Till min som Eyvind

”Long, long into the night I lay awake —
Come, mild sleep, open the door of my memories!”

Förord

Brusa hör jag genom gömda schakter minnets svala flod. Hembygden, det var Österbotten, det öppna slättlandet vid havet. Hembygden, det var den lilla idylliska staden Nykarleby vid Lappo älv [Lappo å eller Nykarleby älv], staden med sina långa björkalléer, sina låga prydliga hus med omgärdade gårdar med stora häckar av doftande syrener. Där var älven med forsens eviga brus dag och natt, inte ens vinterns köld förmådde binda dess kraft. Där var den höga bron över älven och den vackra gamla kyrkan med sina ålderdomliga målningar i taket, och på kyrktornet den prydliga kyrktuppen. Där var också det svenska folkskollärarseminariet, som i mycket gav sin prägel åt staden.

Hembygden, det var också skärgården, de låglänta holmarna med sina sandstränder, sina gråalar, sina steniga marker med rika blåbärsställen, åkerbär och hallon. Det var sjöfåglarnas skri från den tidiga våren och till höstens inträde, då de i stora sträck flög över havet och landet. Det var nordanstormar, milda sunnanvindar. Var det ofta fattigt på varma solskensdagar, så var det ljus och doft av hägg och rönn under juninätter, då ljuset dröjde kvar och natten blev dag.

Hembygden, det var det stora, rödmålade vackra huset invid landsvägen med utsikt över älven, ett stycke utanför staden på Frill hemmans mark. En vacker björkallé ledde upp från stora landsvägen, och gården hade en skön mjuk gräsplan mest bevuxen med kamomillblomma. Under vintern låg den tryggt inbäddat i höga, mjuka snödrivor. Och över det hela gnistrade och strålade rymdens stjärnor i mörka kalla vinternätter.

Här upplevde jag barndomens värld, i jordnära trygghet. När jag nu öppnar porten till det förgångna är det i korta minnesbilder och episoder, hopfogade till en mosaik, där ljusa och mörka bitar ligger sida vid sida.

Gertrud Wichmann

Gertrud Wichmann.

Föräldrarna

Vi får gå långt tillbaka i tiden. Att göra en utförlig levnadsbeskrivning av föräldrarna är inte min avsikt. Jag vill endast i korta brottstycken ur deras liv ge en bakgrund åt den miljö i vilken jag som barn växte upp.

Viktor Karl Emil Wichmann Född i Brahestad 24. 8. 1856		Katarina Julin Född i Munsala 20. 12. 1856

Min far

Han var en son av Österbotten. Student från Uleåborgs svenska lyceum, promoverad magister från Universitetet i Helsingfors och efter kortare tjänstgöring som lärare i Wiborg, Kuopio och Kadettskolan i Fredrikshamn, utnämndes han år 1883 till lektor, senare direktor, vid det svenska folkskollärarseminariet i Nykarleby. Denna tjänst innehade han i 34 år, endast avbruten av flera studieresor och en kort tids tjänstgöring vid läroverk i Stockholm. Efter sin pensionering år 1916 innehade han ännu olika befattningar.

Utgången från ett kulturellt hem hade pappa starka intellektuella intressen, vilka fick ytterligare näring under en givande studietid i Helsingfors under rätt beträngda ekonomiska förhållanden. Den Topelianska idyllen hade fått vika för den kärvare Runebergska fosterländska betoningen. Den växande oppositionen inför det ökade trycket från Tsar-Ryssland, den unga finskhetsrörelsens starka framträdande, och som en följd därav en liknande vaknande svenskhetsrörelse, folkbildningssträvandena — allt detta visade på en ny epok i vårt lands historia.

Som vaken och livfull student rycktes pappa med i dessa jäsande nya strömningar. Det var också under denna tid han väckte uppmärksamhet som skald under namnet Gånge Rolf. Han var vikingaskalden, svenskhetskämpen. I högstämda dikter besjöng han det nordiska kulturarvet. Det blev ”Dikt och drapa”, ”På fria banor”, ”Bilder och ballader” m.fl. — sånger som ljöd som väckelserop och entusiasmerade en studentgeneration. Namnet Gånge Rolf fick han behålla genom hela livet, andra namn nästan glömdes bort. Han stiftade även den svenskösterbottniska studentorganisationen ”Unga vikingar” (UW) som sedan ändrades till ”Vasa nation” vid universitetet.

