KAP. I

[Erik Falander och studiekamrater pokulerar]

     Kyparen serverade tyst och snabbt vatten till den sista nattgroggen. Tre av de unga männen lågo bekvämt tillbakalutade i sina stolar medan den fjärde stående avslutade sitt tal.
     — Och så ha vi nu nått slutet av det fjärde året vid universitetet. Och det har i grund och botten varit behagliga år, främst tack vare vår vänskap. Jag kommer så gott ihåg den kvällen tillfälligheternas spel förde oss samman på Alphyddan. Gud, vad det fanns mycken naivitet under våra nya studentmössor. Vi dyrkade Heine och Nietzsche och Schopenhauer och de mest olika avgudar. Dyrka måste vi; barndomen och religionen låg oss ännu i blodet. Och så stodo vi upp och vittnade entusiastiskt och ärligt och höllo tal om vad vi skulle uträtta i livet. Ja, du Falander, du var visst den enda som inte höll tal, du log redan då samma lugna löje som nu.
     Falander balanserade cigarretten mellan tummen och pekfingret och avbröt talaren citerande:

     Seul la silence est grande.
     Tout le reste est faiblesse.

     Tersén fortsatte: — Ja, jag vet att jag ibland pratar för mycket den här tiden på dygnet, men det är en tröst för mig att det finnes en annan bland oss, som i det avseendet felar till och med på dagen.
     Han sjönk ned i sin stol, höjde glaset och nickade över bordet mot Boreus. Även de andra drucko godmodigt leende, ty tystnad låg verkligen icke för Boreus. Nu hade denne emellertid tegat en lång stund, och alla visste av erfarenhet att han sådana sällsynta stunder samlade sina tankar till vad Falander kallade en explosion. Terséns sista anmärkning frigjorde nu spänningen och explosionen urladdade sig som vanligt mot ett håll där man minst väntat den.
     — Säg mig, säg mig: Varför har ingen enda av oss ännu tenterat?
     Falander fällde ned ögonlocken en smula, böjde huvudet bakåt och kisade genom röken mot de matta lamporna i taket: — Jag antar att vi arbetat i det närmaste lika gott som någon annan av vår årsklass.
     — Kan så vara, envisades Boreus, men varför har ingen av oss börjat tentera?
     — Har det då varit så nödvändigt för någon av oss? Alfström och Falander ha inga skulder, vi två andra endast obetydliga, och — —
     Alfström avbröt: — Tersén har rätt. För övrigt öka examina knappast ens kulturella ståndpunkt, och i grund och botten beror det ändå på vad man vet och kan känna, inte vad man kan basunera ut.
     Boreus protesterade matt: — Man skall väl uträtta något i livet.
     — Vore du inte så begåvad du är så skulle jag misströsta om dig på grund av din oförbätterliga naivitet. Naturligtvis skall man uträtta något, och vid våra år vet man, eller borde man åtminstone veta vad man kan uträtta. Man är väl icke färdig med livet, men sin begränsning bör man känna. Vår generation mognar snabbt. Våra fäder voro vid tjugufem år inte färdiga med Frithiofs saga medan vi aldrig ens ämna börja med den boken. Det är inte så mycket själva vetandet, som skiljer genomsnittsmänniskan av i dag från genomsnittsmänniskan från igår, det är det att vi bygga på andra och säkrare, så att säga på mera matematiska grunder än de gjorde förr. Jag upprepar, att man vid vår ålder bör känna sin begränsning. Men gör man inte det, då är man antingen dum eller konstnärligt anlagd.

