Som liten var Zache rätt odygdig, och det är icke utan, att det i historien om Bullerbasius förekommer ett och annat från författarens
egen barndom. Så hade Zache en gång för någon odygd blivit instängd i det mörka skafferiet innanför salen. Efter en
stund gläntade mamma på dörren och frågade: »Är du snäll nu?» — »Nej», svarade gossen, »inte
är jag snäll ännu». Likadant blev svaret andra gången modern kom, men då började hon misstänka något och
öppnade dörren. Javisst! Där satt »Bullerbasius» med en syltkruka framför sig och slickade sig belåtet om munnen.
Men han var en helt liten pys då.
Tack vare föräldrarnas kloka, kärleksfulla uppfostran blev Zache med tiden en riktig hederspojke.
Det klemades inte med något av barnen, och ofta hände det, när de på rätt kalla vinterdagar skulle ut i det fria, att fadern
sade: »Vad ska du med rock i dag?» eller »Inte behöver du vantar, inte.» Tidigt lärde sig Zache att i både lek och
allvar »hugga i duktiga tag». Mycken frihet hade barnen hemma, men de lärde sig också både lyda och att själva välja
det rätta. »Min far och min mor sågo oss gärna glada och nekade oss aldrig ett oskyldigt nöje», säger Topelius själv.
»Vi hade mycken frihet men alltid med villkor av sträng, helst frivillig lydnad.» — »Övervinn dig själv! Lär
dig att försaka!» var en av faderns levnadsregler, och så lärde sig Zache att anse för en naturlig sak, att läxan skulle
gå före leken och att man måste försöka att ställa allt till rätta, om man burit sig dumt eller ovänligt åt
mot någon. Därför kunde Zache också ge bort sin stolthet, kälken Moppe, till en kamrat, som, delvis genom hans förvållande,
brutit sin ena arm och slagit sin kälke i kras. Också den historien omtalas i Bullerbasius.
Zache var bara sju, åtta år, när
han började skriva verser och sagor. En gång, när en liten grönsiska dog, som han hållit mycket av, skrev han följande lilla
dikt:
»Tippelill, var fri och glad, flyg till Gud i gröna blad! Tack för att du sjöng för mig! Jag bar ledsamt efter dig.»
Sina sagor satte han ihop till små böcker, och så ritade han själv tavlorna till dem. En saga handlar om en ryslig drake, som
ingen utom Zache kunde få bukt med. Han skrev även dagbok och gav ut en liten tidning, Kuddnäs» tidning, så man kan förstå,
att han inte slog dank emellan skoltimmarna. Tillsammans med tre kusiner läste Zache och hans syster för en informator, och så bra trivdes
de alla tillsammans, att Zache kände det mycket tomt, när han vid elva års ålder skickades till läroverket i Uleåborg.
I Uleåborg var Zache inackorderad hos sin farbror, men nästan lika mycket vistades han hos ett par fastrar, som bodde i samma gård
och hade ett litet lånbibliotek. Hemma hade hans far ej låtit honom läsa andra romaner än Walter Scotts, men här kommo en del
rövarromaner och vidunderliga riddarhistorier i händerna på Zache, och det var ej utan, att läxläsning och minne blevo lidande
därpå. Han gick och inbillade sig, att han själv skulle råka ut för några märkvärdiga öden, och då
han några år senare tillsammans med en kamrat fick göra den långa resan till Helsingfors, tog han med sig två gamla ryttarpistoler
från Kuddnäs att försvara sig med. Den ena laddade han med hagel och den andra med salt. Överallt på gästgivargårdarna
bommade han till dörrarna och såg efter, om det ej fanns falluckor i golvet. Men inte ett enda äventyr råkade han ut för.
I
Helsingfors skulle Topelius avsluta sina skolstudier. Första tiden här var han tillsammans med flera andra unga gossar inackorderad hos Finlands
store skald, Johan Ludvig Runeberg. Denne läste själv med pojkarna, och dessa både beundrade och höllo av läraren, som visst var
oblidkeligt sträng, då någon av eleverna gjort sig skyldig till fusk eller lättja, men som också kunde av hjärtans lust
tumla om i snödrivorna med dem och delta i deras skämt. Det var Runeberg, som tände Topelius' håg för historien. Även för
gossens diktarförsök Zacharias Topelius.
