Musiken i Nykarleby stad 1858—1897 av Mats Björkstrand.

4. MUSIKEN VID NYKARLEBY SEMINARIUM

I det här sammanhanget ligger det nära till hands att fråga sig varför musik ingick bland undervisningsämnena vid ett seminarium, där blivande folkskollärare fick sin utbildning. Fanns det någon motivering till detta? Fanns det några allmänt gällande bestämmelser kring musikundervisningen vid ett seminarium? Hur skulle i så fall musikundervisningen utformas enligt dem?

4.1 Cygnaei läroplan

En utredning angående folkundervisningens ordnande i Finland sattes igång 1856. På eget initiativ lämnade Uno Cygnaeus 1857 in ett utkast i frågan. Det här utkastet antogs sedan och Cygnaeus fick på offentligt uppdrag göra en studieresa till olika europeiska länder för att bekanta sig med folkundervisningen där. Cygnaeus lade fram ett förslag angående folkskoleväsendet i Finland 1860. En av senaten 1861 tillsatt kommitté fick i uppdrag att granska Cygnaei förslag och ge ett utlåtande om det. Såväl sakligt som formellt ändrade kommittén en hel del i förslaget och utarbetade ett nytt författningsförslag, som lämnades in till senaten i färdigt skick i juni 1862. Grunddragen i Cygnaei principer hade godtagits av granskningskommittén, men de fick en bättre utformning i kommitténs förslag. Förslaget godkändes av kejsaren, och senaten utfärdade en folkskolförordning den 11 maj 1866. Den här förordningen kom till tidigare än många andra centrala reformer (t.ex. upplösningen av skråväsendet 1868) och var en vidsynt och betydande reform. 1)

Musikundervisningen vid ett manligt seminarium skulle enligt folkskolförordningen sträva efter att ge den musikaliska kunskap och färdighet, som krävdes av folkskollärarna för att kunna handha sångundervisningen i folkskolan på stadgat sätt, samt den kännedom och skicklighet, som behövdes för orgelspelandet i kyrkan där det var både nödvändigt och möjligt. 2) Musikundervisningen skulle omfatta tonträffning, tonbildning, musiklära, övningar i en- och flerstämmig sång, pianospelning, spel på harmonium, det huvudsakligaste av harmoniläran, musikhistoria samt den elementära sångundervisningens metodik. 3)

Enligt § 34 i Cygnaei läroplan skulle sångundervisningen vid ett seminarium väcka och utveckla elevens religiösa och estetiska sinne med hjälp av andliga och fosterländska sånger. Den skulle också sträva till att höja nivån på sången i kyrkan, hemmet och sällskapslivet. Cygnaeus betonade speciellt utvecklandet av gehöret inom ramen för sångundervisningen. Den instrumentala undervisningen skulle ske på harmonium, piano eller orgel. 4) Enligt läroplanen skulle antalet veckotimmar i musik uppgå till 6 t/v i kl. I-III och 2 t/v i kl. IV. 5)

Direktiven angående musikundervisningen var alltså ganska allmänt formulerade, varför musiklektorerna hade relativt fria händer att utforma sin undervisning på ett sätt som passade dem. Samtidigt var detta också en nackdel, eftersom man inte hade noggranna föreskrifter att utgå från. De allmänt formulerade direktiven ledde också till att musiklektorerna i de olika seminarierna i Finland inte hade en gemensam praxis i alla frågor gällande undervisningen, vilket i sin tur medförde att musikundervisningen åtminstone på vissa punkter var oenhetlig. Problem av den här arten diskuterade man dock ofta p seminarielärarmötena.  6)

I det här avsnittet har jag alltså gått igenom de bestämmelser, som gällde musikundervisningen rent allmänt. Men vem kunde då sköta musikundervisningen vid Nykarleby seminarium 1873-1897 enligt de här bestämmelserna? Vad hade den personen för kvalifikationer för sin lektorstjänst?

