Minnen från min barndom och skoltid
av
Ivar A. Heikel.

I   B A R N D O M S M I N N E N

[Del 3]




Från det trånga vattnet på ån längtade vi stundom till havet, där även vårt mete skulle löna sig bättre. Och så gick vi en dag, utrustade med matsäck och metspön, den flera kilometer långa vägen till stadens nya hamn, som hade det besynnerliga namnet »Andra sjön», till skillnad från sjön vid åmynningen, där den gamla, starkt uppgrundade hamnen låg. Långgrunt var det emellertid på det nya stället. Från vattenbrynet kunde vi vada ett halft hundratal meter utåt, och ångbåtsbryggan gick långt ut i sjön. Vi satt vid ändan av bryggan och metade. Fångsten blev mindre än vi hade hoppats, men var dock betydligt bättre än i ån. Men vi fick ersättning i annat. Vi lyckades få låna en båt och rodde ut till ett på redden liggande segelfartyg hemma i Nykarleby. Vi blev vänligt mottagna av besättningen. Vi fick smaka skeppskex och klättrade upp i masterna ända till märskorgen. Detta besök blev troligtvis avgörande för Magnus Nordbergs val av levnadsyrke.

Men det bästa var att vi fick tillfälle att se något som vi spekulerat på och som i staden brukade tillkännages av en utkik i kyrktornet, så långt på förhand, att menigheten hann i tid till Andra sjön. Det var ankomsten av ångbåten »Österbotten», det enda fartyg som den tiden gick på så nordliga vatten. Det var en stor dag då den anlände, särskilt för oss Forsbackapojkar, som aldrig förut sett en ångbåt. Vi såg med undran, huru den makligt lade långsidan till, medan kaptenen gav besättningen kommandon under grova ord och svordomar.

Kapten Olsson var utom tjänsten en godmodig man, såsom vi, Teodor och jag, kunde bevittna, då vi med mor var inbjudna till familjen. Han lät sin fru traktera oss med en apelsin och några vindruvor, frukter som vi förut knappast hört talas om. Det snask, som man i staden fick köpa, utgjordes av lakrits, bröstsocker, sviskon och russin. Kaptenens stora långhåriga setterhund, som hade det italienska namnet Caro, — det betyder »käre», sade någon av bröderna därhemma —, tålde, att vi slet i den och klappade den, medan vi förut endast gjort bekantskap, på avstånd, med gläfsande byrackor. För övrigt bör nämnas, att kaptenens fru, ett ståtligt fruntimmer, var känd för att ha den omfångsrikaste krinolinen i staden. Stålbågarna bågnade, då hon gick genom en dörr. 1)

1) Jag undrar, om den kapten Olsson, som år 1833 med en Nykarlebybark led skeppsbrott vid Söderskär på färd till Borgå, efter vad Paul Nyberg omtalar i sin bok »Då havet blommar», sid. 155, var far till den Nykarlebybo, som förde »Österbotten».


Vad beträffar Olssons mustiga svordomar, var sådana så vanliga den tiden, att jag inte kan underlåta att i detta sammanhang berätta en historia om vår till Forsbacka närmast boende herr-granne, häradsskrivar Kjellman på Juthbacka. Han var ingalunda någon skrämmande herre, allra minst för barn, men vi var rädda för honom för hans trägna åkallan av hin onde. Däri hade han en like i sin kollega, kronofogden Högdahl. Då dessa två en gång promenerade på landsvägen, sade häradsskrivarn: »Tag mig hin håle, möter vi inte Pelkos-Ant. Han är en karl, som aldrig blir skyldig svar på tal.» Då de möttes: »God dag Pelkos-Ant. Vad fan gör de i helvetet i dag?» Ant besinnade sig ett ögonblick och svarade: »De sjuder och kokar med allo flit och väntar fogden och häradsskrivarn dit.» Då Runeberg i Fänrik Ståls sägner låter sina bussar ymnigt använda kraftord, är det nog efter en sed, som länge höll vid.

Det var tidigare tal om våra sommarsysselsättningar. Jag måste även nämna om ett par fula tilltag. Mitt i sommaren inföll en söndag som kallades kapell-söndagen. Då for unga gossar och flickor från forna Munsala kapell in till stadens kyrka. Gossarna satt i flickornas famn. Det var för det mesta vackra par, ty Munsalaborna var kända för att vara ett vackert, ståtligt släkte. Ungdomarna var klädda i sina finaste tröjor och schaletter; flickorna hade blommor vid barmen och gossarna i mössorna. De körde i starkt trav. Nu företog vi oss, efter andra Forsbackapojkars exempel, att rada större och mindre stenar på landsvägen, så att då Munsalaungdomen körde, kärrorna hoppade upp och gossar och flickor nästan var i fara att slängas ut. Munsalafolket ansågs högfärdigt, och därför skulle, förstås, högfärden kväsas av de anspråkslösa, avundsjuka grannarna. Detta var orsaken till störingen av en vacker och oskyldig glädjeyttring. Vi låg gömda i vår trädgård, som befann sig just ovanför landsvägen, och fröjdades över alt vårt anslag lyckats. Jag är säker på att mor inte visste av saken. Hon hade säkert annars låtit oss känna av riset på ett visst ställe, — ty sådant straff kunde förekomma. Vi var rädda för det, mera för skammens än för smärtans skull.

