Fortsättning

II.
HEMSTADEN OCH BARNDOMSÅREN.

[Mikael Lybeck, liv och diktning av Erik Kihlman]

[Början av kapitlet.]

Den var en ståtlig och rymlig rikemansboning, den nyuppförda gård, dit rådman Lybeck anno 1864 förde hustru och fyra barn från den provisoriska tillflyktsorten på Nygård.

Husen voro uppförda på en hörntomt. Genom norra eller västra porten kom man in på den stora, på tre sidor kringbyggda gårdsplanen. Parallellt med huvudbyggnaden, från gatan i väster till granntomten i öster, löpte den långa röda uthuslängan som vägg i vägg inrymde spannmålsmagasin och visthus, vagnslider, stall och fähus. Mellan uthusen och huvudbyggnaden fanns där, vid gatan i väster, plats för en mindre gårdsbyggnad med bastu, tvättstuga och drängkammare. På folk och fä rådde här ingen brist. Fastän belägen inne i staden var rådmansgården en lantgård så god som någon; härifrån sköttes de hemman rådman Lybeck höll under eget bruk, här härbärgerades större delen av deras kreatursbesättning. Minst tio voro korna som råmade i fähuset. I stallet stampade tre till fyra hästar. Från arla morgonen till sena kvällen voro fyra pigor på fläng mellan kök och tvättstuga, visthus och fähus. Tre drängar lågo i dagen lång, biträdda i sina sysslor av den halvvuxna »löjpjapojke», som vintertid uträttade husets alla ärenden och om sommaren förde korna i vall. Av lantlivets behag fanns det förvisso fullt upp i den Lybeckska stadsgården.

Huvudingången ledde genom den utbyggda förstugan och tamburen rakt in i den stora, höga och nästan kvadratiska salen, med dess tre fönster mot norr. Oförglömlig, säger en besökare, var den syn som mötte ögat, när man första gången trädde in i detta ljusa och luftiga rum: »ej det minsta av gata eller väg syntes; älven tycktes gå ända fram till fönstret och fortsatte bred och lugn i ett långt perspektiv mellan lummiga stränder). Inredningen var, liksom överallt i huset, på en gång hemtrevlig och stilfull. Det gulvita, utsökt vackra furugolvet korsades av mattor, som under senare år fingo sin särskilda märkvärdighet; de tjänstgjorde nämligen som gångbanor för tre bröder Lybecks peripatetiska dispyter, utkämpade inför ögonen på deras dagars upphov, som i gungstolen gladdes åt sönernas bedrifter och mellan pipblossen lät höra ett småmysande och skälmaktigt: »jag ska' inspirera dem, jag ska' blåsa under!»

Tio rum fanns det i rådmansgården. Gavelkamrarna på den väldiga vinden nyttjades blott undantagsvis som sommarbostad. Men här uppe låg rummet med husets vidaste utsikt, »frontkammaren» eller »fronten»; där ville morbror Zachris, släktens poetiska tomtenisse, alltid dela rum med den verkliga hustomten, och där har han i en avskedsstund skrivit ned sitt tack påväggen vid fönstret; man läser ännu i tydlig blyertsskrift några rader på Rose-Maries melodi:

Tack för morgonljus,
tack för aftonfrid,
tack för forsens brus
vid min barndoms stränder.
Tack för vänsällt bo,
tack för sommarro,
tack för kärlek, hopp och tro.

Med morbror Zachris uppe i »frontkammaren» på vinden och några pojkar i ena gavelkammaren hade man som synes åtminstone sommartid utrymme nog i rådman Lybecks hus, mer än tillräckligt för att utan större svårighet kunna härbärgera till och med ett par av frändefamiljerna från Helsingfors, och några av deras vänner på köpet.

Yngste sonen i rådmansgården — Miki, Mikko, eller Ma som han kallade sig själv — är fyllda tre år, när vi en oktoberdag 1867 för första gången få syn på hans lilla person. Moster Lotta, systerbarnens goda vän och husets allt i allom, berättar för sextonåringen John, som går i skola i Vasa, om småbrödernas liv och leverne, hur de »leka och flyga hela dagen». Det är bäst att låta moster Lotta själv föra ordet:

Me (Werner) och Mikael ha nu ett par dagar haft två korgar, du vet väl, de som de i våras äfven lekte med — dem ha de nu igen haft, ibland till slädar och då fullstoppade med koftor och sjalar, och ibland igen till båtar och då ha de ett hiskligt skräp framme. Annars så är allting nu för tiden båtar; om de hitta en käpp, en brödbit eller hvad som heldst, så är det en båt. Deremellan färdas de in till Pappa och uttrycka sin önskan att få lakrits och komma då vanligen rikligt begåfvade derifrån. I går när Mikael satt och åt mjölk ur en talrik och hade bröd brutet uti, så var mjölken en sjö, brödbitarna fiskar och skeden fiskkassar. De få se fiskeri nu här utanföre, ty menniskorna ha så mycket fiskredskap ute nu i forsen. Jokka till och med har haft ut Pappas nejonögonkassar och fått litet också.

Det är hemmet vid forsen och ett litet stycke Nykarlebyliv som här speglar sig i barnens lekar: forsen därutanför, vimlande av nejonögonkassar om hösten, båtarna vid stranden och båtarna på den breda älvfåran framför sals- och barnkammarfönstren, de stora skeppen som pappa ägt och som kanske ännu kunna beskådas på någon vägg i hemmet, och de stora slädarna, små mystiska hus för sig, lika underbara när de om sommaren gömma sig längst inne i det mörka vagnslidret som när de om vintern fullstoppade med sjalar och koftor köra fram för att föra stora bror John till Vasa eller far och mor till morbror Haeggström i Brahestad.

