Tema Aino

Satte in I förbigånde av ÖP-vikarien Felix från sommaren 1913 och i den nämndes f.d. styrmannen på ångfartyget Aino, det sista med Nykarleby som hemmahamn. Kanske det fanns mer om det misslyckade ångbåtsföretaget? De gjorde det plus ett antal krönikor av Kurre där namnet nämns.

Tog med någar notiser som inte berör Aino och de är indragna i innehållsförteckningen.

Innehåll

I förbigående . . .

Lyckligtvis hade redan den övriga redaktionspersonalen farit ut till sina respektive villor, och jag stod just själv i beredskap att gå på ett andligt möte, då en främling i mindre nyktert tillstånd inträdde. Han stod en lång stund och glodde som en vansinnig utan att yttra ett ord. På min fråga, vad han önskade, svarade han på bruten svenska:

„Å— är herra huvuredaktööri“.

— Då jag ej ännu — som så många andra här i staden lärt mig att förfalska de enklaste sanningar — svarade jag därför, att jag ej innehade denna befattning.

Nu tog sig mannen en lång funderare och sökte sig plats vid „det stora bordet“.

„Nå, va' ä herra för en ka'r tå“, framstötte främlingen, medan hans väderbitna ansikte plötsligt blev blossande rött.

— Jag utvecklade nu för honom, att jag endast var en ringa medlem av Ö. P:s redaktionsstab, att mitt arbete här ej var något av betydelse, utan att det i vanliga fall endast bestod i att klippa och sätta rubriker samt skriva mindre lokalnotiser. Ibland kunde ju även litet korrekturarbete anförtros mig“.

Han ämnade gå utan att vidare yttra sig, men vände emellertid om i dörren och sade med en röst, som darrade av harm.

„Vill herra ej vara så goo och skriva om miik me'. Jaak ä' f. d. tyyrmannen på Aino. (Främlingen gjorde här en paus, och då han åter tog till ordet, hade han alldeles glömt sin finska brytning). Jag är den i tidningarna så mycket omtalade Örnberg från Vörå, vilken påstås överallt idka privat lotsning. Nu reser jag med finska statens uppmuddringsverk, som så väl även skulle behövas hit till Eder goda stad.“

Åter igen en tryckande paus. Jag dristade mig att göra en fråga: „Vad har herr Örnberg gjort till Nykarleby? Har herrn kanske några kvinnliga bekanta sedan gammalt i staden“.

Nu glodde f. d. styrmannen på mig, alldeles som hade jag varit en rysk spion, eller något i den stilen. Besvärad av situationen fortsatte jag ännu att fråga: „Herrn har väl varit och röstat i dag? (det var senaste lördag.)

„Jo“, kom det sent om sider. Han tvekade ett ögonblick, om han skulle fortsätta, tog därpå fram ett tidningsnummer från fickan och stack det framför min näsa. — „Läs, läs, ljöd det upprepade gånger.“ Framför mig låg ett gammalt nummer av Ö. P. från den tid, då Ainobolaget startades. Jag läste här om det nya företagets ljusa framtid. Under läsningen kunde jag ej låta bli att allt emellanåt göra en paus och tänka på verkligheten och de grusade förhoppningarna. Huru ofta bliva vi ej på livets allfarväg bedragna av illusioner, hade jag önskat bifoga till artikeln, som för övrigt var allt igenom väl skriven.

„Snål spar, hin tar“ sade f. d. styrmannen på Aino, då jag slutat läsningen. „Aldrig hade „Aino“ blivit en så dålig affär, om bolaget avlönat sitt manskap ordentligt. Jag förtjänade ej då mera än hälften mot nu“. (Privatlotsning kan väl inbringa flera 100-lappar i månaden?) „Bästa herr f. d. styrman. På Ainoa-ffären vill jag ej öda många ord, ty den ledsamma historien känna vi alla. Ingen talar mera därom, ty vi tycka bäst om, att man låter våra goda affärsföretag begravas i all tysthet. Det är endast, när de födas, eller skall födas, då det alarmeras i alla klockor“.