Med ett annat okynne förhöll det sig på följande sätt. Ett stycke från oss, på andra sidan av en skogsbacke, bodde en gumma, som kallades Fleinskon (= Filénskan). Hon var argsint av sig, och Forsbackapojkarna försökte därför reta henne. En dag företog vi oss att kasta stenar mot stugans bakvägg, där det icke fanns något fönster. Och så hände det, att en pojke siktade åt skorstenen, hans sten flög in genom skorstenspipan och stjälpte gummans kaffepanna. Hon kom ut, hötte med sin käpp och skrek mustiga ord. Hon hade även märkt »prästas pojkana» bland illgärningsmännen. Hon kom hem till oss och hotade att föra mor och hennes »illfänis» pojkar till tinget, så att domarn skulle ge, så att det kändes. Mor var illa till mods över vad som hänt. Med löfte att straffa gossarna, med vänliga ord och en kanna mjölk lyckades hon lugna gumman. Någon tid därefter, då Fleinskon hade sin dotterson, en något äldre gosse än vi, på besök hos sig, vågade vi oss dit och blev så goda vänner med gumman, att hon gav oss brevkuvert med amerikanska frimärken. Hon hade fått breven från sin son, som under Kaliforniska guldfebern på 1850-talet hade farit över till Amerika. Då kuverten var uppklistrade på stuguväggen, var frimärkena något nedrökta, men i våra dagar skulle sådana rariteter säkert ha ett högt värde.

En sommarbedrift, som åtminstone enligt nutida åskådning icke var vacker, men som vi ansåg bevisa vighet och djärvhet, bestod däri att vi klev upp i höga träd med ofta svårtillgängliga fågelbon och tog bort äggen och slet sönder bona. Det gällde icke blott kråkorna, som betraktades som skadedjur, utan även trastarna, vilkas skvattrande läte vi inte kunde tåla. Andra fågelbon lämnade vi, tror jag, i fred. [Ännu i början på 1970-talet kvarlevde den avskyvärda syselsättningen. Jag var med en gång när "frillaschacki" förstörde björktrastbon. Hoppas att trafitionen numera är avsomnad.] Efter vad jag hoppas, var det ryktet icke blott om våra, utan även om andra Nykarleby-pojkars bedrifter på detta område, som föranledde Topelius att vid denna tid, om kring år 1870, stifta »Majföreningen till småfåglarnas skydd», i vilken även vi blev medlemmar. Mitt första offentliga tal höll jag som ung student vid majfesten i Vasa 1881.

Att vi icke alltid var hjärtlösa mot gammalt folk, torde framgå av vårt förhållande till »Blind-mommo». Det var en gammal fattig gumma, som förlorat sin syn och »gick på rote» mellan bondgårdarna, det vill säga: hon vistades ett visst antal dagar i varje gård och hade där husrum och uppehälle. Teddi och jag var ofta och pratade med den gamla, alltid förnöjsamma gumman och ledde henne, då hon gick från en gård till en annan. Vi förde henne även någon gång till oss på besök.

En annan gammal person, som vi gjorde små tjänster, var smeden Nordling, som bodde alldeles nära oss. Han var för övrigt far till »Mylly-Matti» och farfar till våra lekkamrater Jakob och Janne. Vi drog många gånger blåsbälgen åt honom, då han smidde. En stor dag i smedjan var, då han »klappade» (= nysmidde bettet) på böndernas liar och härdade dem. Liarna skulle vara glödande heta, då de doppades i härdningsvattnet. Smeden hade så hett, där han stod, att han måste ha en linneremsa lindad omkring glasögonbågarna, där de vilade på näsan, för att de icke skulle bränna hål på huden. Smeden behövde en sådan dag nödvändigt hjälp med bälgen. Hantlangaren skulle dra upp och ned bälgen oavbrutet under ett par eller flera timmar. Det var skomakaren Magnus som mest hade det värvet, och han fick en liten ersättning därför. Men om han var hindrad, skötte Teddi och jag om saken.

