Skatteköp

skatteköp, försäljning av kronohemmans skatterättigheter till enskilda personer, praktiserades av kronan i drygt trehundra år, från 1574 till 1773 och från 1789 till 1889. Med skatterätten förstods äganderätt, som dock enligt tidens synsätt var begränsad. Vem som helst var berättigad att inlösa ett kronohemman (som härvid köptes till skatte). Den som bodde på hemmanet, åbon, hade visserligen företrädesrätt, men var tvungen att konkurrera med andra hågade köpare. Härigenom ställdes kronobönderna många gånger inför svåra situationer, då köpstarka spekulanter uppenbarade sig. Den som var bosatt på ett rusthåll av krononatur hade dock ensamrätt att skatteköpa sitt hemman, och enligt 1723 års förordning hade rusthållaren därtill företrädesrätt framför de underlydande hemmanens, augmentens, åbor vid skatteköp av rusthållets augment, om de ansågs vara ”omistliga”. 1756 definierades detta så, att bl.a. alla augment inom en mils radie från rusthållet hörde till kategorin ”omistliga”. Från och med 1731 hade bruksägarna betydande möjligheter att skatteköpa kronohemman med stöd av bruksprivilegierna; detta gällde dock inte indelta hemman (jfr indelningsverket). På 1700-t. förvandlades sålunda ett stort antal kronobönder till privatpersoners landbönder (jfr landbonde), i synnerhet i järnbruksregionen i S.v. Finland och herrgårdsbygderna i Tavastland, Satakunta och det inre av Nyland. Enligt den skatteköpsförordning som utfärdades 1789 hade den som bodde på ett kronohemman ensamrätt till s. Rusthållare och bruksägare behöll dock sina tidigare företrädesrättigheter, men småningom upphörde man i praktiken att tillämpa dessa undantagsbestämmelser. (E. Jutikkala, Bonden i Finland genom tiderna, 1963).



Uppslagsverket Finland (1985).
(Rev. 2015-01-03 .)