PLATSEN VID NYBRON

EN  ÅTERBLICK  PÅ  ETT  MINNE  SOM  FÖRSVINNER

Området nedanför Nybro fors spelade redan före Nykarleby stads grundläggning en betydande roll i kommunikationshänseende. Av allt att döma har nämligen Läppo by, där Nykarleby i sinom tid grundades, i forna tider varit en väl besökt handelsplats. Och den n.v. Nybroplatsen var, från åmynningen räknat, det sista stället, dit man obehindrat kunde segla upp med medelstora lastade skutor, ty här bjöd forsen det första hindret för större fraktfart. Ragnörn behövde man den tiden ej räkna med.

Platsens betydelse såsom landningsställe ökade givetvis i hög grad, sedan Nykarleby socken avskilts till särskilt pastorat och kyrka byggts. Och ännu större blev dess betydelse, sedan även staden grundlagts. Området blev stadens allra första inre hamn, och själva landningsplatsen blev den n.v. Nybroviken. Vattnets djup tillät skutorna att lägga till ända vid stranden. I strandklipporna finns, ehuru numera dolda under kraftverket, och nyare terrassanläggningar, grova järnringar, som påtagligen använts till förtöjning av farkoster.

Stadens yttre hamn låg då ej längre bort än vid Nålörn. Där omlastades varorna på pråmar, med vilka de forslades uppför Ragnörn till staden. Ragnörn var i äldre tider så vattenrik, säger traditionen, att den kunde befaras med 5 fot djupliggande farkoster, och om det blåste nordlig vind, brukade man t.o.m. segla uppför strömmen.

Om någon särskild lastagebro av enklare slag inrättades strax vid stadens grundläggning vet jag ej, eller om man tillsvidare nöjde sig med att lossa varorna från pråmarna direkt på stranden. Men åtminstone i senare hälften av 1600-talet gjorde sig behovet av en durabel lastagebrygga gällande. I Nykarleby stads domböcker för 1685 läses bl.a. »Så belevades också de en bro nödvändigt behövdes vid ån varest godset anländer.», och (1687) »Carl Jönsson sattes till uppsyningsman för bygget av den Nya bron vid älven.» Det var påtagligen denna lastagebro, av vilken platsen fick namnet Nybron.

Den längs stranden gående bron sträckte sig från den n.v. parkens södra hörn till inemot kraftverket. Enligt vad man av den lilla skalan på en karta från 1700-talet kan bedöma, skulle den varit c:a 27 m lång och c:a 5,5 m bred. Till bron ledde en nedfartsväg, den n.v. Nybrobacken. Platsen låg bekvämt till, endast ett kort stycke från stadens centrum, dess på den n.v. apotekstomten belägna torg.

[Nybroviken med staden i bakgrunden. Murarna nedanför Topeliusparken redovisade, men ej Nybron d.v.s. kajen. Exaktare datering än kring 1860 när Lybeckska gården närmast byggdes och 1926 när dammen byggdes kan ej göras. Också märkligt att Wahlbergs gård till vänster om Lybecks saknas. Har ej byggnadsår för den, men det borde ha varit rätt snart efter branden 1858. Det tyder i så fall på att målningen är från början av 1860-talet. Förstoring.
Ur Nykarleby museums samlingar. (Inf. 2019-11-16.)]

På strandsluttningen mellan bryggan och de närmaste gårdarna låg ett antal upplagsmagasin, tillhörande stadens handlande. Den ökande varutrafiken fordrade dock snart större utrymme. Redan 1695 talas om lastageplatsen »nedanför Frillas», den n.v. s.k. Tullstranden. Ännu på 1890-talet gällde det för oss pojkar att vid simning akta oss för undervattenspålar, som ställvis fanns kvar efter en lastningsbrygga därstädes. Jämte denna lastnings- och upplagsplats användes väl, ehuru i mindre grad, även den gamla vid Nybron. Det hör ju ej till själva ämnet, men det är rätt underligt att i vår tid läsa om de bestyr man hade med att t.ex. lägga ut remmare i ån. »Hans Knutson Draka vidtalas att märka ut den hällan, som vid Åminnet ligger». (1650: borde med beaktande av landhöjningen passa att vara Rågårdshällan), »Nils Jacobsson utsätter de nödiga remmare, som Socklot och Kyrkobyborna bör hålla» o.s.v.