Smeden var en stor och stark gubbe, alltid vänlig och i all stillhet språksam, så att vi tyckte att det var mycket roligt att vara i smedjan. Han berättade bland annat om trollpackor och förklarade den även i Nykarleby förekommande seden att påsknatten (icke midsommarnatten!) bränna stora halmeldar på landsvägen: man ville skrämma bort trollpackorna, som då flög omkring. Om man satte sig på taket av en lada, som flyttats minst två gånger, fick man se dem sväva i luften på sina kvaststakar. Om man igenkände häxan och högt ropade hennes namn, låg hon följande morgon i sin säng med avbrutet lårben. Smeden visade även på en lada i närheten, där detta kunde ske. Om någon gjorde försök att ta plats där, minns jag inte, men vi bad mor att få försöka, vilket naturligtvis avslogs. [Än i dah kvarlever traditionen med påskbrasor. Fotografi av Don Roy.}

Tron på trollpackor och spåkäringar var allmän på orten. Några kilometer från oss bodde en kvinna, som hade rykte om sig att på hemlighetsfullt sätt bota sjukdomar. Hon kallades Haapakaj, som låter finskt, men hon talade svenska. Det var med en viss fasa vi gick förbi hennes stuga, om vi någon gång rörde oss i den trakten. Det är möjligt att hon genom sina örter och trollramsor någon gång lyckades i sina kurer, om det gällde nervösa störingar. Under fars livstid fanns i socknen en trollkäring, som kallades för »finskon», emedan hennes modersmål var finska. Vid ett läsförhör varnade far henne för att bruka trolldom, — jag undrar, om han själv trodde på sådant —, och gjorde det på svenska, troligtvis för att alla närvarande skulle få en lärdom. Finskon svarade: »Söta majistern, int' ha ja rulla, para jöra pra». (= Söta magistern, inte har jag trollat, bara gör bra).

Sommaren 1871 hade vi en förlustelse av ovanligt slag. Till Forsbacka kom en positivspelare från Sverige. Han ej blott vevade på sitt instrument, utan han sjöng också och visade bilder i ett starkt förstorande så kallat tittskåp, i vilket man mest fick se krigsbilder, med hänsyn till tidsförhållandena. I bild och ord framförde han bland annat följande märkvärdiga dikt. Att jag fullt säkert kommer ihåg den, vågar jag inte påstå, men ungefär så här lydde den:

»Har ni hört en vidunderlig händelse, som hände just nu, huru kungen i Norra Amerika blev skjuten mitt utitu? Bäst kungen satt på komedejan och skratta åt komedjanterna, kom det en bov uti salen, och det var rysligt så han såg ut. I handen hade han ett geväder, som var laddat med kulor och med krut. Och så sköt han den beskedliga konungen, att huvut flög utav hans hals. Men kammarherrn ropte: va befalls?» 1)

1) Enligt en annan version, som meddelats mig av dr Bertel Appelberg, avslutades visan med orden: »Så sköt han kungen i planeten, så att blodet stritta på tapeten.» — Men »stritta» är ett i Sverige okänt ord, och visan var diktad i Sverige.

Det var min första bekantskap med amerikansk historia. Det var mordet på presidenten Abraham Lincoln år 1865, som den hjärtlösa visan syftade på. Lincoln upphävde negerslaveriet och fick därigenom många bittra fiender.

Det fransk-tyska kriget hade avslutats 1871 med ett förkrossande nederlag för fransmännen. I Sverige och hos oss var sympatierna på Frankrikes sida. Positivkonstnären skördade därför avgjort bifall, då han föredrog en sång, av vilken jag minns följande ord:

»Der Kaiser ist gross und Bismarck famos. Sie schlagen embargo (= tillägna sig) allt som kan fås.» Detta var första gången jag hörde tyska.

Till saker, som om somrarna väckte vårt intresse, hörde besök i vår södra soliga vindskammare, där de två äldsta bröderna sysselsatte sig med att pressa växter, blåsa ut fågelägg och stoppa upp fåglar, som de skjutit. Det var inte blott Oskar, den blivande läkaren, utan även Joel, den blivande prästen, som sysslade därmed och gav oss en viss föreställning om, huru naturvetenskap den tiden i huvudsak bedrevs, och huru ivrigt den studerades. Även far hade en liten samling uppstoppade fåglar, bland dem en sjöfågel (en svärta?), vilken han som student skjutit på järnvägstorget i Helsingfors, vilket då på 1830-talet utgjorde en vassbevuxen del av Tölöviken. Detta exemplar ingår antagligen i den stora samling fåglar, som bror Oskar senare förvärvade sig, och som jämte hans äggsamling efter hans död överlämnades till Åbo akademi.

Detta må tjäna som övergång till berättelsen om mina framsteg på studiebanan.

Den första undervisningen fick jag av mor. Hon var så strängt upptagen av sina omsorger om hela huset, att hon steg upp med mig redan klockan 5 på morgnarna och lärde mig läsa. Konsten inhämtade jag under hösten 1866. I början av följande år fördes jag till staden för att undervisas av min gudmor, Amanda Benzelstjerna och hennes syster, Hanna. Efter faderns, apotekaren Benzelstjernas död (1849), bodde de med sin mor i en stor och vacker gård, som låg just före infarten till Nykarleby. Bland eleverna fanns även några gossar och flickor från staden. Som minne av det trevliga skolåret i de snälla tanternas hem äger jag ännu en bibel av den ena och en psalmbok av den andra. De ha själva inskrivit mitt namn i böckerna.