II.
Vid femton års ålder avlade Topelius studentexamen. Därpå följde
studietiden vid universitetet. År 1844 var han färdig med studierna, men då hade han därjämte redan flera år sysslat med
tidningsmannaskap. Han var nämligen redaktör för Helsingfors tidningar. Här var det Topelius först offentliggjorde sina dikter
och historiska berättelser. Historien hade ju alltid utgjort hans älsklingsstudium, och ju mer han fördjupade sig i Finlands hävder,
dess mer brinnande blev hans kärlek till landet och folket, dess starkare blev hans lust att låta sin samtid stifta bekantskap med flydda tiders
män och kvinnor, icke blott med dem, vilkas gärningar lyste vida omkring, utan också med dem, som arbetat i det tysta, med bonden, som levat
sitt liv vid plogen och harven, med soldaten, som fått lämna hus och hem och draga ut i kriget för att till sist falla obemärkt och
glömd i fjärran land.
Finlands historia var föga bearbetad, och för att ge gångna tiders gestalter liv behövde Topelius
mer material, än vad gamla krönikor kunde ge honom. Men han fick också sådant. Sägner från flydda dagar levde ännu
mångenstädes kvar i landet och förtaldes honom. Särskilt var det en gammal vän från Nykarlebytrakten, en f. d. underofficer,
Niklas Lindkvist, som ägde ett outtömligt förråd av historier från det framfarna, i synnerhet från Karl XII:s tid, då
hans farfar, Abraham Lindkvist, gjorde tjänst som dragon hos konungen. Till allt detta lyssnade Topelius med varm håg, den ena gestalten efter
den andra trädde fram ur dunklet för honom, och luckorna i den gamles berättelser fylldes ut av skaldefantasien. Så uppstodo Fältskärns
berättelser, ett av de främsta verk Nordens romanlitteratur äger, och skrivet så, att gammal och ung, lärd och olärd förstår
det och gripes av den tysta storhet Finlands folk under långa år av krig, pest, hungersnöd och andra lidanden lade i dagen. Man förstår
de hoppfulla och stolta ord Topelius en gång yttrat: »Det folk, som genomlevat sådana tider och åter rest sig igen, det kan icke
av någon makt uti denna världen utplånas ifrån de levandes tal.»
I Fältskärns berättelser låter
Topelius gamle fältskär Bäck, för vilken nog Niklas Lindkvist utgjort förebilden, berätta familjerna Bertelskölds och
Larssons skiftande öden från 1600-talet ända till Gustav III:s dagar. Men som deras öden äro nära förknippade med de
stora händelserna i Finland och Sverige under dessa sekel, möta vi en mängd av de märkligaste personerna i de båda länderna.
Vi få följa Gustav Adolf ut i det tyska kriget, vi få se Karl XII mitt ibland sina bussar, vi få beundra Linnés snille och
Arvid Horns rådklokhet, och vi föras in i de lysande kretsar, som omgåvo »tjusarkonungen».
Historisk grund ha också
en del av andra noveller, som äro utgivna under det gemensamma namnet Vinterkvällar.
Den stora framgång de historiska berättelserna
hade gav Topelius idén att bearbeta några av dem för teatern. Så författade han åtskilliga skådespel, bland dem
Regina, von Emmerits, med ämne ur Gustav II Adolfs historia.
Men också genom sina dikter vann Topelius sitt folks hjärta. Vem kunde
som han i dikt föra fram sitt folks krav på frihet under en tid, då de ryska myndigheternas förbud tystade varje ärligt försök
i tidningspressen att diskutera viktiga frågor för landet? Uti Islossningen i Ule älv är det visserligen den väldiga älvens
kamp för att komma loss ur isens bojor han sjunger om, men var och en förstod, att det var Finlands strid mot förtrycket skalden här
sökt och funnit en bild för. Och detta var ingalunda den enda gång han »lade spjutspetsar under poetiska rader», såsom
han en gång yttrade.