Varutrafiken genom Nykarleby var redan på 1600-talet rätt stor, då staden enligt den tidens handelssystem bestämda handelsområde var ganska vidsträckt. Därtill kom att alla skatter av bönderna betalades i naturprodukter, och den tiden staden från mitten av 1600-talet var huvudort i grevskapet Carleborg och erlade sin skatt till länsgreven Totts fogdar, måste bönderna från Lappo, Vörå och ända från Ilmola föra sina skattevaror till staden.

De på olika sätt erhållna varorna utskeppades till stapelstäderna Stockholm eller Åbo, emedan staden först mot slutet av 1700-talet fick rätt till seglation på utlandet.

Nybrons och det nedanför liggande vattenområdets betydelse minskades emellertid allt mera i samma grad som Ragnörn uppgrundades. Sedan hamnen flyttades till åmynningen (»Gamla hamn») och upplagsmagasinerna begynte förläggas dit, blev Nybrons betydelse främst den att betjäna båttrafik. [Rättelse i nummer 38: ortsbornas småbåtstrafik.] Nu har den knappast någon betydelse ens i detta fall till följd av Ragnörns ytterligare uppgrundning, på grund varav privattrafiken längs älven som känt funnit sin hamn vid Nålörn. I våra dagar ligger endast någon enstaka roddbåt till ankars vid Nybron eller uppdragen på dess strand, och istället för den forna lastagebron ligger där den lilla flytande »klappbrygga» (tvättbron) där kvinnorna skölja sin tvätt.

Bebyggelsen invid Nybron — utom de redan nämnda upplagsmagasinerna begynte redan i stadens äldsta tider strax ovanför platsen. Den förra Ågatan utmynnade vid Nybrobacken; den gick alltså i något mera nordostlig riktning än den n.v. Kyrkogatan. Den närmaste gården står på en gårdsförteckning från 1660-talet angiven som »Grevens gård», den låg framför det n.v. De gamlas hem [Florahemmet]. Ägare var tydligen greve Tott själv; till vilket ändamål han använde den vet jag ej, kanske bodde hans hauptman (fogde) där, eftersom det i en anteckning från mitten av seklet heter att han bodde i staden. — Den sista tomten väster om Ågatan mellan gatan och älven d.v.s. strax söder om n.v. Kraftverket och den strand som nu söndergräves, var obebodd. På Topelius tid utgjorde tomten den mycket omtalade privata trädgården »Fåfängan», som alltså ej sammanföll med nutidens »Fåfänga». Det var där unge Z. T. kunde från Kuddnäs se sin barndoms- och ungdoms flamma Mathilda Lithén lustvandra i sin fars trädgård. — Den n.v. Topeliusparken var före stadens brand ett av stadens tätast bebyggda områden och rymde ett 10-tal små tomter.

Efter branden fick Nybron och dess närmaste omgivning en annan prägel. Upplagsmagasinerna och bodarna på åbranten var försvunna och platsen dominerades av affärsmannen J. A. Lybecks nyuppförda ståtliga hus, till vilket han själv uppgjort ritning. (De gamlas hem.) På högra älvstranden anlades en vacker park där de små gårdarna tidigare legat tätt tryckta till varandra, och en esplanad drogs ut till Nybrobacken. I det Lybeckska huset uppväxte skalden Mikael och författaren Paul Werner Lybeck, och Topelius brukade, då han på äldre dagar besökte orten, tag sin bostad här hos svåger Lybeck. Här njöt han av den vackra utsikten över älv och stränder och härifrån kunde han i tavlans bakgrund se sitt barndoms- och ungdomshem, det kära Kuddnäs.