Kusken Jokka var ett högre väsen, som småpojkarna beundrade och förtroendefullt slöto sig till så snart de kunde stå på sina egna ben; efter sin första färd med häst, yrkar Mikael på att Jokka skall få komma och sitta hos honom i barnkammaren! När den första snön fallit, är treåringen var dag ute och tumlar om i drivorna: »Mikko är så tapper», skriver hans mor.

Huru han tillbragte de närmast följande åren ge breven intet besked om. Vi kunna blott i fantasin följa honom på hans första nyfikna strövtåg på egen hand, som från gårdens gömställen och lekplatser småningom utsträcktes till hemlighetsfulla brandgator, branta kälkbackar och lockande klappbryggor vid älvstranden. Han är redan en hel karl på dryga fem år, då föräldrarna i januari eller februari 1870 besluta sig för att taga honom med på en flere dagars resa till Brahestad. Skulle färden överhuvud kunna bli av, hade man väl inget annat val än att ta Mikael med, ty både moster Lotta och stora syster Mimmi hade följt med Werner till skolan i Brahestad och bodde nu tillsammans med honom hos Haeggströms. Vädret är jämförelsevis milt, resan går utan alla malörer, och i Brahestad har Mikael så roligt i bror Werners och kusin Georgs sällskap att han, som ända sen avresan hemifrån varit exemplariskt snäll, plötsligt på hemresans andra dag envist börjar yrka på att man skall vända om till Brahestad; men pappa förespeglar honom någonting rart — att man följande dag skall hålla kafferast någonstans vid vägen — och när löftet sedan infrias i Lochteå får mamma ruska på huvudet så mycket hon vill: pappa bestämmer, och Mikael får sina två koppar!

De ögonblicksbilder man i de bevarade familjebreven kan uppfånga av treåringen och sexåringen lämna ej något stöd för uppgiften, att han från födseln var ett klent och sjukligt barn och före sjuårsåldern knappast hade fått sticka näsan utanför dörren. En liten ömtålig sjukling skulle en orolig mor, som förlorat sex barn, knappast ens ha tänkt på att utsätta för förkylningsriskerna under en flere dagars vinterfärd i öppen släde. Men strax efter hemkomsten från Brahestadsresan visar sexåringen tecken på en klenhet och sjuklighet, som fortfar under de närmaste åren och månad efter månad håller honom innestängd, Trots att han under resan suttit nedbäddad lågt i släden och haft en läderskärm till skydd, verkar han efter hemkomsten blek, trött och olustig; och snart bryter febern och frossan ut; den lämnar honom bara för någon vecka för att sedan ta vid på nytt, med hosta och heshet i sitt följe. Följande vår ligger han åter i feber, och sjukdomen utvecklar sig till ett njurlidande, som allvarsamt oroar hans mor. Hösten 1872 plågas han av en kikhosta, som varar fram mot julen. På våren är det någonting på tok med hans ögon, som ideligen måste baddas. Är han en tid friskare, går modern i en ständig glad förvåning och väntar för var dag ängsligt att det skall taga slut.

Det fanns uppenbarligen fullt skäl för den benämning »Mikko rukka», som är Mikaels ständigt återvändande epitet i moderns brev från denna tid. Där talar hon blott om honom och ej om sina egna mödor och uppoffringar. Men vi veta på annan väg att hon var en den ömmaste och outtröttligaste sjukvårdarinna, som kunde vaka nätter igenom, när det gällde den tidsödande beredningen av någon av den tidens hälsobringande huskursdekokter.

En lycka i olyckan och en stor lättnad för modern var det att sjuklingen trots det myckna sängliggandet och innesittandet höll humöret uppe. Om någon ynklighet och själslig bleksot nämnes det ej ett ord i de brev där hans klenhet och krämpor alltjämt äro på tal. Det behövdes ej någonting rarare än ett knappspel i pappas rum eller en ny lekkamrat, en get eller hundvalp, för att göra honom glad och munter. Han är överlycklig, när han på sin sjätte födelsedag får ställa till ett litet lotteri — en bland nykarlebybarnen på den tiden mycket omtyckt förströelse — och några »stjärnor», som han får till födelsedagsgåva av John, komma honom att drömma om att bli kejsare och få en riktig krona, när stora bror kommer hem! I vardagslag är han nöjd och belåten, där han sitter med sina leksaker vid ett bord i den soliga matsalen — barnkammaren är så mörk att man flyttat honom dit till dagen. Han gnolar gärna på alla möjliga små visstumpar; när han är riktigt fallen för sång, hör moster Lotta honom i barnkammaren stämma i med ett ljudligt: »skynda, skynda, tag fast t j uven, som mitt hjärta stulit har». Ofta roar han familjen och dess gäster med små humoristiska infall; när man en gång sitter och konverserar om folks »svaga sidor» och både den ena och den andra småstadsbon är illa ute, kommer den yngste i sällskapet med den förlösande och avväpnande repliken: »Ja, mina svaga sidor, de' ä' korv, palt, pototates, kära mamma — och kräm och kaffe!»

Lusten att vara sysselsatt och känslan av att man alltid bör vara i verksamhet lämnade honom ej ens när han var som tröttast och sjukast. När han en eftermiddag vaknat upp ur en kort slummer på en soffa, var det, berättar modern, omöjligt att hålla honom kvar där: ...