Keppo gård av Woldemar Backman

Keppo gård.

När man med Nykarleby stad som utgångspunkt söker sig ut till Keppo gård, har man att välja mellan två vägar. Man kan följa den väster om älven söderut gående gamla landsvägen och vid Jutas vika av till vänster längs Härmä-vägen, därvid passerande Jutas slagfält med dess minnesstod och senare Jeppo kyrka samt efter korsningen av Jeppo—Oravais-vägen ytterligare fortsätta tre km. för att då vända av på den väg, som över en provisorisk, på bockar uppförd träbro för oss in på Keppo gårds område, och inom någon minut stanna inför gårdens ståtliga karaktärsbyggnad.

Den andra vägen som för oss mot samma mål är längs den öster om älven gående landsvägen genom Jeppo »City» med dess järnvägsstation, som ligger något på sidan, mejeri, såg och det nyss av Jeppo handelslag uppförda stora byggnadsföretaget, för att vid det sistnämnda tvärt vända av till höger och längs landsvägen Jeppo—Oravais över de betongbroar, som leda över de båda älvgrenarna, komma till den tidigare nämnda landsvägen Nykarleby—Härmä på älvens västra strand och vilken vi nu följa, till dess målet är nått.

Av det ovansagda torde framgå att Keppo gård måste ligga på den holme, som bildats genom Nykarleby älvs förgrening och återförening. Denna holme är sex km lång och cirka en km bred [och kallas helt enkelt Holmen].

Kommunikationerna med yttre världen ha alltid på Keppo under vissa tider av året varit svåra och besvärliga, då fast bro över älven hittills saknats. Nu måste bron för islossningstiden tagas upp och kontakten med omnejden måste ske med båt eller utmed en provisorisk väg, som går längs holmen och stöter på den tvärs genom denna gående landsväg, som omnämndes här ovan. Före 1912 leddes trafiken över en flytande (ponton)-bro, men under vårflodstider, som varade 3 à 4 veckor, måste den förhalas längs älven och sålunda var också då trafiken avbruten på lång tid. Denna bro var belägen på samma plats som den nuvarande.

Keppo gårds karaktärsbyggnad sådan den sedan 1919 ter sig.

Hemmanets natur, mantal, namn.

Keppo ligger i Överjeppo by av Jeppo socken och bär hemmansnummer 9. Tidigare hörde hemmanet till Nykarleby landskommun, därifrån det dock jämte hela överjeppo — och delar av Ytterjeppo — utbröts 1867 för att bilda en skild socken. Keppo hade tidigare nummern 31 ända till 1831, då en omreglering av byarna, skedde och därvid också hemmanen fingo ny beteckning.

Keppo var i medlet av 1600-talet skattehemman om 1/2 mantal. År 1690 är det betecknat som kronohemman. Vi böra erinra oss att det denna tid gick mycket lätt att förlora sitt hemmans självständighet, det behövdes ej annat än en skolkning med skattebetalningen. I regel fick dock den forna fria bonden sitta kvar som arrendator. Skattehemman blev Keppo åter först 1762, men till en början icke i sin helhet. Detta år bestämdes 7/24 mantal som skatte samt 1/8 mantal som krono.

I sin helhet blev Keppo skattehemman först genom landshövdingens resolution av 15/12 1803, och som sådant har detsamma sedan dess förblivit, skattande för 5/12 mantal.

Vid namnet Keppo, som ljuder något främmande för svenska öron, skola vi ett ögonblick stanna. Namnet har under tidernas lopp uppträtt under många olika former: Käppo, Kappa, Kjeppo, Kieppo, Kepo. Vår främsta forskare på ortsnamnen i vår svenskbygd i Österbotten prof. Tor Karsten uttalar sig med tvekan om härledningen. Han anser dock att namnet utgör beteckningen för en å och således bör skrivas: Keppå eller Kappa. Angående förstavelsen, är det möjligt, att den är bildad av det fornsvenska keapper, som betyder käpp eller stav, jämfört med det svenska Stavån eller norska Stavaaen, med hänsyftning på ett rakt lopp. Det kan tilläggas, att fabrikör Jonathan von Essen i sina anteckningar antager namnet överfört från Estland, där en församling eller en by skulle finnas med detta namn och att enligt tradition gården i tiden ägts av en högre svensk militär, som i så fall medfört namnet från Estland.

Ägare.