Här avbröt en telefonringning vårt samtal. När jag åter kunde tänka på Aino, var styrmannen spårlöst försvunnen i obekanta öden . . . Scens moral: „Girigheten är roten till allt ont“, påstår Paulus.

[Fakta om bilden av Aino.]

*

Jag har på senare tid ganska ofta besökt ungdomsföreningarnas fester och sammankomster och där gjort en mängd mer eller mindre glädjande iakttagelser. Någonting särskilt har dock mer än annat tagit min uppmärksamhet i anspråk och gjort, att jag nu har god lust — och vilja med, men förmågan fattas — att hålla en allvarlig moralpredikan för vår bygdeungdom. „Tid är pengar“, heter det ju så vackert. Men detta tyckes man ej inom vissa av våra ungdomsföreningar ha klart för sig. Man hyllar kanske den motsatta uppfattningen, som tagit sig uttryck i det gamla ordspråket: „tiden är längst“. En timme hit eller dit betyder ej så mycket. Är mötet utlyst till kl. 7, infinna sig ordförande och några kvinnliga medlemmar, vilka ha hand om serveringen, klockan 8, och först efter 9 börjar den stora menigheten småningom samlas. De få närvarande — otåliga av det långa väntandet — få till en början döda tiden med dans, som därigenom blir programmets första nummer.

Man ödslar sålunda både med sin egen och andras tid, som om den enskilda människan hade huru mycket som helst till sitt förfogande därav. Och dock är det ju ett mycket knappt mått, som står henne till buds.

Vad skall då göras för att motarbeta denna osed, som håller på att inrota sig i alla föreningar? Jo, i enlighet med en framstående ungdomsledare, mag. K. T. Oljemark, tror jag att medlet är ganska enkelt. Ungdomsföreningarnas ledare böra rycka upp sig och visa ett efterföljansvärt exempel. Varje möte bör begynna på ett bestämt klockslag, lämpat efter medlemmarnas tillfälliga förhållanden. Finns det sådana medlemmar, som av princip komma så sent, att de hinna nätt och jämt till dansen, kan flera medel användas för att råda bot på denna osed. Härom vill jag denna gång ej yttra mig, utan uppmanar ungdomsföreningarna själva att taga frågan till tals: „Huru kunna ungdomsföreningarna själva uppfostra sina medlemmar till ordning och punktlighet“.

*

Herrar Svampsonoff & Blåbärinovitsch ha bett mig ytterligare meddela den sjöfarande allmänheten till kännedom och efterrättelse, att de numera varje eftermiddag äro i tillfälle att å respektive lotsplatser hålla vakt, ty deras dagliga stadsresor inskränka sig härefter endast till förmiddagen. Vad är orsaken härtill, frågar någon. Jo, bästa vän, herr Svampsonoff tyckte, att stadsresorna blevo alldeles för dyra, liksom för övrigt hela livet här på orten, och så författade han „en rapport“ (yksi rapportti), som samma dag avsändes till högre ort. Skrivelsen hade god verkan. Nu färdas dagligen våra goda herrar mellan lotsplatsen och gamla hamn med en 4,000 marks elegant motorbåt och uppbära i början av månaden förskottsvis sina „välförtjänta“ avlöningar. Herr S. påstod sig nu enligt den sista „rapporten“ få omkring 300 mk månatligen, men med denna summa kan han ej existera här. För övrigt måste manskapet å lotsplatsen betydligt ökas, så att fartyg ej behöva förgäves signalera efter lots, då herrarna äro till staden för att köpa mat och „drykkiom“.

Vad hinna de ej, om deras tid blir lång ? ? ?

7/8 13.

— Inköpt ångbåt. Ett konsortium har för det blifvande ångbåtsbolaget härstädes numera från Åbo köpt ångaren Aino, som tidigare uppehållit kusttrafiken mellan Åbo och Salo. Den inköpta ångaren, som är 102 fot lång och mäter 63 registerton, är något större än „Tärnan”. Priset utgjorde 22,000 mk inberäknadt sjösättning och utrustning.

— Nykarleby ångbåtsbolags ångare, som kommer att bibehålla sitt namn Aino, afgick i onsdags från Åbo efter afslutad remont och väntas till Nykarleby idag. Till befälhafvare har antagits kapten B. B. Berg från Vasa.

