Egentligen är det inte så lämpligt att efterlikna tidningslayouten, men jag kan ändå inte låta bli att göra det ibland. Det finns dock en variant med vanlig webblayout.

Nykarleby har även rushat mycket framåt i vår tid. Den är inte mera en så stillsam trästadsidyll som den var på 1920-talet, då jag hade äran att vistas där ett lustrum (5 år). Stadens enda moderna stenstadskoloss var då normalskolan vid torgets västra sida. Nu har skolan med det nya mastiga ämbetshuset på torgets östra sida fått en värdig pendang.
skulle dessa konkurreras bort i en handvändning.
    Småspararna var lätta att fånga. Allt dessa gnidit och sparat ihop flyttades över i denna bank. Men det dröjde ej länge, förrän banken ramlade omkull med dunder och brak till sorg och veklagan för alla deponenter. Ännu årtionden efteråt grämde sig många över denna konkurs och förlusten de led.




    Många kunder var munviga, så det var alltid glam och skoj och skrypt [trivsamt] i butiken dessa dagar. Någon brådska och jäkt var det inte heller, man tog tid på sig att handla.
     Vi var tre klasskamrater, som blivit god vän med Axel. Han var ungkarl då ännu, så han ville gärna ha besök då och då. För oss var det också nöjsamt att ibland få tillbringa några timmar i hans sällskap och glömma läxplugget.
     I hans butik hände många roliga episoder, som Axel mästerligt kunde brodera ut till vår stora förnöjelse.
     Bäst av allt var att Axel skaffat sig radio. Det var en stor nymodighet för oss. Apparaten hade ingen högtalare, så vi lyssnade med hörlurar i tur och ordning. Var det en ny


hetssändning, skulle den som lyssnade i korthet redogöra för det som del-gavs.
     Hösten 1927 gick friidrottslands-kampen mellan Finland och Sverige i Stockholm. Vi kunde följa med täv-lingens gång i radio enligt Sven Jerrings referat. Tävlingen var mycket jämn. De två avslutande tävlingarna var höjdhopp och stafettlöpning fyra gånger 400 m. Båda lagen hade då ännu chans att vinna matchen. Men för Finland gällde det att vinna både höjdhoppet och stafettlöpningen.
Sverige hade alltid haft bättre höjdhoppare än Finland, så Sveriges chanser föreföll större. Armas Valste var både kulstötare och höjdhoppare. Just då den bäste av de finländska hopparna var han vårt lands hopp. Olidligt spännande var den lilla stund Valste stod och koncentrerade sig före hoppet. Hela stadion höll andan, berättade Jerring. Så tog han sats, sprang några steg och slängde sig över ribban och vann. Det blev en bejublad seger, och Finland vann kampen.
     Vi var också glada, och vilken sensation det hade varit för oss att få följa tävlingens gång. Eftermiddags-stunden blev ett oförglömligt minne för oss alla fyra.

 En       

 Pensars på Bankgatan
     Nya affärshus har också tillkommit vid torgets södra sida och vid flera andra tillfällen i staden plus en mängd höga bostadshus.
     Men Bankgatans byggnader vid torgets norra sida är oförändrat kvar som förr. Men frågan är hur länge, ty åtminstone Pensars gård är i faro-zonen kunde man läsa i bladet härom-dagen. Till all lycka har man besinnat sig och satt på bromsen, om den nu orkar hålla.
     Man undrar när den gatan fick namnet Bankgatan. Den kan inte ha haft namnet från begynnelse, ty då fanns det inga banker i stan. Förära-des den namnet, då staden fick egen bank, den legendariska Nykarleby aktiebank? Med högre inlåningsränta än andra banker, 		Många förlorade också helt sin tillit till bankerna. Många skulle väl nog ha instämt med den seminarist som sa, då han gick på gatan i fråga, att för hon-om skulle Pankgatan varit ett lämp-ligare namn.
     I Pensars gård fanns butik. I den såldes kolonialer, tyger och allehanda nödvändiga husgerådsartiklar. Butiken drevs av Axel Pensar. Visst handlade stadsbor i hans butik, men landsborna var också flitiga kunder där. Axel var född munsalabo, så i synnerhet muns-alaborna kände sig hemma där. I synnerhet under veckans torgdag var det trångt i Axels butik. Då landsbor-na sålt sitt hö, sin ved och sin potatis, så skulle nödvändiga butiksvaror köpas hem för pengarna.



Vasabladet den 6 april 1982.
Lars Pensar, Axels son, tillhandahöll.


