Southampton den l7 febr. 1953 Jag sitter nu på hotell Glen i den stora hamnstaden, kallt var det när vi kom hit med rim i gräset, men i dag är det varmare, solen skiner och det ser vårligt ut med gröna gräsmattor. Just nu ser jag en man stiga opp jorden kring buskarna. Varje gård i den här stadsdelen har sin trädgård med buskar och träd och gräsmatta. Trafiken är stor, bilarna kör med en väldig fart och de höga tvåvåningsbussarna ser vådliga ut. I dag går Queen Mary ut och många här har lämnat hotellet, det var ett gammalt par som 1939 for från Polen, sist bott i Egypten och reser än en gång, varför vet jag inte. Här bor amerikanska flygare. Ett ungt japanskt par såg jag i dag vid frukosten, de ser strålande lyckliga ut, kanske deras bröllopsresa? Hennes kolsvarta hår var värt beundran. Det är ett väldigt surr uppe i rymden just nu. Jag ser inga flygplan, bara en rökstrimma som far framåt, blir längre och längre och breder ut sig. Jag förstår att det är reaplan. Resan hit gick bra, Nordsjön och Ålands hav var vänliga mot oss. Man hade ej vågat drömma om så fint väder efter alla hårda stormar. Den finska båten Aallotar [Helsingfors–Stockholm] var en ny fin båt som lades in till olympiaden, rent, varmt och skönt det var bara isens skrap mot båten som störde oss. Suecia [Göteborg–London] var en större båt. Den var äldre och ej heller så fin och proper. Där träffade jag en lärarfamilj från Sverige som skall resa till Durban. De får plats där som lära lärare på svenska missionen. I tullen överallt har det gått bra, kappsäckarna har vi inte behövt öppna ännu. Det var en måndag som vi kom till London, överallt vid varje hus på landet och i förstäderna hängde byk. De har liksom i Amerika måndagen till sin bykdag. I London var vi endast några timmar. Vad jag såg var de väldigt stora stationshallarna där tåg kör in, även bilar och bussar. Det var ett väldigt skrammel och rök. Rök var överallt, även inomhus tyckte man att det luktade rök. Vi åkte underjordisk järnväg, där möttes tågen med stor fart, man kom att tänka på vilket väldigt arbete här har gjorts. Vi besökte Union Castles kontor och fick våra biljetter. Drack kaffe på ett litet kafé där även mat serverades. Man saknade nog Sveriges betjäning med vita rockar och framförallt Sveriges goda mat och goda kaffe. Vi åkte tillbaka till samma station, tog ut vårt bagage, tog taxi till Waterloo station, även den var mycket stor. Resan hit till Southampton tog knappt två timmar, tåget stannade endast på två ställen. Landskapet var mycket kuperat, än var tåget högt som hustaken än var det så djupt nere att man knappt såg upp till vallen. Kor och hästar gick ute på bete, hönshus var ute på fälten, det var som våren i Finland då allt blivit grönt, men det hade varit en frostnatt som lagt rim i gräset. Nu är det kväll, men jag skall ännu berätta om engelsmannens dårskap ville jag säga. Inte långt härifrån spelades en fotbollsmatch i dag kl. 15, men ren i morse började folk stå i kö som växte och växte, en kö med fyra i led. Det kom folk springande, de kom i blar och bussar, och fast kön gick ständigt framåt såg man aldrig någon ände på den, t. o. m. affärerna stängdes. Entusiasmen var stor under spelets gång, skränet därifrån hördes mycket väl. I går var vi och såg på en isbana, där fick man låna skridskor och försöka konsten den som ville. Det såg nog så frestande ut. Där var även sådana, som var avlönade och kunde dansa utmärkt. En liten flicka på 7—8 år hade mörkröd sammetsdräkt och dansade mycket bra. Nu är det dags att gå till sängs, men här är kallt i rummet i dessa stenhus utan värme och med enkla fönster. Hotellägarens lilla flicka springer utan strumpor, jag förstår ej hur hon tål. Första natten fick vi varmvattenflaskor i sängen, men de har lämnats bort nu, dels är det litet varmare och kanhända de tycker att vi som är från Finland är vana vid köld. aallotar I morgon kl. 10 går vi ombord på Stirling Castle och färden går vidare.
|
|
|
|