Den första bekanta ägaren av skattehemmanet Keppo var bonden Matts Jöransson, som nämnes i jordaboken 1654 och 1677. Därpå följa Matts Olofsson och Johan Jacobsson år 1680. Som kronobonde nämnes 1690 Jöran Jacobsson och sedan 1702 Jacob Mattsson (född 1676, död 1746). Han var under senare tiden av sitt liv blind och hemmanet sköttes först av mågen Jöran Henriksson och senare av sonen Jacob. År 1755 möta vi en ny bonde Jacob Mårtensson, medan Jöran Henriksson är antecknad som torpare (död 1760).

Från 1762, då hemmanet åter åtminstone till större delen är ett skattehemman, gick detsamma en stark utveckling till mötes. Det är från denna tid Keppo varit i herremannahänder, men ägaren har ej själv bott där förrän i slutet av år 1838, utan detsamma har skötts genom anställd personal. Det var måhända i första hand Keppo fors, som verkat tilldragande. Ägarna bodde denna tid (1762—1838) på Benvik (Närpes) i närheten av Kaskö, i Stockholm, på Orisberg eller i Nykarleby stad.

Här följer en förteckning över de senare ägarna till Keppo gård jämte korta biografiska noter.

1) Johan Bladh. Han är första gången år 1769 upptagen i jordaboken som ägare till Keppo under benämningen kvartermästaren Bladh. Med stor sannolikhet skedde tillträde dock redan 1762. Från sagda år är i kyrkboken upptagen som bosatt på Keppo landbonden Matts Mattsson samt redan samma år Jakob Lustig. 1)

1) Detta antagande har sedermera bekräftats genom meddelande från Landsarkivet i Vasa.)

Johan Bladh var född i Norrköping 1719, där föräldrarna då befunno sig på flykt undan ryssarna under stora ofreden. Fadern som också hette Johan, var före flykten handlande i Nykarleby, men efter freden hade han som handlande flyttat till Vasa, där han dog 1737 vid 55 års ålder. Släkten härstammade från Sverge. Johan Bladh d. y. var handlande och skeppsredare i Vasa, men flyttade senare till Benvik egendom i Närpes, som han tillhandlat sig och där han dog 1783. Han ivrade för stapelrätt åt Kaskö och yrkade på att Vasa borgare skulle flytta dit, vilket råd dessa dock ej ville lyssna till.

Bengt Magnus Björkman.

Ulrika Magdalena, f. Levin.

Utom såg ägde Johan Bladh på Keppo tobaksplantage och tobaksspinneri, beckbruk, linne- och bomullsbandsfabrik och klädesväveri. Han var gift 1:o med Katarina Juvelius, död i Vasa 1753, och 2:o med Margareta Cajanus (f. 1710, d. 1787). Av barnen från första giftermålet må nämnas den bekanta superkargören och ostindiefararen Johan Petter Bladh (f. 1746, d. 1816).

Titeln kvartermästare (egentligen hovkvartermästare), med vilken han nämnes i jordaboken, fick han av Adolf Fredrik för det besvär med inkvarteringen han hade vid kungens besök i Vasa 18/7 1752.

Här kommer en liten lucka i framställningen beträffande ägarna till Keppo. Johan Bladh avled som nämnts 1783, och i jordaboken nämnes Bengt Magnus Björkman första gången som ägare år 1795. Det kan ju hända att Bladhs arvingar, som troligt är, ännu någon tid behöllo Keppo och likaså att Björkmans tillträde kan ha ägt rum något år tidigare. I alla händelser omnämnes i jordaboken att sågen år 1787 ägdes av ett konsortium i Nykarleby stad, och det är inte uteslutet att detta också ägde hela Keppo.

Åtminstone från år 1795 är ägare till Keppo:

