Allan Blom var positiv till kommunsammanslagningen medan Anita Wikman förhöll sig kritisk.
Foto: Jonas Brunnström, Ove Lillas/Arkiv
Förstoring.

Vi frågade ett par kända Nykarlebyprofiler om hur de minns kommunsammanslagningen av Jeppo, Munsala, Nykarleby stad och Nykarleby landskommun vid årsskiftet 1974/1975.

Allan Blom, 86, var vice ordförande i stadsfullmäktige i Nykarleby för 50 år sedan. Han var med och förhandlade med de övriga kommunerna om sammanslagningen.

– Jag har bara positiva minnen. Vi hade ett bra koncept då vi förhandlade med de olika kommunpolitikerna och det förekom inga stridigheter, säger han.

– Sedan tidigare hade vi samarbete kring skola och sjukhus, så vi hade mycket gemensamt från början.

Blom säger att han fortsättningsvis är en stor förespråkare av kommunsammanläggningar, som han föredrar att kalla dem.

– Jag hör till dem som anser att Korsholm och Vasa borde gå ihop.

Själva festligheterna minns han väl. Kommunsammanslagningen firades på Nykarleby torg med fyrverkerier och tal. Allan Blom som hade sitt kontor på Helsingfors aktiebank vid torget minns också att det blev fortsatta festligheter där.

– Jag ska börja gå igenom material från den tiden. Det kommer nog något på min Youtube-kanal om sammanslagningen småningom, säger han.

Författaren Anita Wikman, även hon 86 år, förevigade sammanslagningen i flera dikter i boken ”Efter 1809” (1975). Bland annat skriver hon om hur landshövdingen fick ett rävskinn efter sitt tal på nyårsfesten.

[Här syns att skribenten konsulterat Nykarlebvyer för dikten där är tagen ur Efter 1809.]

– Jag minns att det var väldigt högtidligt nedanför stadshusets balkong, säger hon.
[Här sviker minnet lite, för Ämbets-/Stadshuset stod klart 1981.]

Själv är hon uppväxt i centrum, men hade då hunnit vara Munsalabo i över 10 år. Hon minns att det var livliga diskussioner för och emot sammanslagningen. Själv var hon emot den.

– Vi hade en bra och överskådlig kommun. Alla byar hörde så självklart till i Munsala och här fanns allt vi behövde. Jag tyckte det var orättvist att vi skulle tas ifrån våra rättigheter. Då fanns det butiker och banker här och nu finns inget kvar. Men vi har i alla fall Station 49. [Bensinstation och kafé.]

Kommunsammanslagningen är inget hon längre funderar på utan konstaterar att man fått finna sig i det som sker.

– Men just utarmningen av landsbygden tycker jag inte om, där gick vi nog miste om något.

– Tänker man i större cirklar med välfärdsområdet nu så är det förfärligt hur det har blivit. Det sparas in på äldrevården och det blir allt dyrare att bli äldre på landet, säger hon.