämma, stämd i lätt sväfning mot en annan svag stämma.

Nordisk familjebok (1920).

Hoppsan!! Topelius skrev ”Unda Marina”, inte ”Unda maris”, men man kan kanske någon gång ha glädje av att veta vad det sistnämnda är: förklaringen får stå kvar.