2) Bengt Magnus Björkman, bosatt i Stockholm. Han var född å Fösked i Ny Ed socken 4/9 1745, son till brukspatron Johan B. och Maria Öhman. Björkman var grosshandlande samt utövade en omfattande skeppsrederirörelse. Han innehade dessutom en mängd lägenheter både i Sverge och i Finland. Så i Sverge Säturna och Öråker i Uppsala län, Grönsinka bruk i Gävleborgs län, Nacka, Fahrsta, Görväln, Skälby, Jacobsberg och Bromsten i Stockholms län samt stadsgård i Stockholm och djurgårdsegendomen Ahlberget. I Finland åter ägde han Orisberg, Oravais och Kimo bruk, som han tillsammans med A. Hasselgren inköpt 1776, Fiskars bruksegendom i Pojo socken sedan 1783 samt Koskis bruk i Bjärnå och Orijärvi gruva i Kisko. Till denna ståtliga rad kom nu också Keppo med dess såg. Om honom säger hans hävdatecknare: Bengt Magnus Björkman, som genom egen klockhet och driftighet samlat sig en betydande förmögenhet, var ansedd som en synnerligen redbar och flärdlös man, samt lär ha utövat en rätt strängt anlitad hjälpverksamhet. Han dog i Stockholm 4/5 1824. Han var gift med Ulrica Maglena Levin (f. 1771, d. 1828).

Då fredstraktaten förbjöd honom att såsom svensk undersåte behålla äganderätten till sin egendom i Finland, överlät han dem åt sönerna Bengt Ludvig och Lars Magnus, och det värden senare som bland annat övertog de österbottniska egendomarna.

3) Lars Magnus Björkman var född 6/11 1793. Student 1808. Studerade juridik i Uppsala 1808—10. Ingick i krig tjänst 1811. Deltog som löjtnant i fälttågen i Tyskland och Norge 1813—1814. Kapten 1815, tog avsked samma år. I rysk tjänst som stabskapten 1816—1818. Köpte faderns egendomar i Österbotten och dessutom Vuojoki och Laurila egendomar i Euraåminne. Adlad 1834 under namnet Björkenheim introducerades han på finska riddarhuset under nr 197 följande år. Bergsråd 1864. Död i Åbo 25/12 1869. Han var gift 1:o med Lovisa Wilhelmina Bergenheim (f. 1781, d. 1840) och 2:o med Charlotta Sofia Taube (f. 1816, d. 1898). Lars Magnus Björkenheim ligger jämte sina båda hustrur begraven på Orisbergs bruk i Storkyro.

Lars Magnus Björkenheim.

Den 9/8 1829 sålde Björkman Keppo jämte såg och dessutom också, grannhemmanen Tollikko om 1/8 mantal och Mjölnars om 1/2 mantal åt:

4) Gustaf Adolf Lindqvist. Köpesumman för allt detta var 6.666 rubel och 66 2/3 kopek. Jag nämner här köpesumman som exempel på jordens ringa värde denna tid eller kanske hellre på penningens stora köpkraft.

Lindqvist var ett nykarlebybarn, son till handlanden och rådmannen Karl Lindqvist. Han var född i Nykarleby 5/3 1792 och sedan handlande därstädes. Dessutom stor skeppsredare. Han ägde flere hemman på olika ställen i Österbotten samt industriella inrättningar: sågverk, blästerverk, kvarnar och ett pappersbruk. Till slut svek honom turen, flere fartyg förliste och han dog fattig i Kalajoki 1858. Han var i yngre år en glad själ och damernas förklarade gunstling. Om honom har systersonen Paul Werner Lybeck lämnat en sympatisk bild i sin novellsamling Den siste majgreven. Han var gift med Brita Kajsa Roundell (f. 1794, d. 1848), dotter till notarien Elias Magnus Roundell och Anna Kristina Turdin.

På Keppos utveckling inlade Lindqvist synbarligen ingen större energi. Han uppförde visserligen där en mjölkvarn, som dock inom kort brann ned (se längre fram) och med sågrörelsen var det under de senaste åren han innehade Keppo si och så. Han sålde 1/11 1838 Keppo jämte Mjölnars och Tollikko åt:

5) Carl Otto von Essen, då bokhållare på Kimo bruk i Oravais. Han var född 21/9 1813 i Oravais, son till löjtnanten vid f.d. Österbottens regemente Otto Mauritz von Essen och dennes hustru i första giftet Brita Kristina Thodén. Också farfar och farfarsfar hade varit militärer. Han var gift med Anna Kristina Snellman, dotter till sjökaptenen i Gamlakarleby Kristian Henrik Snellman och Maria Magdalena Röring samt syster till Johan Wilhelm.

Då Otto von Essen övertog Keppo, voro alla bostäder på förfall (se nedan). Jorden var vanhävdad och skogen skövlad. Sågen försattes åter i skick. En ny mjölkvarn i stället för den uppbrunna och ett oljeslageri anlades. (Om dessa närmare under: industriella inrättningar.)