Och vem kunde så sjunga om kärlekens makt såsom den största i världen, som han gör det
i Ödemarkens jul, Sylviasångerna och Vintergatan?
*
I mitten av 1850-talet fick Topelius ett nytt levnadskall: han
blev nämligen utnämnd till professor i historia vid universitetet i Helsingfors. Denna befattning blev honom mycket kär. Han hade nu tillfälle
att än mer fördjupa sig i historiska studier, och med studenterna trivdes han väl. De å sin sida lärde sig att år från
år mer älska den blide läraren, som hade så mycket av skaldens värme och höghet över sina föreläsningar och
vars hem alltid stod så vänligt öppet för dem.
Men den lärde professorn sysslade med annat än med historisk forskning
och diktning för »de stora» — hans hjärta klappade sedan många år tillbaka alldeles särskilt varmt för
barnen. Att kunna berätta sagor och dikter för dem, så att de förstodo dem och så, att hågen för allt stort och ädelt
tändes hos dem, det tycktes Topelius nästan den största glädje, som kunde beskäras en människa. Och just den gåvan hade
han fått i rikt mått. — Sina första sagor utgav han redan 1847, men först på 1860-talet utkommo de samlingar berättelser,
visor och lekar, som bära titeln Läsning för barn och som äro kända och älskade av alla gossar och flickor i Finland och Sverige.
Hur känner man icke, hur Topelius höll av alla de barn han talade till, höll av dem, därför att de stodo Guds hjärta nära,
och därför att de ägde gåvan att bringa solsken i världen, såsom de båda syskonen i Vintersagan om Skyhög och
Molnskägg, om vika Topelius berättar, att »där de gingo fram, där flög ett solsken framför dem och glimmade över
den mulna himmelen och över människornas sorgsna eller likgiltiga ansikten …
III.
Då Topelius uppnått
sextio år, beslöt han att taga avsked från sitt professorsämbete och ägna sig helt åt sitt författarskap. Och som
han visste, att han i Helsingfors omöjligt skulle få den arbetsro och det lugn han behövde — på senaste tiden riktigt slets man
om honom där —, bestämde han sig för att flytta ut på landet Efter något sökande fann han just en sådan plats
han önskade. Björkudden hette den vackra, vita villan, som låg där så härligt vid en bukt av Finska viken, omgiven av höga
granar och hängbjörkar.
 Björkudden.
På våren 1879, just då björkarna fått sin fagra skrud
och gullvivor och liljekonvaljer doftade i skog och på äng, flyttade Topelius med hustru och döttrar ut till sitt nya hem. Hur njöt
han ej av att åter leva ute i naturen, att ha träd, blommor och fåglar omkring sig! Tankarna gingo tillbaka till det älskade barndomshemmet,
till den soliga vindskammaren på Kuddnäs.
»I fjärran såg han då sitt fönster glimma,
i fjärran ser han barndomshemmet än, i tårars glans, som en begråten vän, stå solbelyst i årens aftondimma.»
Ett årtionde förut hade mor gått bort, den goda »gamla doktorinnan», de sjukas och lidandes
vän runt om i bygden. En dag då Topelius och hans syster stodo vid hennes grav och systern yttrade några ord om att de borde sätta
dit en minnesvård, sade Topelius sakta: »Jag skall försöka resa en vård här» — och kort därpå skrev
han dikten Min moder, den vackraste minnesvård en son kunde resa åt sin mor. Vad modern varit för honom, förstå vi bäst
av denna dikt.
Såsom nämnts var det ingalunda avsikt att helt och hållet slå sig i ro på Björkudden. »Emedan
livet är kraft, är arbetet livets mening», säger han i sin Tänkebok. Arbetat hade han gjort hela livet: utan arbete kunde han
ej leva. Tidigt steg han upp på morgonen; när den gemensamma frukosten intogs vid 10-tiden, hade han redan i två timmar suttit vid skrivbordet.