Sedan blev jag intagen i stadens treklassiga elementarskola. Jag hade som skolkamrat min äldre bror, Daniel. Han hade genom ett naturfel mycket svårt att lära sig, medan jag hade ett utmärkt minne. Jag vet ej huru gammal jag var, då jag kunde lilla och stora katekesen, ett antal psalmer och hela »Barnabibeln», en jämförelsevis kortfattad biblisk historia, utantill ord för ord. Det var sådant man den tiden lärde sig utantill! Jag skulle inte veta, att jag kunde det, om det ej hade konstaterats av en kännare, teologiestuderanden Johannes Bäck1), den sedan så berömde predikanten, då han besökte sin studiekamrat, min bror Joe1.2)

l) Han var son till den berömde självlärde kirurgen Jakob Bäck, som även anlitades hos oss före vår bekantskap med doktor Forsius. Bäck bodde icke långt från oss, men på andra sidan ån, i Forsby.

2) Då  J o e l  var ett namn, som bars av en prästson och var bibliskt, fick det icke synnerligen vackra namnet en viss spridning i Nykarleby, och antagligen på den vägen har Nykarleby-skalden Joel Rundt fått sitt namn. En annan av bröderna hade det icke heller tilltalande bibliska namnet  U r i e l, och även detta vann en viss efterföljd.

Utrustad med dessa kunskaper, steg jag gärna upp på ett bord och predikade, och det med den framgång, att åhörarna sade: »Den gossen blir med tiden biskop!» Samma förutsägelse uttalades senare även av vår religionslärare i Vasa skola.

Då jag skriver detta, kommer jag att tänka på, huru barndomsintrycken länge kan utöva inflytande på ens intressen. Som bevis därpå vill jag anföra följande, ehuru det ligger något bortom gränserna för mitt ämne.

Min håg att predika bibehöll sig. Vid 16 års ålder, en späd gosse, predikade jag och förrättade altartjänst i en kyrka. Min bror Joel var t. f. kapellan i Lehtimäki, och då han måste företaga en resa, som höll honom borta även under påföljande söndag, uppmanade han mig, för att kyrkan icke skulle behöva hållas stängd, att förrätta gudstjänsten. Detta var mycket oförståndigt i betraktande av min ungdom och min bristfälliga kunskap i finskan. Som förmildrande omständighet må betraktas, att den lilla församlingen låg så avsides (i sydöstra Österbotten), att där fanns bönder som ej sett en stad och att dit icke kom andra tidningar än Helsingfors Dagblad, som anlände till prästgården en gång i veckan. Jag uppträdde alltså, och då min bror vid sin återkomst frågade församlingsborna, huru jag rett mig, fick han till svar: »Poika oli kuin Herran enkeli.» (Gossen var som en Herrens ängel). Som student predikade jag sedan flera gånger, — alltid i finska församlingar. Jag tänkte på att ägna mig åt prästkallet, vilket var så mycket naturligare som min far och alla hans fyra bröder var präster, och likaså en av mina bröder och min systers man, Hugo Wecksell, i vars hus jag ofta vistades,1) Men »stora bror» Oskar rådde mig att först förvärva mig kandidatgrad. Jag följde rådet, och mina tankar fick delvis en annan riktning. Men mitt intresse för Nya Testamentet, särskilt i dess grekiska ursprungsform, bibehöll sig, och jag publicerade åtskilligt dithörande. Och sålunda hände sig, om jag får överdriva litet, att den över den lilla gossen uttalade spådomen var nära att gå i uppfyllelse. Jag föreslogs av två prästmän och en folkskoleman som kandidat, då ett biskopsämbete skulle besättas. Jag avböjde naturligtvis, — jag var ej till ett sådant ämbete värdig och väl skickad. Spåmännen hade misstagit sig.

1) Min svåger Wecksell var en varmhjärtad man, inåtvänd, ofta försjunken i sina tankar, en bror till skalden Josef Julius Wecksell. Han dog som kyrkoherde i Vihtis 1910. Min syster Hulda avled 1926.

Under mitt första egentliga skolår gjorde jag början med den pedagogiska verksamhet, åt vilken jag under olika former ägnat mig under större delen av mitt liv. Jag lärde en av bondgossarna, Jakob Riv, som sedan blev min jungman på skutan, att läsa. För mödan fick jag e n mark silver, den första inkomst jag haft. Penningen hade den tiden ett så högt värde, att 1 mark motsvarade ungefär 15 eller 20 mark i nutida förkrigstidsmynt.

