Föredrag vid en litterär-musikalisk soiré i
Nykarleby
af
BRUNO BOXSTRÖM.

[Bruno Boxström, ”en mycket avancerad fennoman” enligt V.K.E. Wichmann.

Föredraget har en mycket krigsförhärligande
inledning som den som så önskar kan hoppa
över och i stället gå direkt till von Döbeln.]

M. H. Betrakta vi förgångna tiders lif, ransaka vi häfderna, så möter oss allestädes i alla tider kamp och strid. Hvarje blad i historien ropar mot oss: lifvet är strid. Men antingen vi följa idéernas, de eviga gudstankarnes utveckling inom menniskoslägtet, eller öfverskåda ett enskildt folks framåtskridande i bildning och sjelfmevetande, eller fördjupa oss i betraktelsen af en stor historisk personlighets lif och verksamhet, — skall med ovedersäglig bevisning äfven den sanningen träda oss till mötes, att strid är lif, ett oundgängligt villkor för allt framåtskridande, så länge den närvarande verldsordningen herrskar, så länge menniskonaturen är sådan den är. Eller har någonsin en stor tanke haft framgång i historien, har öfverhufvudtaget något gott vunnits utan strid, har våldet, orättvisan, det onda och föråldrade någonsin vikit platsen utom besegradt och öfvervunnet i manlig strid? Bevisar det intet, att krigareståndet i alla tider hos alla folk blifvit ansedt som det förnämsta: är det en nyck, att skalderne städse besjunga hjeltarne; och hafva, vi att betrakta det endast som en slump att en så stor del af verldshistorien är krigshistorie? Det kan icke den, som tror, att det finnes en Gud, som leder menniskoslägtets lif och öden, en Gud, som fritt väljer medlen till befrämjande af sina eviga tankar. — Och likväl har det i alla tider funnits menniskor, hvilka utan öppen blick för historien, icke förstått en stridsmans värf, utan kallat honom stormodig, ogudaktig, ja beskylt honom för att blott svänga „tvedräktens afgrundfackla“ samt ledas af „hatets heta, vilda lågor“. Dessa likna de falska profeterna i Israel, hvilka predikade frid, der frid dock icke fanns, ty de ville förlika friden med orättfärdigheten. Men Gud förkunnar genom sina profeters mun svärdet över orättfärdigheten, icke friden. Att Gud i sjelfva verket helgat svärdet, likaväl som något annat redskap, till medel för sina tankars förverkligande i historien, detta bekräfta otaliga exempel i häfderna. — Är det icke i medvetandet om, att han svingar sitt svärd i guds tjenst, som hjelten af Isai ätt hänförd sjunger: „Jag går fram i din kraft, Gud, du lär mina armar kämpa och mina fingrar strida“? Och kunna vi väl förstå det oförfarade mod, den oemotståndliga kraft, historiens hjältar ådagalägga, om vi icke förutsätta, att de hänförts af stora tankar, syftat till höga mål? Eller vågar någon bestrida, att Alexander den store, Julius Caesar, Tancred, korstågens hjelte, Gustaf Adolf, Napoleon, ja Sven Dufva uppburits af historiens ande, hänförts af stora tankar och ädla känslor? Var det icke öfvertygelsen, om, att stridsmannens öde beherskas af högre makter, som bevekte Caesar, att i en bräcklig fiskarebåt segla öfver Adriatiska hafvets stormiga böljor; var det icke samma tro, som lät Napoleon midt under stridstumultet finna sömn under dånande kanon? Och rikta vi blicken på våra egna förfäders, det är, det finska fokets bragder i den kamp, som enligt Gids visa rådsslut, blef ett blodsdop till folkets myndighet, ett blodsdop, genom hvilket vårt folk höjdes till en sjelfständig medlem i det fria folkets krets — då skall väl ingen af oss vilja bestrida kampens berättigande i historien eller förneka, att strid är lif. Fastmer skola vi, vid våra fallne förfäders minne, kunna med fulla hjertan instämma i skaldens ord öfver den fallne hjelten:

Ej med klagan skall ditt minne firas,
Ej likt dens, som går och snart skall glömmas;
Så skall fosterlandet dig begråta,
Som en afton gråter dagg om sommarn,
Ful af glädje, ljus och lugn och sånger,
Och med famnen sträckt mot morgonrodnan.