Ute vid Hafsbandet.

——

Min hand har styfnat vid åran och metspöet, och den ädla skrifkonsten har jag nästan glömt bort Några korta anteckningar ur min dagbok sänder jag emellertid såsom en hälsning till mina vänner på landet.

Söndagsmorgon i juli. Datum kan icke angifvas, ty almanackan blef hemma, men det är ungefär i midten af månaden. Jag vaknar badande i svett, ty jag drömde, att jag befann mig i en ugn, som långsamt eldades upp, och denna ugn kallades Nykarleby stad. Jag var ängslig öfver huru jag skulle kunna stilla en begynnande hunger. Det var visserligen lördag, men all maten var slut på torget. Siken från Furuskär hade gått på fem minuter, strömmingen från Hällgrund på tio minuter, och Jeppo-bagarns limpor hade helt enkelt dunstat bort i hettan. En tom trälåda gapade mot köparen. Alla tungorna, kotungorna nämligen, voro sålda, och svettiga fruar gingo bort med sina packade korgar. Men min var tom.

Gud ske lof, att det hela var en dröm. Jag gned sömnen ur mina ögon och försökte tänka efter. Jag befann mig alls icke i staden. Det enda jag mindes tydligt från föregående dag, var ljudet af dynamiten på stenhustomten, värmen, raglande hopar af propsfinnar i esplanaderna, ett, älskande par, som sökte skugga bland parkens björkar och buskar. Och, just då jag lade ut från klappbryggan i Nybroviken, hördes en poliskonstapels hvisselpipa . . . Jag vänder mig om och ser från min högsäng ut mot hafvet, som är lätt krusadt i morgonens solljus. Öfver stenudden kretsar en tärna, som förgäfves söker med täta hugg i vattenbrynet skaffa sig frukost. Längre borta befinna sig några sillmåsar i samma sysselsättning, och ute vid Tornskärs spirkas blanka hvita hafstrutar. En frisk fläkt kommer genom det öppna fönstret från hafvet. Båten ligger orörlig i viken vid den röd och hvitmålade bojen. Den speglar gina gula sidor i lugnvattnet. Västpricken vid grundet där ute gungar lätt, ty vattnet faller ut. Det är högsommar, och jag bi finner mig i Edens lustgård. Upp, och ut i vikens svala böljor!

Måndag. Ror ut till mina tre abborrnät kl. ½ 9 f. m. Söndagsstillhet öfver Kubban och Granholmen och Hummelskär. Vid Alörns udde en dekorativ propsångare. Jag tar kikaren och ser ut mot den stora båten; det är lugnt äfven där, ehuru propsen väntar i stora „grimmor”. Strejk naturligtvis! Hvem skulle vilja arbeta under en sådan härlig dag med hög himmel och en varm nordanvind, som kommer blott från Hällgrunds båk, där de visst af barmhärtighet pusta med en bälg för att ge åt oss och staden litet svalka . . .

Borta vid grundet vänder sig flötet vid mitt första nät. Vattnet är klart och friskt, så att man ser bottnen på två famnars djup. Det första nätet ger en abborre, det andra en gädda, en abborre och en mört, det tredje en abborre och en ung gräsand . . .

Jag vänder åter och efter en stund hör jag, hur det fräser i pannan i köket.

En hvit duk på bordet, färsk abborre med nypotäter, barrdoft och hafsluft genom det öppna fönstret och utanför stenudden Bottenhafvets vida vattenspegel! — Stackars medmänniskor, som äta salt skinka och korf i staden, inandas damm från gatan och kyttlandsrök och asfaltrök och svettas!

