Nykarleby original.

av

Gånge Rolf.

I vår allt mer jämnstrukna tid finnas knappt mer några original. I äldre tider var det däremot ej ont om dylika, särskilt i småstäderna. Så var även fallet i Nykarleby. Dessa gamlingar voro i huvudsak dugliga kärnfasta, självständiga personer, bottenärliga och även ofta rätt humoristiskt anlagda. Jag vill nu här ur minnets gömmor framdraga några av dem. Alla ha de redan för längesedan gått bort ur livet, men äldre stadsbor torde ännu minnas dem, vanligtvis med ett gott löje över deras mänskliga brister och svagheter. Jag gör början med en av de mest typiska och humoristiska, den gamle sjökaptenen och även „affärsmannen”

„Farbror Kucku”.

Han var, som sagt, en gammal sjöbjörn, hette Jakob Kierrman av en urgammal Nykarleby- och även rikssvensk släkt, till vilken hörde den under „frihetstiden” bekante rikssvenske bankiren och partimannen, hattchefen Kierrman, lagförd sist 1763 av mösspartiet Jakob Kierrman gick allmänneligen under namnet „Farbror Kucku” av sitt beständiga uttryck i alla väder och förhållanden: „de va’ kucku det!”

Efter många års sjöresor, vilka han själv påstod sig hava gjort „i alla jordens länder” och på alla „både grövre och finare vatten”, inköpte han Kuddnäs gård av Z. Topeliuska arvingarna, ävensom Nykarleby ölbryggeri. Men „Farbror Kucku” var ingalunda skapad till affärsmänska. Med förstörda affärer men med ett oförbrännerligt glatt, humoristiskt lynne levde han till rätt hög ålder i hemstaden i nästan misär, glad dock till det sista om han här och där hos äldre och yngre fick en måltid och „några goda supar” samt ett glas öl och en grogg. „De’ va’ kucku det!” Sedan han mistat sin första hustru, gifte han sig på gamla dagar med en dock rätt bedagad snickardotter från Terjärv, som „efter förmåga” skötte om gubben „Stackarn”, sades det, „som frestades av titeln kaptenskan” till ett liv av idel bekymmer och bråk med „det gamla skrället.” Bröllopet, som hölls på „Stadskällaren”, var ett av de muntraste jag någonsin varit med om och brudgummen, som vanligt full av de kostligaste anekdoter och slående omkring sig med mer eller mindre mustiga „kraftord” på „alla världens språk”, t. o. m., såsom han själv påstod kinesiska. Han hade verkligt ett oerhört förråd av dylika, vari också hela hans omskrutna språkkunskap bestod. Vid sammanträffandet med andra älskade han hälsa de mötande, så även nu i bröllopsgården „på kinesiska” med orden „Tsing, tsing”! Därtill skulle man svara: „Hou, hou”, vilket allt enligt gubben „Kuckus” lexikon skulle betyda: „Goddag” och „Tack likaledes!” Gubbens senare giftermål väckte den största sensation i staden och därtill indignation hos timren”, av vilka endast en enda, „befallningsmannens fru” ansåg sig kunna behedra „tillställningen”. Men i stället voro alla stadens pojkar och gesäller och „annat löst folk” tillstädes utanför bröllopsgården för att „ropa ut bruden”. När denna rodnande visade sig, begynte massan ropa i vild korus: „Brudgummen ut!” Gubben, nogsamt befarade en värre drift, måste slutligen ut „på balkongen” och hälsades med ett oerhört „kucku, kucku!”, så att man mitt i vintern trodde sig höra miljoner gökar gala sitt lystringsrop över hela omnejden. När bröllopssommaren tillstundade blev det en ny sensation för de muntra stadsborna. Gubben fick „hyra”, som han stormodigt sade, men ingen hyra kunde naturligtvis gubben ha ens råd till —.

I ett gammalt skeppsskrov vid „Andra sjön”, där gubben glad och fryntlig som alltid inrett sig en slags kajuta, mottog han nyfikna och skrattlystna gäster, helst som dessa alltid hade till välkomstgåva något starkt, främst brännvin, cognac eller whisky och ävenledes, om så lämpade sig, något „tilltugg”, smörgåsar m. m. När hösten tillstundade blev dock sommarvåningen för sval och gubben begynte nu „kinesa” här och där, då han ej med sin gumma, vilken han högmodigt dock vanligtvis utan skäl påstod „vara på andra vägar” logerade i en liten usel koja på Frillan. Svag var gubben allt fortfarande för „det våta”, sjömannens rätta element, som han påstod, i motsats till jord och luft och andra „excrementer”. En dag, då han var på besök hos undertecknad på min villa i skärgården, var hans första fråga, som vanligt: „Kära bror bjuder du ej på något av det våta?” Jag bryggde nu åt gubben ett glas med idel cognac utan en droppe vatten. Jag frågade nu: „Tycker Farbror om drycken?” „Jo jo men käre bror, men du har bryggt toddyn litet för svag! Litet mera cognac om jag får be!!”