Kanoners åskor och svärdens blixtar voro äfven i Finlands ärofulla kamp, liksom så ofta i historien, blott förebud till morgonrodnaden af en ny dag, „full af glädje, ljus och lugn och sånger.“ Vi som njuta af kampens frukter, vi veta det. Hell deföre våra fallna fäder! Hell deras ärorika kamp! Ty det är ytterst ur deras blod vårt framtids hopp har spirat upp, och det är deras föredöme vi följa, då vi skänka vårt förakt åt feghetens och misströstans röster, och tro på Finlands framtid, tro på Guds styrelse af vårt folk.

M. H. I våra tider, då öfver land och folk gå lärdomsväder, hvilka söka lösa de band, som binda oss vid fosterjorden, då så mången yngling föredraga vestervägen långt bort till fremmande länder, hellre än att han lånar sin arm till fosterlandets värn, såsom pligten bjuder, — i våra tider kan det vara var helsosamt och lärorikt, att närmare lära känna en man, som var pligt allt igenom, ej skydde striden, fastmer uppsökte henne, antingen det gällde, att under söderns brännheta sol, eller vid polens is kämpa för mensklighetens väl. Jag syftar på en man ej okänd för någon i denna krets, en man, hvars fjät stode att finna outplånligt intryckta i klippan invid vår stad, såvidt icke hans vemodsfulla förutsägelse hos oss skulle hafva besannats, att hans hågkomst var omöjlig och hans bragder skulle glömmas. Jag menar stridsmannen från 1808, hjelten vid Juutas, general Georg Karl von Döbeln.

(Införd 2004-09-08.)

(Fortsättning från nr 21.)

General von Döbelns slägt härstammade från Tyskland, der flertalet af hans förfäder var varit lärde, högtuppsatte män. Stormdrifven på hafvet, hade en af dem, en berömd medicine professor strandat på Sveriges kust under Karl IX:s tid. Sverige blef hädanefter hans fädernesland och general von Döbeln var en ättling af honom. Döbeln föddes den 29 April 1758 i Westergötland. Vid 8 års ålder miste han sin fader, hvilken begrofs samma dag, som hans farfader och yngre broder. Denna dag var en betydelsefull dag i Döbelns lif, ty då bar han sin första värja, sorgvärjan, enligt den tidens bruk. På denna dag vaknade äfven hos Döbeln första gången begäret att varda soldat. Han pröfvade genast sin värja på gårdens kalkoner och hans beslut stod fast. Vid 15 års ålder utgick han med beröm ur kadettkorpsen i Karlskrona och vann inträde vid armén. Hans eldiga håg brann af stridsbegär. Då utbröt det nordamerikanska frihetskriget. Döbeln besluter att kämpa för frihetens heliga sak och erbjuder år 1778 sin tjenst åt Fransmännen, de nordamerikanska frihetskämparnes bundsförvanter. Men engelska skepp hindra den franska truppen att styra till Amerika och nu går kosan mot södern öfver Godahoppsudden, Madagaskar och Ceylon till det sagolika Ostindien, der Englands makt skulle brytas. Döbeln andas här fri luft i ett qvalmigt klimay, ty nu skulle han få pröfva sitt mod och sin arm. Hjeltemodigt kämpande blir han sårad i benet i den blodigaste drabbning, som utkämpats af Europeer i Indien. Men Döbelns drömmar om nya ärofulla bedrifter afbrötos snart år 1783 genom freden i Versailles, hvarom underrättelsen nådde Indien först ett halft år efter fredens afslutande, så långt vara Döbeln skild från fosterjorden.

[”von Döbeln målad av Carl Staaff, tillhörande Norra Skånska Infanteriregementets officerskår, i tiden i Kristianstad” skrev Lars Pensar. (Inf. 2007-09-12.)]

Döbeln återvände nu till Frankrike och stannade i fransk tjenst yttermera fem år, intill dess ryktet om svenska flottans seger vid Hogland dref hans oroliga själ att deltaga i sitt gamla fäderneslands nyväckta ära. Betecknande för Döbelns karakter är, att han begär, erhåller tillåtelse och afreser på en och samma dag i Oktober 1788. — Djupt rörd och tacksam mot Gud beträder han efter tio års frånvaro åter hemmets jord.