De två första åren i Nykarleby skola hade jag en vekhjärtad lärare, K a l d é n. Då jag en gång under en lektion hostade förfärligt, skickade han sin hushållerska, — han bodde i skolgården —, till apoteket efter lakrits och bröstsocker åt mig. Ungefär tio år senare tjänstgjorde Kaldén som folkskollärare i sin hemsocken, Närpes. Då min bror Daniel och jag reste genom Närpes och av skjutskarlen hörde, att Kaldén var lärare i skolhuset, som vi for förbi, stannade vi och steg in. Vår gamla lärare mottog oss under tårar. Så rörd var han över att han var ihågkommen av sina förra Nykarleby-elever. Kaldén var visst en begåvad man, ty han skrev artiklar i Vasabladet, som, efter vad jag minns, var skämtsamt och trevligt hållna. Han kallade sig »Nabopolassar» efter kaldéernas gamla konungar.

En annan natur hade hans kollega, prästen, rektor  T h u r m a n. Han hade ett otåligt och retligt lynne. Under en aritmetiklektion gav han mig befallningen: »Fort i andra klassen, och se efter vad klockan är! Du ska räkna ut, huru gammal Grenmans pojke i Åbo är just nu. Jag har döpt honom.» Då uträkningen icke gick tillräckligt fort, sparkade Thurman mig, visserligen på ett icke ömtåligt ställe, och skrek: »Nu sölar du, så att gossen hinner bli flera minuter äldre!» Själva uppgiften var ju pedagogiskt fyndig, men läraren förtog intresset genom sin otålighet. Mången gång stod han med pekfingret och tummen formade till en kniptång bredvid den pojke, till vilken han ställde en fråga. Om svaret icke var tillfredsställande, lät han tången omsluta pojkens lugg. Man berättade, och det var icke osannolikt, att rektorn var gång han kom hem från skolan, lät pigan borsta sin rock ren från hår, som han slitit från gossarnas huvud.

Jag tror ändå, att han i grunden icke var elak, men han hade dåliga nerver och hade fått en ledsam vana. Engång ålade han mig som primus att skaffa en karbas till skolan. Den flätades av stadiga videkvistar och framlämnades pliktskyldigast. Men den kom icke till användning.1)

1) En son till rektor Thurman var doktor Janne Thurman, språkforskare och bankdirektör. Han hade icke ärvt sitt friska, godmodiga lynne från fadern.

Då det är fråga om kroppsaga, drar jag mig till minnes något som under min skoltid förbjöds, men som tidigare varit sed. Invid skolan låg en bergsklack, på vilken förbrytares spöslitning offentligt försiggick. Det ansågs, att barn borde se på exekutionen, för att få en varning för livet. Jag vet ej, huru jag en gång kom att åse det hemska skådespelet. Det ryser ännu i mig, då jag tänker på det; men jag och andra barn tog det hela lugnt, ty vi kunde icke sätta oss in i en medmänniskas kval. Kanske gav det nu omtalade fallet just anledning till förbudet för skoleleverna att bevittna ett sådant skådespel. Nu bjuda emellertid biograferna på liknande bloddrypande scener.

Skolans eforus eller högste övervakare var högvördige prosten Kristoffer Kullman. Det är omöjligt att skriva om Nykarleby på 1860-talet, utan att berätta om Kullman. Så många historier om honom och hans hus var i omlopp.

I fråga om Kullmans beröring med skolan minns jag följande. Då eleverna en gång under ett snöbollskrig med lärarnas tysta begivande fördröjde sig ute långt inpå lektionstimmen och rörde sig även utom porten, kom eforus, som från prostgården observerat det, högtidligt vandrande till skolgården med uppviken pälskrage. Han blev av pojkarna mottagen med ett häftigt snöbollsbombardemang. Detta ledde icke till några efterräkningar. Lärarna hade varit eforus övermäktiga. Vid alla terminsavslutningar var han närvarande och höll tal. Jas förstod dem ej, men i alla förekom uttrycket: »Gåvorna äro mångahanda, men anden är en, som allt i allom regerar.»

Kullman var en snäll människa. Då prästerna vid en helg var oense om fördelningen av predikoturerna, och även i Jeppo kapell predikan skulle hållas, sade prosten: »Jag predikar den dagen i Jeppo, ty se, jag har en predikan, som passar in på alla söndagar.»

Under 1860-talet infördes elektrisk telegraf i Nykarleby. Honoratiores inbjöds att se på undret och höra det förklaras. Kullman utlät sig: »Jag kunde väl tro, att papperslapparna icke flög längs tråden, ty se, jag har studerat litet åt det hållet.» Kullman hade varit skolkamrat med Runeberg och hade redan under skoltiden varit föremål för kamraternas skämt. Det var icke underligt att han blev utsatt för sina lärjungars gäckeri, då han höll skriftskola i kyrkan. I denna satt stadsbarnen och landsbarnen åtskilda på vardera sidan om stora mittelgången. Då Kullman sagt något som föreföll på något sätt roligt, brast bondbarnen ut i högljutt skratt, medan stadsbarnen lutade sig ned i bänkarna och fnyste så oförmärkt som möjligt. Kullman med en blick på bondbarnen: »Ni skrattar och andra är rörda.» Min syster, som omtalade detta, och annat liknande från skriftskolan, berättade, att Mårten Holmberg, den sedan i Helsingfors så kända folkskolläraren och magistern, ofta hittade på något spjuveraktigt, som väckte munterhet i den ungdomliga skaran.

