Ögonblicksbilder från en resa.

——

Det var de tre vise männens dag, då jag packade min kappsäck för en resa till hufvudstaden. Det var mildt, och det hvitaste snötäcke låg öfver esplanaderna, men täcket var mycket tunt. Och det var slutligen månsken öfver stadens tysta gator. Från Missionshuset hördes andaktsfull sång, när jag vandrade förbi, och från huset snedt emot fladdrade en flagg för en knappt kännbar sydväst.

I Nykarleby järnvägs alla kupéer rådde helgdagsfrid, och lamporna iddes knappt lysa på de tre passagerare, som anförtrott sina lif åt lokomotivförarens och konduktörens välvilliga ledning. En lätt sjögång bragte mina båda medpassagerare i samtal.

— Ja-a, sade den ena och öppnade pälsen, det vore allt en bra sak, om vi kunde så en sådan här leksaksbana till Oravais, helst till Oravais. Ty det är bedröfligt och lifsfarligt att åka i dessa istider . . .

— Nykarlebyborna svär nog öfver att den kostar, inföll den andra, men jag undrar, om de skulle önska vara utan denna järnväg. Det är allt en god sak ändock att få gå till tåget i st. f. att ragassa efter hästar och betala två mark i st. f. femtio penni.

— Kostar . . . Ja, visst kostar den. Men den byggdes ju så hufvudlöst, såsom allt hvad som göres i Nykarleby. Bara de få något i sitt hufvud, så bry de sig inte det minsta om förberedelserna. De börja strax . . .

— Hm ja. I fjol beslöt de att bygga en fattiggård, och den behöfves gudi nog, för här finns lättingar, som inte vill arbeta; men vet ni hvad stadsfullmäktige gjorde? Jo, på samma gång man beslöt att bygga, beslöt man att låta anskaffa stenar till stenfoten ty man tänkte visst att huset skulle kunna uppföras inom några veckor. Och där borta ligga stenarna nu — de ruttna gudskelov inte — men ännu vet man icke, hur byggnaden skall uppföras . . .

— Tja. Järnvägsbyggnaden begyntes också från galen ända, d. v. s. långt innan koncessionen och hvad därmed sammanhängde var klar. Man begynte med att hugga slipers . . .

— Så finge förstås inte banan till Munsala och Oravais byggas. Först en noggrann undersökning, sedan ett bolag och så hela byggnadsarbetet på entreprenad. En firma i H:fors — Zitting eller Koppel eller hvad den heter — lär utföra dylika arbeten till anständigt pris.

— Ja, då behöfde man inte få dessa obehagliga efterräkningar . . .

— De ä' ledsamma. Jag har ju några aktier i Aino. O, du min skapare . . .

Och mannen fortsatte, tills tåget hvisslade vid Kovjoki. Månen lyste så grant öfver Kovjoki, granarna drömde kring stationen, och det var, som om jag hört en stilla musik af femton fioler, alldeles pianissimo, med sordin på . . .

*                       *
*

På stora tåget, i en andra klassens sofkupé.

Tre herrar, som spela kort på en stor läderkappsäck. De tala mycket om en „pulla“ och två „pullor“. Jag undrar om det inte är i lag förbjudet att spela kort på penningar? En röker en stark cigarr, och jag frågar höfligt, om det är tillåtet att röka här. Nej, det var nog inte det, medgaf han och kastade en blick på emaljskylten, hvarpå han lade bort cigarren, tog in en „ pulla“ och glömde den lilla förtreten. Sedan gick han ut för att röka i gången, där det ock stod att rökning är förbjuden, tyvärr.

Jag bad om en annan plats, som konduktören välvilligt beredde mig. Där satt en gammal herre, som skulle kunnat vara häradshöfding, och en profryttare var där också, naturligtvis.

Den gamle pustade. Här är för varmt, sa' han. Konduktören såg efter. Jo, det var nog litet varmt, 23 grader. Den gamle sade:

— Hvarför har ni så varmt? Har ni inte något reglemente att följa?

— Joo medgaf konduktören; vi skola ha mellan 15 och 19 grader. Men sedan vi satt upp värmen till 18 grader, går den högre af sig själf.