Den 13 juni 1789, samma dag han i Indien blifvit sårad, finna vi Döbeln som kapten vid Stedingks kår, hjeltemodigt kämpande i striden vid Porosalmi pass, sex verst söder om S:t Michels stad. Bron, som här ledde öfver sundet, försvarades af 500 finnar mot en tiodubbel rysk styrka. I 17 timmar varade striden. Döbeln svor och rasade, då han såg den finske soldaten, nyss kallad från sin rote, vårdslöst och oöfvad, vackla vid de första skottens smattrande och se mot skogen, dit hans hustru och barn flytt undan ryssens raseri och grymma framfart. Döbeln hotade med egen hand nedskjuta den fege och binda honom vid furorna, för att af de ryska kulorna genomborras. Snart höll dock soldaten stånd och Döbeln fick framledes skäl, att ändra sitt första hårda omdöme om den finska soldaten. Der striden var hetast stod Döbeln och ledde från en fri och upphöjd plats sina soldaters anfall. Det var kl. ½ 12 på dagen, då kommer en fientlig kula, träffar Döbeln, krossar hans ädla panna, men skyr, att beröfva den oförskräckte lifvet. Hvar kula har sin polett, plägade Döbeln säga; denna hade ej hans. Döbeln vacklar ur striden. Hans sista ord lydde: „kamrater, nu går jag, att dö, men läten för all del ej det packet komma hit öfver.“ Denna gång slogos äfven ryssarne tillbaka, men sex dagar derefter kringingo de passet och intog S:t Michel. Mördande och plundrande drefvo kosackerna omkring i husen. Döbeln låg på sjukhuset och väntade hvarje minut, att blifva spetsad på deras pikar. Då inträffade den ryska generalen Rautenfeld i Döbelns rum. Hvilket språk talar ni, sporde han. Döbeln svarade, full af förtrytelse öfver ryssarnas framfart: „alla andra utom ert. Se här mina vapen, ett olyckligt öde har hindrat mig att i dag begagna mig af dem, dock tror jag på ordspråket, som säger: i dag mig i morgon dig.“ Den ryske generalen upptog dock icke illa Döbelns trotsiga ord. Döbeln fick behålla sina vapen och erhöll tillåtelse, att för skötande af sina blessyrer få resa hem, blott han lofvade inställa sig på den ryska kejsarinnans befallning.

Döbelns sår läktes aldrig och derföre nödgades han städse framdeles bära ett bredt svart sidenband, hvarigenom större delen af pannan ofvan ögonbrynen täcktes och de eldiga ögonens stundom vilda glans förhöjdes mot den svarta pannbindeln. Det svåra såret hade stort inflytande på Döbelns lynne, hvilket, af naturen lifligt och obändigt, nu stundom visade ryck af den lidelsefullaste häftighet, då hvarken vän eller fiende skonades. Ej under om hans officerare hvarje morgon plägade fråga adjutanten, huru svarta bandet var knutet.

Efter fredens afslutande hängaf sig Döbeln, som härförinnan drifvit land och riken kring, af hela sitthjerta åt landtlefnadens behag på sitt kaptens boställe Önne nära Göteborg. Med drift och insigt skötte han sitt jordbruk och sin ladugård, uti hvilken historiens märkvärdigaste personligheter från Cleopatra till Toussaint Louverture voro representerade till namnet. För sitt husfolk var Döbeln en fader och visade stort deltagande för deras välfärd. Han lärde dem skrifva, uppsättande för tjenarinnorna med sin vackra handstil lustiga och passande förreskrifter, att efterapa, och vid tillfälle kunde han förhöra dem i katekes och gudalära. Till drängar tog han ofta i Stockholm, afsigkomna olyckliga soldater, hvilka ingifvit honom hopp om förbättring. Den fattiga bjöd han akta, ty han sade: Den fattige bär Guds livré. Med sin son talade han ofta om den lidande Kristus och förmanade honom att ej glömma sin morgon- och aftonbön. Även för djuren ömmade Döbelns veka känsliga hjerta, och han rappade utan förskoning om både egna och andras drängar, då han anförmodadt påträffade dem sittande och tyngande på lasset. Ett sådant missöde träffade soldaten Hannibal, som kännande till Döbelns lynne och obegripliga ömkan om kreatu, berättade om sitt missöde åt Döbelns dräng med ord, som öfvergingo till ordspråket: jag tänkte, det skulle gå, och så gick det med, sad' Hannibal om rappet. Döbeln var öfverhufvud originel i sina straff. När en dräng under skördetiden visat sig lat, fick han påklädd fruntimmershatt och förkläde gå med räfsan bland pigorna. Midt under sitt varma nit för sitt jordbruk och husfolk, arbetade Döbeln städse på sin militäriska utbildning genom trägna studier och författande af militäriska uppsatser. Och med lifligt intresse följde han Napoleons, sin högt beundrade hjeltes segertåg genom Europa. Man kan säga, att Döbeln städse stod på krigsfot, ty hans lilla kappsäck med allt, som Döbeln medhade i krig, stod städse färdig, att spännas igen på det Döbeln genast måtte kunna afgå, hvarhelst konungens bud kallade.

