Röik

Giftrummet låg längst inne. Dörren var vit och hade fått ett par långa sprickor i panelen, sprickor genom vilka lukten av dödskallar och svalt mörker kunde tränga ut i det varma, bländande växthuset.

Jag brukade stå med näsan mot dörren och sniffa. Det fanns inget lås, men du hade sagt att jag aldrig fick gå in dit på egen hand. Tillsammans med dig fick jag ibland följa med, du plockade och skakade om och hällde och blandade medan jag stod mitt på cementgolvet och spanade upp mot hyllorna. Glasflaskor och pappkartonger trängdes längst nere, sen kom hyllan med sprutor och bälgar, och högst uppe, alldeles under snedtaket, stod plåtburkarna. Vita, blå och röda etiketter glödde i dunklet, men det som syntes bäst var dödskallarna. Tomma ögonhålor, grinet, korslagda benknotor, alltid längst nere på etiketten.

Mot lössen, sa du. Jag undrade varför lössen måste dö. Du skrattade och sa att den som ville föda upp löss gärna fick göra det, men i så fall inte i ditt växthus. De är alldeles för hungriga, sa du, de äter upp hela pengen.

Jag måste ha sett frågande eller olycklig ut, för du klappade mig lätt på axeln, lyfte ned en av plåtburkarna och öppnade locket. Jag stirrade på de bruna rullarna, de såg ut som papper.

”Ti får röik dähär”, sa du. Det går snabbt, det gör inte ont, inte alls.

Jag gick omkring på cementgångarna under glastaket, under solen. Jag tittade på plantorna som stod i rader på borden, jag andades och drog i mig doften av mull, fuktig grönska. Du hade samma doft i den bruna koftan som du alltid bar, i din gröna hatt, i byxorna, i stövlarna. Också dina händer doftade grönska och mull ännu sent på kvällen när du satt tillsammans med mig framför TV:n och lade armen kring min axel. Men det är klart, tänkte jag, att den som använder grejorna i giftrummet inte kan gå ostraffad. Den som blandar och röker och tar livet av sånt som kryper och krälar vet kanske inte att nånting kommer senare. Ditt hus kan brinna upp, du själv kan bli rök som stiger uppåt mot glas, rök som dödar en liten stund och sen försvinner.

När jag satt längst bak i klassen, rak i ryggen och pulpeten skavde, kunde jag tänka på det där viset, att straffet var något oundvikligt, och jag visste det och försökte verkligen tänka ut hur jag skulle ordna upp det hela, men Svea ställde mig en fråga och jag hörde den inte och då höjde hon rösten och kommenderade fram mig till katedern. Redan när jag klev ur pulpeten kände jag att håret reste sig på huvudet, de andra barnen sneglade på mig, och det var precis fjorton långsamma steg fram till Svea som redan rest sig ur sitt säte, rest sig och ställt sig att vänta på mig och mitt huvud. Hon luggade hårdare för varje gång och blev med tofsar i händerna, tofsar av mitt ljusa hår som hon släppte i papperskorgen framme vid svarta tavlan.

När lektionerna var slut för dagen hade jag redan glömt det där, jag kände inte att det sved där uppe, jag kände inte rodnaden i mitt ansikte och jag gick med raska steg längs gatan ner från kyrkan och mot kraftverket, på spången över älven visslade jag redan och försökte att inte titta på vattnet som forsade fram under mina fötter, hoppade de sista stegen över till andra sidan och tog fart hela vägen från granhäcken vid ån, sprang över seminarieområdet och vidare förbi skylten där det stod ditt namn och ”blomsterhandel”, uppför den sista backen av grus och rännilar där våren porlade vidare, och jag rusade förbi verandatrappan och slängde av mig skolväskan som landade ovanpå en trave ved.

Jag kunde höra ljud från arbetsrummet, höra hur du och mamma siktade mull och blandade i gödsel. Transistorradion stod alltid på, och musiken strömmade ut över värmerören, bassängen med gödselvatten, vinrankan som hängde naken och brun. Men jag höll helst till bland plantorna, jag ville se när lössen kom, du hade sagt att de trivdes under bladen. Jag kröp upp på borden, försiktigt mellan raderna av krukor, jag ville rädda lössen, ville plocka dem från bladen och lägga dem i en burk som jag skulle ta med mig ut i skogen till ett stort träd, en tall som reste sig nära stenblocken borta vid bäcken. Där kunde lössen bo. Då skulle du inte behöva använda de andra burkarna med dödskallar på.

Men lössen kom alla på en gång, och de var många. Du sa det vid kvällsmaten. ”Ikväll blir e ti röik.” Jag svalde och åt av maten, jag drack av mjölken. Medan ni tittade på nyheterna i TV kilade jag iväg.

Bordet under vinrankan, jag klev upp och vände på bladen, de kryllade överallt och jag försökte plocka dem ett och ett i burken, värmepannan slog på och darrade inne i pannrummet, jag blev slemmig på fingrarna, jag hörde att det krasade där mellan, men jag ville inte bli arg, ville inte gråta heller. Jag försökte ta i krukorna istället, vända plantorna upp och ned, skaka försiktigt ovanför burken. Det hjälpte inte, jag skakade hårdare och ännu hårdare, bladen föll, stjälkarna gick av, jag kände hur det brände till bakom mina ögonlock, blicken blev suddig, nånting droppade runt mig på bordet där jag satt. Jag hade stjälpt en massa krukor, och jag skyndade mig ned på golvet, försökte rätta till raderna av plantor. Men det såg inte bra ut.