Flera arbetsstunder följde sedan på dagen, men så gav Topelius ej heller ut så få böcker under denna tid, bl. a.
en diktsamling, Ljung, en roman, Stjärnornas kungabarn, fyra delar Läsning för barn samt Evangelium för barnen, korta förklaringar
till årets evangelietexter. Topelius' tid upptogs även av andra saker. Han måste skriva en mängd brev till förläggare och utgivare
av kalendrar, som bådo om bidrag, till unga författare, som skickade honom sina arbeten och bådo honom läsa och bedöma dem, till
okända personer, som anhöllo om hans porträtt och en rad av hans hand o. s. v.
Ett slags brev roade skalden särskilt
mycket, nämligen barnens. Dessa fördelade han vanligen i två högar: i den ena lades alla, som tydligen voro skrivna med tillhjälp
av far och mor eller andra stora människor, i den andra alla de övriga, riktiga barnbreven. Många av dem voro mycket lustiga.
En
liten beundrare säger, att han »är en åtta års gosse, som har läst Fältskärns berättelser och älskar
vårt fosterland och undrar, om jag kunde få ert porträtt och något annat från Finland. Och jag undrar, huru de ha det i Finland.
Och jag älskar greve Bertelsköld. Och min adress är Herr… Och jag bor i Östergötland. Adjö, skriv snart!» Och en
annan gosse skriver: »Snälla Zacharias! Tack för alla de roliga berättelser, som ni har diktat. Därför beder jag eder att
dikta en liten vers åt mig, helst vill jag hava den diktad om krig, men om Herr Zacharias det icke vill, så är jag lika glad att få
en diktad annan. Ty jag har hört, att flera av mina skolkamrater har skrivit till herr Zacharias. Och jag beder dig, att om ni har tid att skriva tillbaka
till mig.»
En nio års flicka skickar följande brev: »Snälla Topelius! Var så snäll och skriv snart en bok
till. Men den får inte kosta mer än 2 kronor, för jag fick allt 3 av farmor på min födelsedag, men en vill jag ha till något
annat … Topelius tycker nog, att jag skriver fasligt fult, när jag är så gammal, och alltid blir slutet värst. Adjö.»
En sjuåring, som läst Topelius' sagor, har föresatt sig att också bli författare, »men pappa säger, att jag skall lära
mig stava först». Han slutar så här: »Min Zack, min rare Zack. Jag kallar farbror Zack.» En annan liten finsk gosse åter
bjuder Topelius till sig i sitt brev: »Min snälla Farbror Topelius Zacharias», säger han. »Jag har så ledsamt efter min
Snälla Topelius. Du skulle komma någon gång till oss och hälsa på oss, vi bo på västra kyrkogatan, vi komma nog till
stasjonen emot dig, du skal se efter två gossar, som hava stjärnor i mössan, du skulle skriva en berättelsebok åt mig …
helsningar uta min mama och uta min papa och uta min broder och helsningar uta min syster och uta kaljohan Sandelin … J. A. S. 6 år
den 7 mars.»
Alla de riktiga barnbreven besvarade Topelius själv, men därjämte brevväxlade han även med flera sjuka
barn, i vars ställe föräldrarna skrevo. Så var det en gången svensk flicka, en sextonåring, som ifrån att ha varit
strålande frisk drabbades av en obotlig sjukdom. I sin nöd vände sig modern till Zacharias Topelius och bad honom glädja den sjuka
med ett par rader. Och den blide skalden, som blivit kallad »meduppfostraren till Finlands och Sveriges mödrar», gjorde gärna, som
hon bad. På bestämda tider kom det efterlängtade kuvertet med finska frimärket på till det lilla hemmet ute på småländska
landsbygden.
Åren gingo och även på Björkudden höll sorgen sitt intåg. På hösten 1885 avled efter ett
långt lidande fru Topelius. Vad hon varit för sin make under alla de gångna åren uttryckes bäst genom en strof ur en dikt, som
Topelius en gång skrivit:
»Var solglimt på hans levnadsstig i hennes öga speglat sig; vart törne,
som hans hjärta nått, det kände hon i dubbelt mått; var hand, som räcktes honom, den tryckte hon igen så gott.»
[Hela dikten.]
Saknaden
var tung, men den mildrades genom barnens och barnbarnens kärlek. Och tacksam var Topelius, att hans kära slapp att lida mer.