     — Och det kan du nöja dig med?
     — Vem säger att jag är nöjd? Nöjd eller icke, den saken rör inte ens mina närmaste kamrater. Och är man missnöjd med livet skall man väl ändå bära sitt öde som en gentleman, och inte gasta och svära i gata och gränd.
     Falander smålog: — Varför skall du alltid reta Borens? Han är när allt kommer omkring den enda av oss, som kommer att brottas med livet. Och då vi andra nått våra plattformer, då skola vi med intresse följa hans bana och kamp för tvivelaktiga värden.
     Boreus rynkade pannan och de andra sågo att han kände sig sårad. Men Falander lade sin hand på hans arm, böjde sig mot honom och sade:
     — Var inte ond nu, gamle vän. Du har varit uppriktig och därför vill även jag vara det. Och nu vill jag säga dig: Jag strävar faktiskt inte längre än till några timmars dagligt arbete vid universitetsbiblioteket. Där är tyst och stilla och jag har lärt mig älska de oändliga raderna av böcker, och de sakta stegen, som dämpas av hänsyn för andra, som leva sitt stilla tankeliv. Låt vara att min egen hud med åren skall bli som ett pergament bland pergamenten. Ja, kanske också tanken. Men arbetet där mellan folianterna, som ännu efter århundraden tala med sina skenbart tigande röster, det arbetet älskar jag. De rösterna larma inte, de tala diskret — — — Nå, ja, jag vet att där finnas också dumheter i praktband, men det tröstar mig: Ty jag skall tänka att om jag
även inte ökat fåtalet av de geniala böckerna så skall jag heller aldrig öka massan av de dumma.
     Boreus brusade upp: — Skriv in dig i likbärarskrået, ju förr dess bättre.
     — Lugna dig, sade Tersén. Besviken eller icke på livet skall jag ändå tentera nästa läsår. Och så går även jag in i det nyssnämnda skrået, men vid en annan gravgård, vid statsarkivet. Skål!
     Alfström log sarkastiskt: — Allt går igen. Kommer ni ihåg kapitlet Löftets bägare ur Vincent Vågbrytaren? Vi likna visst i detalj de unga männen i Kajsaniemi.
     Till och med Boreus måste le: — Nå, vad lovar du?
     — Det jag kan hålla. Jag lovar att allt efter som vår Herre låter mig leva skaffa mig åldersmeriter i någon hovrätt. Det är en sober sysselsättning i häradshövdingedömet Finland.
     Borens reste sig snabbt: — Kallar du det en sober sysselsättning så som politiken nu utvecklat sig i detta land. Det blir att välja mellan fängelse eller ryssprotektion.
     Vid ordet politik gick det som en kall fläkt genom rummet. Falander och Tersén rynkade pannan, men Alfström var situationen vuxen.
     — Jag ämnar inte blanda mig i politik. Det gör för övrigt inga andra i detta land än fantaster och fähundar. Och förr än jag kommit så långt att mitt ord kan väga något har väl utvecklingen bragt det hela till någon möjlig lösning. Landet skall väl fortbestå på något sätt; huru vet jag inte.
     Det blev dödstyst några ögonblick, tills Boreus, som nu började känna groggens verkningar, tog sig om huvudet och vädjande till de andra frågade: Kära vänner, vilken skald var det, som sade: "Jag har visst kommit på en oriktig planet".
     I detsamma rycktes dörren till stora salen upp och in stormade tvenne frackklädda herrar, glada och upphetsade med fyllda glas i handen. Dörren slöts bakom dem och salens sorl dämpades.
     — Ut med vad du har på hjärtat, medicinare, sade den ena av nykomlingarna.
     — Mina herrar. Min vän, polyteknikern här, hörde av kyparen att herrarna sitta i enskilt rum. Och så fingo vi idéen att dricka er till. Men, för tusan, ni ser så högtidliga ut. Har ni röstat om Guds existens eller har ni utan omröstning beslutat bibehålla honom. Vi få väl slå oss ned ett ögonblick? Tack.
     Nykomlingarna satte sig vid bordet och medicinaren fortsatte en snula generad och med dämpad röst:
     — Vi fira licentiat-fest. Japanska rummet är la morgue [bårhuset] och likens antal stiger oroväckande snabbt. Virulent tillställning, fabulös mortalitetsprocent!

Virulent (lat. viruléntus, af virus, var), läkek., som härrör af eller innehåller sjukdomsgift, ettrig, varig.
Främmande ord och namn (1878).

     — Var inte grov, gamle vän, varnade Boreus.
     Polyteknikern sköt energiskt fram huvudet: — Grov? Det är inte hans natur, det är bara konst, konstlat, sämre än så, det är dåligt manér; ett slags klinikjargon — — —
     — Klinikjargon, ja, det har jag, och den är inte grov därför att den är ärlig. Ni vet inte hur många generationer som krävts för att lära oss tingens rätta namnlära oss att inte bli rädda för att det finnes ett kranium under det fagraste skinn på den fagraste mö. Eller för att tala i mera handgripliga bilder — — ja, — — sat sapienti [nog för den som har omdömesförmåga]! Men, ser ni gubbar; en överlägsen syn på livet ger också förpliktelser — — —
     — Förpliktelser! Jo, jag tackar, hånade polyteknikern. Ni får papper på att mellan skruvpartierna handskas med andras liv och död efter eget gottfinnande; och så svär ni en dyr mened att vara moraliska människor ända till dess statspensionen befriar er — lyckligt nog i all er olycka. Det är som i skriftskolan. Förpliktelser!
     — Se så, medlade Tersén, låt oss tala allvar. Jag har mången gång undrat om icke just läkarens yrke ger en viss fast livsåskådning genom samvaron med den nakna mänskligheten; bokstavligen.
     — Det ger den, sade medicinaren, och vi få ett slags religiös syn på livet redan från anatomiesalen. Vill ni höra min formulering? Den är för övrigt inte min egen, utan tagen ur en gammal roman bok, men den är så vis som om Salomo formulerat den:

          Anten vi äro stora eller små
          är vi i grunden lorten samma.