4.2 Lektorn i sång och musik vid Nykarleby seminarium Fredrik Vilhelm Illberg

Fredrik Vilhelm Illberg föddes den 27 mars 1836 i Fredrikshamn, där han också gick i elementarskola. Han blev student från Borgå gymnasium 1854. Han studerade musik för professor Fredrik Pacius och avlade examen för sånglärartjänster vid landets läroverk den 20 april 1858. Illberg studerade vidare vid Kungliga Musikaliska akademien 1/10 1860 - 1/6 1861, varefter han avlade kantororganistexamen för direktor Rudolf Lagi den 17 juni 1861. 7)

Illberg blev sånglärare vid växelundervisningsskolan i Helsingfors och vid söndagsskolan i Helsingfors den 1 september 1859. Han var sånglärare vid högre elementarskolan 7/9 1859 - vt 1860. Han förestod organisttjänsten vid Nikolaikyrkan i Helsingfors under 2 1/2 månad 1860. Han var sånglärare vid högre elementarskolan i Helsingfors och vid fruntimmersskolan i Helsingfors 29/1 - 31/5 1862. Han var klockarorganist vid evangelisk-lutherska kyrkan på Sveaborg 1/12 1863 - 1/7 1868. Han fungerade som sånglärare vid privatlyceet i Helsingfors vt 1868 och som sånglärare vid högre folkskolan i Helsingfors fr.o.m. den 31 augusti 1869. Han blev kantor vid Gamla lutherska kyrkan i Helsingfors den 5 december 1872. 8)

Illberg erhöll dispens för musiklärartjänster vid seminarierna i Finland den 20 juni 1872 och utnämndes till lektor i sång, musik och kalligrafi vid Nykarleby seminarium den 9 januari 1873. Han blev ordinarie lektor vid seminariet den 9 december 1875. Han var lektor vid Nykarleby seminarium 1873-1897 och förde därmed den ena generationen folkskollärare efter den andra in i musikens värld. Efter uppnådd pensionsålder begärde han avsked, vilket även beviljades honom jämte pension.  9)

Illberg var utan tvivel en framstående pedagog för sin tid. Han var en intresserad och skicklig lärare, som i grund och botten uppskattades av sina elever. Han inspirerade dem att samla in folkmusik i sina hemtrakter och att fortsätta med musikalisk verksamhet efter dimissionen. Illberg företog talrika studieresor utomlands. Under en studieresa till ett skolmöte i Örebro 1868 stiftade han bekantskap med fransmannen Emile Chevés tonträffningsmetod. Illberg omformade sedan den metoden på ett sådant sätt att den passade hans syften. Med hjälp av den lyckades han nå så pass goda resultat i tonträffning, att han demonstrerade sin metod med sina elever på ett nordiskt skollärarmöte i Stockholm 1874. 10)

Illberg var även en flitig kompositör och framträdde med framgång som sådan. Han tonsatte flera dikter av bl.a. J L Runeberg och Z Topelius. Flera av de sånger han tonsatte användes också vid Nykarleby seminarium under hans lektorstid. 11)

Med stöd av stipendier från senaten och Finska litteratursällskapet företog Illberg resor under somrarna 1866 och 1867 för att samla in folkmusik i Karelen och Savolax. Han publicerade sedan resultatet från sina resor i antologin Finska folkvisor och melodier, som innehåller 60 sånger och dansmelodier. Han försåg även A P Berggreen i Köpenhamn med material för dennes stora folkvisantologi. 12)

Som pensionerad flyttade Illberg till Helsingfors, där han sysslade med mindre agenturer och kommissionsaffärer. Han dog i Helsingfors den 23 januari 1904. 13)

I det här avsnittet har jag behandlat lektorn i såg och musik vid Nykarleby seminarium och vad han hade för kvalifikationer för nämnda tjänst. Men hur utformade han då musikundervisningen vid seminariet, och hur förhöll den sig dels till de allmänna bestämmelserna, dels till musikundervisningen vid andra seminarier?

4.3 Musikundervisningen vid seminariet

Musikundervisningen vid Nykarleby seminarium 1873-1897 omfattade piano- och orgelspelning, musikteori, tonträffning, sång och metodologisk handledning i sångundervisning. Instrumentalundervisningen hade egna timantal, medan undervisningen i musikteori ägde rum i samband med densamma. Tonträffningen, sången och metodikundervisningen delade på timantalet i sång. För körsången höll Illberg extra övningar under fritiden vid behov. 14)

Det sammanlagda timantalet per vecka i sång och musik vid seminariet i Nykarleby uppgick till 6 t/v i kl. I-II, 5 t/v i kl. III och 3 t/v i kl. IV under åren 1873-1897. Timmarna var fördelade på följande sätt: 15)

4.3.1 Musikteori

I musikteori fick seminaristerna undervisning i musiklärans element, 16) harmonilära, intervallära, ackordlära, samt tre- och fyrklangens omvändningar efter generalbasregler. Tre- och fyrklangens omvändningar skulle skrivas ut tre- eller fyrstämmigt, och i musikläran ingick det också en del skrivövningar. Vissa läsår undervisade Illberg dessutom i kontrapunkt i kl. IV. Undervisningen skedde muntligt, dvs. utan att eleverna hade tillgång till egna läroböcker. Det är dock troligt att Illberg använde sig av någon eller några läroböcker i sina förberedelser. 17)