Otto von Essen avled på Keppo 20/11 1876, och änkan i Nykarleby stad 15/12 1895, dit hon flyttat och där hon ägde gård. Keppo övergick 21/9 1877 till äldsta sonen. [Dödsfallet omnämnt av Nabopolassar. Brev. Anmodad förrättningsman.]

Otto Henrik von Essen.

Amanda Emelia von Essen född Krank.

6) Otto Henrik von Essen. Han var född på Keppo 25/3 1841. Förrän han övertog egendomen var han en tid länsman i Ylistaro. Otto von Essen fortsatte faderns verk på Keppo, men sågen hade dock sålts under sista året av dennes livstid. Kvarnen och oljeslageriet övertog han, därom mera längre fram. Han var gift med Amanda Emelia Krank, född 25/1 1842, dotter till kapellanen Petter Vilhelm Krank och Johanna Elfström. Efter att ha sålt Keppo 27/11 1899 till fabrikör Hugo Grönlund, flyttade familjen till Tollikko, som under hans liksom under flere företrädares tid varit i sambruk med Keppo, men som han också samtidigt hade sålt åt bonden Matts Gunnar i Jeppo, dock med rättighet att använda gårdens bostäder. I början av 1907 flyttade familjen till Nykarleby stad, där mannen kort därpå avled (13/6 1907) och hustrun tio år senare (5/1 1917).

Fabrikör Hugo Grönlund.

7) Fabrikör Hugo Gideon Grönlund var född 14/10 1863 [i Kristinestad] och hans hustru Saima Sofia, född Liljeqvist 12/5 1870. Herr Grönlund var en mångfrestare som få, säger Hufvudstadsbladet i sin hyllningsruna på hans 80-årsdag. Hans huvudsakliga livsverk gällde dock klädesfabrikationen. Efter att 1897 ha varit disponent vid en klädesfabrik, köpte han Keppo för att där uppföra en egen fabrik. Jordbruket ägnade han synbarligen mindre intresse, och han sålde också Keppo 3/9 1906 efter att han undantagit en jordareal om 17,905 ha jämte fabrik, damm och vattenkraft.

Efter fabrikens brand hösten 1908 uppförde han en ny fabrik i Seinäjoki. Om denna skriver Huvudstadsbladet: den fabriken fick under vårt frihetskrig en speciell fosterländsk betydelse. Trots den oreda som härskade i Ryssland sedan hösten 1917 lyckades direktör Grönlund få över det sista råvaruparti som levererades till Finland därifrån. När frihetskriget brutit ut, visade det sig, att av de textilfabriker, som annars hade möjlighet att bistå vår armé, var det endast Seinäjoki klädesfabrik som hade råvaror. Sin produktion överlämnade han till självkostnadspris till armén. Redan ett år efter kriget lämnade han industrin. År 1922 förvärvade han sig Karleby gård nära Borgå. [Mål angående misshandel.]

Efter 1927 är han bosatt i Helsingfors. Den nya ägaren var:

Bergsrådet Wilhelm Schauman.

8) Firman Wilhelm Schauman Ab. i Jakobstad. Firman var ett rent familjebolag och hade bildats 1904 med bergsrådet Wilhelm Schauman som chef och drivande kraft.

Berndt Wilhelm Schauman föddes i Jakobstad 8/11 1857, son till apotekaren Victor Schauman och hans hustru Else, född Ekelund. Efter år 1876 avlagd studentexamen genomgick han tekniska institutet i Helsingfors, därifrån han utdimitterades år 1879. Sedan praktiserade Schauman dels som arbetare, dels som verkmästare och ritare vid en metallfabrik i St. Petersburg. År 1883 slog han sig ned i hemstaden. De av honom startade industriella inrättningarna i Jakobstad äro cikoriafabriken, Alholmens ångsåg (1896) och sockerbruket (1901). Dessutom bedrev han en omfattande trävaruexport, vartill ännu kommer anläggningen av fanérfabriken i Jyväskylä. De av honom startade företagen drevos med stor energi och utvecklades snabbt. Hans namn är också varaktigt bevarat inom svenska Österbotten genom, den fond, stor 750.000 mk, som hans arvingar donerat till Österbottens svenska lantbrukssällskap, för att användas till främjandet av jordbruket och dess binäringar i svenska Österbotten och vilken fond bär hans namn. Wilhelm Schauman erhöll bergsrådstitel 1907. Han avled 14/11 1911, under en resa i Tyskland.