Genom sin förflyttning till det avlägsna Nykarleby och en trängre livskrets kom hans skaldeådra att sina. Han var kanske också mera historiker än skald. I hans diktning stannar ofta hans människoskildring på ytan, då han däremot i sin undervisning som lärare hade en sällsynt förmåga att levandegöra de historiska gestalterna och skeendena.

Hans lärar- och fostrargärning vid seminariet i Nykarleby blev utan tvivel hans största livsinsats. Han tyckte om att arbeta med unga människor. I sin krafts dagar blev han för sina elever, ”sina gossar” som han sade, en hövding. Hans djupa kunskaper i klassisk litteratur, hans många studieresor, hans litterära beläsenhet — det var allt ett förråd han kunde dela med sig av åt de unga folkskollärare, som skulle gå ut i bygderna som kulturbärare. Han uttalade ofta under sina senare år den åsikten att det aldrig till fullo betonats och uppskattats vad dessa folkskollärare betytt för bildningssträvandena och svenskhetens väckande till nationellt medvetande i bygderna. Det var dock en fosterländsk gärning i stora mått av dem.

När den unge Gånge Rolf kom till Nykarleby blev han en central person i stadens liv. Hans verksamhetslust räckte till både för kommunala värv och andra aktiviteter. Han var också en flitig författare av läroböcker i historia och pedagogik. På hans skrivbord stod två byster — Homeros och Herodotos. Han älskade latinet, och citerade ofta såväl i tal som i skrift sina klassiska lärofäder. Han skrev Nykarleby stads historia samt flera mindre skrifter, artiklar i tidningar och tidskrifter. Folkbildningsarbetet låg honom nära om hjärtat, och otaliga är de föredrag han hållit i svenskbygderna, otaliga de tändande tal vid fosterländska och andra festtillfällen.

Under sina föredragsresor — främst i Österbotten — kom pappa i personlig beröring med befolkningen på de olika orterna. Också vi i hemmet fick höra om och lära känna personer som blev kända för sina insatser i folkbildningsarbetet. Pappa var i allmänhet mycket stolt över sina österbottningar, och vi barn tyckte nog att Österbotten var det egentliga fosterlandet.

Hans starka bindning till fädernebygden med dess öppna slätter, närheten till havet, älvarna, sommarljuset, har i mycket påverkat honom. Utläser man i hans diktning ett sinne för det heroiska, var han i vardagen öppen, glad och mycket aktiv. Ett utlopp för denna aktivitet fick han på sommarstället på Bådalandet, som var tillräckligt stort för arbeten av olika slag.

Pappa såg alltid framåt, och fantasin hade försprång framom eftertänksamheten. Många beslut fattades under ögonblickets ingivelse. Tyvärr ofta för snabbt, som t.ex. när det gällde försäljningen av sommarvillan år 1919. Vägande skäl fanns, som hade att göra med de svåra politiska förhållandena som rådde och vårt inbördes-frihetskrig. Med villans försäljning bortföll den sedvanliga vistelsen i hembygden. Att det var ett svårt beslut för pappa liksom för oss alla var givet.

Under vår barndom och uppväxttid i det rent svenska Österbotten hade vi aldrig någon egentlig kontakt med den finska befolkningen. Vi fick också en något skev uppfattning om den genom pappas starka betoning av det svenska, samt också i viss mån genom de finska stockflötare — ”propsfinnarna” — som under somrarna talrikt förekom i staden och dess omgivning, och spridde en viss skräck bland barn och vuxna. Först under studietiden rubbades denna vår fördomsfulla inställning. Livet och en närmare kontakt över språkgränsen förändrade våra åsikter i saken. Själv hade pappa goda vänner i den finska språkgruppen. Han såg också vidsynt över språkgränsen när det gällde fosterlandet och dess öde. Han skriver i en dikt (21.6. 1884):

”Skilda till stam och språk
men ett i fosterländskt sinne
vare vår lösen ...”

Jag har också ett levande minne av hur djupt engagerad och brinnande i sin svenskhetsiver pappa var när han kom från det stora svenska medborgarmötet i Helsingfors den 10 april 1921. Det hölls på planen invid Johanneskyrkan, och hade samlat över 30.000 deltagare. Huvudtalare vid mötet var svenskfolkets främsta ledare Axel Lille och pappa. Det gällde då den s.k. språklagen och svenskfolkets grundlagsrättigheter.