Tisdag. I går kväll kunde jag icke somna. Det var alldeles för vackert. Skogen på Hummelskär speglade sig i sundet, hvilket låg som smält silfver med knappt märkbara, långa dyningar från hafvet; solen gick guldröd ned bortom Furuskärs hällan, och alla föremål stodo så underbart klara i en luft, som förefaller att vara genomskinligare än den på landet. Rödvingetrasten sjöng i toppen af en gran, och borta på klipporna mot Kubban knirkade tärnorna med sina ungar. En mås gör sin aftonrond mot Alörn, men återvänder snart. Dess ljusa vingar lysa mot den mörknande himmelen i öster, där Nykarleby kyrkas tornspira sticker upp vid den svarta horisonten. I väster dröjer dagen ännu. En stor ångare glider ljudlöst öfver mitt synfält, men med kikaren kan jag se det fräsande skummet kring bogen. Termometern visar ännu 21 grader Celsius i skuggan, och jag flyttar mig längre ut på stenarna. Det är nämligen måndagskväll, och jag väntar „Aino”.

Det är visserligen en stor hemlighet, men en god vän har i förtroende meddelat mig, att „Aino“ kommer in till Nykarleby hvarje måndag på kvällen. Mörkret faller på, men „Aino“ kommer icke. Klockan blir 11. En lätt nattvind krusar vattenytan. Bortom Tornskär skymtar något hvitt — Aino? — Nej, en seglare, en fin kutter. Den ändrar kurs och styr rakt på min hydda. Den blir större och större och allt hvitare. Hvad den glider behagligt mellan remmarna! Ett långt bogspröt sticker fram bakom ostpricken vid min udde: två klyfvare och ett storsegel och en mesanmast! Rart främmande i våra vatten. En kikare riktas mot min ringhet på bryggan. Om några minuter försvinner galejan ur min åsyn på Torsöfjärden Hvems och hvadan?

Men „Aino“ kommer icke. Klockan blir 12, och skymningen tätnar t. o. m. kring Tornskär. Kl. 12 ¼. En rökpelare bortom spirkasen, ett hvitt skrof dyker fram, elden i ett rundt fönster lyser som ögat på en mört. Jag tar kikaren och ser, huru bugtande vågor utbreda sig åt höger och vänster. Båten kommer närmare, jag hör redan ljudet af pistongerna i maskinens cylindrar. Snart kan jag läsa namnet: „Aino“. Den går tyst genom sundet. Klockan blir snart 1. Nu ser jag blott aktern — „Aino — Nykarleby” — och så försvinner den inom kort bortom Kubban. Jag kunde lägga mig, ty jag hade sett stadens ångbåt, visserligen midt i spöktimmen. På eftermiddagen kom den tillbaka i dagens klara solljus.

Sedan har jag icke sett den.

Onsdag. Fortfarande hett och nordlig vind med lågt vattenstånd. Vattnet kristallklart. Inte ett öga i mina nät, abborrarna märka visst de farliga maskorna. Eller ha de för värmens skull flytt till djupare vatten? Tar till metkroken. Skulle tro, att daggmask duger i sommarvärmen! Plockar upp på en timme några kilo och så hem.

Torsdag. Fick en gädda på kastdrag. Stor glädje i hela familjen, animerad middag med gädda och filbunke. På verandan 36 graders värme i solskenet. Det tillkännages, att eftermiddagskaffet drickes kl. 5 på Tornskär. En liten bris med svalkande vågor. „Sarah“ kommer ut genom Granskärs sund och kastar ankar mellan Björkholmarna. Ett segel smyger sig in mellan Laxön och Lamalot. Rundt omkring det vida, vida hafvet i sommarro. En skonare vid horisonten rör sig knappt, sedan förlorar den styrförmågan och lägger sig med sidan mot det intet, som föreställer vinden och drifver med strömmen sakta mot söder. Bortom Stubbens båk hägrar Oravais högt i luften. Just då kaffet är färdigt, dyker en blåsvart torpedobåt upp vid synranden. Den går med en rasande fart och rör upp hela det vida lugna hafvet. Den signalerar efter lots från Hällgrund och försvinner sedan mot Jakobstad . . .

Tornskärs fiskarstugor äro stängda, en tjärad båt blänker med kölen uppåt på stranden. Fyra får nalkas vår kaffeeld ute på klipporna. De äta med begärlighet örfilar och skorpor. En svartorre flyger bullrande upp ur ett busksnår, och styr kosan mot Tankarholmens skyddande granar. Måsarna äro oroliga för sina ungar, men vi ofreda dem icke. Vi plundra blott en vild vinbärsbuske med mogna, söta bär.