Läs mer:
Axel Pensar av Erik Birck.
Fler artiklar ur tidningen.
(Inf. 2005-08-12.)


Pensars på Bankgatan

Nykarleby har även rushat mycket framåt i vår tid. Den är inte mera en så stillsam trästadsidyll som den var på 1920-talet, då jag hade äran att vistas där ett lustrum (5 år). Stadens enda moderna stenstadskoloss var då normalskolan vid torgets västra sida. Nu har skolan med det nya mastiga ämbetshuset på torgets östra sida fått en värdig pendang.
     Nya affärshus har också tillkommit vid torgets södra sida och vid flera andra tillfällen i staden plus en mängd höga bostadshus.
     Men Bankgatans byggnader vid torgets norra sida är oförändrat kvar som förr. Men frågan är hur länge, ty åtminstone Pensars gård är i farozonen kunde man läsa i bladet häromdagen. Till all lycka har man besinnat sig och satt på bromsen, om den nu orkar hålla.
     Man undrar när den gatan fick namnet Bankgatan. Den kan inte ha haft namnet från begynnelse, ty då fanns det inga banker i stan. Förärades den namnet, då staden fick egen bank, den legendariska Nykarleby aktiebank? Med högre inlåningsränta än andra banker, skulle dessa konkurreras bort i en handvändning.
    Småspararna var lätta att fånga. Allt dessa gnidit och sparat ihop flyttades över i denna bank. Men det dröjde ej länge, förrän banken ramlade omkull med dunder och brak till sorg och veklagan för alla deponenter. Ännu årtionden efteråt grämde sig många över denna konkurs och förlusten de led. Många förlorade också helt sin tillit till bankerna. Många skulle väl nog ha instämt med den seminarist som sa, då han gick på gatan i fråga, att för honom skulle Pankgatan varit ett lämpligare namn.
     I Pensars gård fanns butik. I den såldes kolonialer, tyger och allehanda nödvändiga husgerådsartiklar. Butiken drevs av Axel Pensar. Visst handlade stadsbor i hans butik, men landsborna var också flitiga kunder där. Axel var född munsalabo, så i synnerhet munsalaborna kände sig hemma där. I synnerhet under veckans torgdag var det trångt i Axels butik. Då landsborna sålt sitt hö, sin ved och sin potatis, så skulle nödvändiga butiksvaror köpas hem för pengarna.
     Många kunder var munviga, så det var alltid glam och skoj och skrypt [trivsamt] i butiken dessa dagar. Någon brådska och jäkt var det inte heller, man tog tid på sig att handla.
Vi var tre klasskamrater, som blivit god vän med Axel. Han var ungkarl då ännu, så han ville gärna ha besök då och då. För oss var det också nöjsamt att ibland få tillbringa några timmar i hans sällskap och glömma läxplugget.
     I hans butik hände många roliga episoder, som Axel mästerligt kunde brodera ut till vår stora förnöjelse.
     Bäst av allt var att Axel skaffat sig radio. Det var en stor nymodighet för oss. Apparaten hade ingen högtalare, så vi lyssnade med hörlurar i tur och ordning. Var det en nyhetssändning, skulle den som lyssnade i korthet redogöra för det som delgavs.
     Hösten 1927 gick friidrottslandskampen mellan Finland och Sverige i Stockholm. Vi kunde följa med tävlingens gång i radio enligt Sven Jerrings referat. Tävlingen var mycket jämn. De två avslutande tävlingarna var höjdhopp och stafettlöpning fyra gånger 400 m. Båda lagen hade då ännu chans att vinna matchen. Men för Finland gällde det att vinna både höjdhoppet och stafettlöpningen.
     Sverige hade alltid haft bättre höjdhoppare än Finland, så Sveriges chanser föreföll större. Armas Valste var både kulstötare och höjdhoppare. Just då den bäste av de finländska hopparna var han vårt lands hopp. Olidligt spännande var den lilla stund Valste stod och koncentrerade sig före hoppet. Hela stadion höll andan, berättade Jerring. Så tog han sats, sprang några steg och slängde sig över ribban och vann. Det blev en bejublad seger, och Finland vann kampen.
     Vi var också glada, och vilken sensation det hade varit för oss att få följa tävlingens gång. Eftermiddagsstunden blev ett oförglömligt minne för oss alla fyra.

En


Vasabladet den 6 april 1982.
Lars Pensar, Axels son, tillhandahöll.


Läs mer:
Axel Pensar av Erik Birck.
Fler artiklar ur tidningen.
(Inf. 2005-08-12.)