I vänners krets talades det älskvärt om pappas ”savoir vivre” [belevenhet], och hans goda vän författaren Paul Werner Lybeck brukade säga åt honom: ”Du Gånge, kan vinna vem du vill när du bryr dig därom. Men ack, du gör det ej alltid.” — Ja, pappa visste det. Han kände väl till Eddans ord: ”Ofta blott med en kant av kakan eller en klunk ur hornet vann jag åt mig en vän”. — På tal om vänner i umgängeslivet framhöll han alltid för oss att ”en människas värde inte ligger i det yttre — rikedom, titlar osv. utan hos människan själv, hennes personlighet och karaktär”. — Med samma glada öppenhet mötte han sina vänner till vilken samhällsklass de än räknades.

Pappa blev ofta kallad ”en gammal gustavian”. Han tog benämningen med humor, men frågan är om han ändå inte gärna anammade den. Hans lediga, förekommande sätt och hans förmåga att både lyssna och locka andra in i ett samtal gjorde kanske epitetet berättigat. Hur trevlig sällskapsmänniska han än var så trivdes han dock bäst i hemmet.

Vilken var pappas inställning till religionen? — Han var prästson, och höll starkt fast vid vår evangelisk-lutherska bekännelse. Livet igenom satte han stor förtröstan till Vår Herre, som han sade ”hjälpt mig i så oändligt många och svåra livssituationer”. Denna hans religiösa inställning sammanföll nog med hans i huvudsak optimistiska livssyn. Han ville helst se och ta allt, som han sade, ”från den bästa och ljusaste sidan”. Mörknade det ibland över vägen, ville han skjuta undan det som tagit honom hårt, ge det en annan färg. Mammas lugna kommentar: ”Du ser saken som du vill se den och inte som den är”, var nog berättigad. Överhuvudtaget hade han en god tro på människorna.

Så mycket som än öppet diskuterades i vårt hem — religionen aldrig. Inte ens då vi blev vuxna, och då säkert var och en av oss bildat sig en egen uppfattning, som kanske inte i allt överensstämde med det fastslagna i den lutherska läran.

Efter mammas död 1919 gifte pappa om sig två år senare. Det blev ett nytt hem, och en ny familj. Men denna epok i hans liv faller utanför ramen av mina barndomsminnen.

Pappa hade under hela sin livstid varit nästan i övermått aktiv. Fastän nära de 80 åren saknade han den forna aktiviteten. Men han tog pennan i handen och han skrev. Han ”flydde än en gång till sångens och sagans rike, och tvättar där min själ från stoftet ren”. Det blev intima, lågmälda sånger, ett uttryck för stilla resignation. Men också för önskan att

”när dödens skuggor skymma och kring min själ sin slöja sänkt, ej feg av fruktan då förneka vad bäst jag uti livet drömt och tänkt.”

Ett långt liv hinner väva in såväl mörka som ljusa inslag i livsväven. De saknades inte heller i pappas liv. De hör livet till. De eviga livsfrågorna, livets mening, dödens gåta — trängde på. Också frågorna kring Kristus-gestalten stod öppna. Det var allt frågor vi diskuterade en av de sista gångerna jag besökte honom. — Och hans livet igenom fasta Gudstro — svek den? Nej. Med fast förvissning om andens oförstörbarhet och en allsmäktig Gud såg han med lugn mot den dag då livsvandringen slutar.

Pappa avled fridfullt den 21 januari 1938 i Helsingfors, 81 år gammal.

Min mor

Var pappa genom sin personlighet den dominerande i hemmet, intog mamma på ett annat sätt en stark ställning. Mamma var mamma. Hon var det stabila, tryggheten och hemmets trogna vårdarinna. Hon var inte så omedelbar som pappa, kunde inte på samma spontana sätt som han lägga sina känslor i dagen. Ändå kände vi hur hon höll av oss. Hon fanns alltid till hands, trots sitt maktpåliggande arbete. Vad betyder det inte för ett barn att få känna trygghet. Det fanns ingenting dominant hos mamma, som skulle utövat ett kännbart tryck på oss barn. Därför var det lätt att leva i hemmets värld, utvecklas och blomma var och en efter sin egenart.

Mamma hade varit gift tidigare med styrman Justinus Ignatius Jakobson från Nykarleby. Efter mannens död gifte hon sig med pappa. Hennes lilla dotter Nanna följde med i det nya äktenskapet medan den något äldre sonen Konrad stannade hos morföräldrarna på Jofs i Munsala, och fick överta gården efter deras död. — Det var en epok i mammas liv, som vi inte reflekterade mycket över.