Affärd kl. ½ 7. Till Furuskär för att köpa smör. Förser oss med sik direkte ur ryssjan och därpå hem. Innan jag hunnit från bryggan, där jag bundit båten fast, ser jag, hur en blå rökpelare stiger upp från vår hydda rakt mot skyn: den färska siken är på elden. En motorbåt klappar och pustar ute på Torsöfjärden. Några herrar befolka stugan på Hummelskär.

Fredag. I Edens lustgård voro alla djur tama. Så ock här. Några sorkar („vädur“) leka framför trappan, där jag sitter. De se älskvärdt på mig, och en af dem skrapar sig med foten bakom högra örat. En järpe, som hela veckan hvisslat mellan granarna, vågade sig i dag med sina små till kökstrappan, där jungfrun placerat några kärl med rester af mat. Smaklig måltid!

Post. Märkvärdigt att tidningarna komma fortfarande ut! Jag saknar dem inte. Ett mord i staden . . . Polis från Vasa . . . Oroligt i Ryssland . . . Landtdagen . . . Mycket riktigt. Vi ha ju landtdag. Jag hade glömt bort den.

Af en händelse kom jag i dag att se mig i en spegelbit. Så den rackarn ljög! Händerna ha visserligen mörknat, men att ansiktet skulle blifvit som Thulins brunaste pjäxläder? Omöjligt! Och mustascherna ha ljusnat som gulnande råg. Aldrig.

Följande vecka lika med föregående, utom att blixten slog ned på vår vindflöjel. Jungfrun hade hört, att augusti månad ingått. En fredag på eftermiddagen börjar det blåsa. Dunkla rykten om oroligheter i Helsingfors. Om lördagen mörknar himmelen, om söndagen skummiga vågor med många segel. Kappsegling. Sedan bara mörka moln öfver landet och staden, men ljus mot hafvet. Det blir enformigt bland klipporna. Jag längtar till staden och kunskapens träd och bastun, som naturligtvis är stängd. Jag hissar mina segel. Samma metare på Alörsfjärden och utanför Djupsten. Ha de månne suttit där under hela tiden jag varit borta?

Landar vid Nybron en kväll. Ny polis, märker jag, ny borgmästare. Ser de första gula löfven . . .

Krönika.

Tala är silfver,
tiga är guld.   

Den nya normalskolebyggnaden har haft ett oväntadt inflytande på sin omgifning. Alla som gått förbi den ha kommit att tänka på nödvändigheten af att beställa om sitt hus. Däraf en spekulation i gårdar, sådan man aldrig förut här upplefvat. Större delen af stadens fastigheter torde snart nog byta om ägare, ifall spekulationen fortfar ännu en månad eller ett par.

Vi befinna oss tydligen nu i början af en välmaktsperiod, och det tillkommer våra affärsmän att med förutseende klokhet länka utvecklingen på riktiga banor. Gårdsaffärerna visa, att det finns pengar på orten och att det finns folk, som vill bo på orten.

Hvarför blomstrar icke affärslifvet under sådana förhållanden?

Efter att grundligt ha öfvertänkt frågan kan jag numera ge ett svar därpå: Våra affärsmän annonsera icke. Hela världen vet ju, att en affär måste annonsera. Det påstås t. o. m., att man icke skall kunna bli fattig genom att annonsera. Huru mycket pengar man än betalar för annonser, så inbringa de dock mera.

Den, som helst litet varit utom hemknutarna, har märkt, hur man i större förhållanden gör reklam för en affär. Våra affärsmän hålla emellertid på satsen: Tala är silfver, men tiga är guld.

Men att ordspråket icke har sin tillämpning på affärslifvet är tydligt. Guldet flyter nämligen alltför sparsamt in i våra handelsmäns kassor. Men försök att tala till Ö P:s stora läsarkrets, och ni skall se, huru en ström af silfver glider in genom butiksdörrarna.