På kopian fanns även:

— Postkontoret är flyttadt till Hammarlundska gården N:o 58. [Gustav Adolfsgatan 18 vid korsningen med Bankgatan.]

— Missnöje. Sådant har yppat sig hos åtskilliga af M. Ö:s läsarkrets deröfver att ångbåtsturerna härtills icke blifvit annonserade. Vi hafva ansett det vara vår skyldighet, att omnämna detta, ehuru vi icke tro, att ångbåtsagenterna ensamt bära skulden derför.

— Åska. I fredags gick ett åskväder med thy åtföljande regn öfver staden. Sjelfva åskan var icke här synnerligen stark, men i Kofjoki på en mils afstånd från staden ostvart belägna by skola knallarna varit ovanligt häftiga.

— Godt mod!!! För den som närmare känner förhållandena i vår goda stad är det nogsamt bekant att under de senare åren en viss förstämning och modlöshet hållit de flesta sinnen härstädes fängslade. Orsaken dertill är att söka i de felslagna affärer och misslyckade spekulationer, hvaraf stadens trafikanter blifvit hemsökta. De många förlusterna hafva i längden nedstämt sinnena och …

[Läs mer: Erik Falander av Ernst V. Knape.]

(Fortsättning från nr 22.)

År 1805 blef Döbeln utnämnd till öfverste och underbefälhafvare öfver Nylands regimente. Med saknadens tårar lemnade han sitt vackra Önne och bosatte sig på Friggesby nära Helsingfors. Knappt hade han fått här sitt regimente och sitt boställe någorlunda i ordning förrän krigsropet hördes i landet och Finlands evigt minnesvärda, af skalden besjungna kamp begynte.

Till Döbelns harm blef Nylands regimente kommenderadt åt skilda håll och åt Döbeln lemnades blott en ringa återstod, hvilken med större delen af den finska hären stod vid Tavastehus, då Klingspor befallde återtåg. Med harm i hjertat, likt andra tågar Döbeln mot norden „tills blott en frusen flik fans qvar af fädrens land.“ Vid Siikajoki ändas omsider flykten. Adlercreutz, Björneborgarnas fordne anförare, blir här befälhavare öfver armén och befälet öfver Björneborgarne öfverlämnades nu åt Döbeln. Det var den 17 april 1808. Redan påföljande dag stod Döbeln i elden med sin nya skara. Han förstod ej Björneborgarnes språk och kände sig derföre främmande ibland dem. Mörk och dyster stod han i striden och suckade, då en lucka skulle fyllas: om jag nu hade en bataljon af mina Nyländingar här. Då svarade stolt en Björneborgare „öfversten kan skicka dit ett kompani Björneborgare så vinnes samma ändamål.“ Döbeln fixerade sin man: skarpt öga mötte hans. Marsch herre, skrek han åter. Och med beundran åsåg han huru Björneborgarne, likt en lavin, vältrade sig öfver drifvorna och fyllde sitt värf. Skönt och sant låter skalden Döbeln utprisa om de tappre: „med dessa trupper kan man trotsa verlden.“ Under tåget mot söder, ej långt ifrån Nykarleby, knöts mellan Döbeln och hans Björneborgare på öppen landsväg ett samband för lifvet. Det tillgick sålunda. Soldaterna, hvilka utan hvila marscherat hela natten, sutto utmed landsvägen och frukosterade. I en stor träskål bereddes en bål åt officerarne. Döbeln gick fram och tillbaka på landsvägen och snusade. Knappt hade en half timme förlidit, — alla voro ännu sysselsatte med måltiden, — då dundrade Döbeln: marsch. Men trumslagaren åtlydde icke kommandot. Officerarne hade bemäktigat sig hans trumma och ställt bålen deruppå. I vredesmod försäkrade redan Döbeln, att han aldrig mera skulle rasta under någon marsch. Då trädde några officerare fram, fattade Döbeln kraftigt under hvardera armen och ledde honom, under förevändning, att lemna upplysning om trumslagaren, till trumman med bålen. Då Döbeln nu började ett allvarsamt förmaningstal om pligt och skyldigheter, framräcktes åt honom en snusdosa. Utan att afbryta sitt tal stoppar Döbeln fingrarna i snusdosan, men doppar den i och med detsamma i punsch, hvarmed dosan var fylld. Genast svalnade Döbelns vrede. „Det var en quick idé“ utbrast han, fattade den med punsch fyllda skålen och ropade: „Skål kamrater“. Hans ord besvarades med ett ljudeligt hurra. Döbeln förstod sina män och de förstodo honom. En vänskap knöts för lifvet. Den enkla anledningen härtill var — en frukost, som på lämplig tid utbjöds och med klokhet antogs. — Hurtigt fortsattes derpå marschen, och midsommardagen 1808 dånade kanonerna i Nykarleby.