Kullman var änkling. Prostgårdshushållet förestods av hans manhaftiga dotter, Anna. Vid denna tid begynte frökentiteln användas även för ofrälse. Men det kom icke i fråga att någon tillerkände prostgårdsmamsellen denna titel. Hon behandlades icke med mycken respekt. Till prostgården hade en afton inbjudits några fruar med sina gossar. Även vi var där. Fruarna trakterades med te. Gossarna skulle undfägnas med smörgåsar och mjölk. Då en av fruarna, fru Sandström, kom in i matsalen och såg tillrustningarna, sade hon: »Anna, är de folkfason att sätta fram så lite smör? Tror du, att gossarna har nävermun?» Mera smör kom in, och fru Sandström vände sig till pojkarna: »Ätin på, pojkar, nog visst jag, att de fanns smör och brö i Nykarleby prostgård.»

Kullman hade en son, Leonard, en för den valhänte fadern alltför bångstyrig pojke. Han blev fältväbel i finska gardet, kom en gång hem på permission och hade därvid i hemsocknen med sin sabel sårat sin skjutskarl i ansiktet. Denne kom till prosten och sade:
— »Prostens Lionard har slaiji näsan åv me (har slagit näsan av mig). Jag ska ha bitalt för he.
— »Den Leonard, vad han bereder mig för bekymmer! Vad kostar din näsa?
— »En rubel.»
— »Går det ej för 75 kopek?»
— »Nej, asst gar he åv för na minder än en rubel.) (= Nej, alls inte går det av för mindre än en rubel).
— »Aj, aj, den Leonard! Nu kostar han mig en hel rubel.»

Något egentligt ont kunde ingen förebrå den beskedliga Kullman, men han var inte vuxen de situationer, i vilka han råkade.

Även några andra Nykarleby-män, som den tiden mycket omtalades, må här nämnas.

Staden hade den tiden två representanter för den högre bildningen. Att jag med tiden skulle komma i nära beröring med dem, kunde jag naturligtvis icke föreställa mig. Den ene var sjökaptens sonen, filosofie doktorn Carl Synnerberg, fin och högdragen, snart en framstående ledamot av överstyrelsen för skolväsendet och nitisk främjare av de klassiska språkens studium. Den andra var skomakarsonen, den något svirande filosofie magistern Axel Backman, som jag sedan lärde känna som en utmärkt lärare i grekiska och latin vid Svenska normallyceet i Helsingfors. Yngre än dessa var Gustaf Hedström, son till den förnämsta handelsmannen på orten. Han hade i slutet av vårterminen 1871 blivit jämte ett halvtannat hundratal studenter relegerad för att ha deltagit i kattserenaden för professor Nordqvist. Händelsen väckte stor bestörtning i den lilla småstaden, då den ej fick belysas i tidningarna, och man såg icke utan fasa på stadens student. Denne blev efter ett antal år en uppskattad lektor i Nykarleby seminarium.

[Läs mer:
I Sommar i barndomsstaden av J.L. Birck nämns både kapellsöndagen och positivhalare.]


Jag kommer tillbaka till vår skolgång.

Vi hade en lång skolväg, ungefär halvannan kilometer, att traska två gånger dagligen fram och tillbaka i allt slags väder, i köld och regn och mörker, men förstås även i solsken. Mörka kvällar, då vi hörde skrålet av druckna karlar, som kom körande med stark fart, dök vi ned i landsvägsdiket, tills de farit förbi. Skoltimmarna Var 9—12 och 4—6. Vi hade under mellantiden kunnat med medförd matsäck stanna hos Benzelstjernas [apotekaren] eller i någon bekant handelsmans familj, men vi ville hellre gå hem till middagen och mamma.

Det kan förtjäna nämnas, att vi i skolan fick lära oss matematisk geografi eller astronomins grunder, så att vi förstod almanackan bättre än många som nu går i skola. Vi läste Hallstens Finlands historia, ett ämne som skolornas elever nu vanligen gör bekantskap med först på ett högre stadium; men det var en riktig anordning att elementarskolans elever fick åtminstone någon kännedom om landets historia, då de flesta icke sedan besökte något läroverk. Skolan var likväl inte ett slags folkskola, ty vi läste även latin. Den tid, som åtgick för detta ämne, hade kunnat användas på ett bättre sätt för 90 procent av den skolans elever. För mig kom det väl till pass att ha fått inhämta elementerna av latin, ty med mitt dimissionsbetyg från Nykarlebyskolan vann jag, om jag minns rätt, utan förhör eller åtminstone utan svårighet inträde i 2:dra klassen av lyceet i Vasa.