Så
småningom återtog livet på Björkudden sin vanliga gång. Hur ljuvligt det var att vistas där, förstå vi bl. a.
genom en skildring därifrån av en svenska, som en längre tid var gäst.
»Hur Topelius älskade sitt hem!» säger
hon. »Och kunna björkar och stränder och små böljor älska människor, så nog var hans kärlek besvarad. Aldrig
har jag varit i ett hem, där harmoni och lycka och frid låg i luften som här. Och alla, som kommo hit, kände det. Fast Björkudden
låg långt ur vägen, gingo många genvägar dit, liksom till en god vän. Svårt är det att säga, när udden
var som härligast. Vackert var det om vintern, när hundra små skidspår löpte fram och tillbaka mellan träden, över
isen, uppför backen och samlades vid Björkuddens trappa. Barn och barnbarn och andra unga människor ritade dem under dagens lopp …
Vilken trevnad och glädje utmärkte ej de långa vinterkvällarna på Björkudden! Sedan skalden gjort sin vanliga eftermiddagstur
nere på isen — långt, långt därute kunde ibland det fladdrande skenet av den lilla lyktan, som han höll i handen, synas
—, samlades man i salen, läste högt, musicerade och samtalade. Emellanåt kunde han läsa upp delar av manuskript, som särskilt
intresserade honom, emellanåt kunde han långa stunder sitta och se in i brasan och berätta minnen från flydda tider. — Efter
aftonvarden gick Topelius åter in i biblioteket. Man visste, att han ville vara ensam, och undrade, vad det var, som upptog honom, där han vandrade
av och an och då och då halvhögt yttrade några ord. En tjänarinna, som en gång råkat höra honom, kom sedan,
allvarlig och tankfull, ut i köket och sade: »Nu vet jag, vad professorn gör i biblioteket: han talar med Gud.»
På Björkudden
var om någonstädes julen en glädjens högtid. »Julgrisar» — så kallade skalden sina barnbarn — fanns det
i var vrå, och kanske var deras julglädje allra störst, då de fingo vara med om utdelningen av julklappar till de små fattiga
barnen runt omkring. Där satt man och väntade på Putte och släden från Björkudden; mor och far och barnen visste nog, att
den skulle komma i skymningen, strax innan stjärnorna tändes på himmelen. — Pengarna till julgåvorna hade insamlats under årets
lopp: var gång någon särskild glädje kommit Björkuddens invånare till del, lade de en silverslant i den stora förgyllda
lergrisen, som fanns till just för detta ändamål … — — — — — — — — —
En
vårdag på Björkudden! Stränderna mitt emot äro vita av liljekonvaljer, några årtag, och man är framme vid Skutholmen
och badar där i solsken och blommor. Men tyst, vad är det för musik, som hörs? Den kommer allt närmare, och melodien kan urskiljas:
»I höga nord vår vagga stod». Och se, tvärs över, på »Dygdens stig» drager ett tåg av vithuvade
ungdomar fram — det är studenter, som skola till Björkudden för att bringa den gamle skalden sin hyllning.
Med sommarvinden kom
ungdomsskaran åter. Vilket glatt kvitter, vad lek och ras där ute under hängbjörkarna och i parken! Visst var då Björkudden
för barnbarnen och barnbarnsbarnen »sagoslottet med tak av den gyllene morgonskyn och väggar av fjärdens blå vågor».
Björkudden var gästfrihetens förlovade land. Från när och fjärran kommo vänner och beundrare hit, men alldeles
särskilt glad och hemmastadd kände sig Topelius, när besökarna utgjordes av barn. Hela skolor fingo göra utfärder hit, och
förtjusta slogo sig de små ned i trädgården och parken. Kom så skalden själv och pratade med dem, då strålade
de av stolthet och glädje.
