Strukturomvandlingen i näringsliv och befolkningsförhållanden i landet efter det senaste kriget föranledde småningom behovet av en omfattande riks- och regionplanering, bl.a. för hela Vasa län. Den 27 juni 1959 anhöll Eteläpohjanmaan Seutukaavaliitto hos inrikesministeriet om att en regionplan skulle uppgöras för dess område, som omfattade de finskspråkiga kommunerna med staden Seinäjoki som centrum. Regionplanen skulle även omfatta de från detta område avskilda kuststäderna. Den 30 jan. 1964 anhöll Regionplaneförbundet för Vasa läns kustområde om att regionplan skulle uppgöras även för dess område, som omfattad e städerna Vasa, Jakobstad, Nykarleby, Kaskö och Kristinestad samt de svenskspråkiga landskommunerna från Sideby i söder till Kronoby — Öja — Nedervetil i norr. Samtliga dessa kommuner hade tidigare uttalat sig för att en regionplan skulle uppgöras. Den 25 maj 1966 förnyade Seutukaavaliitto sin anhållan. I anledning härav inbegärde inrikesministeriet utlåtande från länsstyrelsen, som i sin tur vände sig till städerna och kommunerna i ärendet. Avsikten var att utröna förutsättningarna inom städer och landskommuner för uppgörandet av en generalplan för hela området. I fdebr. 1967 tillsatte statsrådet en delegation för planeringen av kommunreformen i landet med Arno Hannus som ordförande.

Inom de berörda kommunerna utvecklades under de följande åren en livlig debatt. I staden ansåg många, att en sammanslutning med landskommunen var naturlig, eftersom dessa kommuner sedan gammalt samarbetade på olika sätt. Med Munsala och Jeppo kunde man se tiden an och låta saken mogna. Inom landskommunen och Munsala var man böjd för en anslutning till Nykarleby. I Jeppo var betänksamheten särskilt stor. Kommunstyrelseordf. Valter Backlund ansåg sålunda, att det redan förefanns ett långt drivet kommunalt samarbete och att det knappast skulle bliva mera vid en samman slagning. Man skulle förlora kommunkansliet och därmed den personkännedom om invånarna som personalen nu hade. Fördelarna med ett samgående mellan kommunerna i nejden ansågs dock vara övervägande: ”Ju större storkommun desto större tätort med större möjligheter till service och trivsel”. 1)

Den 13 jan. 1967 emanerade den nya lagen om utvecklande av den kommunala indelningen och kommunernas samarbete. Planer skulle nu utarbetas för justering av den kommunala indelningen och organiserandet av samarbetet. Allmänt gällde, att kommunerna borde ha en folkmängd om minst 8.000 och ej mindre än 4.000 invånare, utgående från beräknad folkmängd 1980. Länsstyrelsen skulle utarbeta preliminärt förslag före den 1 juli 1967 och slutligt sådant före den 1 juli 1968. Fataljetiden utgick den 1 jan. 1969.

[Fatalia eller Fatalier, en i lag föreskriven tid, inom hvilken något måste fullgöras, vid förlust av rättigheten dertill; äfven vigtiga dokument som skyndsamt måste handläggas.
Främmande ord och namn (1878).]

Sammanslagningen av Nykarlebynejdens kommuner med staden var psykologiskt väl förberedd. Man och man emellan hade för och emot redan länge diskuterats. Man skred nu på olika håll till åtgärder för att skapa klarhet i situationen. Norra Österbottens distrikt av Svensk Ungdom anordnade den 11 febr. 1967 på Juthbacka en estraddebatt i frågan mellan kommunalmännen i nejden. I SÖL:s regi hölls den 15 febr. ett diskussionsmöte i Smedsby och den 20 febr. anordnades ett gemensamt möte mellan kommunstyrelserna och stadsstyrelsen i Nykarleby.

Vid mötet på Juthbacka framhöll kommunstyrelseordf. i Munsala Anders Nordström, att befolkningen minskade i kommunerna och att en sammanslagning därför var nödvändig. [Trots sammanslagningen minskar befolkningen år 2004.] Nykarlebynejden var ett lämpligt distrikt för en fusion, men befolkningen var för fåtalig: ca 7.400 personer nu, 7.300 år 1980 och 7.400 år 1990 enligt prognosen. Fördelarna med en sammanslagning var bättre skatteunderlag. Det mest negativa var dragningen till den blivande storkommunens centrum: periferin skulle bli ännu mera periferisk. Det skulle bli svårt för utbyarna. Stadsdirektör Ernest Eklund hänvisade till den nyssnämnda lagen av den 13 jan. och framhöll att man hade att välja mellan tre alternativ: 1) Alla fyra kommunerna bildar en stad, 2) Nykarleby uppger sina stadsrättigheter och alla fyra kommuner bildar gemensamt en landskommun, 3) landskommunerna slår sig samman och staden står utanför, men förblir centralort för området.

