Krönika.
——
[Hoppa över rikspolitik och gå direkt till Aino.]
Tidningarna ha inte varit mycket roliga på senare tider. Då jag ser som öfverskrifter „mord”, „plundring”, „öfverfall”, „rån”, „spillda människolik” [rundgång], så brukar jag hoppa öfver dessa stycken. Hvad som då blir kvar, är inte mycket.
Men hvad som sades senaste fredag på landtdagen, har jag läst ord för ord. Och det var mycket att läsa.
Fredagen den 13 september var en historisk dag. Ty då skulle socialisterna störta den konstitutionella regeringen. De hade gräft en djup grop åt den, och dit skulle de sedan störta den och kasta tre skoflar mull på de döda männen.
— Hvarför de skulle göra det?
— Jo, regeringen hade ökat landets polisstyrka, så att landet blifvit en sannskyldig polisstat. Och polisen har blifvit använd att undertrycka arbetarnas sträfvanden att förbättra sin ekonomiska ställning. Därför hade regeringen helt och hållet förlorat folkets „förtroende”.
Och nu skulle den stå till svars inför folkets majestät i enkammaren, och den skulle afbasas, såsom en odygdig pojke afbasas af en skolmagister.
Senatorerna infunno sig och satte sig på sin bänk, föremål för glödande blickar.
Och då upplät senator Lilius sin mun och drog fram hela den långa raden af förbrytelser och våldsbragder, som blifvit utförda ända från dynamitstölderna och bankplundringarna till morden i östra Finland och vid Dalsbruk, och han nämnde om de brott mot personlig frihet strejkande arbetare föröfvat. Det är, slutade han, regeringens skyldighet. att vaka öfver lagens helgd och öfver medborgarnas frihet. Senaten hade icke sträfvat att undertrycka arbetarnas sträfvan att förbättra sin ekonomi, såvida denna sträfvan hållit sig inom lagliga gränser.
Inför senatorns sakliga, lugna framställning kände sig t. o. m. socialisternas ledare en smula enkla. Och det var nästan som om den gapande gropen, hvilken skulle svälja senatorerna, begynt vända sig mot socialisterna själfva.
Då uppträdde i talarstolen Jonas Castrén, som sökte förklara orsaken till våldsdåden och missgärningarna. Med klara ord, som upplästes ur socialisternas egna tidningar, visade han, att just socialisterna själfva förkunnat läror, ägnade att förvilla och förvilda massorna, att särskildt i Viborgstrakten arbetarföreningarnas ledande män deltagit i våldsdåden och sökt hindra rättvisan att ha sin gång. Och han nämnde under sitt avdragande t. o. m. ett par landtdagsmän. I två timmar varade detta genom sin beviskraft exempellösa strafftal, som höll hela landtdagen i andlös uppmärksamhet.
Socialisterna svettades och skummade af raseri öfver denna hudflängning, som kändes ända in i märgen.
Deras svarstal utgjorde ock en enda ström af ovett och skällsord, men det var dock socialisterna, hvilka därefter sutto på de anklagades bänk. Och icke senaten.
Och andra „borgerliga” bredde ytterligare på, där Jonas icke gjort det. Så dr v. Alfthan. Socialisterna hade velat göra gällande, att brotten orsakades där tf, att man icke genom reformer tillfredsställt „folkets” fordringar. Senaten hade därför bort genomföra reformer. Men senaten hade planlagt och delvis genomfört ett storartadt reformarbete. Ett sådant var den nya folkrepresentationen, som saknar sitt motstycke i hela världen. Och mera skulle kunna göras, om icke socialisterna genom ett evinnerligt käbbel rent af hindrade framstegsarbetet. En dyrbar tid förspilles genom fruktlösa diskussioner m. m.
Agrarerna och en del bönder instämde. Det var icke roligt att lefva i en polisstat, men det var dock bättre än att lefva bland röfvare och banditer. Landtdagen godkände med alla röster mot 75 regeringens åtgärder för ordningens upprätthållande. Man remitterade icke ens frågan till utskott. Socialisterna föllo sålunda själfva i den grop de gräft för regeringen.