Då och då måste ju skalden resa in till Helsingfors för att övervara ett sammanträde,
besöka en skola eller göra uppköp. Men det var icke gott för honom att vara ogenerad då. Nästan alla människor kände
igen honom i hans stora slängkappa. Det blev ett hälsande, nigande och bockande bland barnen: alla, alla tyckte de sig ha rätt att hälsa
på farbror Topelius. En rätt lustig historia berättas från ett besök i Helsingfors, som Topelius gjorde. En gång hade han
ringt på orätt dörr i en trappuppgång. En fru, som han ej kände, öppnade, och han ville genast med en ursäkt draga
sig tillbaka. Men därav blev intet. Hastigt hade han upptäckts av några barn i tamburen, de kände igen honom, i blinken var han omringad
och med milt våld ledd in i tamburen, pälsen måste av, och »sagornas stora farbror» fann sig plötsligt sittande i ett
soffhörn med småttingarna omkring sig!
Det var ju klart, att det finska folket gärna ville högtidlighålla bemärkelsedagarna
i Topelius liv. Hans sjuttionde födelsedag, den 14 januari 1888, beredde man sig en längre tid förut att fira överallt i Finland. När
man ser, huru stilla och ödmjukt skalden mottog allt det pris och lov, som höjdes till hans ära, kommer man att tänka på de vackra
ord han uttalar i dikten Johan Ludvig Runeberg inför sitt rykte:
»Det lilla blott med välbehag sig solar
i sitt eget jag. Det stora, ja det största vet att ovan det står evighet, att all vår kraft, vår ära all är blott den lilla
bäckens svall, som en sekund i barnsligt brus får återspegla himlens ljus.»
På själva
den stora festen i Helsingfors vände han tankarna och sinnena bort från sig själv till dem, som han kallade »de glömda arbetarna»,
dem, som troget fylla den livsuppgift Gud givit dem, men som, därför att de arbeta i skuggan, få framleva sitt liv utan uppmuntran och erkännande.
»Jag har fått erkännande nog och mer än nog», slutade han, »men kommen ihåg de glömda
arbetarna!»
Den dagen lades också grunden till en fond, varav räntan sedan årligen utbetalades till
fattiga, gamla folkskollärare och folkskollärarinnor.
Sommaren 1896 vistades Topelius en tid i Visby. Då han på hemvägen
besökte Stockholm, möttes han vid ankomsten till Riddarholmskajen av en väldig skara barn och ungdom, bland vilka de blågula flaggorna
vajade. Stockholms folkskolebarn hade samlats här för att hälsa sagornas och Fältskärns diktare välkommen. Det blev tal och
sång och blomsterhyllning. Topelius gick fram genom de täta leden, nickade, klappade en och annan på huvudet och räckte handen åt
dem, som stodo närmast. Men se, då ville alla vara med, hundratals händer sträckas fram, och hade ej lärarna ropat giv akt, hade
det väl aldrig blivit slut på hälsningarna.
Den hyllning, som kommit Topelius till del på 70-årsdagen, bleknar inför
den, som ägnades honom den 14 januari 1898, då han fyllde 80 år. Man hade ju knappast vågat hoppas, att finska folket skulle få
behålla sin älskling så länge, och nu ville alla, unga och gamla, fattiga och rika, visa honom, huru glada och tacksamma de voro mot
Gud, för att han fanns kvar hos dem.
Björkudden såg den dagen ut som en av feernas trädgårdar — så fylld av
blommor var den — och bland blommorna märktes gåvor från när och fjärran, fotografier av barn, barnbarn och barnbarnsbarn,
brev, adresser och telegram i mängd. De första toner, skalden hörde den dagen, var en psalm, sjungen utanför hans dörr i den tidiga
morgonstunden av barn och barnbarn. Efter hand anlände sedan från skilda delar av landet vänner och släktingar, men av de många
deputationer, som ville uppvakta skalden, mottog han endast en kurs, och den utgjordes av gossar och flickor från Östersundom folkskola, i närheten
av Björkudden.