Eklund trodde att det första alternativet var bäst. Det erbjöd de bästa utvecklingsmöjligheterna: Den nya stadskommunen räknade, om sammanslagningen varit ett faktum, 7.550 invånare och 1990 enligt prognosen 7.400. Den hade ett stadsplanerat centrum, Nykarleby, som bl.a. därför borde ha de största förutsättningarna att bli den nya storkommunens centralort. Staden kunde få två järnvägsstationer vid stambanan, Jeppo och Kovjoki, fina hamnar i Munsala (oljehamn i Kantlax och en naturlig djuphamn i Monäs) samt goda landsvägsförbindelser, riksåttan och stamväg 67. Samarbetet mellan kommunerna var redan nu gott och en splittring borde undvikas, framhöll Eklund.

Flera talare förenade sig härom. De perifera orternas service borde dock beaktas vid sammanslagningen. Ett samarbete med Oravais borde etableras. Skulle denna kommun anslutas till storkommunen bleve invånarantalet ca 10.400 personer. De närvarande representanterna för Oravais kommun, styrelseordf. Thure Hagberg och fullmäktigledamoten Sven Löfqvist anmälde dock betänkligheter. Från norra Oravais var man kanske benägen att vända sig mot Nykarlebyhållet, men södra Oravais vände sig hellre mot Vörå, framhöll man. I sept. 1967 inlämnade kommunen dock en anhållan om att få ansluta sig till den nya storkommunen.

Vid mötet den 20 febr. föreslogs, att varje kommun skulle välja 3 personer till en kommitté för utredning av alla frågor rörande kommunsammanslagningen. I Nykarleby tillsatte stadsfullmäktige den 17 mars en utredningskommitté, bestående av stadsfullmäktiges ordf. Bjarne Lundqvist, stadsdir. Eklund och stadsstyrelsemedlemmen M. Nylander. Som suppleanter valdes fullmäktige K. Lobbas och T. Granqvist. 2)

För Nykarlebynejden valdes en kommunplaneringskommitté med Ernest Eklund som ordf. och socionom Sigvald Blomqvist som sekreterare. Denna avgav i sept. 1967 ett förslag till de berörda kommunerna, vari man förordade en radikal sammanslagning av dem, inklusive Oravais. Den 4 sept. beslöt kommunalfullmäktige i Munsala med 12 röster mot 3 att för länsstyrelsen föreslå, att Nykarleby stad och landskommun, Munsala, Jeppo och Oravais kommuner skulle sammanslås till en s.k. stadskommun enligt kommunreformkommitténs i Nykarlebynejden förslag. Regionplanenämnden däremot hade föreslagit, att Oravais skulle hänvisas till ett block tillsammans med Vörå och Maxmo. De tre som röstade mot förslaget ansåg, att om Oravais inte kunde lösgöras från Vörå-Maxmo skulle de båda föreslagna Nykarleby- och Vöråblocken, en stad och sex landskommuner, sammanslås till ett block med Oravais som centralort.

Den 8 sept. 1967 avgav stadsfullmäktige och fullmäktige i landskommunen inbegärt utlåtande till regionplaneförbundet rörande dess förslag till kommunsammanslagning. I utlåtandet framhöll fullmäktige, att staden, Nykarleby landskommun, Munsala, Jeppo och Oravais borde bilda en gemensam kommun med staden som centralort. Den 6 nov. 1968 inbegärde länsstyrelsen i sin tur utlåtande rörande dess preliminära förslag i samma ärende. Detta förslag var identiskt med regionplaneförbundets i aug. 1967 framlagda 3), varför stadsstyrelsen ej fann anledning att ändra stadens utlåtande. Man borde om möjligt med än större kraft framhålla, att Oravais kommun borde överföras norrut till Nykarleby. Oravais samarbetade redan på en rad områden med Nykarlebynejden och Jakobstad, varför en sammanslutning vore naturlig. Om dessa fem kommuners enhälliga önskan ej av länsstyrelsen kunde beaktas, framhöll man i utlåtandet, motsatte sig Nykarleby stad varje form av tvångssammanslagning. Nykarleby storkommun borde i ärenden på lägre än länsnivå riktas norrut till Jakobstads storkommun.