Seminaristerna sysslade med sina uppgifter i musikteori under piano- och orgeltimmarna. Medan en seminarist spelade upp sin piano- eller orgelläxa, sysslade de övriga med teoriuppgifterna. Uppgifterna gjordes på en nottavla, där endast skalan var upptecknad. Illberg gick igenom de diatoniska skalorna, kyrkotonarterna, den kromatiska skalan, skalornas släktskap och intervallerna. Det här lärdes in med hjälp av en- och flerstämmiga övningar i notläsning samt notskrivning. I klass IV fick man också lära sig att skriva ut en fyrstämmig sats utgående från melodin eller en mellanstämma samt att analysera fyrstämmiga sånger.  18)

4.3.2 Tonträffning

Vid skolmötet i Örebro 1868 presenterades alltså en ny metod för tonträffning och taktövningar. Det var Emile Chevés metod, och den introducerades vid mötet av dansken Jørgen Malling, som också med en skolklass demonstrerade både tonträffning och sång i stämmor enligt nämnda metod med god framgång. Illberg deltog också i nämnda möte, varefter han reste till Stockholm tillsammans med Malling. Efter någon vecka där fortsatte Illberg vidare till Köpenhamn för att auskultera vid sångundervisningen där och blev alltmer insatt i fördelarna med metoden. Efter hemkomsten införde han metoden vid Helsingfors folkskolor. Han använde den också vid Nykarleby seminarium och utvecklade den i viss mån för att den bättre skulle passa hans intentioner. 19)

Chevés metod var ursprungligen träning i prima vistasång, varvid man använde sig av siffror i stället för noter. Den diatoniska skalan betecknades med siffrorna 1-7 och gavs dessutom en speciell karaktär utgående från förhållandet till skalans grundton. 20) Illberg lyckades nå goda resultat i tonträffning under sin lektorstid i Nykarleby. Han demonstrerade metoden på ett allmänt lärarmöte i Stockholm med en grupp av sina elever vid seminariet. Av den anledningen är det mycket sannolikt att Illberg använde mycket tid för tonträffningen.  21)

Tonträffningsundervisningen vid Nykarleby seminarium under Illbergs tid omfattade en- och flerstämmig tonträffning, melodidiktat, sånglära, flerstämmiga kanons, enstämmiga sånger och koraler ur J P Cronhamns lärobok i sång samt tre- och fyrstämmiga sånger och koraler.  22)

De läroböcker, som användes i tonträffningsundervisningen, var Emile Chevés Methode elémentaire de la musique vocale och Cronhamns Sånglära för skolan I-III. Sångerna och koralerna ur Cronhamns läroböcker sjöngs från bladet dels av hela klassen, dels av enskilda elever. Detta gjordes först med noternas italienska namn och sedan med texten, som hade deklamerats tidigare. 23)

4.3.3 Kör- och kvartettsång

Samsången kom upp på schemat först läsåret 1876-1877 (dvs. det första läsår som seminariet hade alla fyra klasserna i funktion). Samsången innehöll både stämsång och unison sång och den var gemensam för klasserna II-IV läsåren 1876-1886. Fr.o.m. läsåret 1886-1887 var de högsta klasserna i övningsskolan ibland med på de här övningarna. I och med det här kunde man sjunga sånger för blandad kör. Fr.o.m. läsåret 1894-1895 var både kl. I och övningsskolans högsta klasser med på alla lektioner i samsång. Extra övningar hölls vid behov under fritiden. När alla fyra klasserna vid seminariet bildade en manskör, kallades den allmänt för den ordinarie manskören.  24)

Sångrepertoaren för den ordinarie manskören 1876-1897 bestod av fosterländska sånger och nationalsånger, folkvisor, studentsånger samt koraler. Sångerna präglades länge av den romantiska Liedertafel-stilen och förnyades endast långsamt. Sångernas texter hade sin betydelse även för seminaristernas litterära fostran. Genom dem kom seminaristerna i kontakt med många framstående diktares alster. 25)

Seminaristerna deltog troligen redan under 1800-talet i stadens sångförening, som utgjorde en blandad kör. Dessutom medverkade sångbegåvade seminarister ibland i de kvartetter, som fanns i Nykarleby vid den här tiden. Sång i både enkel och dubbel kvartett förekom också inom seminariet vid olika festtillfällen. 26)