Vårterminen 1871 hade jag genomgått skolan, men mor var icke i stånd att redan det året flytta till Vasa, för att vi smågossar där skulle fortsätta vår skolgång. Hon utverkade att jag fick tillstånd att stanna ett år till i högsta klassen.

Det återstår att tala om vad vi sysselsatte oss med om vintrarna, då vi var fria från skolan och läxorna. Vintertid åkte vi mest kälke, men det var klent beställt med backar, ehuru stället hette Forsbacka. Åbranterna var för korta och för starkt stupande. Skidlöpning var den tiden något mycket ovanligt. Jag tror, att ingen annan i trakten hade skidor än vi, och vi ägde blott ett enda par. Skridskoåkning (på Nykarlebyspråk kallat »skricka») förekom mera, men tillfälle därtill gavs vanligen blott i början på november, då ån isbelades och förrän snö betäckte isen. Att hålla upp snöfria isbanor föll ingen in. På vårsidan hände det stundom, att då det blev stark blida och flödvattnet sedan frös till, en vanligen ganska skrovlig skrinnyta fanns att tillgå.

Vinterns största fröjd beredde oss islossningen i Nykarleby-älv. Den var mer eller mindre storartad, beroende på hurudan vintern varit och på vilket sätt våren inträdde. Om vintern varit snörik och i april blev solsken och stark blida, smälte snön hastigt på fälten och i skogarna. Dikena fylldes med vatten. Dessa mynnade ut i bäckarna, som svällde väldigt till och strömmade med hastigt lopp. Jag kommer ihåg, huru den bäck, som flöt ut strax söderom Forsbacka-gårdarna, en gång översvämmade landsvägen så att ingen häst och kärra kunde komma fram där på en hel dag. Vattenmassorna, som strömmade ut i ån, lyfte upp istäcket och bräckte det. Isflakarna begynte sätta sig i rörelse. De kom till den smala och steniga forsen. De hejdades, tornade upp sig, blev allt kompaktare, tills plötsligt vattentrycket ovanifrån blev för starkt. De störtade samman med brak och dån och seglade med våldsam fart framåt, släpande med sig vid stränderna avbrutna träd, stockar och delar av sönderslitna gärdesgårdar. De äldre syskonen hade en gång sett, huru en av vattenmassorna från sina grundvalar upplyft kvarn kom neddansande med kvarnråttorna på taket. Efter ett dygn eller redan efter några timmar såg man blott åns blanka vattenyta. Ett dylikt storartat skådespel hade Z. Topelius som gosse sett i Uleåborg. Det inspirerade honom till den mäktiga dikten »Islossningen», som i allegorisk form framställer fosterlandets strävan till liv och ljus och frihet.

Den mörka tiden av året höll vi oss mest hemma och läste, på kvällarna vid skenet av ett rinnande talgljus, som jämnt och ständigt behövde snoppas med en sax, som hade en låda i spetsen på den ena skalmen och upptog det från veken avskurna halvbrända kolet. Talgljusen stöpte mor. Det var ett tungt arbete. Hon stod om höstarna en hel dag i stugan och doppade och doppade en bomullsveke i en över spiselelden hängande stor gryta med flytande het talg, tills veken fick tjockleken av ett ljus. Då upphängdes ljuset från öglan, som stack fram från dess övre ända, på ett spett att torka. [I bagarstugan vid Kudnäs finns stöpningspinnar till beskådande.]

Många satt kring det ena ljuset. Det var en dålig belysning. Men så kom en petroleumlampa i huset. Den första utgjordes av en större droppflaska. I denna med olja fyllda behållare var ett genom flaskans kork draget bleckrör med veke infälld. Lampan rykte förfärligt, men blev mycket beundrad och beskådad även av grannarna. Flaskan avlöstes efter någon tid av en verklig lampa med glas, vilket kunde förses med en pappersskärm. En lampa med kupa hade vi icke under hela Forsbacka-tiden.

Ja vi läste, så vitt vi hade tillgång till böcker, men förrådet var ringa. Någon tidning förekom inte i huset. Om söndagarna gick vi mest i kyrkan och såg på de fantastiska bilderna i det välvda taket, mer än vi hörde på predikan, som vi för det mesta icke förstod. Ledsamt nog saknade vi musikaliskt gehör, så att endast orden i psalmerna och altartjänsten gav oss någon behållning. De söndagar, då vi var hemma, läste mor ur en postilla eller, vad som var trevligare och till och med spännande, ur Bunyans berömda på 1600-talet skrivna bok »En kristens resa», som i allegorisk form framställer en människas vandring genom jämmerdalen och det syndfulla människolivet, under många anfäktelser och faror, till det himmelska riket.

Några barnböcker kom jultiden till huset, icke genom en julgubbe, utan genom en julbock, en fyrfota varelse med bockhorn, bocköron och bockskägg. En bland de käraste böcker, som jag fick som julgåva, hette, vill jag minnas, »Sveriges skönaste folksagor». Jag skulle bra gärna ännu en gång vilja se den boken! Den hade ett trevligt halvoktav-format, hade gula pärmar och många bilder.