Länsstyrelsen hade i sitt förslag helt ogillat Oravais' kommuns överförande till Nykarlebynejden. Motiveringen var, att den lilla tillökningen av befolkningen i Nykarleby storkommun, som detta skulle medföra, ej motsvarade den inverkan åtgärden skulle åstadkomma i funktionell splittring i fråga om Vasa stads influensområde. Till detta anförde stadsstyrelsen, att Nykarleby storkommun ej ansåg, att det vore av ringa värde, om kommunen tillfördes ett befolkningstillskott om 2.500—3.000 personer. Dessutom hade Oravais från både forn- och nutid starka förankringar norrut mot Nykarleby och Jakobstad. Det kunde ej vara riktigt att påtvinga kommunen en inriktning, som den ej hade, d.v.s. en anslutning till Vörå och Maxmo kommuner. De sistnämnda kunde söka samarbete med kommuner söderut, som tillhörde Vasa stads influensområde och en livskraftig kommun därigenom bildas.

Stadsfullmäktige beslöt att helt omfatta kommunplaneringskommitténs förslag till utlåtande. Man konstaterade vidare, att varken landskapsförbundet eller regionalplaneförbundet tagit hänsyn till kommunernas enhälliga önskemål i kommunplaneringsfrågan. Då landskapsförbundet i ett flertal andra ärenden, bl.a. folkakademi- och lärarhögskolefrågorna (seminariet) ej företrätt Nykarlebynejdens intressen, gav stadsfullmäktige stadsstyrelsen i uppdrag att noga följa med förbundets verksamhet och inkomma med förslag, huruvida staden längre hade intresse av att vara medlem i förbundet. 4)

I okt. 1967 hade samtliga kommuner inlämnat sina förslag i kommunreformsfrågan till länsstyrelsen. Oravais föreslog efter omröstning med 12—2 anslutning till Nykarleby. I fortsättningen kämpade Oravais förgäves för detta mål. Vid ett diskussionsmöte den 18 mars 1968 mellan regionplaneförbundet och kommunalmän från Pedersöre- och Nykarlebynejderna presenterade kommunen sina åsikter i 21 punkter för regionplanekommittén och framställde därefter skarpt sina protester mot en anslutning till Vöråblocket. Ca 85—90 % av kommunens invånare krävde att den skulle förenas med Nykarleby. Oravais hade, framhöll man, endast medborgarskolan gemensam med Vörå och även i fråga om detta samarbete hade man begärt utträde. Oravais kyrkby utgjorde ett centrum för kommunen och hörde överhuvudtaget ej till Vörås influensområde. Däremot var samarbetet livligt med Nykarlebynejden och Jakobstad på en rad områden såsom sjukvård, skolväsende o.s.v. Men protesterna hjälpte ej. I sept. 1969 insände länsstyrelsen sitt slutliga förslag till kommunreform till inrikesministeriet. Nykarleby stad, landskommunen, Munsala och Jeppo skulle sammanslås till en stadskommun med Nykarleby som centrum, medan Oravais skulle bilda en gemensam kommun med Vörå och Maxmo enligt regionplaneförbundets och länets kommunreformnämnds förslag. Stadsfullmäktige beslöt att tillsammans med de övriga kommunerna motsätta sig förslaget. 5) Någon ändring fick man dock ej till stånd.

