Familjen Björnviks
emigration
till Sydafrika


Linnea Björnvik f. Cygnell i Kronoby emigrerade den 9 februari 1953 från Markby med barnen Bo-Karl, Sonja, Anita och Birgitta till Durban i Sydafrika. Maken Artur Björnvik hade rest i förväg året innan. Med på resan var också Arturs brorson Alarik Benvick med fru Inga. Resan startade från Jeppo tågstation och gick sedan vidare till Helsingfors, Stockholm, Göteborg och London. I den stora hamnstaden Southampton steg de ombord på fartyget Stirling Castle. Den 10 mars kom de fram till Durban, Sydafrika. Arturs bror var bosatt där sedan år 1922. Hans namn var Verner Benvick (Björnvik). Artur kom att arbeta med Verner i byggnadsbranschen.

Det är en rörlig släkt. Bo-Karl dog år 2015. Han och hans fru hade emigrerade vidare till Perth i Australien. Hans fru lever där med dotterns familj. De har även en dotter i USA. Sonja dog i fjol. Hennes efterkommande finns i Sydafrika. Anita är död också. Hon och maken hade emigrerat till Nya Zeeland där dottern bor. De har också en son i London. Birgitta lever och bor i Kapstaden. Två av hennes barn bor i Sydafrika och två i Perth, Australien.

Beträffande vissa ord och uttryck får man betänka att det nu vid återpubliceringen är 69 år sedan den ursprungliga publiceringen.

     
På väg till Afrika feb 1953
Sydafrikanskt resebrev maj
Förhoppningsvis finns det fler resebrev.    





P
å väg till Afrika

Southampton den l7 febr. 1953

Jag sitter nu på hotell Glen i den stora hamnstaden, kallt var det när vi kom hit med rim i gräset, men i dag är det varmare, solen skiner och det ser vårligt ut med gröna gräsmattor. Just nu ser jag en man stiga opp jorden kring buskarna. Varje gård i den här stadsdelen har sin trädgård med buskar och träd och gräsmatta.

Trafiken är stor, bilarna kör med en väldig fart och de höga tvåvåningsbussarna ser vådliga ut.

I dag går Queen Mary ut och många här har lämnat hotellet, det var ett gammalt par som 1939 for från Polen, sist bott i Egypten och reser än en gång, varför vet jag inte.

Här bor amerikanska flygare. Ett ungt japanskt par såg jag i dag vid frukosten, de ser strålande lyckliga ut, kanske deras bröllopsresa? Hennes kolsvarta hår var värt beundran.

Det är ett väldigt surr uppe i rymden just nu. Jag ser inga flygplan, bara en rökstrimma som far framåt, blir längre och längre och breder ut sig. Jag förstår att det är reaplan.

Resan hit gick bra, Nordsjön och Ålands hav var vänliga mot oss. Man hade ej vågat drömma om så fint väder efter alla hårda stormar.

Den finska båten Aallotar [Helsingfors–Stockholm] var en ny fin båt som lades in till olympiaden, rent, varmt och skönt det var bara isens skrap mot båten som störde oss.

Suecia [Göteborg–London] var en större båt. Den var äldre och ej heller så fin och proper.

Där träffade jag en lärarfamilj från Sverige som skall resa till Durban. De får plats där som lära lärare på svenska missionen.

I tullen överallt har det gått bra, kappsäckarna har vi inte behövt öppna ännu.

Det var en måndag som vi kom till London, överallt vid varje hus på landet och i förstäderna hängde byk. De har liksom i Amerika måndagen till sin bykdag.

I London var vi endast några timmar. Vad jag såg var de väldigt stora stationshallarna där tåg kör in, även bilar och bussar. Det var ett väldigt skrammel och rök.

Rök var överallt, även inomhus tyckte man att det luktade rök. Vi åkte underjordisk järnväg, där möttes tågen med stor fart, man kom att tänka på vilket väldigt arbete här har gjorts. Vi besökte Union Castles kontor och fick våra biljetter. Drack kaffe på ett litet kafé där även mat serverades. Man saknade nog Sveriges betjäning med vita rockar och framförallt Sveriges goda mat och goda kaffe. Vi åkte tillbaka till samma station, tog ut vårt bagage, tog taxi till Waterloo station, även den var mycket stor.

Resan hit till Southampton tog knappt två timmar, tåget stannade endast på två ställen. Landskapet var mycket kuperat, än var tåget högt som hustaken än var det så djupt nere att man knappt såg upp till vallen. Kor och hästar gick ute på bete, hönshus var ute på fälten, det var som våren i Finland då allt blivit grönt, men det hade varit en frostnatt som lagt rim i gräset.

Nu är det kväll, men jag skall ännu berätta om engelsmannens dårskap ville jag säga. Inte långt härifrån spelades en fotbollsmatch i dag kl. 15, men ren i morse började folk stå i kö som växte och växte, en kö med fyra i led. Det kom folk springande, de kom i blar och bussar, och fast kön gick ständigt framåt såg man aldrig någon ände på den, t. o. m. affärerna stängdes. Entusiasmen var stor under spelets gång, skränet därifrån hördes mycket väl.

I går var vi och såg på en isbana, där fick man låna skridskor och försöka konsten den som ville. Det såg nog så frestande ut. Där var även sådana, som var avlönade och kunde dansa utmärkt. En liten flicka på 7—8 år hade mörkröd sammetsdräkt och dansade mycket bra.