Trots vänliga påminnelser har ångbåtsbolaget, som äger Aino, icke kunnat förmås att annonsera. Hvad har följden varit? Långt mindre vinst, än man beräknat på detta nyttiga företag. I våras trodde jag, att det vid seglationens slut skulle vara omöjligt att få bolagets aktier för penningar. I går bjöd man mig tio stycken till deras nominella pris.

I senaste nummer annonserades en gård till salu. Hvad var följden? Ägaren hade inte hunnit äta sin frukost, innan gården var såld. Under dagens lopp infann sig den ena spekulanten efter den andra. Man bjöd svindlande belopp, men kontraktet var undertecknadt, och den lyckliga nya ägaren ville inte sälja.

[Österbottniska Posten, 19.10.1906, nr 42, s. 4.
Nationalbibliotekets digitala samlingar.
Fjärde spalten.
Gustaf Hellstrand.]

Våra banker annonsera, och till dem inströmma kunder som myror till en stack. De få utvidga sig, öka sin betjäning, inrätta nya afdelningskontor, och aktierna stiga. Ty de annonsera.

*                    *
*

[Slutet utelämnat.]

— Nykarleby ångbåtsaktiebolag hade bolagsstämma i går den 10 dennes och utsågs därvid till verkställande direktör bryggmästar Alfr. Herler och till subdirektör öfverlärar K. F. Spolander. Föredrogs revisorernas berättelse, och beviljades direktionen ansvarsfrihet. Bolagets båt „Aino” utrustas för sommarens kampanj, men kommer den icke att följa någon bestämd turlista utan gå till orter, där de bästa frakter äro att påräkna.

— Marielund vid Andra sjön inropades senaste fredag på offentlig auktion af Segelsällskapet Ägir för ett pris af 1,475 mk.

— Ofog. En kväll under den gångna veckan ha fönsterrutor blifvit sönderslagna på poliskammaren. Hvem våldsverkaren är, vet man ej med säkerhet, men misstankar riktas mot vissa tills vidare icke namngifna personer.

Då t. f. häradshöfdingen B. Taucher återvände från tinget i Pedersö en dag under veckan, blef han på vägen hindrad af en åkande, hvilken icke ville tillåta honom att köra förbi. När han emellertid lyckades göra det, small ett skott, som dock icke träffade. Saten anmäldes hos polisen, som vid norra tullen härstädes grep två Kimobor, far och son, på återväg från Jakobstad. En af dem erkände sig hafva aflossat skottet, men nekade att, han skulle riktat det mot häradshöfding Taucher. Saken torde bli föremål för rättegång. Att en svensk allmogeman tillåter sig uppträda på detta sätt på allmän väg, är sannerligen ägnad att väcka förvåning.

— Ångaren Aino kommer härefter att göra regelbundna turer mellan Kristinestad och Gamlakarleby samt anlöper därvid mellanliggande orter. Den afgår från Vasa norrut hvarje måndag kl. 3 e. m. och ankommer till Nykarleby natten mot tisdagen. Den afgår från Nykarleby tisdag f. m. kl. 3 norrut samt återvänder onsdagen kl. 5 går och söderut från Nykarleby samma, dag kl. 8 f. m. 

— Brunnsholmarnas restaurang öppnades för allmänheten i onsdags den 19 dennes. Orsaken till det sena öppnandet är det höga vattenståndet i ån, förorsakadt af det myckna regnet. Med sina nytapetserade rum och cinoberröda möbler ser det lilla värdshuset synnerligen inbjudande ut, inbäddadt som det är i grönskan bland blommande häggar och omflutet af forsande vatten. [En sån idyll!] Källarmästar Björkqvist har öfvertagit restaurationen för sommaren.

— En ny motorbåt, levererad af hrr André & Rosenqvist i Åbo för patron Alfred Herlers räkning härstädes, ankom till orten senaste lördag. Båten, som är 22 fot lång och försedd med en 3 hästkrafters maskin af Fay & Bovens tillverkning, är synnerligen väl byggd och af ett tilltalande yttre. Senaste tisdag blef båten iordningställd af en montör från Åbo, och gick den därefter oklanderligt. Den gör en fart af omkring 11 kilometer i timmen, i gångsättes med benzin men förbränner därefter petroleum. Den nya farkosten, som kostar 2,750 mk, är en prydnad för ortens motorbåtsflottilj, som nu består af 8 båtar.