Vid ett informationsmöte den 26 april 1971 i Nykarleby konstaterade verksamhetsledaren i regionplaneförbundet, dipl.ing. Henry Holmlund, att den i betänkandet till regionplanelag föreslagna Nykarlebygruppen hade passerat alla instanser oförändrad och att det numera ej fanns några andra oklarheter rörande kommunsammanslagningen än själva tidpunkten. En opinionsundersökning i Nykarlebynejden utförd av SFP visade, att största delen av dem som besvarat det utsända frågeformuläret trodde, att sammanslagningen skulle ske före år 1975. I juni s.å. tog landskommunen initiativ till ett representantskapsmöte den 15 sept. för att diskutera en frivillig sammangång av kommunerna i nejden. Tre representanter från varje kommun skulle utses till ett arbetsutskott, som skulle utreda ekonomiska, juridiska o.a. frågor i samband med fusionen. Man uttryckte förhoppningen, att denna skulle ske snarast möjligt för att utvecklingen i kommunerna ej skulle bli alltför mycket lidande. Många nödvändiga uppgifter i de små kommunerna kunde samordnas genom reformen, såsom brandväsende, vägar, vatten- och avloppsledningar, byggnadsverksamhet, skolväsende, utvecklingen av näringslivet m.m. År 1973 mottog inrikesministeriet en av 8 personer i staden och landskommunen undertecknad anhållan av den 20 mars om att sammanslagningen skulle ske redan den 1 jan. 1974. I fall Munsala och Jeppo inte nu kunde förena sig härom, borde de få möjlighet att ansluta sig senare. Bakom skrivelsen stod socialdemokrater i staden och landskommunen. I ett inbegärt utlåtande av den 24 maj framhöll de fyra kommunerna, att den av dem tillsatta utredningskommittén rekommenderat, att alla fyra kommunerna samtidigt skulle inlämna särskild anhållan om kommunal samgång från nyåret 1975. Statsrådet bordlade ärendet. I juni 1973 riktade fullmäktigledamoten i Nykarleby, soc.dem. Alf Blomqvist en ny skrivelse till inrikesministern, vari han anhöll, att överförandet av de tre landskommunernas områden till Nykarleby stad omedelbart borde upptas till ny behandling i statsrådet. I aug. 1973 framlade utredningskommittén för frivillig kommunsammanslagning i Nykarlebynejden sitt förslag till ansökan om kommunsammangång. Varje kommun i nejden skulle inom aug. till statsrådet inlämna enskild anhållan om samgång den 1 jan. 1975. Statsmakten borde härvid garantera minst samma statliga service som hittills för regionen. I statsbudgeten borde samtidigt upptas anslag för att möjliggöra en snar utbyggnad av bl.a. skolväsendet samt sjuk- och hälsovården, som i anmärkningsvärd grad släpade efter. Anslag för nödvändiga vägar och kommunikationernas förbättrande var av allra största betydelse och borde även medtagas. Detta var absolut nödvändigt för kommunens fortsatta verksamhet, framhöll kommittén. Den detaljerade promemorian bakom förslaget hade utarbetats av stadsdirektör Börje Nygård och stadssekr. Bror Åström i staden, kommunalsekreterarna Sigvald Blomqvist i landskommunen, Peter Portin i Munsala och Harry Grahn i Jeppo. Under aug. månad inlämnade de fyra kommunerna enligt utredningskommitténs förslag enskilda ansökningar om kommunal sammangång till en stadskommun den 1 jan. 1975. Nykarleby landskommun hade för sin del betonat, att kommunerna skulle sammanslås, men ej att de skulle uppgå i Nykarleby stad. Redan den 20 sept. 1973 beviljade statsrådet kommunernas ansökan. Statsrådets beslut innebar inte, att någon ny kommun bildades utan endast att Nykarleby stads område utvidgades. 6)

I slutet av år 1973 utsåg respektive kommuner tre medlemmar till en organisationsnämnd, som ersatte den tidigare utredningsnämnden. I den nya nämnden invaldes stadsdir. Börje Nygård ordf., Alf Blomqvist (från juli 1974 Matts Riska) och John Strang från staden, Eliel Eng, Gunnar Mäenpää och Lars Smeds från landskommunen, Gustaf Fors, Alf Julin och Manne Nygård från Jeppo samt Eric Fors, Anders Nordström och Willard Wallin från Munsala ledamöter.

Organisationsnämnden stod inför krävande uppgifter då det gällde att placera den nya storkommunens sammanslagning och funktion. För ändamålet tillsattes tre sektioner, en för centralförvaltningen och ordningsväsendet, en för hälsovården, socialvården och bildningsväsendet och en för kommunalteknik och byggnadsverksamhet. Varje sektion hade 4 medlemmar, en från varje primärkommun. Ordf. i sektion 1 var B. Nygård, i sektion 2 E. Fors och i sektion 3 E. Eng. Sedan den 18 febr. 1974 fungerade kommunalsekreterare Sigvald Blomqvist som sekreterare i organisationsnämnden och i de av nämnden tillsatta sektionerna.