Adlercreutz plan var att instänga ryssarne i Nykarleby. Sjelf stod han med hufvudhären i Socklot, och hade härifrån sändt 2 bataljoner Österbottningar och Nyländningar under v. Otter och major Elis Furuhjelm, att vid Nykarleby bränneri, nära Harald öfvergå elfven och falla Ryssarne i ryggen. Tvåhundra man skulle under kapten Langensköld gå på båtar öfver elfven vid mynningen. Och Döbeln skulle med Björneborgarena på en skogsväg marschera mot södra ändan af staden; öfverrumpla fienden, besätta bron och medelst ringning i kyrkklockorna gifva Adlercreutz signal, att skynda till bistånd. Men Ryssarne märkte i förtid v Otters kringgående rörelse och begåfvo sig skyndsamt på flykten, så skyndsamt att deras sista soldater endast med möda kunde rädda sig genom den antända brons lågor. I samma ögonblick anlände Döbeln och Adlercreutz. Förgäfves sökte Adlercreutz rädda bron, förgäfves störtade Döbeln i spetsen för sina Björneborgare i elfven för att vadande nå andra stranden. De måste vända om, flere räddades blott med svårighet från att drunkna, Döbeln endast derigenom, att någon fick tag i skörtet af hans rock. Ryssarne undkommo. Harmsen och våt nödgades Döbeln overksam åse deras flykt. Det var genom detta kalla bad den sjukdom grundlades, som senare skulle fängsla Döbeln vid sjukbädden då han bäst behöft vara frisk.

Från Nykarleby gick finska härens tåg långs elfven söderut. Och den 14 Juli stod det minnesvärda slaget vis Lappo, under hvilket Döbeln och Björneborgarene med fälld bajonett stormade Lappo storby. Nu delade sig den finska hären i trenne afdelningar. Den högra flygeln anfördes af Döbeln och framträngde efter segern vid Kauhajoki mot kusten till Lappfjärd, der Döbeln åter bäddade åt Ryssen. „Huru Ryssarne bedömde Döbelns framfart, framgår af den en fången rysk officers yttrande, hvilken, enligt ryskan läst Döbelns namn, och derföre på sin brutna svenska förklarade: Daevel het' han och Daevel va' han.“ Måhända var det detta yttrande, som föresväfvade Döbeln, då han en gång yttrade till en misshaglig trupp: „Jag heter Döbeln, och så sannt jag det heter, skall jag också döbla eder.“

(Inf. 2004-09-12.)

(Fortsättning från nr 23.)

Länge hängsjuk nödgades Döbeln i Lappfjärd lemna sin trupp och intaga sjuksängen i Wasa. På länge hörde han intet af sina kära Björneborgare, tills ryktet förkunnade om Finlands nederlag vid Karstula, den finska härens återtåg och Björneborgarenes marsch mot norden. Döbeln brann af längtan att bli förenad med sina kära krigskamrater. Liggande på en skakande bondvagn reste han den 10 September från Wasa genom Wörå, Oravais och Munsala till Nykarleby.

Han led af pulsens brand, men i sitt sinne
En eld, mer tärande än den, han bar.
Såg man hans öga, röjde sig derinne
En oro djupare än febern var.

Och det var ej under, ty vid Oravais stod Adlercreutz med finska hufvudhären mot Kamenski: och längs Lappo å framträngde Kosatschoffski med 5 bataljoner mot Juutas, för att afstänga Adlercreutz återtåg. Döbeln hör kanonernas dån vid Juutas, der Gyllenbögel, Eek och Furuhjelm stodo med 2 bataljoner Björneborgare.

En högre rodnad flög på Döbelns kinder
Och upp han sprang, fast svigtande och svag.
Jag vill, jag skall bli frisk, det får ej prutas,
Jag måste upp, om jag i grafven låg.