4.3.4 Piano- och orgelspel

I klasserna I och II spelade man endast piano, i klass III både piano och orgel samt i klass IV endast orgel. Undervisningen i piano- och orgelspel var upplagd på så sätt att alla elever skulle spela upp sin läxa och få en ny läxa förberedd en gång i veckan under de timmar som stod till förfogande. Medan man väntade på sin tur, gjorde man uppgifter i musikteori. 27)

I pianoundervisningen använde Illberg Aloys Hennes' Pianoskola för hemmet I-III, B Brähmigs Practischtheoretische Pianoforteschule samt övningar av Herz och Kalkbrenner. Eleverna spelade också sonater, operauvertyrer, etyder och diverse andra salongsstycken utöver de stycken, som finns i ovannämnda böcker. 28) I orgelundervisningen användes F W Schützes Praktische Orgel-schule. Eleverna lärde sig spela koraler och preludier på pedalorgel. I pedalen skulle båda fötterna användas. Koralspelningen gick till på följande sätt: koralen spelades ett samt ett halvt tonsteg högre respektive lägre än vad noterna utvisade och utfördes med enbart melodin i högra handen på första manualen, båda mellanstämmorna med vänstra handen på andra manualen och basen endast med pedal (obligatpedal). Det här spelsättet brukar nuförtiden kallas för triospel.  29)

4.3.5 Undervisningsmetodik

Vid Nykarleby seminarium användes mig veterligen inte någon speciell metod i undervisningen i musikteori samt i piano- och orgelundervisningen. Men i tonträffningsundervisningen användes alltså Chevés metod i något förändrad form. De metodiska övningarna i tonträffning gick till på så sätt, att eleverna turvis fick peka ut en- och tvåstämmiga övningar ur skalan på nottavlan, medan de övriga eleverna sjöng efter dennes anvisning. Illberg satsade en stor del av timmarna i kl. III-IV på den elementära sångundervisningens metodik. 30)

4.3.6 Komparativa aspekter på musikundervisningen vid seminariet

Jag har valt att jämföra sång- och musikundervisningen vid Nykarleby seminarium dels med de allmänna bestämmelserna i folkskolförordningen, dels med motsvarande undervisning vid Jyväskylä seminariums manliga avdelning. De allmänna bestämmelserna låg till grund för undervisningen vid alla seminarier i landet, medan Jyväskylä seminarium fungerade som förebild för Nykarleby seminarium. Därför är det naturligt att jämföra med dem.

I Jyväskylä följde man de allmänna bestämmelserna gällande undervisningen i musikteori nästan till punkt och pricka. I Nykarleby däremot tog Illberg upp mera än vad som krävdes. Han behandlade allt enligt de allmänna bestämmelserna och därutöver undervisade han extra i harmonilära, ackordlära, generalbas och kontrapunkt, varför man kan tala om en tyngdpunktsförskjutning i Nykarleby till förmån för ovannämnda ämnen. 31)

Varken i Jyväskylä eller i Nykarleby gavs det någon undervisning i musikhistoria, fastän det enligt förordningen hörde till undervisningen. I Nykarleby förekom det dock ett antal musikhistoriska föredrag inom ramen för elevkonventet, men här var det inte fråga om undervisning.  32)

Både i Jyväskylä och i Nykarleby gick man igenom mera i tonträffning och sång än vad som krävdes enligt de allmänna bestämmelserna. Vid båda seminarierna sjöng man i kör, vilket inte krävdes enligt direktiven. Dessutom hade man trestämmig tonträffning i Jyväskylä, medan man i Nykarleby hade melodidiktat och sånglära. 33)

Båda seminarierna inledde pianoundervisningen redan i kl. I, och i Jyväskylä inledde man orgelundervisningen redan i kl. II. I Nykarleby gick Illberg också mera in på djupet än vad som egentligen krävdes, men detta får åtminstone delvis sin förklaring av att Illberg tydligen beaktade stadgandet om orgelspel i kyrkan i större utsträckning än sin kollega i Jyväskylä. 34)

I Jyväskylä undervisade man i metodik endast i kl. IV, medan Illberg gav motsvarande undervisning både i kl. III och i kl. IV. 35)

Jag har härmed granskat hur musikundervisningen vid Nykarleby seminarium 1873-1897 var utformad och hur den förhöll sig till de allmänna bestämmelserna och till musikundervisningen vid Jyväskylä seminariums manliga avdelning. Jämförelsen omfattar endast den obligatoriska musikundervisningen. Men fanns det också annan musikverksamhet vid seminariet än enbart den obligatoriska musikundervisningen? Hur var den i så fall utformad, vilken betydelse hade den och vilket förhållande hade den till den obligatoriska musikundervisningen?