Planeringsarbetet inleddes med en inventering av primärkommunernas organisation, inrättade tjänster, utrymmen, planeringsläge m.m. Man utgick härvid från utredningskommitténs tidigare utarbetade rekommendationer och dess insamlade undersökningsmaterial. Studiebesök gjordes i mars 1974 i Kristinestad, där en motsvarande kommunsammanslagning gjorts 1.1. 1973, och i maj i Korsholm för att studera biblioteksverksamheten där. Den 7 maj företog organisationsnämnden en rundresa i den blivande storkommunen, varvid främst olika kommunala byggnader och inrättningar besågs. Under det fortgående planeringsarbetet kontaktades Stadsförbundet, Finlands svenska kommunförbund, justitieministeriet, arbetarskyddsstyrelsen, länsbefolkningsinspektören, länsbrandinspektören m.fl. Förslag till nya eller ändrade stadgar, reglementen och instruktioner utarbetades, de olika förvaltningsgrenarna utplacerades och budgetförslaget för år 1975 uppgjordes.

Bland de problem organisationsnämnden hade att lösa var överföringen av tjänsteinnehavarna i de gamla kommunerna till den nya ett av de svåraste. Inom centralförvaltningen, brandväsendet, byggnadsväsendet, hälsovården, socialvården och bildningsväsendet skulle 102 tjänsteinnehavare och 48 innehavare av bi- eller deltidstjänster, d.v.s. ca 150 tjänster och befattningar krympas till ca 101. Härtill kom 119 tjänster och befattningar inom skolväsendet, som ej direkt berördes av kommunreformen. 7) För bortfallna eller minskade statsunderstöd skulle sammanslagningsersättning utgå ur statens medel till den utvidgade kommunen under fem år efter sammanslagning enligt en sjunkande skala. Härtill kunde vid behov enligt prövning erläggas statligt sammanslagningsunderstöd under tre års tid.

Den nya storkommunens bärkraftsklass, grundad på bokförings-, beskattnings- och befolkningsuppgifterna för de tre föregående åren, fastställdes av bärkraftsklassificeringskommissionen till 4. Detta innebar en oväntad, men välkommen sänkning, medan bärkraftsklassen för 1973 var 6 för staden, 5 för landskommunen, 7 för Munsala och 5 för Jeppo. Dyrortsklassen fastställdes till 3 och utvecklingsområdeszonen till 2.

För att underlätta medborgarnas kommunikation med centralförvaltningen skulle byråer inrättas i Jeppo och Munsala, vardera med en kanslist anställd på heltid. En lantbrukssekreterartjänst skulle likaså allokeras till Jeppo och en byggnadsinspektörstjänst till Munsala.

Vad brandskyddet beträffar skulle landskommunens allmänna brandkår sammanslås med stadens halvordinarie dito. Avtalsbrandkårer skulle upprättas i Jeppo och Munsala. Brandstationen i Jeppo, den enda som befann sig i gott skick, skulle tillsvidare fungera som den nya stadens huvudbrandstation.

En arbetsgrupp utsågs även för att bevaka frågan om kompensation till staden för det indragna seminariet. 8) Överhuvudtaget stod organisationsnämnden inför en mängd svåra och ibland övermäktiga uppgifter, som den dock till största delen löste med framgång. Kritik från allmänhetens sida saknades ej. I de tidigare landskommunerna, som nu skulle förlora sin självständiga ställning, var man misstänksam mot stadskommunen och angelägen om att ej förlora någon av de fördelar självständigheten erbjudit i form av statsunderstöd o.dyl. Man hade även olika åsikter om betydelsen av de investeringar man gjort i skolbyggnader, ungdomslokaler, ålderdomshem o.dyl. Framför allt var man orolig för att såväl den kommunala som den privata servicen i de olika kommundelarna skulle försämras efter sammanslagningen genom att administrationen, skolväsendet, arbetsplatserna, varuhusen, bankerna, bostadsbyggandet o.s.v. koncentrerades till storkommunens centrum och de periferiska delarna därigenom blev än mera isolerade.