Alfström log hånfullt: — Socialist! — Men Falander höjde lugnt sin hand och då tego de andra.      — Formuleringen, sade han, är, litterärt sett, vacker. Den kunde verkligen vara tagen ur Predikaren.
     Åter flög Boreus upp från stolen. — Predikaren, sade du. Jag kan ett språk ur den mannens produktion, ett språk, som varje läkare borde hava på brevpapperet där andra ha firmastämpeln. Hör på: En levande hund är bättre än ett dött lejon. — Inför den cynismen bli all världens medicinare skolgossar. — Han slog handen i bordet: — Och ändå ljög Predikaren!
     Men nu hade polyteknikern fått tanden lagom vinblodad. Han reste sig och knackade i glaset:
     —Tyst, säger jag, ty nu vill jag hålla tal. Mina herrar, här gå ni och leka med vad ni kalla livsåskådningar. Vad mena ni egentligen med det urvattnade ordet? Här har talats om religion — — —     
     — Medicinaren avbröt honom: — Det finnes blott en religion, och det är att använda sitt pund.
     Polyteknikern fortsatte: — Just det. Jag säger rent ut att jag inte har kommit längre på den religiösa vägen än till första Mosebok, och där står att man skall äta sitt bröd i sitt anletes svett. Senaste sommar var jag — får jag tala, eller får jag inte? — senaste sommar var jag fyra månader grovarbetare i en fabrik i Schweiz; men sannerligen vi där fick tid att lära oss leka med livsåskådningar på asfalttrottoarer. Och inte heller att Helsingfors är det enda ställe där vi kunna leva. Må alla gudar bevara mig för att blomma och vissna på esplanadens asfalt. Tyst, säger jag! Vet ni var huvudstaden är för en industriens man? Jo, den är där, där han bygger sin egen stad ur eget huvud, och därifrån han låter produkterna gå ut över världen: till Bordeaux, till Melbourne, till Taschkent, till Buenos Ayres. Men därtill behöves kraft, spänstighet i sinnet, vilja till gärning, och pass på, det behöves naturkraft. Jag har en idé, och den skall jag, vid gud, en gång realisera. Jag skall taga vårt lands största naturkrafter i anspråk. Vet ni, mina herrar, var dessa krafter bo och verka. Jo, där uppe i norden, i de stora älvarnas forsar, som ingen människa ännu lärt sig behärska för isbildningens skull. Tama forsar vid lågvatten, men våldsamma under vårflödet. Och på vintern liknande ursinniga björnar, som inte få ligga i sina iden. Men jag skall tämja dem, jag. Jag skall tvinga björnarna att draga industriens hjul, så produkter, förädlade produkter ur de oändliga skogarna strömma all världen omkring. Och, ni vet inte, ni.
     Överväldigad av sinnesrörelse satte han sig och slog glaset i bordet så foten knäcktes.
     Falander kastade på sina kamrater en otålig blick, som medicinaren observerade: — Tyst, polytekare! Nu gå vi tillbaka, och så skall jag för liken spela nordens danse macabre: Drick ur ditt glas, se döden på dig väntar. — Jag tackar er, mina herrar.
     Då de två stängt dörren blev det tyst i rummet. Röken virvlade några ögonblick omkring i draget, så samlade den sig åter i lugna mjuka strimmor, vilka svepte om de kvarblivnas huvuden, upplöstes och lade sig tät och jämn och grå under lamporna i taket.
     Falander bröt tystnaden: — I grund och botten rät präktiga människor, men med så robust fantasi att de irritera. De kittla ens sensationer, men det får inte ske för ofta. Och det är gott att ha parterrebiljett till livets teater.
     — Du reser väl snart ut, som vanligt?
     — Ja, kanske redan om några dagar. Upp till fjällen i Norge eller ned till Italien. Vet inte så noga ännu. Men bort vill jag på en tid. Det är hett nu där nere vid Medelhavet, men jag har min metod att leva angenämt. Först utmed kusten tills jag finner en lugn vrå, utan turister; och de flesta orter är lämpliga i det avseendet nu. Så sover jag bort den hetaste tiden av dagen för att leva upp på kvällen. Varma kvällar med stora brinnande stjärnor och en lång vit strimma utmed stranden där dyningen bryter mot klipporna. Man går i skymningen på hårda, breda vägar under murar med agave, förbi en liten kyrka, några cypresser — — medan mörkret snabbt faller över Medelhavet. Ingenstädes kan jag drömma så lugnt eller känna så helt som där. Men plötsligt får jag en våldsam längtan till norden och snart är jag i Köpenhamn. Den staden älskar jag, den är nordens port mot söder. Men så drives jag längre norrut och då är det gott att hamna hemma där uppe i
småstaden.
     Han reste sig och alla betalade.