För Keppo hade firman intresse blott för skogens skull. Jordbruket fick förfalla. Den odlade jorden avskildes till största delen, och därav bildades tjugu parceller, varom dock vidare längre fram. Den 7/8 1918 såldes stomlägenheten jämte de omnämnda parcellerna utom tre, (av vilka en — »Spinneriet» — ägdes av överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna och tvenne — Fällan I och II — tidigare försålts åt bonden Jaakko Asumaa från Alahärmä) åt

9) Viktor Schauman och hans hustru Ragni, född Roos. Viktor Schauman, son till bergsrådet Wilhelm Schauman och hans hustru Mimmi, född Roos, är född i Jakobstad 19/11 1893.

Ragni Schauman åter är född i Nykarleby 5/11 1892, dotter till forstmästaren Hugo Roos och dennes hustru Hulda Henrikson. Viktor Schauman hade efter slutförd skolgång åren 1911—12 tjänst på Wilhelm Schaumans fanérfabrik i Jyväskylä, genomgick åren 1912—14 Rheinisches Technicum i Bingen, var 1915—16 verkmästarassistent på cigarettavdelningen hos Ph. U. Strengberg samt 1917 kalkylator och omkostnadsbokförare vid mekaniska verkstaden i Jakobstad. Han har företagit talrika studieresor för lantbruksändamål.

Viktor Schauman.

Ragni Schauman född Roos.

Ragni Schauman hade efter att ha genomgått Nykarleby fruntimmersskola och Gamlakarleby elementarskola (kl. IV—V) ägnat sig åt sjukvård. Efter att tidigare ha varit elev vid diakonissanstalten och undersköterska vid Malmska sjukhuset, genomgick hon sjuksköterskekurs vid kirurgiska sjukhuset i Helsingfors 1916. Intresserad medlem av Sjuksköterskeföreningen, Folkhälsan, Martaföreningen och Blomsterodlingens vänner i Finland. Likaså har hon varit varmt intresserad av alla sociala och hygieniska frågor.

Det gällde att för tvenne unga, på området oprövade krafter med okuvlig energi taga itu med ett uppbyggnadsarbete av stora mått. Jordbruket hade så länge legat nere, jorden var utsugen, bostäderna voro bristfälliga, viktiga uthus saknades. Huru de utfört sin uppgift torde framgå av skildringen längre fram.

Av olika orsaker ansåg sig herrskapet Schauman dock nödgade att sälja Keppo, och detta skedde 2/5 1930 till

10) Föreningen Evangeliska Folkhögskolans i svenska Finland garantiförening r.f. Folkhögskolan, som hittills varit vandrande, skulle härigenom få ett varaktigt hem. Rektor för skolan var Johannes Evert Sjöblad, född 15/3 1879 i Lappträsk. Han hade blivit utdimitterad från Nykarleby seminarium år 1908 samt senare avlagt en del examina, vid Helsingfors universitet och en tid varit Lutherska evangeliiföreningens resepredikant. Som andra lärare fungerade fil. mag. senare pastor Yngve Rafael Bäck (född i Kiikka 1903, fil. kand. 1937 och pastor 1938) ända till 1/10 1940, efter honom pastor Johannes Kronlund. Anställda voro vidare husmor och på samma gång lärarinna i huslig ekonomi, lärare i lantbruksämnen och kvinnligt handarbete. Jordbruket sköttes under åren 1930—32 under sakkunnig ledning med agrologen fil. mag. Henrik Värnhjelm som förvaltare, senare endast av arbetsledare. Under några år var också trädgårdsmästare anställd med undervisningsskyldighet i trädgårdsskötsel. En lantmannaskola och en kreatursskola voro påtänkta i samband med folkhögskolan, men dessa planer kunde icke realiseras främst av ekonomiska skäl. Folkhögskolan flyttade till Vasa och Keppo såldes den 24/3 1942 till dess föregående ägare

11) Viktor och Ragni Schauman. Herrskapet Schauman, som under mellantiden bott i Jakobstad, har tillsvidare delat sitt hem mellan staden och Keppo. De gångna tolv åren hava som man lätt kan tänka sig, lämnat spår efter sig som icke så snabbt kunna utplånas, delvis till följd av en långvarig militärinkvartering.

[Inf. 2006-08-24.]