4.4 Övrig musikverksamhet vid seminariet

Det dagliga livet vid Nykarleby seminarium gav endast ringa förströelse åt dess elever och lärare, eftersom de flesta av dygnets timmar gick åt till arbete. Därför anordnades fester och soaréer vid seminariet för att erbjuda omväxling. Dessutom behövde den unge seminaristen få inblick i bildade människors umgängesvanor. Vid de här tillfällena omfattade programmet bl.a. sång och musik, som sköttes av seminaristerna (ofta under lektorns ledning). Därför upptog den här verksamheten en stor del av seminaristernas fritid, men tack vare den obligatoriska musikundervisningen hade man också förutsättningar att sköta den. Vid festerna sjöng man de sånger och spelade de piano- och orgelstycken man hade övat in under sång- och musiktimmarna.  36)

4.4.1 Fester

Vid Nykarleby seminarium anordnades fosterländska fester, då tidsförhållandena påkallade det. Runebergs födelsedag den 5 februari och Svenska dagen den 6 november var traditionella festdagar. Vid festerna de här dagarna omfattade programmet bl.a. föredrag, musik och sång. Fester av den här typen firades bl.a. 1882, 1886 och 1897. Dessutom förekom fester också vid andra tillfällen, bl.a. till Lönnrots minne den 17 april 1882 och på Z Topelii 70-årsdag den 14 januari 1888. 37)

Efter att direktorerna 1882 hade flyttat in i sin våning, bjöd de ofta in seminarielektorerna och seminaristerna (företrädelsevis lärarkandidaterna) till sig. Unga damer från staden bjöds senare också in till de här sammankomsterna. Programmet omfattade bl.a. deklamation, sång, musik och dans, men det här sällskapslivet var dock till en början i regel ganska stelt. 38)

4.4.2 Soaréer

Soaréerna var (liksom festerna) tänkta att erbjuda omväxling i det dagliga livet vid seminariet och att lära seminaristerna umgängesvana bland bildat folk. Soaréerna anordnades i seminariets festsal med seminarielärarna som värdar och stadsborna som inbjudna gäster. Soaréerna anordnades till en början en eller två gånger per månad. 39) Det förekom dock två typer av soaréer vid Nykarleby seminarium under åren 1873-1897, nämligen Majniemi-soaréer till förmån för inköpandet och återuppförandet av Z Topelii gamla sommarstuga samt andra soaréer. Därför har jag för tydlighetens skull valt att behandla de två typerna av soaréer var för sig.

4.4.2.1 Majniemi-soaréer

Majniemi-soaréerna hölls alltså till förmån för inköpandet och återuppförandet av Z Topelii gamla sommarstuga, vars ursprungliga plats fanns på Alörn i Nykarleby skärgård. Stugan hade sålts och flyttats bort 1877. Men hösten 1895 företog seminariets lärare och elever en utfärd till Alörn, och då sökte de också upp Majniemi-udden. Vid det här tillfället kom man på tanken att köpa in stugan och flytta den till dess förra plats, där den skulle stå som ett minne av skalden. Seminaristerna anordnade soaréer för att samla in pengar, Nykarleby stad bidrog med en summa och även personer på andra orter gav bidrag till projektet, som på det sättet kunde förverkligas. 40)

Den första soarén för det här ändamålet hölls den 6 september 1895. Seminaristerna skötte programmet helt själva och hade enligt ortstidningen all heder av sina prestationer. 41) Den andra soarén hölls den 22 november 1895 också den i seminariets festsal. De här soaréerna var båda slutsålda. Det här får enligt ÖP tillskrivas dels det goda ändamålet, dels de unga medverkandenas prestationer. 42) Den tredje soarén gick av stapeln den 11 april 1896. 43) Den fjärde soarén hölls den 23 oktober 1896 och fick lika stor uppslutning från publikens sida som de tidigare soaréerna. Programmet utfördes enligt ÖP väl och till allas belåtenhet. 44)

Seminaristerna gav också en Majniemi-soaré i rådhuset i Jakobstad den 17 december 1896. Den här soarén var också talrikt besökt. Programmet var enligt ÖP väl valt samt både rikt och omväxlande. Efteråt började en av Jakobstadsungdomar arrangerad dans, som pågick till midnatt. 45)