Den 22 januari övervar den gamle skalden i Helsingfors en stor fest, som hölls till hans ära. En väldig kör
sjöng hans sånger, tal höllos till honom, och slutligen kommo nästan alla de glada gossarna och flickorna i hans lekar och sagor och
bringade honom sin hyllning. Där voro Pikku Matti, Sampo Lappelill, den sköna prinsessan Törnrosa, prinsessan Adalmina med pärlan i
diademet, Rinaldo Rinaldini, zigenerskan Preciosa och den grymme jätten Bumburrifex. Alla stannade de och nego och bockade så gladeligt för
den gamle mannen, som lockat dem fram ur fantasiens värld en gång. Men efter dem strömmade nya gestalter in: det var de gamla bonde- och
krigargestalterna samt de stolta och sköna damerna i Fältskärns berättelser: Bertila, gamle och unge Larsson, Bertelsköldarna,
borgarkungen, Regina von Emmeritz, Marie och Ester Larsson, markisinnan Egmont m. fl.
Slutligen ljödo fanfarer, och ett leve utbragtes
för Topelius, vilket följdes av dånande hurrarop.
Liknande fester höllos i hela Finland, och eftersom det var barnens särskilde
vän, som hade sin högtidsdag, så fanns det icke någon skola i landet, där man ej läste Topelius' sagor och sjöng Topelius' visor. Och
bland den massa brev skalden fick var ej en ringa del från barn i Finland och Sverige.
Hur djupt in i den gamle skaldens hjärta den trängde,
all den kärlek, som strömmade honom till mötes, förstå vi av den vackra hälsning han genom pressen sände ut till hela
Norden: »Jag står i livets sena aftontimmar överhöljd med blommor, lagrar och vänskap från hela mitt land, från Sverige,
Norge och Danmark. Huru många, många ha icke arbetat mer än jag i de goda makternas tjänst, och aldrig har en ljusstråle av
allmännare erkännande belyst deras liv i skuggan!» Och till de små barnen sände han följande tack i en barntidning: »Jag
tackar alla barn i skolorna och många barn i hemmen, som ihågkommit mig på min födelsedag. Se, så gammal vår gode Gud
låtit mig bliva, att jag kunde vara er mammas morfar! Och ändå tycker jag det var som i Dessa voro de sista hälsningar Topelius nedskrev.
Kort efter födelsedagen insjuknade han, men lugn, hoppfull och tålig som alltid, ville han ej tro, att han skulle behöva lämna sitt
arbete och gå till sängs. Slutligen måste han dock göra detta. Och nu följde en det stilla avtynandets tid. Nog blevo dagarna
ibland långa för honom, som så mycket älskade arbete. Nu orkade han ej göra något, men aldrig undslapp honom något
otåligt ord eller klagan. I en liten bok nedskrev han några ord var dag. Där heter det:
»13 februari:
— Guds lov, på sjukbädd. Långa söndagen.
14 februari: — Långa måndagen.
15 februari:— Långa
tisdagen.
20 februari: — En lång sjukvecka i Guds lov.»
Småningom tilltog tröttheten,
och yrseln störde hans nätter. Men hur trött han än var, ja, till och med under yrseln, sade han sitt vänliga tack för den
minsta tjänst, för en dryck vatten.
De sista dagarna i Topelius' liv har en ung vän till skalden, Alta Dahlgren, skildrat sålunda
för oss:
»Men ute föll snön, vecka efter vecka, som en oavlåtligt fallande gardin, och drivorna
växte, och vägarna blevo ofarbara, och tystnaden kring Björkudden liksom tilltog mer och mer. Denna ständigt fallande snö tycktes
dämpa varje ljud. Det blev småningom klart för hans anhöriga, att i all denna tystnad och stillhet nalkades en hög gist, kallad
att skörda ett liv, som i rikt mått erhållit och givit av livets gåvor. Några medlemmar av familjen, som vistades i utlandet,
efter telegraferades och anlände alla i tid. Den sjuke skalden, vars läppar så ofta under de långa dagarna viskade sitt: 'Guds lov!'
förnam under själva yrseln den höge gästens närvaro. Med böner till sin Gud hälsade han honom, och med klarnande blick
bjöd han alla de sina godnatt. Det var ju dag, men den sollösa himlen talade ej dagens språk. Då yrseln åter lade sin hand på
hans panna, viskade han ännu med ett ljuvligt leende: »Ja, är ni färdiga nu, jag har länge varit färdig.»
