Krönika.

——


Den 1 september. Det elektriska ljuset sticker så ovant i ögonen, och jag söker förgäfves en penna, som riktigt ville löpa . . .

Det är kanske handens fel. Den har vant sig vid åran och ankarkättingen, allehanda kranar och mejslar, och det är inte lätt att komma från de gamla vanorna.

Jag ser ännu Tornskärs spirkas i aftonbelysning och den glittrande solvägen, som sträcker sig från horisonten rakt till min lugna vik. Länsman har i Granskärs sund just blåst i sitt horn, och ekot dröjer en stund i Hummelskärs granar, tills jag hör en motor klappa bortom Kubban. Det är Strömgren på väg till Furuskär för att få se solen gå ned i hafvet . . .

Mina grannar rundtom ha lagt ut sina skötar och vänta utan synnerligen stort hopp på strömmingen, som inte velat visa sig i sommar; och gäddorna utanför Hummelskär sucka. Det räcker kanske ett år, innan de få nafsa efter mitt koppardrag. Tullslupens fiskare kunna emellertid bereda dem ännu under hösten någon omväxling. Sedan kommer den enformiga vintern med mörkret under isen . . .

Fåglarna veta, att de i mig ha en vän. Svärtorna fiska där borta vid ostprickarna, och skrakmamma med sina många barn söker föda i min vik, ja, t. o. m. kring motorbåten, där det är fett af smörjolja och petroleum. Men tjädrar och orrar bli oroliga, då de höra skott ute mot Frösön och Torsön. Tyvärr kan jag inte hjälpa. Den grymma lagen tillåter människan att skjuta edra käraste, så snart de ordentligt kunna lyfta vingarna till flykt. Ock ni har ingen rösträtt, då lagarna skiftas . . .

Den starkare begagnar sig af sin rätt.

Men jag håller på att förglömma mig där ute. Det har varit så godt och vackert där i augusti; men under juli var det stundom si och så. Blåsten hven i granarna, regnet smattrade och sjön gick i hvita vågor, stora rullande vågor.

*               *
*

Det är emellertid roligt att komma upp till fasta landet också.

Djupsten har nästan hela sommaren varit smyckadt med flaggor, hvaröfver jag icke nog kan uttala min förtjusning. De ge ett sådant lif och en sådan stämning åt skärgården, och nöjet är billigt. Jag måste lifligt understöda dr Knapes förslag i denna tidning, att man måtte flagga på landet om söndagarna. På Högbacka har mycket riktigt två flaggor vittnat om andligt och lekamligt lif under den gångna vintern och sommaren.

Apropos Högbacka. Där har man under sommarn målat tak och byggnader så vackert, att man knappt känner igen hela byn, då man kommer in från skären.

Jag undrar just, om man inte äfven annorstädes kunde gläda ögat med den vackra och billiga rödfärgen, t. ex. skjulet på ångbåtsbryggan vid Andra sjön. Det synes vida omkring och vittnar om stadens sparsamhet i småsaker, som ingenting kosta . . .

Men själfva staden är ljuflig: gatorna torra, esplanaderna sopade, parkerna underhållna, t. o. m. sophögarna ofvanför klappbryggan och utanför stora ingången till kyrkan undanskaffade. Och stora bron riktigt doftar af tjära och annan soliditet.

Men anslagstaflornas text har inte författats af någon stilist. Uttrycket „köra i springande,“ är dålig svenska. (På landsmål kan man säga „köra i ganing“ „köra i löypand“ och „köra i springand“.) Det är dessutom vilse ledande, ty enligt polisordningen köres öfver bron „alltid i gående“.

I öfrigt är trafiken glädjande ringa.

Vi skaffade oss järnvägen, för att staden inte „skulle gå under“. Vi bildade ångbåtsbolaget Aino af samma orsak. Dessa företag ha inte nämnvärdt befordrat stadens handelsintressen. Men staden har inte gått under utan lefver sitt stilla lif. Och jag tycker bäst om den sådan den är. Vår grannstad i norr har ju gjort ofantliga „ framsteg“, men jag är glad öfver att vi inte gjort likartade. Jag var där nyligen, men där var inte roligt. Där var olidligt dammigt och fult, och ragglande individer vanprydde allmänna platser.

Jag tror, att vi ta betydligt miste, då vi längta efter ett sådant framåtskridande. Helsingfors har så „gått framåt“, att människorna flytta ut för att få ro och frisk luft. Och de, som ha barn, känna sig riktigt oroliga för barnens hälsa, i synnerhet i arbetarkvarteren.

I Nykarleby ha barnen ljus och frisk luft och oförfalskade födoämnen, d. v. s. förnämligast de egna kuddornas mjölk. Och barnen se äfven friska ut, röda och brynta af sol och vind som de äro. Det är ett nöje att se dem drifva korna hem på kvällarna; barnen skratta, så att man ser det på långt håll. Flickorna tycka nämligen ätt kjolarna blitvit så korta under sommaren och benen så långa och bruna och fötterna så mörka. Men håret är ljusare.

Så skola emellertid barnen se ut.

*              *
*

Jag skall inte längre dröja vid skrifbordet. Man måste vänja sig småningom vid tidningsarbetet. Jag skall försöka släcka det elektriska ljuset och sända spanande blickar mot nordväst för att se, om inte en strimma af dagen ännu dröjer öfver furtopparna bortom seminariet. Jag älskar nämligen det försvinnande sommarljuset och jag suckar med skalden:

Flyende sol dröj kvar,
ty utan dig är allt
ödsligt och mörkt och kallt.

[Ur En solnedgång i Eklundshofsskogen i Gluntarne.]


Kurre, K. J. Hagfors signatur när han skrev krönikor.
Österbottniska Posten, 02.09.1910, nr 35, s. 2.
Nationalbibliotekets digitala samlingar.


På sidan fanns även:

Olyckshändelser under velocipedåkning. Senaste söndags åkte en seminarist velociped på vägen till Högbacka och stötte därvid på en lös sten med den påföljd att han kastades ur sadeln och bröt as sitt ben. I tisdags störtade plåtslagare E. C. Sjöblom, då han var på väg till Jeppo, från sin velociped och stötte sig så illa, att han förlorade medvetandet. De båda förolyckade voro dock vana åkare. Med anledning af dessa olyckshändelser kan det vara skäl att erinra om faran af att två åka på samma velociped. Det har blifvit en ovana både för äldre personer och gossar att de ha med sig ett barn stampa sin velociped. Tidigare ha härstädes svära olycksfall inträffat under en sådan velocipedåkning, men de tyckas numera vara bortglömda. Faran är dock i detta fall mycket stor.


Tornurets skötsel har under de senast förgångna veckorna lämnat mycket öfrigt att önska. Än har tornuret gått si, än så. Sedan skolorna numera öppnats, så att barnen dagligen äro beroende af klockan, är det en ännu mer bjudande plikt än annars att vederbörande urmakare sköter sin syssla ordentligt.



Även den 3 juli 2007 gick tornuret si och så.
Fotot är taget kl 22.54 men uret visar 23.08.

Huven på vänstra/östra sidan är regnskydd för timklockan.
Förstoring.


Läs mer:
Fler krönikor av Kurre.
Fler artiklar ur Österbottniska Posten.
(Inf. 2024-10-02, rev. 2024-10-04 .)