Så utbrister han, kastar sig till häst och hastar till Juutas. Det var den 13 september kl. 3 e. m. På det sanka sumpiga slagfältet hade den finska hären, 600 man stark, i fiendens åsyn redan uppställts af Gyllenbögel, och de första salfvorna hade vexlats. På sluttningen ett stycke framom Klockars, ej långt från stenen och klippan vid öppningen till slagfältet stodo två sex L£ kanoner, färdiga att gifva signal till anfall på ryssarne, som med sina kanoner fått rycka landsvägen framåt tills de hunnit inom godt håll. Men det var blott motvilligt soldaterna ställt sig i fronten. De voro utmattade, i trasor, barfotade, af mödor till kropp och själ förtyngde, misströstande om framgången. I 14 dagars tid hade de beständigt marscherat, och flere gånger slagits, de 2 sista dygnen hade de tågat utan hvila och den sista dagen tillryggalagt 6½ mil. — Dock

Gif akt, tyst hör! Det ljöd hurra på höjden.
En man till häst hörs nalkas. Hvem är han?
Hör, hvilken storm af rop! Hvad vållar fröjden.
Som brusar jublande från man till man?
Hurra, hurra far öfver fält och kullar,
Det slukar massor, vidgas, växer, rullar
Som en lavin af röster ned mot daln.
Ha, han har kommit, han och ingen annan,
Den lilla mannen syns med band om pannan,
Den ädla, tappra, varma generaln.

———

Han bjuder tystnad! Hör hans röst! Han ropar
Till detta folk, som striden nyss förspred,
Han rider fram, de sluta sig, hans hopar,
Den svartnade, i trasor klädda hären
Står ordnad, hotfull, fruktansvärd igen;
Den tänker segra nu, ej endast strida
En annan ande hvilar öfver den.

Och Döbeln talte till de tappre så som det var hans sed: „Bröder, soldater! Följen mig! Jag skall föra eder dit, der strömmar af blod skola flyta, der armar och ben skola dansa kring örona på eder och tennknapparna smälta i jackorna.“ Soldaten fann detta vältaladt.

Långs linien hördes snart ett jubel skalla:
Framåt, framåt till seger eller död!

På den högra flygeln stod Gyllenbögel Han skulle hindra fienden at, att kringgå hären genom skogen åt Munsala vägen. Venstra flygeln skyddades af ån. — Nu gåfvo kanonerna signal, hären ryckte fram.

Och främst led Döbeln sjelf med draget svärd.
Och innan qvällen hann sin skugga sända,
Var ryska hären kastad öfverända,
Och räddad Adlercreutz, och fri hans färd.

Till Ekois 2 mil från Juutas tillbakakastades ryssen och flydde yttermera öfver elfven i Alahärmä. Nu knotade soldaten icke mera; ståndaktigt stod han slagfärdig hela natten igenom på det sumpiga slagfältet i vatten till knäen. — Björneborgarne hade förlorat blott 5 man, 37 voro sårade och 3 man saknades enligt Döbelns rapport daterad Nykarleby, Forsbacka den 14 september 1808. — Detta var den åttonde strid, som Björneborgarene på en månad kämpat, och Döbeln ansåg denna seger för perlan i den hederskrona, Björneborgarene under hela fälttåget förvärvadt. Djupt rörd tackar han gud för segern i en bön som skalden skönt har återgifvit. Så beder Döbeln:

Du gav mig makt, att stridens massor hvälfva
I omotståndlig fart från trakt till trakt;
Min kropp är bräckt, och mina lemmar skälfva,
Hvad hade jag förmått af egen makt?
Ja, jag har segrat. Kringvärfvd, innesluten,
Ser Finlands här en väg till rädning bruten,
En ban, till bragder öppnad genom mig;
Dock är det du, blott du, som frälst oss alla,
Min Gud, min broder, hur jag dig må kalla,
Du segergifvare, jag tackar dig.„

Strax efter segern vid Juutas kommo hufvudarméns stora tross-colonner dragande från Munsala förbi Juutas. Döbeln var här tillhands, och då tåget stockade sig, dref han, sjelf till häst, med karbasen på trossens kuskar och kreatur. Sedan red han till staden och sjönk åter ned på sjukbädden.

Striden vid Juutas var den sista, Döbeln stridde tillsammans med sina kära Björneborgare. Ty efter Adlercreutz nederlag vid Oravais, dagen efter Juutas, gick Finland förloradt och dess tappre söner måste utrymma fäderneslandet.

Döbeln utnämndes till generalmajor och sändes om våren 1809 till Åland. Men förgäfves sökte han här hindra ryssarne, under v. Knorring och Kullneff att öfver isen framtränga till svenska kusten. Följande sommar upphöjdes Döbeln till friherrligt stånd och tog till valspråk orden: „ära, skyldighet, och vilja“, ord dem han full af beundran engång hört ur en af 4 blessurer genomskjuten Björneborgsk soldats mun.