Mamma var mera allvarsam, i större sällskap också rätt tystlåten. Hon saknade att inte ha fått en gedignare utbildning. Den guvernants undervisning hon erhöll under sin barndom hos hovrättsrådet Leon och hans hustru Ida Rydberg tillsammans med deras enda dotter Signe, var väl inte så mycket att komma med. Som hustru till en man, som satte intellektuell bildning och examina så högt måste hon mången gång känt ett visst avstånd i detta avseende. ”Vad har han för examina?” var en fråga, som ofta ställdes av pappa, när det gällde att placera mindre kända personer på rätt plats på samhällsstegen. Men pappa framhöll alltid, att mamma var intelligent. Hennes inlägg i de ofta livfulla diskussioner som fördes i hemmet gav belägg på detta. Men i tidens manssamhälle frågades det inte mycket efter hustruns längtan efter och behov av något som höjde henne över hemmets vardagsarbete. Men jag tror ändå inte att mamma kände det som något mindervärdigt att vara det som nu kallas hemmafru. Hon kunde inte undgå att inse hur betydelsefullt hennes arbete var för upprätthållandet av hemmets stabilitet under de många svåra politiska skeenden som vårt land genomgick. Hur gärna lyssnade hon inte, liksom vi barn, på pappas högläsning om kvällarna. Då lades allt arbete åsido, händerna fick vila. Denna stund i stillhet med hela familjen ville hon aldrig försumma.

Var pappa starkt engagerad i sin lärarverksamhet och andra mera intellektuella aktiviteter föll det mesta av de praktiska åtgärderna för det stora hemmets vård på mamma. Den service en husmor i vår moderna tid får åtnjuta var vid tiden för sekelskiftet fullkomligt okänd. Det var inte att som nu knäppa på en knapp på väggen för att få rummet strålande ljust. Inte heller att vrida på en manick på ett värmebatteri på väggen för att rummet efter en stund skulle kännas trivsamt varmt. Inte heller stod varmt och kallt vatten till förfogande för matlagning, tvätt och bad, bara genom att vrida på en kran. Allt detta fordrade personlig insats av en husmor och anställd personal. Småningom fick man, tack vare teknikens snabba framsteg, räkna med en lättnad i en husmors arbete och en bättre service.

Mamma hade inte något eget rum var vi än bodde. Sängkammaren och matsalen fick härbärgera hennes rent personliga tillhörigheter. Var det inte rätt vanligt i den tidens borgerliga hem? Man tycker att en hustru borde ha ett eget rum eller en avskild del av ett, där hon ostörd kunde syssla med sina personliga intressen. Så var det inte den tiden, och ofta ännu inte i den dag som är. Tänker jag på mamma — när hade hon heller tid att sätta sig vid ett skrivbord. Det var vid symaskinen hon tillbringade sina lediga stunder — om man kan kalla dem så.

Mamma hade heller ingen hushållskassa att förvalta. Skulle något köpas var det att be pengarna av husets herre — ofta under ett parlamenterande över köpets nödvändighet. Detta torde ha varit så gott som allmänt — hustruns beroende av mannen i ekonomiskt avseende. Pappa tyckte dock mycket om att själv göra uppköpen, efter att först ha fått direktiv av mamma. Då hände det nog att det kom något extra till, som inte var upptaget på listan. — I ett senare brev framgår dock att pappa kommit till nya insikter i saken. Han skriver: ”Jag ämnar för att slippa det vanliga familjegnatet anslå en gång för alla åt mamma ett visst belopp i månaden till hushållet att av henne uteslutande användas. Så blir allt lugnare på allt sätt”.

När vi blev vuxna var mamma glad att vi valt yrken som kunde — om livet ställde det så — försörja oss själva. Kanske återkom hon till detta, som vi ungdomar tyckte förödmjukande för en hustru att be varje slant av sin man. Och ändå var pappa inte på något sätt småaktig eller snål. Han hade bara inte i överkant ekonomiska resurser.

Mammas fordringar på personlig lyx var mycket ringa, åtminstone under hennes senare år, då vi ungdomar hunnit ut i sällskapslivet. Ho ställde sig nog i köns slut när det gällde nyanskaffningar. Ännu minns jag med ett visst vemod en liten episod. Mamma yttrade en önskan att få en ny s.k. ”bättre klänning”. Allmän förvåning. Pappas svar: ”Men du har ju din svarta sidenklänning” sammanföll väl i första ögonblicket med vår åsikt. Vi tyckte alltid att mamma var bra sådan hon var, och reflekterade inte över att hon också kunde tycka om att förnya sig. Som väl var resulterade frågan denna gång i en ny vacker sammetsklänning (som ännu är i min ägo). — Jag skulle säga att en svart siden- eller sammetsklänning och en svart plyschkappa med boa och muff var status för en medelålders fru. Mamma hade båda. — Inte för att pappa heller var anspråksfull när det gällde att skaffa sig något nytt. Mamma fick nog uppmana honom till det.