Gången rakt fram, sen till vänster och till vänster igen. Jag sprang rakt mot giftrummet, jag ville vänta på dig där, och jag kröp in under arbetsbordet som stod alldeles utanför den vita dörren. Jag satt på huk, hjärtat bankade, och jag tänkte att det måste göras, det var så här det gick till, blommorna kunde inte klara sig utan rök, och jag ville kanske sitta kvar på mitt gömställe medan röken fyllde luften ovanför blommorna, fyllde luften och pressades uppåt mot glasrutorna och skymningen, men jag visste att jag skulle höra lössen skrika då, jag skulle höra dem falla och krossas mot borden och betongen. Jag drog upp knäna mot hakan, jag hostade och nös, lade händerna för öronen när jag hörde stegen längs gången. Suset i min skalle, stegen, mitt hjärta som slog, jag försökte räkna stegen, men jag hade svårt att skilja dem från slagen i min bröstkorg, och jag försökte blunda, men jag nös igen och då jag öppnade ögonen såg jag dina stövlar och en bit av dina ben.

[”Bassängen med gödselvatten” syns nedanför stolpen till höger och ”vinrankan som hängde naken och brun” skymtar i övre högra hörnet.
Foto: Karin Sandström, den 26 maj 1986.]

Är du här, hörde jag att du sa. Nej, tänkte jag. Kom fram, sa du, det går inte att vara här. Det går inte alls. Du öppnade dörren och gick in i rummet, jag tog bort handflatorna från öronen och hörde att du flyttade stolen där inne, knarrandet när du ställde dig på stolen, slamret från burkarna. Dödskallarna grinade och log, de nickade mot varandra, blinkade med sina ögonhålor. Sen hördes ljudet av locket. Det var du som öppnade det.

Kom och titta, sa du. Ett leende i ditt ansikte, precis som i dödskallarnas, du kom med huvudet in mot mig där jag satt under bordet, jag kunde se dina tänder. Du får hjälpa mig, sa du. Får jag spika, frågade jag. Ja, du får spika.

Och jag böjde mig fram och kände lukten av dina kinder, det var lite strävt och salt, det var du. Jag skyndade mig ut från mitt gömställe, följde efter dig längs gången hela vägen in mot väggen till pannrummet. Det var där vi skulle börja.

Du rev bitar av det bruna papperet, remsor som vi spikade fast i bordskanten. Du höll i det bruna, jag fick slå på spikarna, det gick bra, spikarna skulle bara en bit in i träet. Vi spikade vidare, och jag tittade inte mot plantorna, inte en enda gång. Allt blev klart, vi gick ett varv runt alla borden för att kolla att inga remsor hade fallit. När vi passerade väggen närmast pannrummet såg jag min burk på golvet, jag sparkade in den under bordet.

Nu får du gå ut, sa du till mig. Ställ dig en bit ifrån. Ställ dig vid bilen.

Jag backade ut, långsamt utan att släppa dig med blicken, jag backade till höger och vänster och när jag nådde dörren var den redan öppen. Kom nu, sa mamma, nu börjar han.

Vi gick tillsammans till bilen, ställde oss med ryggen mot den, en doft av dy och vintergräs, snö som smälte. Mamma, sa jag, kan inte blommorna klara sig tillsammans med lössen. Hon skrattade och rufsade till mig lite i håret. Lössen måste bort, sa hon. Annars får vi inga blommor alls. Var är din mössa?

Hon förstod sig på djur, mamma. Hon kunde tala med katten, de brukade sitta tillsammans i köket och prata. Hon frågade var han hade varit, vad han hade gjort. Katten surrade och spann.

Är lössen inga djur, frågade jag. Nej, sa hon, de är rena skräpet. De måste finnas, men inte för mycket. Kan man finnas bara lite, frågade jag. Nu börjar han, sa hon.

Jag kunde se att du tände den första pappersremsan där inne, och ett par stjärnor blinkade till på himlen ovanför glastaket. Nästa tändsticka flammade upp, du rörde dig utåt mot dörren, och jag släppte loss en ramsa i min skalle, hörde min egen röst inuti mig samtidigt som mamma stod och höll mig i handen och du tände fler och fler remsor inne i växthuset. Rida rida ranka hästen heter Blanka, liten riddare så rar ännu inga sporrar har, när du dem har vunnit barndomen försvunnit. Jag tänker det på nytt och på nytt, snabbare och snabbare, fyra gånger, fem gånger, ska du inte komma snart, växthuset fylls av rök, du borde komma nu, sex gånger, sju gånger, mera eld flammar upp där inne, jag kan se dig som en skugga i röken, du är svart, röken grå, och du kommer inte, rida rida ranka, hästen heter blanka, rida rida ranka, och nu tänds ingen eld längre, och du kommer inte, och på något vis är det väl nu jag inser att vi inte kommer att nå varandra, att det alltid kommer att finnas avstånd, mellan alla.

Mamma, säger jag, mamma. Och hon vänder sitt ansikte neråt, jag kan se hennes bleka leende, kan se hennes tänder, och sen ser jag skallarna och ögonhålorna, en eld som flammar upp och försvinner.

Jag hörde att nån sa mitt namn, det var du. Jag slog upp ögonen, såg ditt ansikte, du stod och tittade på mig, och du hostade. Långt senare, när jag står inne i kiosker eller små butiker, ska jag komma att tänka på det där, hur svårt det kan vara att ta sig ut när röken ligger tät runtom eller inuti.

Men nu låg jag med huvudet i mammas knä, min näsa var kall, jag tittade mot växthuset, det var fullt av rök, som om nån målat alla glasrutorna med vattenfärger och tagit bara grått på penseln. Och ditt ansikte när du log mot mig och sa att allt ska bli bra. Jag kände inte tårarna, men det var mamma som sa nånting. Hon sa att jag kunde sluta nu. Pojkar gråter inte för såna där saker, sa hon.