I September utnämndes Döbeln till generalbefälhafvare öfver den här, som stod vid Umeå och fick nu, då underrättelsen om fredens afslutande i Fredrikshamn anländt, den sorgliga uppgiften att vid en afskeds och tacksamhetsfest, den 8 Oktober 1809, för den finska hären tolka Sveriges sorg, tacksamhet och afsked. — Det var en söndag, en dyster stormig höstdag, gudstjensten var nyss slutad, allt kyrkfolk ännu församladt i en öppen fyrkant. På ena sidan stodo de svenska, välklädda t. o. m. lysande; på den andra de finska qvarlefvorna i utslitna, trasiga kläder med utmärglade kroppar, krutbestänkta, svartbleka anleten, genomskjutna eller stympade lemmar. Liknande dessa, och bärande prägeln af krigets öden, mödor och nöd, sågs till häst i midten deras välkända ofta bepröfvade general v. Döbeln, klädd i den gamla grå blodbestänkta öfverrocken, omgifven af sin lika beskaffade stab. Han helsades med fröjderop. Styckedunder, flygande fanor och klingande spel tillkännagifva högtiden. Döbeln blottar då sitt hufvud med det svarta bandet om den genom skjutna hjeltepannan.

(Införd 2004-09-14.)

(Fortsättning från nr 24.)

Med genomträngande stämma söker han öfverrösta stormen och förkunnar med sorg i hjertat och tårfulla ögon följande märkvärdiga och vemodsfulla tacksamhets och afskedsord:

„Soldater! Jag har samlat armén för att tillkännagifva att fred slutits. Härmed slutas krigets olyckor. — Men Finland frångår Sverige, riksgränsen blir Torneå elf! Finnar! Med denna fred förloras tredjedelen af svenska kronans område. Sverige mister för alltid den stolta finska nationen, sitt kraftigaste stöd; Svenska armén förlorar kärnan och den betydligaste delen af sin krigsmakt. — Men den visa Allmagten har beslutit våra öden; de måste således emottagas med tålamod, med undergifvenhet.

Soldater, kamrater, bröder! I som vid Siikajoki, Revolaks, Pulkkila, Lappo, Kauhajoki, Alavo, Lappfjärd, Juutas, Iisalmi och otaliga andra ställen besegrat fienden. I som på egen hand återtogen halfva Finland. I hafven sedan, fördrifne af en överlägsen styrka, ståndaktigt stridit för Sveriges jord. Finnar, bröder! Edra bedrifter äro stora och den tacksamhet, jag å konungens och det svenska folkets vägnar till Eder yttrar, är lika i förhållande. Jag borde hafva en vältalares tunga men jag är soldat — soldat! Hvad stolt benämning, då jag har den af eder för Eder, med Eder! Emottagen då ett upprördt hjertas okonstlade tankar! — Och i svenskar! Varen stolte, att hafva sett dessa finska lemningar! Minnens dem! Högakten dem! Sen deras aftynade kroppar, deras bleka anleten, de bara vedermälen om deras trohet och hjeltemod. Och I finnar! När I återkommen till fosterbygden, frambären svenska folkets tacksamhet till Eder nation. Och när I nalkens de ställen, hvarest vi besegrat våra fiender, och då I der sen den usla sandhög, som betäcker våra stupade kamrater, gifven deras stoft välsignelsens suck, de hafva dött hjeltar, och deras aska vårdas af ärans vålnader. Tiden förändrar allt, med den glömmes allt. Men krigsmannabrödraskap räcker lefnadens tidslängd. Och den tacksamhet, jag nu förkunnar Eder, har med detta samband en oupplöslig förening.

Finnar! bröder! Kunde dessa ord beseglas med blodstårar från mina ögon, skulle de strömma, och hvarje droppe försäkra Eder om min vördnad, min vänskap.“ —

Så talade Döbeln; från allas ögon flöto tårar, både åskådare och deltagare blefvo lifligt rörde. Väl var det blott en ringa del af de finske soldaterna, som förstodo talet; men de visste hvad festen innebar, de kände Döbeln. Enträget bådo de, att få talet öfversatt och det är deras begäran vi ha att tacka derför, att detta i sitt slag enstaka stående mästerstycke af krigarvältalighet gått till efterverlden.