Till hemmet kom även de två första delarna av Topelius Sagor för barn. De lästes av alla med förtjusning. Med Fältskärns Berättelser gjorde jag även en viss bekantskap under Nykarleby-tiden. Vår syster, som var sex år äldre än jag, bildade med sina jämnåriga en läsekrets, som gemensamt ägde Berättelserna. De lästes i tur i de olika flickornas hem. Då läsecirkeln var hos oss, lyssnade jag begärligt till det som upplästes och lät syster efteråt utfylla luckorna med korta redogörelser. Som student var jag i tillfälle att läsa cyklarna i deras helhet. Jag undrar, om icke den omständigheten, att jag redan under barnaåren gjorde bekantskap med berättelserna, bidragit till att jag sedan läst dem fyra gånger och kanske skulle läsa dem en gång till, om icke min nu svaga syn satte hinder i vägen.

Först i Vasa läste jag Fänrik Ståls Sägner. Av dem lärde jag mig några utantill och blev för övrigt väl förtrogen med varje rad. Under sömnlösa nattliga timmar uppläser jag nu ofta ur minnet stycken ur sägnerna, till omväxling med i barndomen inlärda psalmverser.

Jag har i det föregående flera gånger haft anledning att nämna Z. Topelius namn. Ett par gånger kom jag honom, den berömdaste av alla Nykarlebybor, nära. En gång, det var visst samma år som far hade dött [1866], avhämtades Teddi och jag från Forsbacka för att föras till släktingarna i Jakobstad. Det var vår kusin Felix, som skulle föra oss dit.1) Då vi på resan kom norr om staden till Kuddnäs, stannade Felix och förde oss in till familjen Topelius. Av besöket minns jag, att farbror Topelius tog lilla Teddi upp i sin famn och att jag stod vid hans knän.

1) Han var då student, blev med tiden bankdirektör och som lantdagsman var han talman i borgarståndet.

Detta möte glömde Topelius naturligtvis snart, men ur mitt minne gick det inte. Då jag tolv år senare blev student, träffade det sig så, att Topelius var universitetets rektor. Då han överräckte mitt med hans namn undertecknade studentbrev, frågade han, till vilka Heikeller jag hörde. Då jag svarade, att jag var från Nykarleby, sade Topelius: »Alltså en av August Heikels många gossar.» Denna händelse hör till mina käraste minnen.

Nu sist ännu några ord om vår mor. För sina yngsta söners skolgång bodde hon över ett decennium i Vasa. Det var en tung och bekymmersam tid. De medel, som inflöt genom försäljningen av Forsbacka och vad där fanns, tog snart slut. Mor hade därför i hemmet flera pensionärer, som voro våra skolkamrater, och hon gav dem en moderlig omvårdnad. 1) Den de egna och främmande gossarna ägnade tillsynen och kosthållet för så många matfriska pojkar gav husmodern mycken möda. En gång då hon kom från torget med en tung börda, dignade hon av trötthet ned på gatan och fördes halvt medvetslös till hemmet. Men hon höll ut i sitt värv, tills även yngsta sonens skolgång var avslutad. — Under åren 1885—1893 hade mor och jag ett gemensamt hem, över vilket liksom ett skimmer från barndomsåren svävade. De närmast följande åren ägde dotterbarnen under sin skolgång i Helsingfors en vis och kärleksfull vårdarinna i sin mormor. I det Wecksellska hemmet i Vihtis levde mor sina sista, fridfulla år. Hon avsomnade den 24 febr. 1904 och bars till graven av sina söner.

1) Närmast stod henne väl den yngste bland dem, W o l d e m a r  B a c k m a n, en dotterson till herrn på Juthbacka. Han blev en framstående läkare, sist provinsialläkare i Nykarleby och fick professorstitel. Han har ägnat födelsestadens och omnejdens hälsoförhållanden, bebyggelsehistoria och släkter en ingående uppmärksamhet i många skrifter.

Jag har kommit till slutet av min berättelse om mina barndomshågkomster. Jag har under mitt senare liv sett många orter i vårt land och vistats på flera ställen, men bilden av intet ställe har så inpräglat sig i mitt minne som Forsbacka och Nykarleby. Genom kärleken till dem lärde jag mig att älska fosterlandet, och då det blir fråga om Finlands folk, ser jag det ännu ofta för mina ögon i dem, unga och gamla, som jag lärde känna, då jag levde i barndomshemmet på Forsbacka.


Ivar A. Heikel (1945) Minnen från min barndom och skoltid, sid 53—83.


Fortsättning. Skolminnen.


Läs mer:
"Glasryggen" Hägerström. Vårfloderna 1828, 1849 och 1853 av Erik Birck.
Inf. 2003-10-05—26.)