Då
hans unga dottersöner kommo för att taga avsked av honom, såg han på dem och igenkände dem. — 'Hälsen till kommande
släkten!' voro de sista ord han gav dem i arv.
Han talade om hur han velat strö korn åt de små fåglarna i livet, åt
barnen, och hur han hoppades, att icke allt fallit på hälleberget. Med stark betoning uttalades de härliga orden, nyckeln till allt samliv
mellan människor: »Förlåta dem, som oss skyldiga äro, kom ihåg, det är den högsta av all kunskap på jorden!'
— — 'Är det underligt, att jag älskar livet!' sade han en gång. Och han talade om huru han tänkt, att han skulle få
se våren, vårsolen och vårgrönskan, och sade sig välsigna sin Gud i vårens namn.
De sista dagarna av hans liv voro
en enda bön i känslan av Guds nåd. Nätterna gåvo ej mera ro, och yrseln fångade tankarna, jagade och ansträngde dem.
Men så snart den fysiska oron ett ögonblick gav anden ro att stråla igenom, lyste hans blick av tacksam kärlek, och hans mun viskade
Guds lov. 'Kommer inte solen?' brukade han fråga, och den sista eftermiddagen föll solen in i rummet och lekte i varma reflexer på väggen
vid hans säng. »Det är sol», viskade en av hans egna till honom. 'Kan pappa se solen?' Småleende öppnade han sina ögon
till en lång, strålande blick, såg solstrimman och höjde handen till en igenkännande hälsning — sedan slöt han
dem åter.
Det var kl. halv 12 den 12 mars. Kring bädden stodo de flesta av hans kära. En helig tystnad, vigd åt dödens
majestät, härskade i rummet. Några djupare andetag, fridfulla och lätta som bortdöende toner, en sista utandning, och allt var
stilla. Han låg med slutna ögon och förklarad panna. All kamp var slut och segerns krona mottagen.
De stora festkandelabrarna tändes
stilla och ställdes vid sängens huvudgärd. Och medan deras flämtande lågor kastade sitt högtidliga sken och alla orörliga
kvarblevo i de ställningar de intagit, öppnade den dödes äldsta dotter bibeln, där hon satt vid hans bädd, och läste
med lugn, mild stämma Dav. Ps. 84:
»Huru ljuvliga äro dina boningar, Herre Sebaot! Min själ längtar och trängtar
efter Herrans gårdar, mitt hjärta och min kropp jubla mot levande Gud. Ty sparven har funnit ett bo, där han lägger sina ungar, ditt
altare, Herre Sebaot, min Konung och min Gud! Saliga äro de, som bo i ditt hus. De lova dig beständigt. Sela. Saliga äro de människor,
som i dig hava sin starkhet, vilkas håg står till de heliga vägarna, och vilka, då de vandra genom tåredalen, göra den
rik på källor, under det arlaregnet kläder den med välsignelser. De gå ifrån kraft till kraft, tills de träda fram
inför Gud på Sion.»
*
De unga, som stått vid dödsbädden,
gingo in i biblioteket, där det var mörkt, och sågo ut till stjärnhimmeln, som tindrande och hög välvde sig över dem
i natten. Den var som en fortsättning av högtiden där inne, hög och stor och stillande för all jordisk smärta.
Den
döde skaldens bår flyttades in i biblioteket samma natt. Den stod på den vackra matta, som skänkts honom av finska kvinnor. Kandelabrarna
lyste, de gröna palmerna stodo som i medveten högtidlighet där bredvid. Över hans knäppta händer och fridfulla ansikte, varifrån
all trötthet och allt lidande vikit, dröjde en blid storhet, och i tystnaden, som rådde, och som ingen förmådde störa, var
det detta bleka ansikte, som predikade om den stora friden, det tillryggalagda loppet, om Guds kraft i oss människor och om ett evigt liv.
Nästa
dag föll ingen snö mer. Marssolen strålade i obeskrivlig härlighet, lyste i snökristallerna och spred sig mellan växternas
blad in i rummen. Ute flaggades på halv stång, i Östersundoms kapell ringdes själaringning, och söndagens fred, stillhetens ro
härskade över Björkudden.» |