Även inom de ledande kretsarna var man hösten 1974 missnöjd. Efter kommunalvalet 6—7 okt. riktade organisationsnämnden vid en uppvaktning hos ministrarna C.O. Homén och Ulf Sundqvist en framställning till statsrådet om förbättrad statlig service och ökade subventioner för den blivande storkommunen. Nykarlebynejdens primärkommuner borde prioriteras vid fördelningen av anslag för skolor, hälsovårdscentral och vägar. Man efterlyste också kompensation för förlusten av seminariet och betonade, att om kommunerna i Nykarlebynejden framgent behandlades lika styvmoderligt av statsmakten som hittills, kunde de ej avge något positivt svar på andra kommuners förfrågningar om statsmaktens inställning till respektive kommuner sedan samgångsbeslutet väl har fattats. Med hänsyn till att kommunreformen genomförts frivilligt, borde de statliga myndigheterna visa förståelse för kommunernas strävanden eller också lägga fram egna förslag till lösningar, varigenom man konkret kunde påvisa någon fördel med kommunsammangången. Nykarlebynejden ansåg sig nu inte ha vunnit gehör för något framlagt förslag. Inställningen hade snarast varit den motsatta.

Organisationsnämnden framförde även till generaldirektör Mikko Laaksonen på skattestyrelsen ånyo kravet på att ett nytt skattedistrikt, omfattande det utvidgade Nykarleby, skulle bildas från den 1 jan. 1975.

I dec. 1974 biföll statsrådet även den blivande storkommunens anhållan att få bilda ett eget skattedistrikt. Staden och landskommunen hade tidigare tillhört Pedersöre skattedistrikt, medan Jeppo och Munsala sorterat under Oravais skattedistrikt. Den nya skattebyrån inrymdes i landskommunens tidigare kommunalgård, som med en golvyta om 154 kvm tillsvidare ansågs räcka till. Däremot lyckades ej försöken att få bilda ett eget vägmästardistrikt. Dittills hade staden och landskommunen tillhört Jakobstads och Jeppo-Munsala Oravaisdistriktet. Nu överfördes hela det utvidgade Nykarleby i jan. 1975 till Oravais vägmästardistrikt. En ny depå skulle upprättas i Ytterjeppo. Inom den utvidgade staden fanns sammanlagt 480 km allmänna vägar, av vilka landsvägarna utgjorde 332,6 och bygdevägarna 147,4 km. Biltätheten i området var ovanligt stor: 4.200 motorfordon på 7.133 invånare, d.v.s. mera än 1/2 motorfordon per person (nov. 1974).

Planeringen av ordningsväsendet, befolkningsskyddet, lantbruket, hälso- och sjukvården, socialvården m.m. måste på grund av utrymmesbrist förbigås här. Skolväsendet och befolkningsutvecklingen har behandlats på annan plats. Några sifferuppgifter rörande den nya storkommunen skall ytterligare anföras.

Stadens landareal omfattade efter sammanslagningen 693,5 km². Härtill kom en vattenareal om 121 km², varför totalarealen således uppgick till 814,5 km². 9) Folktätheten per km² beräknades 31.12.1975 ha uppgått till 10,6. 10) Av arealen upptog åkern år 1969 13.501 och skogsmarken 30.890 ha. De förvärvsarbetande uppgick 1970 till 45,8 % av totalbefolkningen. Av dem arbetade 52,8 % inom jord- och skogsbruk och fiske, till vilken grupp även pälsdjursnäringen räknades. Lägenheternas antal var 1.188, av vilka 23 % hade en areal om 1—4,99 ha, 50 % 5—14,99 ha, 15 % 15—19,99 ha, och endast 12 % 20—49,99 ha. Ingen lägenhet var över 50 ha. Den nya staden var sålunda en utpräglad småbrukarbygd, där skogsmarken dominerade.

Inom industrin arbetade endast 13,1 % av befolkningen, inom byggnadsverksamheten 5,7 %, handeln 10,1 %, samfärdseln 5,1 % och servicenäringarna 12 %. Industrialiseringen var sålunda obetydlig. Antalet industriföretag var 18, inklusive 5 pälsdjursfarmer och 4 foderkök. Antalet arbetsplatser inom dessa var 565, av dem 267 eller 47,26 % inom pälsdjursbranschen. De största industriella företagen var Oy Prevex Ab plastindustri med 83 och Mirka Oy Keppo Ab slip- och pappersindustri med 72 arbetsplatser. 11)

Den 31 dec. 1974 kl. 24.00 utvidgades så det gamla Nykarleby och blev Finlands sjunde stad vad ytarealen beträffar. I fråga om invånarantalet förblev staden dock fortfarande en av de minsta i landet.