Sin starka förankring hade mamma i religionen. Men den yttrade sig inte i förmaningar och påbud. Hon helgade gärna vilodagen. Hon fick då en stunds vila från det trägna vardagsarbetet. Knappast hann hon väl heller under arbetsfyllda dagar tänka så mycket på de himmelska tingen. På söndagarna kunde man få se henne sitta med någon av de postillor ur vilka pappa brukade läsa för oss på någon helgdag. Var hon allena eller med något enstaka av oss barn, kunde hon sjunga en psalm. Bäst minns jag psalmen ”Jag lyfter mina händer upp till Guds berg och hus”. — Aldrig predikade hon Guds ord för oss, om jag undantar den naiva berättelsen om den lilla vita och den svarta ängeln. Var man snäll gick den vita ängeln bakom en och beskyddade en, men var man stygg var det den svarta ängeln som tagit den vitas plats, och då grät den vita ängeln. I min livliga barnafantasi kände jag tydligt änglarnas närhet, och hade min lilla respekt för dem.

Nära nog biblisk var mammas känsla för brödet. Brödet var det mest helgade av alla de Guds gåvor människan fått för sitt livsuppehälle. Hon hade läst Andersens saga för oss om ”Flickan som trampade på brödet”, och själva sagan och antagligen mammas kommentar till den fick oss att anse det som en stor synd att kasta bort en brödbit. Ännu den dag som är, har jag kvar något av denna känsla för brödet.

Jag tänker också på hur beroende, kanske sig själv ovetande, pappa var av mamma; särskilt under senare år. Han trivdes aldrig om inte mamma var hemma. Då hon ibland var på besök hos sin goda vän Elin Malmberg, hade pappa ingen ro innan hon var hemma igen. ”Vad sitter hon nu där hos Elin. Varför kommer hon inte hem?”, kunde han yttra, och ofta gick han själv dit för att avhämta henne. Visst måste det ha känts litet värmande för mamma att känna sig så oumbärlig i hemmet.

Ja, oumbärlig var hon nog för oss alla. Hon hade samma starka livsvilja som pappa, och gick genom livet verksam och anspråkslös. Aldrig sparade hon sina steg när det gällde omsorgen om pappa och oss barn. Hon begärde så litet för sig själv. Hon talade så litet om sig själv. Men alla dessa små vardagsomsorger med vilka mamma underlättade vårt liv, hur tacksam är man inte att det var så. De gjordes inte med många och stora ord. De var sådana att de knappast märktes, men de fanns där. Kanske fanns det inom henne bundna känslor, som inte kom till uttryck genom hennes stora behärskning. Vad visste vi barn och unga om sådant. Det behövs års mognad för att hitta vägen till en annans slutna hjärterum.

När vi som halvt-utflugna ur boet kom med någon liten gåva åt mamma, var hon djupt rörd. Men gav man henne pengar för hennes egna behov, satte hon dem på en hylla i matsalsskänken och efter en tid var de försvunna. De hade uppgått i hushållskassan. Under den oerhört svåra tiden vid inbördeskriget och världskrigets sista år med livsmedelsbrist och oro var det inte att tänka på privata önskemål. Enskilt och gemensamt fick man dela den hårda tid vårt land genomgick.

Mamma hann inte uppleva en ljusare tid. En av mammas vänner skrev vid hennes bortgång, hur mamma i det tysta varit stor i så många avseenden. Och i pappas avskedsdikt till henne betonade han hennes kärleksfullhet och hennes allt försakande sinne. Detta ”allt försakande sinne” är som en outplånlig stämpel på mamma och hennes livsgärning. Mörker och ljus skiftade i föräldrarnas liv som i varje annan människas. Men minnet har bevarat den själsstyrka med vilken hon bar allt vad livet än krävde. Då mamma den 30 november 1919 slöt sina ögon till evig ro, kan jag inte tänka mig något som bättre fyllt hennes själ än bibelordet

”Såsom hjorten trängtar efter vatten
så längtar min själ efter vila och ro
hos Gud bort från tidens oro.”