Efter 1809 förde Döbeln befäl öfver särskilda svenska truppkårer. År 1813 i kriget mot Napoleon undsatte Döbeln Hamburg på eget bevåg och emot kronprinsen Karl Johans önskan. Derför dömdes han af krigsrätten till döden. Domen förmildrades till fästning på ett år. Döbeln slapp dock med ett halft. Han återvann genast Karl Johans ynnest, utnämndes 1816 till ständig ordförande i krigsrätten, och ledde i lugn sina återstående lefnadsdagar. När han kände sitt slut nalkas, lät han kalla en värdig prestman, emottog den Hel. Nattvarden och samtalade om öfverjordiska ting. Den 16 Februari 1820 kl. 9 f. m. hade vår hjelte i sitt 62 lefnads och 47 tjenste år i sitt hem invid Stockholm, på Brunkeberg, Sten Stures slagfält, utkämpat sin allra sita alfvarsamma strid, och fått nöjd och fridfull sluta sin på arbete, vedermödor och strider så rika lefnadsdagar, i trygg förväntan på en uppgående klarare och sällare.

Döbeln var en stolt, helgjuten krigsman såsom få. På honom kan lämpas, hvad han engång skönt har yttrat: „en krigsman med Gud i hjertat, äran i bröstet, skyldighet i tanken, styrkan i själen, redlighet i hufvudet kan lära sig sjelf och andra lyda, kan föra soldaten, förvärfva dess förtroende och kärlek, förtjenar den också.“ Hans ädla tänkesätt gentemot fienden framgår af orden: „Fångar och blesserade böra vara en helgedom hos fienden.“ Af sina konungar aktades Döbeln högt. Dock nedlät han sig aldrig att krypa. Utan förskoning sparkade han till Karl XIII:s knähundar, då de nafsade efter generalens ben, och för den till sina tjutande älsklingars skydd hastande konungen ursäktade sig Döbeln dermed, att han aldrig kunnat tåla favoriter. Döbelns dagar voro ädla, hans ögon blixtrande, gråblå. Det välformade hufvudet pryddes af ett rikt lockigt brunt hår. Han var bredaxlad, med högt bröst, smärt växt; länder och fötter voro i rätt förhållande till kroppslängden, hvilken utgjorde jemt 3 alnar. Han klädde sig enkelt men vårdadt; på stridsdagar ville han gerna vara putsad, om möjligt ståtlig. Han förde sig värdigt, enkelt och ledigt, måhända utan vänners sällskap något militäriskt kallt. Till sitt väsen var han en koleriker, känslan och viljan anslogos hos honom starkt och snabbt. Döbelns karaktär framgår bäst af hans egna ord, han säger: „Mitt besynnerliga okonstalade lynne, att icke säga öppna ärlighet, har aldrig gjort mig till någons favorit, aldrig till någons enskilde vän, jag har lefvat för mig sjelf och med mig sjelf. Det vare sagdt utan skryt; ty mitt väsende är enkelt, rättframt. I sin sjelfbiografi yttrar han: „Jag bortgår ur verlden mindre rik, än jag föddes; min son ärfver ett stort fideikomiss af benskärfvor från mitt krossade hufvud, äfvensom, jag hoppas sin faders osvikliga trohet, tjenstenit och uppriktiga goda vilja. Och dertill önskar jag all timmelig lycka förenad till fosterlandets. Jag har öfverlefvat verldsstormars raseri — under deras förödande lopp har också ett oblidt öde utan min förseelse drabbat mig; af kunglig nåd får man ordnar, kedjor, band — också för ingenting: 1813 års händelser vittna derom. Nu vill jag lefva i lugn och förbida min dödsstund.“ — Sådan var general Georg Karl von Döbeln.

Den ädla sångmön har redan smyckat hans sårade panna med en oförvansklig ärekrans, och historiens stränga gudinna skall ej jäfva den sköna systerns snabba hängifvenhet, utan veta bevara hågkomsten om honom till föresyn i nit och trohet, och till uppmuntran, att icke ens i de svåraste lägen fälla modet. Samma känsla af rättvisa och tacksamhet åt hans minne har ock lifvat medborgare och stridsbröder, då de upprest en vacker vårdsten på hans obemärkta graf på Johannes kyrkogård i Stockholm.

Hafva vi till bevarande af Döbelns och Juutashjeltarnes minne gjort, hvad vi bordt? Kunna vi obetingadt tillegna oss skaldens ord?

O fosterland, hvem spanar dina öden?
Förborgadt är, om lyckan eller nöden,
En gång skall röjas i din framtids drag;
Men hur du jublar då, men hur du klagar,
Skall ständigt dock bland dina skönsta dagar
Du minnas denna, minnas Döbelns dag.

S l u t