* *
*
Norrmännen äro ett nästan lika demokratiskt folk som vi. Och de äro vid sitt storting, som motsvarar vår landtdag, nästan lika pratsamma. Och de prata goja, eller hur jag skall säga, liksom vi. Nu ha de emellertid hittat på något verkligt godt. De prata inte mera, utan de ha begynt att göra kalksalpeter, d. v. s. gödsel. De göra det på konstgjord väg. Råmaterialet är icke rotfrukter, icke säd och hö, utan luft, eller rättare den beståndsdel i luften, som kallas kväfve. Detta ämne bildar huvudbeståndsdelen i luften, och det finnes alltså tillgängligt öfverallt och uti tillräckliga mängder. Med elektricitetens tillhjälp förenas luftens kväfve med dess syre och bindas de sedermera såsom salpetersyra med kalk, så att kalksalpeter erhålles i form af ett groft salt, som lätt upplöses i vatten. Härmed har man vunnit det dyrbara ämnet, som skall löna alla ansträngningar och lämna ränta på de ofantliga kapital, som nedlagts. Men, frågar läsaren, hvartill skall då denna myckna kalksalpeter användas? Jo, det är landtbruket eller närmare sagdt växtkulturen, som skall och helt säkert äfven med fördel kan begagna densamma. Och en artikel för världshandeln skall lilla Norge åstadkomma, en artikel, som skall ersätta Chile salpeter, hvilken håller på att taga slut och som är mycket dyr.
* *
*
Apropos handel och industri. Här ha i dagarna gått rykten om köp af forsen i Forsby och stadens fors, och fantasirika människor ha redan drömt om den stora framtid vår ort går till mötes, de ha drömt om rykande fabriksskorstenar och pustande lokomotiv och om alla de skepp, som skola fylla hamnen vid Andra sjön, sedan „Aino” lättat ankar.
Jag har också drömt om de nya företagen och de myckna „jassarna” och om oljud och fylleri, som följa med „framåtskridandet”. Men det är, gudskelof, bara drömmar utan någon grund i verkligheten.
Det är genom arbetet i det tysta vår ort vinner ryktbarhet. Härpå fick jag helt nyligen ett oväntadt prof. Jag träffade på tåget en gammal man från Terjärf, som det numera skrifves. Han var 70 år och hans händer darrade som asplöf.
— Jag är sjuk, sade han, nervsjuk. Jag har besökt fem läkare, men de ha inte kunnat bota mig. De ha ordinerat åt mig god mat och stärkande bad och lugn och ro. Men mina händer darra och mitt hufvud skakar. Och jag har ingen ro. Och nu är jag på väg till Nykarleby.
— Unga läkare från Helsingfors Nya kvastar . . .
— Inte till läkare; nej nej, de kunna intet hjälpa. Men där finns en gumma.
— En trollgumma? [Finskon?]
— Hvad man nu vill kalla henne. Hon går utanpå alla läkare. De ha processa’ med henne tre gånger ända till senaten, och nu får hon doktera, huru mycket hon vill.
— Och huru heter hon?
— Jag har så svårt för namn, minns inte. Men jag vet, hvar hon bor. Jag har varit där en gång förr . . .
— Och ni blef bättre?
— Jag tyckte nästan det. Men hon bad mig komma andra gången, om icke första medicinen skulle hjälpa.
— Och nu är ni på väg?
— Jag fick bra medicin. En halfstopsflaska full, och det var nog tjugo sorter hon satte i den, och jag skulle sedan hemma få späda ut medicinen med brännvin. Och flaskan med sitt innehåll kostade 5 mk 20 pi. Men . . .
— Men?
— Medicinen är slut, och jag skakar värre nu igen. Det hjälper inte, fast jag håller mig fast i bänken och lutar mig mot väggen. Paus. Hvarifrån är herrn, om jag får fråga?
— Från Nykarleby.
— Och ni känner inte henne?
— Nej.
— Märkvärdigt. Hela Terjäjf och Nedervetil och Gamlakarleby och Kronoby vet af henne och . . . och . . .
— Ingen är profet i sitt fädernesland. De som i Nykarleby är lika enfaldiga som ni, skicka efter svettdukar till Boltzius i Sverige.
— Bota de nerver också?
— Ungefär lika bra som medicinen i halfstopsflaskan.
— Hva’ kostar dukarna? Det var förskräckligt så jag skakar . . .
Tåget hvisslade med detsamma, och jag hann icke svara. Ur löfvverket reste sig kyrkans torn högt mot himmelen, och det röda tegeltaket på normalskolan lyste i solskenet. Och där borta stapplar en gammal man från Terjärf för att söka bot hos en . . .
Huru frodas icke vidskepelsen fortfarande midt ibland oss! |
