Krönika.

——

Det är julafton i morgon, årets gladaste dag för barnen, dagen med doft af gran och lack och en luft full af hemligheter, som blifva uppenbara först på kvällen, då ljusen tändas.

Glädjen minskas icke mycket af att scharlakansfeber och mässling stå hotande där ute och vänta på att slippa in, men mamma och pappa tända julgranen helt visst med ängslan i hjärtat.

*     *     *

Och vi alla, som äro stora, ha inte alldeles lätt att komma i en rätt julstämning.

Jobsposterna från öster komma så tätt, att det kännes kusligt, äfven om man under årens lopp hunnit vänja sig vid de hotande farorna. Det är nämligen en ny fint i långdansen, att medborgare, som vägra att lyda den nya rikslagen om ryssars och finnars likställighet i detta land eller som muntligen eller skriftligen uppmana till motstånd däremot, komma att ställas till ansvar inför appellationsdomstolen i Petersburg och dömas sålunda icke af finsk myndighet. Jag känner visserligen icke nämnda appellationsdomstol, men jag antager, att den är en sant rysk inrättning, eftersom den åtnjuter Stolypins förtroende t. o. m. i högre grad än vår senat. Det blir sannolikt obehagligt för landtdagsmännen att fritt uttala sin mening i förekommande fall och att följa grundlagens bud. De i vår menig lagtrogna tjänstemännen komma väl att i flockar få resa till Petersburg, och tidningspressen förlorar med ens den yttrandefrihet, som den enligt lag har. Äfven om den blott upprepar, hvad landtdagen högtidligen fastslagit, så får ansvariga redaktören packa in och resa till Petersburg.

Att denna lag med dess straffbestämmelser skall åstadkomma oerhörd villervalla bland medborgarna, synes nu högst sannolikt. Men det heter, att ingen soppa ätes så het, som den kokas.

Kommer dag, så kommer väl råd . . .

*     *     *

Till dessa våra ideella bekymmer, om jag så får kalla dem komma materiella.

Vi lefva som bekant öfver våra tillgångar, och det är en betänklig sak. Det går nämligen blott en tid, hvarpå det börjar strama, och då klaga vi.

Bankerna rusta sig att klämma efter sina fordringsägare. Finlands bank har höjt sina räntesatser för att de, som begära lån, inte skola vara så ifriga; ty banken behöfver ha mycket penningar i beredskap, emedan det kan hända, att ryska ränteriet en vacker dag presenterar till inlösen checkerna eller växlarna, hvarmed militärmiljonerna blifvit betalade. Och då skall det vara guld eller utländsk valuta.

Och nu funderar man, hvad privatbankerna skola göra, ty de bruka höja sina räntor, då Finlands bank höjer sina. Skola de ta högre ränta blott på utlånade penningar eller skola de också höja depositionsräntan för att inte pengarna skola strömma ut ur bankerna? Det är frågan. Men depositionsräntan anses redan så hög, att den inte lämpligen kan uppskrufvas ytterligare, d. v. s. utöfver 5 procent. Det har visserligen händt en gång och för en kortare tid.

Alla äro emellertid icke i den lyckliga belägenhet som bankerna, att de blott få tänka på, huru mycket de skola höja på räntesatserna.

Kommunerna, som i dagarna gjort upp inkomsts och utgiftsstat för nästa år, ha med fasa sett, huru utgifterna stiga: Polisen, fattigvården, vägarna, upplysningen, I tjänstemännen m. m. kostastora pengar, och de skattdragande jämra sig. Det är omöjligt att bo i detta land, säger en del och fly till Amerika. Hustrun och barnen till dessa emigranter klaga ännu mera. Mannen skickar ingenting hem eller alldeles litet, ty det är dåliga tider där borta, oerhörda lefnadskostnader, sjukdom, olycksfall, död . . .

För de fattigare stadsborna, låtom oss säga 95 procent af befolkningen, är jultiden hård. Veden är dyr, petroleum går åt, få tillfällen att förtjäna, dagarna korta, maten kostar och räntorna skola betalas i banken före nyåret. Och så ville man gärna ha det lite vackert såsom andra ha, inte blott lutfisk och gröt utan etwas dazu. Men pengarna räcka inte, och det är osäkert, om och när inkomsterna stiga . . .