— Så, så. Jaså den går högre af sig själf, log den gamle. Men kan m inte reglera värmen?

— Visserligen. Men „revisorn“ följer reglementet. På Oulais hade vi 19 grader, och då stängde han af värmeledningen. Nu ha vi så många passagerare, att . . .

— Men brukar ni inte använda ert förstånd alls och er erfarenhet, så att passagerarna kunde ha det litet bra för sina pengar? frågade den gamle.

— Nä-ä, mycket litet. Vi håller oss till reglementet.

— Men om en inspektor eller kontrollör nu skulle komma och afläsa termometern, hvad tror ni, att han skulle säga?

— Han skulle säga, att här är 23 graders värme. Då tystnade den gamle, nickade åt konduktören och knäppte upp sin väst.

Månljus öfver Seinäjoki. Kvällsvard och stilla frid. På vägen mot Helsingfors hvar och en med dagens „Hufvudstadsbladet“ i händerna.

— Ministerrådet i Petersburg blir allt vidlyftigare, suckade den gamle.

— Och ödeläggelsen i Italien allt hemskare, sa' profryttaren.

— Finland är dock ett bra land, sade den gamle, marken under fötterna sviktar inte och bergen sprutar inte eld. Inte ens koleran vågar sig hit.

— Och dock lämnar hundratals män och kvinnor landet, sa' profryttarn. Säj mej, hva ä' orsaken därtill?

— Det har ingen riktigt lyckats få reda på. Största delen af dem, som emigrera, gå under, andra få också med hem rätt betydande penningesummor. Ingen, som jag känner, har funnit lyckan där borta, men alltid är nya ungdomsskaror färdiga att störta sig i fördärfvet. Tja, sa profryttarn. Det ä' visst en naturmakt, som drar dem bort.

— Man håller nu på att bilda en förening för emigrationens motarbetande, men ovisst är, förstås, hvad man kan lyckas göra.

— Jag har under mina resor tyckt mig märka, hvar den rätta orsaken ligger.

— Verkligen?

— I okunnigheten. Finland ä' ett bra land, och här ä' lätt att tjäna pengar, ty folket är så okunnigt. Människorna intressera sig bara för politik och sina inhemska språk. De unga bli studenter och agitatorer. Äfven de kan inte något annat än det som står i böckerna. Amerikanare kommer hit för att leta malmer, svenskar, tyskar och engelsmän göra maskinerna och bygga fabrikerna, de ä' ledare, verkmästare, förmän . . . Finnarna ä' bara grofararbetare. Och sådana tar man gärna emot i Amerika. Och fortfor profryttarn, finnarna förstå sig också ganska litet på jordbruk. En mängd danskar ha slagit sig på jordbruk och mejerihandtering i södra Finland, och de ha förtjänat grofva pengar. Jag känner en som blifvit miljonär på ganska kort tid i trakten af Helsingfors. Finnarna sakna företagsamhet, de ä' så högfärdiga, de tro sig kunna och veta mycket, men de känner inte det rätta sättet att arbeta.

— Det ä' nog mycket riktigt i det där, medgaf den gamle. Visst visst, fortsatte profryttaren, de placera sina pengar i banken i stället för att sätta dem i vinstgifvande företag.

— Men det ä' just ledsamt, att deras företag inte bli vinstgifvande . . .

— Mycket riktigt, ty de ä' — okunniga.

Här afstannade samtalet, ty vår tjänsteande kom för att bädda. Vi klädde af oss och den röda skärmen drogs för lampan.

Men jag kunde inte somna. Dels var det för varmt, dels fick jag ingen ro för profryttarens hårda omdöme. Jag låg på en madrass, gjord i utlandet, lampan i taket var från utlandet, filten var utländsk, bromsapparaten, som gjorde oväsen vid stationerna, var utländsk, lokomotivet var från Winterthur i Schweiz, cigarröken i gången, som drog sig in i sofkupén, var också utländsk liksom askkoppen och spottlådan och mattan på golfvet och profryttarn på britsen midtemot . . .

Men konduktören och eldaren, som följde reglementet, de voro inhemska och den hvilande ödemarken rundtomkring.