Seminaristernas femte Majniemi-soaré anordnades den 24 februari 1897 vid seminariet i Nykarleby. Den var inte lika välbesökt som de föregående soaréerna. Programmet var dock rätt omväxlande. Soarén var den sista för det här ändamålet. Man ordnade också ett lotteri till förmån för Majniemi den 1 maj 1897. Lotteriet lyckades över förväntan väl. 46)

Majniemi-stugan uppfördes på sin förra plats och överlämnades åt Zacharias Topelius den 15 juli 1897. Den 26 augusti 1897 gjorde seminariets elever och lärare en utfärd till Majniemi. 47)

4.4.2.2 Övriga soaréer

Vid seminariet hölls även andra soaréer under Illbergs tid som lektor. Bl.a. gav man en musikalisk soaré den 18 mars 1885 i seminariets festsal. 48) Den 26 januari 1891 gav man vid seminariet en soaré till förmån för de brandskadade. Tre eldsvådor hade nämligen nyligen rasat i Nykarleby. Som man på förhand kunde vänta, var den här soarén talrikt besökt. 49)

En soaré till förmån för nödlidande anordnades i seminariets festsal den 9 februari 1893. Seminariets elever utförde det mesta av programmet själva och hade all heder av sina prestationer. Man gav samma program också följande dag men till nedsatt pris. 50)

4.4.3 Elevkonventet vid Nykarleby seminarium

På seminaristernas eget initiativ bildades ett elevkonvent vid Nykarleby seminarium 1884. Därmed hade seminaristerna möjlighet att själva bereda sig förströelse inom seminariet. Elevkonventet ordnade små tillställningar med bl.a. föredrag, sång och musik. Konventets verksamhet låg nere 1889-1891 p.g.a. missbruk av tryckfriheten i konventstidningen. Därefter återupptogs verksamheten, som sedan hölls igång så länge seminariet existerade. 51)

Under åren 1895-1917 antecknade man noggrant i konventsprotokollen de sånger och instrumentala stycken, som utfördes vid sammanträdena med program under den tiden. Dessutom antecknade man i de flesta fall vilka som sjöng och spelade solo. Man sjöng ofta unisont under sammanträdena, men man odlade även solosång. Vid sammanträdena under 1800-talet bestod instrumentalmusiken främst av pianomusik. Pianorepertoaren bestod till stor del av salongsstycken. Dessutom höll man även föredrag om musik. 52)

Konventskören bildade seminaristerna som en egen frivillig kör under 1890-talet, för att få omväxling och underhållning vid de konventssammanträden med musikprogram, som ordnades 1-2 gånger i månaden. Kören var till en början tänkt att utgöras av seminariets bästa sångare, men den fick snart en bredare anslutning än så. Sångarnas antal växlade genom åren, men de flesta läsåren var antalet sångare i konventskören betydligt mindre än i den ordinarie manskören. Något läsår kunde de båda körerna vara nästan lika stora, men sällan var sångarna i konventskören flere än 25 stycken. Elevkonventet valde dirigenten för konventskören i de flesta fallen fr.o.m. läsåret 1894-1895. Konventskören sjöng ofta de sånger, som musiklektorn hade övat in under de obligatoriska sångtimmarna. 53)

Härmed har jag alltså behandlat den övriga musikverksamheten och dess betydelse vid Nykarleby seminarium. Men hur fick seminaristerna övning i att undervisa, och hur utformades detta i praktiken?

4.5 Sångundervisningen vid seminariets övningsskola

Sångundervisningen vid Nykarleby seminariums övningsskola sköttes till största delen av seminariets lärarkandidater (dvs. eleverna i kl. IV), men deras undervisning var underställd Illbergs överinsyn. Timantalet i sång vid seminariets övningsskola uppgick till 2 t/v. Sångundervisningen omfattade sifferskrift, vanlig notskrift, tonträffning, en- och flerstämmig sång, koraler, kanons, rytmik och musikens element. Vid en jämförelse med de allmänna bestämmelserna i folkskolförordningen kan man konstatera att lärostoffet stämde i det väsentliga överens med direktiven. 54)

De högsta klasserna i övningsskolan deltog ibland i samsångstimmarna vid seminariet för inövandet av sånger för blandad kör. De deltog även bl.a. vid vissa adventsgudstjänster i den kör, som sjöng Hosianna i stadens kyrka. 55) Övningsskolans elever pumpade även luft i seminariets stora pedalorgel åt lärarkandidaterna. Alla lärarkandidater hade nämligen engagerat var sin "pumparpojke". De mest lyckligt lottade bland övningsskoleleverna kunde tingas för ett tiotal pumptimmar i veckan. 56)

På det här sättet var alltså seminaristernas övningsundervisning utformad. Men vad gjorde de folkskollärare, som dimitterades från Nykarleby seminarium 1877-1897, efter att de hade blivit klara? Började någon av dem syssla med någon form av musikalisk verksamhet utöver folkskolarbetet, och i så fall vilken?