Man går på torget från lass till lass och afundas landsborna, som ha ved och potäter och kalfvar och gäddor och bröd, och man sneglar upp mot Nykarleby bank och Vasa bank, där landsborna stå som packade sillar och lyfta räntor på hundra tusentals mark . . . De lyckliga från landet!

Så tycker stadsbon.

Emellertid klagar „en bondgubbe” från Jeppo bittert i Vasa Posten öfver hur svårt det är på landet. Åbroarna i Jeppo kosta rysligt med pengar — det veta vi tyvärr också i staden — och begagnas af ett fåtal bönder och ett par tre fabriksägare, och så skall man i Jeppo bygga skolor, folkskolor och småskolor, ehuru barnen minskas år från år (?). Men det finns i Jeppo ett par tre personer, som vilja göra kommunen till en mönsterkommun och visa världen, huru man bildar fårskallar o. s. v. Kära „bondgubbe”, är icke detta en liten öfverdrift eller alltför stor anspråkslöshet?

För att kunna betala de enorma kostnaderna, säger „en bondgubbe”, måste man sälja allt hvad man fått och har. „Men då alla måste sälja mycket, hvem skall då köpa våra varor, i synnerhet som säljarna vanligen äro tio gånger flere än köparna. Af denna orsak är städernas torg öfverlyllda med landtmannaprodukter, så att dessa betinga sig snart sagdt intet pris, och man är tvungen för en större utgiftspost sälja för en spottstyfver snart allt hvad man fått för året."

Så klagar man på landet.

Och vi, som skola köpa „produkterna”, lycka att de äro dyra!

Jeppogubben har emellertid ett godt forslag, som visar, att han afundas oss i staden. Han säger: „Vi skola börja lefva ett harremannalif, arbeta högst fyra timmar om dagen vintertiden. När åter sommaren inträder, skola vi ,ro till skären tor att plocka bären" och stanna där till hösten. Sen komma vi hem för att se, om någon samlat något i lador och källare för oss. Om de ej gjort detta, så gå vi till fattigkassan allesammans. Det är enligt min mening det klokaste vi kunnagöra."

Ungefär så går det till i staden, menar landsbon.

Ett annat sätt att förbättra ställningen ges dock, och det kunde försökas både i staden och på landet: dra in alla utgifter förtobak, brännvin och spritdrycker, dra in hälften af utgifterna för kaffe och ät rågbröd i st. f. hvetebröd! Ingen mår sämre däraf. Och med de inbesparade pengarna betala vi både åbroar, skolor, polis och tjänstemän.

Och så en sak till. Lär ungdomen att spara. Den velociped, som man vid 17 års ålder köper för 200 mark, kostar 1,000 mk, då man är 50 år, 2,000 mk, då man är 65 år. Ty pengarna växa som bekant med ränta på ränta.

Så länge vi ge ut mycket pengar för våra njutningar och nöjen, tror ingen på vår fattigdom; men statistiken visar dock, att landets folk verkligen lefver för dyrt.

*     *     *

Med detta vill jag inte förta lutfisken dess goda smak eller strö peppar på risgrynsgröten, men jag gör mig ej något samvete af om en droppe malört skulle fallit i brännvinsglaset eller om „Fennia” och „Armiro” och „Prima” befunnes bäska.

Jul är emellertid jul, och jag har råd att vara frikostig med fromma önskningar Jag önskar åt de skuldbetyngda sänkta räntor, åt deponenterna förhöjda räntor, åt borgmästare och rådmän löneförhöjningar, mera arbete och förmåga att föra staden framåt, åt de skattdragande lätta skatter, åt stadens fäder visdom, åt telefoncentralen påpasslighet och mildhet samt många extra „klaffar”, tills löneförhöjningen kommer, åt snälla flickor . . . ja, gissa hans namn, åt gossar framgång, åt barnen strålande hälsa, men inte för många klappar, ty man bör vänja sig att glädas åt litet, åt alla förnöjsamhet och En god jul.