Kommunfusionen firades i enkla former i 7 graders kyla och kall blåst på stadens torg. Landshövding Martti Viitanen var inbjuden och deltog tidigare på nyårsaftonen i en middag på Juthbacka tillsammans med styrelse- och fullmäktigordförandena i de fyra kommunerna. På torget spelades grammofonmusik i fackelsken och i Normalskolan bjöds på saft med bulle. Mellan ett- och tvåtusen personer hade samlats, då den officiella delen av programmet inleddes kl. 23.15. Nykarleby manskör sjöng och stadsdirektör Nygård höll ett anförande, vari han betonade vikten av samarbete och hälsade alla invånare välkomna in i den nya gemenskapen. Stadens blåsorkester spelade Vasa marsch. Därefter talade landshövdingen och framförde en hälsning från statsmakten.

[Landshövding Martti Viitanen talar.
Foto: Lars Pensar.]

Han framhöll, att man med kommunreformen avsett att överflytta beslutanderätten från centralförvaltningen till den regionala på länsnivå. Beslutanderätten i frågor, som berörde kommunerna och invånarna i dem, skulle så vitt möjligt överföras på de kommunala förvaltningsorganen. Gynnsamma förutsättningar hade härigenom skapats för en utveckling inom samhällslivets olika områden. Nu berodde det på invånarnas egen aktivitet, huru dessa komme att utvecklas. Landshövdingen tackade till sist å statsmaktens vägnar för det arbete, som utförts av förtroende- och tjänstemännen i de olika kommunerna och tillönskade det nya Nykarleby och alla dess invånare den bästa framgång. Som tack överlämnade stadsdirektören till landshövdingen ett praktfullt rävskinn, en symbol för det utvidgade Nykarlebys ställning som ”världens största pälsdjursavelsområde”. — Rävskinnet hade m.a.o. ersatt den brinnande tjärtunnan som sinnebild för stadens nya status och strävanden.

[Martti Viitanen samtalar med stadsdirektör Börje Nygård som är i färd med att överräcka landets största rävskinn flankerad av en tillbakadragen stadssekreterare Bror Åström.
Foto: Lars Pensar.]

Då nyåret ingick ringdes det i kyrkklockorna och ett fyrverkeri avbrändes, varpå de nya stadsborna skingrades och festen var över. Jakobstads Tidning summerar: ”Det blev ingen förtätad stämning vid övergången från det gamla till det nya året, med allt vad det denna gång innebar av historia för nejden. Snarare var det nog lite marknad över samlingen, men stämningen var god och glad —...”.

[Fyrverkeriet. Foto: Lars Pensar.]

I ungdomsgården firade samtidigt ca 2.000 ungdomar det nya året och sin nyvunna värdighet som stadsbor i Stor-Nykarleby på sitt eget sätt med dans och kolifej.

Den gamla staden hade upplevt 354 år, ett långt liv i en finländsk stads historia. Den hade genomgått växlande öden, småningom nått rangen av sjö- och stapelstad, utplånats genom branden 1858, men återuppstått i en vackrare skepnad än någonsin tidigare. Staden hade fått namn om sig som ett hemvist för skalder och lärda män och skulle nu förvandlas en gång till, men denna gång till en jordbrukarstad med pälsdjursavel som huvudnäring. Till sin yttre skepnad skulle staden småningom helt omskapas, från en för sin anspråkslösa men behagfulla skönhet och sin rogivande stillhet lovsjungen trästad i enkel, men värdig empirestil till en modern glas- och betongstad med asfalterade gator, pampiga bankhus, industrihallar och stormarknadshus samt tung och bullrande genomfartstrafik, alltsammans insövt i den föga behagliga lukten från minkfarmerna, stadens ekonomiska ryggrad jämte kraftverket, vars damm enligt planerna snart skulle byggas upp till tidigare oanade och för äldre generationer otänkbara höjder. Den mångbesjungna älven med sina forsar skulle förvandlas till en insjö, storbron, Carl Rosenkampffs stolta skapelse från 1817 ombyggas och själva Sancta Birgittas ärevördiga helgedom hotas i sina grundvalar av vattenmassornas tryck. En fullständigare omvandling, åvägabragt under djupaste fred, kunde knappast tänkas än den som nu väntade den gamla skalde- och lärdomsstaden Nykarleby.

Infarten till Nykarleby söderifrån omkr. 1950.
[Förstoring (625 kB). Eftersom byggnadsarbetena för Liljedahls affärshus vid Bangatan 9 (lokalförsäkring år 2005) precis inletts, kan kortet dateras till år 1958.]