4.6 De svenska folkskollärarnas musikaliska verksamhet

De svenska folkskollärare, som hade utbildats under 1800-talet, var i stor utsträckning utpräglade idealister. Idealismen grundade sig på en topelianskt färgad fosterländskhet från seminariets första tider. Den förenades senare med en känsla för den egna folkstammen och det egna språket. Som "kulturkämpar" började man arbeta för den finlandssvenska landsbygdsbefolkningen. Speciellt folkskollärare av de äldre generationerna ägnade sig därför hängivet åt bygdens kulturella strävanden (särskilt kör- och orkesterverksamhet).  57)

För musiklivets blomstring utförde folkskollärarna ett oskattbart arbete, och flera av dem blev sånglärare och dirigenter. De blev även i övrigt ledande musikpersonligheter i den bygd, där de verkade. 58) Följande tabell visar vilka typer av musikverksamhet, som kom att utövas av de från Nykarleby seminarium dimitterade folkskollärarna.

Bland de drygt 200 folkskolärare, som dimitterades från Nykarleby seminarium 1877-1897, kom hela 64 stycken (dvs. c:a 30 %) att syssla med någon form av musikalisk verksamhet efter sin studietid vid seminariet. Av de här 64 folkskollärarna tog 32 stycken (dvs. 50 %) någon form av musikexamen efter seminariet. 18 folkskollärare blev kyrkomusiker, knappt 30 stycken kör- och orkesterdirigenter samt 10 stycken sånglärare. Tre folkskollärare samlade in folkmusik, en blev kompositör och en gav ut läroböcker i sång. Detta innebär att den undervisning de fick i musik vid seminariet inspirerade dem att fortsätta med musik i olika former. På det sättet kom seminariets musikundervisning att förmedlas vidare och bära frukt även på längre sikt.  59)

1) Carlquist 1948, 745; Allardt 1966, 131-132; Cavonius 1966, 39-43; Cavonius 1982, 212; Nyholm Jansson 1985, 20-21; Cavonius 1988, 20-32.

2) Stadga 1866, § 12; Nyholm Jansson 1985, 21.

3) Reglemente 1866, § 11; Nyholm Jansson 1985, 20-21.

4) Nyholm Jansson 1985, 20-21.

5) Stadga 1866, § 11 och tabell A.

6) Nyholm Jansson 1985, 19.

7) SM BG Illberg; [Bergholm] [1914], 22; Hagfors 1923, 37 och 95-96; Schantz 1958, 44; Pajamo 1976, 93; Ahlbeck 1979, 8-9; Cavonius 1984, 12; ÖP 5/12 1904.

8) SM BG Illberg; Hagfors 1923, 37 och 96; Ahlbeck 1979, 8-9; Pajamo 1988, 543; Hbl 29/1 1904; ÖP 5/2 1904.

9) SM BG Illberg; Hagfors 1923, 36-37 och 96; Schantz 1958, 44; Ahlbeck 1979, 9; Cavonius 1984, 12; Pajamo 1988, 543; Hbl 29/1 1904; ÖP 1/5 1897 och 5/2 1904.

10) Hagfors 1923, 37-38; Hedström E 1958, 122; Pajamo 1976, 94 och 193; Forslin 1977, 57; Ahlbeck 1979, 9-10; Nyholm 1987, 83-84; ÖP 5/2 1904. Jämför med 4.3.2 och bilaga 6.

11) Hagfors 1923, 96; Ahlbeck 1979, 1979; Nyholm 1987, 83-84; Pajamo 1988, 543; Hbl 29/1 1904; SFV 1904, 237; ÖP 5/2 1897. Jämför med 4.3.2 och 4.3.3 samt med bilagorna 3 och 6.

12) SM BG Illberg; Pajamo 1976, 93; Forslin 1977, 57; Ahlbeck 1979, 10; Pajamo 1988, 543; Hbl 25/11 1867.

13) SM BG Illberg; Hagfors 1923, 38 och 96; Schantz 1958, 44; Ahlbeck 1979, 9; Cavonius 1984, 12; [Bergholm] [1914], 22; Hbl 29/1 1904; ÖP 5/2 1904.