I sin välmakts dagar hade gubben varit mycket storordig, aldrig stängt dörrarna efter sig med orden, „De som äro fattiga må stänga dörren efter sig!” Penningar och „bjudningar” hade han över allt strött omkring sig med orden; „Kucku kan aldrig bli fattig!” Jo, jo. Högmod går före fall! Vid sina besök väntade gubben alltid, att man skulle ge honom en mark eller så bortåt, för att „få ett glas bier på Andra sjö hotellet”. Men när jag gjorde honom sällskap till staden och vi mötte en springpojke, tog gubben sin slitna regnrock, som han bar på armen och gav den åt pojken att bäras med en storartad gest och hela markstycket, som han annars skulle köpt bier för med orden: „Immer nobel! Det är kucku det!”

Stadens gamle oförarglige „Farbror Kucku”, originalet framom andra! Du har äntligt fått ro efter ditt växlande, stormuppfyllda liv, i den lugna hamn, där vi alla sist skola hamna i graven!

„Gamle direktorn”.

Nykarleby Seminariets förste direktor och på sätt och vis dess egentliga „grundläggare” var direktor Conradi. Han härstammade, enligt traditionen, från en gammal venetiansk adelssläkt, som under vår stormaktstid överflyttat till Sverige. Dess märkligaste man var chefen för Vasa regemente, Conradi, som var, lika mycket som någon annan förtjänt att av Runeberg besjungas i „Fänrik Ståls Sägner” och som efter kriget blev landshövding i Sverige, men överflyttade till Finland och dog som ägare till det forna Tottska familjegodset. Conradi hade tidigare varit rektor vid Vasa realskola och aldrig avlagt några andra examina än studentexamen, emedan han i ungdomstiden nödgats avbryta sina studier, till följd av en ögonsjukdom, men var bekant såsom en ovanligt god pedagog och framförallt rektor och administratör. Därför hade även Uno Cygnaeus utsett honom till seminariets förste direktor och ordnare samt därvid onekligen träffat på den rätte mannen på den rätta platsen. Conradi var „en gammal gustavian”, yttrades det ofta om honom, världsman, men därtill rätt humoristiskt och även byråkratiskt anlagd. Han har förträffligt tecknats av en av sina forna elever, min efterträdare såsom direktor, doktor K. J. Hagfors i en festskrift med anledning av seminariets 50-åriga verksamhet. Efter denna högeligen intressanta publikation tar jag mig friheten att citera följande karaktäristiska; Conradi var ofta på gott humör under sina lektioner och kryddade då sin framställning med tillämpningar sådana som t. ex. vid berättelsen av Cincinnatus: „Undrar just om Nikolaeson skulle återvända till plogen, sedan han blivit „herre vid Nykarleby Seminarium.”

Då seminaristernas deputation ville anlägga en „kårmössa” med märke, svarade direktorn: „Om Ni avundas poliskonstapelns stora mässingspladask, så tag locket av en blanksmörjsask. När man så ser en dumbom stå med händerna i fickan på kyrkbacken i Vörå, så vet man då strax vem han är.

Sträng ordningsman, som han var, anställde han ofta inspektion i lärjungarnas rum i internatets alla både lådor och skåp. När han engång råkade få se en tobakspipa, låtsade han bli förskräckt och ropade: „Kära Lassus, bort med revolvern!” Såsom redan framhållits i föregående berättelser tyckte Conradi ej om någon »fåfänga” i en eller annan form. En dag uppvaktades han av en seminarist Döragrip från Kronoby. „Nå, vad vill Döragrip?” „Jo, jag önskade få byta ut mitt namn?” „Varför det?”, sade direktorn förvånad. »Det är ju ett gammalt gott svenskt släktnamn”. »Jo, jo men kamraterna öknämna mig för dynggrep!” »Jaså! Nå vad ville Ni då heta i stället ?” „Gripenberg!”

„Nej, hör nu på! Det är ett adligt, t. o. m. friherrligt namn. Det kan och får Ni ej antaga. Adjö!” Vid bortgåendet mötte Döragrip i trappan en kamrat. „Vid hurudant humör är direktorn i dag?”, frågade denne. „Vid alldeles ypperligt!” blev svaret. „Vad har du haft för ärende?” „Jag ville utbyta mitt namn!” „Jaså! Nå det ämnar jag också nu göra”. Kamraten i fråga hette Oljelund från Vasa. „Vad vill nu Oljelund för särskilt?”, frågade Conradi. „Byta ut mitt namn mot ett annat”. „Men varför det?” „Jo, kamraterna förvränga det till Smörjelund”. „Jaha! Nå vilket namn har Oljelund tänkt sig i stället?” „Bjelke!” „Vad i Herrans namn går åt Er, gossar?”, ropade Conradi förargad. „Nyss var Döragrip här och ville bli baron Gripenberg. Och så kommer Oljelund och vill t. o. m. bli greve Bjelke! Ut med Er!”

Kolerisk och impulsiv till sin läggning skrädde Conradi ej sina ord, när han var på det humöret. Så berättas han vid en dimissionsexamen yttrat åt lärjungarna: „När Ni nu blir lärare och fån okynniga elever, så pjåska ej med dem bara om „söta Jesus” utan tan fram käppen och gen dem på baken!”

Han var dock i allo omtyckt och beundrad av sina lärjungar, vilka jämte hans medhjälpare vid hans frånfälle reste en minnesvård på hans grav, liksom de även tidigare bekostat hans porträtt i seminariets festsal. „Gambel direktorn” som allt från 1848 till 1880 varit läroverkets direktor var, såsom av det anförda framgår, ett stort original men ett av de bästa. Han dog i Vasa och ligger begraven i Nykarleby.