Men Nybroplatsen skulle åter ändra utseende.

Älven hade med tiden blivit allt vattenfattigare, forsarna grundat upp. Konsul Grundfeldts lantdagspetitioner på 1860-talet om Lappo älvs upprensande ända från dess källor hade ej heller vunnit gehör. Inga tjärbåtar hade på årtionden dansat nedför Nybrofors. Redan som pojkar på 1880-talet kunde vi om högsommaren vanligen gå torrskodda över stenarna i forsen från strand till strand, med undantag för den smala, men djupare och stridare strömfåra som strök fram tätt intill östra stranden. Alla förhoppningar på älven såsom färdväg från trakterna kring dess övre lopp hade för alltid gravlagts. Blott tjärtunnan i stadens vapen var påminnelse om ortens rikedomskälla fordomdags. Men ännu kunde forsens vatten tjäna staden, var tid fordrar sitt och 1925 uppdämdes hela forsen för att samla vatten till det samtidigt byggda kraftverket. Det var som om älven i det sista protesterat mot sin ofrihet med ett »ännu har jag krafter nog», då den strax efter dammens färdigblivande, med isens hjälp bröt sig igenom och störtade dammen omkull. Men sedan den uppförts ånyo, mera motståndskraftig, var Nybrofors för alltid försvunnen. Kraftverket, grundat på den strandklippa, där vi brukade sitta och beundra forsens största strömvåg, och uppfört i en måhända praktisk men annars olycklig stil, åstadkom en stor förändring i Nybroplatsens totala utseende, men stängde dock ej den ståtliga utsikten över älven. Kort därpå företogs en hyfsning av stranden mellan kraftverket och Nybrobacken; stenar undanröjdes, marken jämnades och fylldes och vid vattnet ordnades kajstenarna upp.

[Nybroviken med västra änden av kajen i förgrunden.
Notera mjärdarna!
Förstoring. En variant av fotot.]

[Nybroviken vintertid.
Förstoring.]

[Nybroviken vintertid. Notera det stora
magasinet vid Topeliusparkens slut!
Förstoring.]

[Foto: J. Schalin omkring 1900. Mikael Schalin tillhandahöll. (Inf. 2018-02-21.)]

— — —

Åter skall den gamla platsen förändras, men denna gång ej blott till utseende, utan till själva sin inneboende karaktär. Det tillhör framtiden att fria eller fälla.

Det fanns i staden i början av detta sekel ett intimt sällskap, Torsdagssällskapet, nämnt någon gång i litteraturen, men i själva verket känt av få. Vi samlades ej sällan i Lybeckska hemmet, i synnerhet sedan Paul Werners krafter börjat avtaga. Jag minnes ännu den sista gången vi samlades där, just därför att det var den sista. Vi var den gången bara fyra. Samtalet, som brukade omspänna alla möjliga frågor mellan himmel och jord, hade råkat på frågan om olika tiders värdesättning. Och »P. W.:s» ord föll till avslutning ungefär så: Ja, en gång kanske bygger en ny tid här framför en stor fabrik. Kanske gläder sig den nya tiden över stenkolsröken lika mycket som vi över solglittret på vattnet. Värden skall tillkomma, andra värden tagas ifrån oss. Men, tillade han med ett stilla leende, då är jag ej själv lyckligtvis ej mera.

Kanske lever det ännu någon som hört berättas om skatten, som ligger förborgad i strandsluttningen vid Nybron. Det var en gång, så förtäljer historien, en av stadens rika köpmän, som där grävde ned en del av sin samlade förmögenhet, förvissad om att denna plats aldrig skulle röras av spade och spett. Namnet må vara det samma. Var är dess plats? Passa på när solen en bestämd dag i augusti går ned bakom stranden i väster. Dess sista strålar träffar då en viss klippa på stranden, drag därifrån en linje — och gräv. Men vet ni dagen, och vet ni klippan?

Visst ligger det en skatt i den gamla platsen vid Nybron. Men det är ej allom givet att veta den.

E. H.