14) VLA NSA Ab 1-4 och Bd 1; Ahlbeck 1979, 45.

15) VLA NSA Bd 1.

16) De här elementen var enligt Illberg att lära sig skriva noter, intervaller och skalor i alla tonarter och i både F- och G-klav. VLA NSA Bd 1.

17) VLA NSA Ab 1-4 och Bd 1; Ahlbeck 1979, 34.

18) VLA NSA Bd 1.

19) Nyholm 1987, 83-84. Jämför med bilaga 3.

20) Se bilaga 3 för mera information om den här tonträffningsmetoden.

21) Walin 1975a, 74; Ahlbeck 1979, 9 och 42.

22) VLA NSA Ab 1-4 och Bd 1; Ahlbeck 1979, 9 och 42.

23) VLA NSA Bd 1; Ahlbeck 1979, 29-30.

24) VLA NSA Bd 1; Ahlbeck 1979, 45.

25) Ahlbeck 1979, 238. Jämför med bilaga 4.

26) Ahlbeck 1979, 58 och 62.

27) VLA NSA Bd 1; Ahlbeck 1979, 23.

28) Jämför med bilaga 5.

29) VLA NSA Ab 1-4 och Bd 1; Ahlbeck 1979, 35-37.

30) VLA NSA Ab 3-4 och Bd 1. Jämför med 4.3.2 och bilaga 3.

31) RA Kha II Ek 1-4 och Kha V Es 1-4; VLA NSA Ab 1-4 och Bd 1; Stadga 1866, § 11.

32) RA Kha II Ek 1-4 och Kha V Es 1-4; VLA NSA Ab 1-4 och Bd 1; Stadga 1866, § 11; Ahlbeck 1979, 158.

33) RA Kha II Ek 1-4 och Kha V Es 1-4; VLA NSA Ab 1-4 och Bd 1; Stadga 1866, § 11.

34) RA Kha II Ek 1-4 och Kha V Es 1-4; VLA NSA Ab 1-4 och Bd 1; Reglemente 1866, § 12; Stadga 1866, § 11.

35) RA Kha II Ek 1-4 och Kha V Es 1-4; VLA NSA Ab 1-4 och Bd 1; Stadga 1866, § 11.

36) Hagfors 1923, 79; Ahlbeck 1979, 6; Cavonius 1988, 205.

37) Hagfors 1923, 79; Cavonius 1988, 205.

38) Hagfors 1923, 79; Cavonius 1988, 205.

39) Hagfors 1923, 79; Cavonius 1988, 205.

40) I.O.N. 1905, 79-80 och 82; Ahlbeck 1979, 160; ÖP 7/9 1895.

41) ÖP 7/9 1895.

42) ÖP 16/11 och 23/11 1895.

43) ÖP 16/11 och 23/11 1895.

44) ÖP 17/10 och 24/10 1896.

45) ÖP 12/12 och 19/12 1896.

46) ÖP 20/2 och 27/2 1897.

47) Schalin Z 1898, 193; I.O.N. 1905, 82; Schantz 1958, 27; ÖP 7/8 och 28/8 1897.

48) ÖP 12/3 1885.

49) ÖP 29/1 1891; Ahlbeck 1979, 160.

50) ÖP 2/2, 9/2 och 16/2 1893.

51) Hagfors 1923, 80-81; Schantz 1958, 25-26; Ahlbeck 1979, 55-56; Cavonius 1988, 205-206.

52) Ahlbeck 1979, 154-158.

53 Ahlbeck 1979, 6 och 55-57; Cavonius 1988, 206.

54) VLA NSA Dc 1; Stadga 1866, §§ 1-41; Birck J L 1957, 17-24; Cavonius 1988, 81-82. Jämför med 2.3.2.

55) VLA NSA Bd 1 och Dc 1; ÖP 8/12 1894 och 5/12 1896. Jämför med 4.3.3.

56) Birck J L 1957, 5.

57) Ahlbeck 1979, 238.

58) Hagfors 1923, 23; Nyholm Jansson 1985, 95.

59) VLA NSA Bb 1, Bb 4, Bd 3 och Ec 3; Schalin Z 1898, 38; Lundström 1902, 181 och 186; Hagfors 1923, 104-186; Heikari et al 1933, 696; Schantz 1958, 62-271; Ahlbeck 1979, 109-115; Cavonius 1984, 19-291. Jämför med bilaga 6.