Nu är det dags att gå till sängs, men här är kallt i rummet i dessa stenhus utan värme och med enkla fönster. Hotellägarens lilla flicka springer utan strumpor, jag förstår ej hur hon tål. Första natten fick vi varmvattenflaskor i sängen, men de har lämnats bort nu, dels är det litet varmare och kanhända de tycker att vi som är från Finland är vana vid köld. aallotar

I morgon kl. 10 går vi ombord på Stirling Castle och färden går vidare.



Österbottniska Posten, 27 mars 1953.
(Inf. 2022-01-18.)

Sydafrikanskt resebrev

(Forts.)

Durban den 26.5. -53.

Vi har nu varit här i snart tre månader och tiden har gått fort. Den första tiden var vi mycket trötta, ovana som vi var med värmen och havsluften. Nu är det snart vinter, lagom varmt om dagarna, men nätterna är kalla, ibland får man ha flera filtar i sängarna.

Det som mest fascinerade mig här var kombinationen värmen och mörkret om kvällarna, stjärnor och månen som lyste, samt havsfåglarnas läten. Så är landskapet mycket bergigt. Städerna är byggda på bergssluttningarna och när man som vi bor ganska högt är det vackert att se staden i el.ljus.

Ja, resan över från England gick bra, någon storm hade vi inte, blåsigt var det nog, bara en dag så lugnt att vattnet var litet krusigt! När vi närmade oss Kapstaden gungade båten rätt duktigt, beroende på strömmen. I Madeira var båten i hamn. Ön var mycket vacker. De vitmålade husen med röda tak, glittret i bergen och färgernas mångfald var en fägnad för ögat. Män från ön kom ombord för att sälja arbeten, såsom broderade dukar, blusar, träsniderier, smycken och souvenirer från ön, samt bananer. Kommersen var inte så stor, varorna var rätt dyra.

När vi passerade ekvatorn var det tryckande hett i tre dar och man hade helst dåsat i skuggan. Många var de, som förglömde sig i solen och blev röda i skinnet.

När vi, efter två veckor till havs, kom till Kapstaden, var det med spänning man besteg Afrikas mark. När jag från däck blev visad de svarta, undrade jag, om de var smutsiga. Vackert var det i staden med stora blommande buskar. Hett var det där också. På kvällen for vi vidare och nästa hamn var Port Elisabeth, där var vi i två dar, båten hade mycket att lossa. Nästa hamn var East London, där väntade oss en överraskning, två Jakobstads-bor Felix Backlund och Granroth kom och sökte upp oss på båten, roligt var det att höra svenska igen. De vsade oss staden, att beskriva den gör jag bäst i att citera Backlund. ”Hemma i Jakobstad tyckte man att parentesen var vacker, men här är det parenteser överallt." Vi var också till Granroths hem, hans fru bjöd på riktigt gott kaffe.

Så hade vi ännu ett dygns resa, nu var båten lätt och det var som om den darrat, många var nog sjuka den sista etappen. Båten gick helt nära land och så äntligen började man se hus och där bakom redden var staden. En lots kommer ombord och snart är båten i hamn, kl. är då 9 f.m. Mycket folk står och väntar på sina anhöriga. Det är ett surr på båten, folk kommer in och folk skall ut, det tar sin tid innan allt är klarat, men till sist får vi åka iväg till vårt nya hem.

Ja, här är allt mycket annorlunda. Så är det de färgade, som man har litet svårt att vänja sig vid. Indier finns här bra mycket, deras hår är långt och rakt. Negerflickorna försöker nog kamma sitt hår rakt, och de apar gärna efter filmstjärnor.

På söndagarna år allt nöjesliv förbjudet. Vardagar har desto mera istället. Biograferna är öppna hela lördagen. Bion påminner om en teater. Ridån går upp, och när den går ner applåderar publiken, sist visas drottning Elisabeth och så spelas kungssången, som avlyssnas stående.

En Söndag var vi till Kennland, ca 15 miles från Durban. Där finns en träförädlingsfabrik och där finns 10 finska familjer, som har importerats. De fick fri resa och fick ta i besittning nyrenoverade och fullt möblerade hus, men de har förbundit sig att vara där i tre år.

Endast en av dem kan tala svenska och engelska. Vi drack kaffe hos familjen Ranta, hemma rån Kotka. Fru Ranta var en mycket gladlynt person, hon pratade i ett, som om hon menat att vi från Finland nog förstår varann.

Frukt finnes här nog. Bananer är den billigaste frukten, tre mk st. fmk räknat. Apelsiner har just nu kommit i handeln. Ananas är dyrast. När jag första gången såg ananas på båten, trodde jag att det var blommor som de satt på bordet. Kardemumma finns inte här och det saknar man nog.

Ja, mycket vore att berätta, men det är inte så bra för den, som inte är så kunnig i skrivandets konst, varför jag ber om överseende.


Linnea Björnvik, Österbottniska Posten, 5 juni 1953.
(Inf. 2022-01-18.)



Ann-Marie Blomqvist
tillhandahöll.


Läs mer:
Emigration i Uppslagsverkt Finland.
Bo-Karl Björnviks konfirmationsfoto.
Fler artiklar och notiser ur Österbottniska Posten.
(Inf. 2022-01-18, rev. 2022-01-18 .)