— Minkryssaren Kasan kastade ankar i hamnen vid Andra sjön i går kl. 11 f. m. och kvarlåg där till kvällen. Den hade gått från Kronstadt direkte till Åland, därifrån via Raumo till Nykarleby. Befälet och en del af besättningen rörde sig i går i staden.

— En verklig storm med regn rasade natten mot senaste måndag och under en del af måndagen. Då den kom från väst och nordväst, förorsakade den särskilda haverier i hamnen. En del båtar drefvos i land, andra blefvo fyllda mcd vatten. Ångaren Aino begynte dragga och torde t. o. m. haft en liten bottenkänning, innan man blef herre öfver båten. En del båtar utanför Åminne brygga blefvo jämväl drifna i land eller vattenfyllda: en liten segelbåt sjönk. En stockflotta utanför Alörn skall hafva kommit på drift och omkring 7,000 stockar (tillhöriga Wilh. Schauman) rest sin kos enligt hvad som uppgifves. På Soklot sand uppradad props blef likaså till en del förskingrad.

— Ångaren Aino afgick härifrån i onsdags till Vasa, där den torde tills vidare läggas upp.

— Olyckshändelse under ovanliga omständigheter. För ett par veckor sedan då en handtverkare härstädes var sysselsatt med vedhuggning i hemmet, inträffade en beklaglig olyckshändelse. Under huggningen fastnade nämligen yxan i ett utspändt klädstreck, hvilket i följd af den starka blåsten vajade hit och dit, och då mannen lyfte upp hufvudet för att titta efter hvari hindret bestod, föll yxan ned och träffade vänstra ögat. Stadsläkaren, till hvilken man genast vände sig, rådde mannen att besöka ögonläkare i Vasa. Mannen begaf sig i väg och förklarade den läkare till hvilken han där vände sig, att det skadade vänstra ögat måste borttagas för att rädda synen på det högra. Operationen skulle företagas på sjukhuset i Gamla Vasa.

Nykarleby ångbåtsaktiebolag hade sammanträde senaste måndag å stadshotellet härstädes. Öfverlärar K. F. Spolander utsågs att leda förhandlingarna, och befallningsman A. W. Hagman förde protokollet.

Ordföranden meddelade först några uppgifter angående bolagets affärsställning, hvaraf framgick, att företaget gått med förlust. Den steg för år 1906 till 7,800 mk. Det oaktadt beslöts på bolagsstämman i april 1907 att utrusta bolagets ångare „Aino” och fortsätta rörelsen på försök. Detta försök utföll emellertid icke lyckligt, hvarför trafiken stoppades den 21 aug. Förlusten under seglationen 1907 hade utgjort 5,172 mk 94 pi. En viktig orsak till detta ofördelaktiga resultat hade vädret utgjort. Ångaren hade ofta nödgats ligga overksam för tjocka, och på beräknade lustfärder hade till följd af den ogynnsamma väderleken ingenting kunnat förtjänas. Kapitalkontot hade därför sedan senaste år ändrats, så att skulderna nu utgöra 20,256 mk 24 pi, utom att aktiekapitalet förbrukats, och „Ainos” beräknade kapitalvärde stiger med inventarier till 20,000 mk.

Med anledning af denna bolagets ogynnsamma affärsställning föreslogo revisorerna hrr G. Lönneström och Otto Nylund att bolaget skulle upplösas och träda i likvidation, hvilket äfven blef bolagsstämmans beslut. Bolagets direktion beviljades ansvarsfrihet. En ny bestyrelse tillsattes, och invaldes däri hrr K. F. Spolander (ordf.), J. W. Nessler viceordf.) och A. W. Hagman, hvilka finge i uppdrag göra upp bolagets stat och inlämna ansökan om konkurs.

Ångfartyget Aino, som under några år tillhört ett bolag härstädes och därunder en tid uppehöll ångbåtstrafik på Nykarleby, har i dagarna genom köp öfvergått till hrr Pastinen och Pöyhiä från Villmanstrand. Köpesumman obekant.